fredag 18 december 2015

Ännu en recension av Galen kärlek


Galen kärlek från 1937 är en av den surrealistiska litteraturens klassiker, en säregen blandning av roman, självbiografi och konstteoretisk essä. Välkommet för alla litteraturintresserade kommer den nu på svenska i en vacker volym, som tyvärr saknar de fotografier som illustrerade originalutgåvan. Breton använder det som faller honom in, poesi, psykoanalys, dagbok eller filosofi, för att visa på betydelsen av det oväntade i kärleken och i konsten. En kvinna som dyker upp på ett kafé, föremål på en loppmarknad och ett litet barns hand får på olika sätt förklara den galna kärleken. Det är inte lätt att följa Breton i hans associativa resonemang, och många gånger är det nog inte ens möjligt att kognitivt begripa i sin helhet. Det är däremot lätt att ryckas med i det flödande språket, som blandar det mest konkreta med det mycket abstrakta. Översättaren Maja Lundgren fångar på ett imponerande sätt författarens stil. Helhetsbetyg: 5. - - Johan Bjellvi.. BTJ

Ja det är synd att fotografierna inte är med. Här är ett uppslag ur Bretons samlade verk (Bibliothèque de la Pléiade), jag fotar av den så här för att undvika upphovsrättsligt tjafs.











51 kommentarer:

  1. Bernur och Bibliotekstjänst. Fina recensioner båda två. Har det skrivits något i tidningarna? Jag har har hållit utkik men inte sett några anmälningar.
    T.S Älgot

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingenting i tidningarna alls faktiskt. Men på sätt och vis är det nog som det ska, Breton hade inte gillat kultursidorna heller så antagonismen är meningsdiger :-)

      Radera
    2. Hehe du har fått en beundrare tror jag.
      Jag tänker mig André Breton som en sträng kulturradikal herre, på gränsen till dogmatisk. Hade han gått med på ett uttryck som "surrealistisk klassiker"? Han ville väl knappt ens att hans litteratur skulle kallas litteratur... Eller var det mest en pose?
      T.S Älgot

      Radera
    3. Han hade gått med på uttrycket surrealistisk klassiker. Surrealismen är något annat än t.ex punken eller dadaismen... Den är inte bara en negation. Jodå han var dogmatisk, folk blev ju uteslutna ur gruppen av det ena eller det andra skälet. Och det blev osämjor. Den krömp betänkligt. Men jag skulle också säga att det behövdes en viss rigiditet, surrealismen hade en mondän sida (den var kul, cool och häftig och drog till sig skojig dekadent överklass) och det kunde ju inte gärna bli charleston av alltihop!

      Radera
    4. Jag använder imperfekt, men det skulle också kunna vara presens.

      Radera
    5. "det kunde ju inte gärna bli charleston av alltihop!" - eller Monty Python? ;-)

      Apropå litteraturkritik: jag är imponerad av Bernurs produktivitet, och att han alltid håller en så hög nivå. Här om en författare jag har för mig att du inte gillar - själv uppskattar jag Trotzig mycket, men kan förstå det Bernur skriver om tandvärk... Vad hade Breton tyckt om Trotzig?

      http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2015/12/dykungens-dotter-birgitta-trotzig.html

      Radera
    6. Nej bland katolikerna gillar jag von Trier, inte Trotzig.

      Radera
    7. Fast han är en ruskprick, givetvis.

      Radera
    8. Följdfråga! Marguerite Duras har blivit uppvärderad den senaste tiden. Har hon varit viktig för dig?

      Radera
    9. Jobbig fråga, d.v.s det är ju kul att få frågor vad tycker du om det och det, å andra sidan blir det surt och trist när jag ofta måste svara, nej om det där tycker jag inte. Marguerite Duras är för blek, dyster och stillastående för mig. Jag är en enkel själ, det krävs en mycket speciell sorts inlevelse för att avkoda Duras och jag saknar den, tycker mest att det är glåmigt. Jag vill ha mer drag i litteraturen. Men Duras betyder väldigt mycket, det är en fråga om temperament bara.

      Radera
    10. OK, hon är min favvo alla kategorier. Jag frågar för att L'Amour släpps under nästa år översatt av Athena Farrokhzad och Olivia Iso. Den galna kärleken - Kärleken… Ett tecken i tiden?

      Radera
    11. "En kvinna befinner sig vid havet, i det bländande vita ljuset. Hon är gravid och illamående, men det tjänar ingenting till att kräkas. Det börjar om. Hon har en vit flickväska, inuti finns bara en spegel. Omkring henne på stranden cirklar två män, en resenär och en fånge. De bildar en triangel. Platsen är S. Thala, med sin balsal och sitt bombade kasino. Det är minnets plats. Himlen täcks av bensinrök och havet färgas rosa. Scenerna upprepas och förskjuts. Ingenting händer. Allt är oundvikligt".
      Det är det jag menar. Det tjänar ingenting till att kräkas. Ljuset är vitt och kvinnan har bara en spegel i väskan. Scenerna upprepas och ingenting händer. En utmärkt beskrivning av varför jag inte gillar Duras.

      Radera
    12. Jag fastnade inte för le nouveau roman heller. Duras brukar väl inte räknas dit, men jag förknippar dem med varandra. Efterdyningar av Becket kanske? Europeisk litteratur som paralyserad, efter världskrig, folkmord?
      Om man tänker sig att de jämförelsevis hurtiga och framtidstroende existentialismen och surrealismen ersattes av krank, blaserad, deppig, cool och ödslig skrift där det centrala är att ljuset är vitt, ingenting händer och det inte tjänar någonting till att kräkas.

      Radera
    13. Nej, nu får jag skärpa mig. Jag vet att Duras är stor. Det är jag som är ett slags barnslo, en tivolipajas, så jag storknar av en viss typ av 1900-talsestetik.

      Radera
    14. Äsch inte behöver du skärpa dig. Duras har en stor fanclub i Sverige. Större än i Frankrike? Hennes böcker är inget en läser, snarare går en går in i dem, lever dem. Visst är de mörka och våldsamma, men jag älskar Duras. Det är renässans för henne i Sverige nu, många översättningar av tidigare oöversatta verk. Men böckerna är ganska lika. Gillar du inte en är chansen stor att du inte gillar de andra. Men fortsätt vara en "tivolipajas" bara. Det behövs det med ;-)

      Radera
    15. Jo jag vet att Duras är en dyrkad författare. Jag tycker givetvis inte att hon är dålig. Men jag förknippar henne så väldigt mycket med 80-talet. En litteratur och en anda som jag själv tog spjärn emot. Och i viss mån revolterade emot, får man nog lov att säga. Så jag kan inte låta bli att tänka, å nej, suck, inte det där igen...

      Radera
    16. Och det kan jag ju säga så här i min blogg. Om jag var litteraturkritiker skulle jag INTE polemisera mot Duras-renässansen på någon kultursida. Därför att det är en trist sorts litteraturdebatt, där olika typer av litteratur, olika strömningar och traditioner, ställs mot varandra. Och så säger någon: nej nu är det dags för traditionellt berättande/arbetarlitteratur/surrealism/breda samhällsskildringar osv osv istället för postmodern depplitt osv osv. Man gillar det man gillar, det andra struntar man i.

      Radera
    17. "Leve snuthatet som ideologisk kompass!" Athena Farrokhzad.
      Hon är ju tokvänster. Spikrak karriär, Augustnominerad, lärare på Biskops Arnö, kritiker i Aftonbladet, sommarpratare. Du som har lite koll på kulturvärlden. Hur ser kultureliten på våldsromantiken? Tar alla det för givet att det är salongskommunism? Pratet om att beväpna sig, döda sverigedemokrater, all dynga som kommer därifrån. Är det narcissism eller ideologisk övertygelse?

      Anonym skitförbannad skattebetalare och Flashbackare

      Radera
    18. Snuthat som ideologisk kompass?
      Jag har inte så mycket koll på kulturvärlden. Men de som blir upprörda över talet om våld eftersom de tror att det är bokstavligt menat, brukar bli kraftigt förlöjligade, raljansen står som spön i backen, så man får anta att det handlar om frasradikalitet. Annars skulle det ju inte ses som jättetöntigt att tro att det är på allvar. Om kulturvärlden i stort verkligen trodde att det var på allvar, skulle det nog protesteras mer.
      Jag tycker plakatvänster är trist.
      Och om snuthat tycker jag ungefär samma sak som Pasolini. Vad han tyckte kan jag berätta sen.

      Radera
    19. Det kan handla om något slags självironi. Håhåjaja här går jag med bara snuthat som ideologisk kompass.

      Radera
    20. Nej, det är nog dags att bli borgerlig. Kulturvärlden är nivellerad, man skulle kunna tro att alla är skjut-en-snut-vänster, men så är det givetvis inte.

      Radera
    21. Hon ska störta regeringen och storma radiohuset. Det är ju bara att gratulera SD. Varje gång hon och hennes kompisar öppnar munnen så ökar de en procent.

      Radera
    22. Det är lite synd att det nästan bara är Johan Lundberg som är icke-vänster. Han gör så många självmål.

      Radera
    23. Störta regeringen och storma radiohuset, ja det blir ju statskupp i så fall. Vi får hålla tummarna för att det inte blir så.

      Radera
    24. Det väcker förstås vrede i sig att bli inkvoterad. Utifrån kön, etnicitet.
      Så är det ju fortfarande. Jag minns i början, "vi behöver en tjej", "jaså kan inte du, vet du nån annan tjej?"

      Radera
    25. Jag tycker antirasisterna är som SD, det är bättre att ignorera dem.
      Jag blev blockad när jag sa att dreadlocks på en vit kunde vara antirasism och inte kulturell appropriering. Och så sa jag det mest förbjudna, att det finns rasism mot vita också. Det räckte för att bli blockad och alla mina kommentarer raderade.

      Radera
    26. Det finns väl separatister, då spelar det nog ingen roll om bäraren av dreadlocks är antirasist eller modelejon. Det finns ju de som är emot äktenskap över hudfärgsgränserna också. På båda håll. Jag tycker precis tvärtom, blandat är bäst.

      Radera
  2. Ehh Maja så här tänker jag:Om månen drar ner stjärnorna i en flod av längtan kan det då det bli förr stark dragningskraft mellan venus och mars mån tro?
    /David

    SvaraRadera
  3. Maja Du har kattögon jag gillar det
    /David

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ta det lugnt. Jag är tillräckligt torr för att få vara med i byrådet.

      Radera
  4. Som tur är finns det en god musikalisk illustration till det här.

    Mad love med Linda RONSTADT. Originalet
    gjordes av the Cretones men få sjunger
    så vackert OCH kraftfullt som Ronstadt
    (numera tyvärr Parkinsonpatient).

    "They are perhaps best known as the group that provided three of the songs on Linda Ronstadt's platinum-selling 1980 punk rock album, Mad Love. Ronstadt's success served to introduce and highlight Mark Goldenberg's aggressive compositions."

    https://www.youtube.com/watch?v=ifS7Lsz8mh0

    SvaraRadera
    Svar
    1. Vilken härlig låt, tror inte jag hört den. Håller helt med om Linda Ronstadts röst.

      Radera
    2. Mad love, det heter ju den engelska översättningen av l'amour fou också. Den har jag läst och jag har ett bestämt minne av att fotografierna var med. Din översättning har jag inte skaffat än.
      Zigge

      Radera
    3. Det tycker ju jag att du ska göra, förstås. Ja, den engelska översättningen har med fotona. Men jag tycker nog att översättaren Mary Ann Caws har struntat i att försöka få över Bretons stil till engelska. Det var ändå bra för mig att kunna snegla på den engelska översättningen, vissa gånger gav den en genväg till innebörden eller åtminstone till en tolkning av innebörden, jag var inte alltid överens men då hade jag ändå något tredje att jämföra med. Bretons meningar är långa, det kan ta ett tag att överhuvudtaget bena ut dem. Det var tidsbesparande att ha den engelska översättningen bredvid originalet. Så jag kunde lägga ner mycket mer tid på att föra över Bretons stil. Som är så gott som helt frånvarande i den engelska översättningen, känns taskigt att säga det men... det är en utslätad Breton där. Jag är otroligt stolt över den här översättningen, och det känns merveilleux att ha varit Breton. Jag vill vara Breton igen, skulle nog gärna göra en nyöversättning av Nadja, för ingen av de 2 som finns idag får med den speciella bretonmagin.

      Radera
    4. Sen är det en sak till med den engelska versionen, och det är att engelskan har många franska och latinska lånord, så översättaren använder ofta samma ord som i originalet. Ibland trots att orden inte har exakt samma innebörd eller valör på de olika språken. På den punkten har en svensk översättare mer jobb med att söka efter orden, men riskerar å andra sidan inte att alltför lättvindigt lyfta över ett begrepp från det ena språket till det andra.

      Radera
    5. Det kändes pinsamt att skryta så mycket. Eller så här: antingen öser man på med skamlöst skryt, eller så är man kultiverad. En kultiverad människa sysslar inte med skamlöst självberöm. Men jallafall: jag tackade nej till att översätta amour fou första gången förlaget frågade, eftersom jag tänkte att den var oöversättlig. Andra gången förlaget frågade tackade jag ja. Men hade jag inte stupat halvvägs, om det inte vore för den engelska översättningen? Kanske, för den kändes som ett slags stödhjul. Tjabbigt alltså, att kritisera den. Jag skulle tro att Mary Ann Caws lagt ner många timmar på att få rätsida på en mening, medan jag då har kunnat säga: aha, ja just ja, den bisatsen syftar ju på det där och inte på det där, det är alltså DET han menar! Och sen har jag kunnat ägna mig åt roligare saker än att klura på hur det hänger ihop, nämligen att försöka få över Bretons fullständigt unika stil. Hans sätt att använda tempus är sanslöst.

      Radera
    6. Lite som att översätta Finnegans Wake. Fast inte riktigt lika omöjligt.

      Radera
    7. "Om inte jag kommer undan dig
      hur ska det då gå för mig
      för det slog mig som i en dröm
      och jag blev väldigt öm
      Det är ett fall för alltid
      ett fall för alltid i din famn"

      3-4 första raderna hos Ronstadt.
      Vilken kvalitet håller jag som
      översättare ? I vart fall går
      det att sjunga som ovan ...

      Radera
    8. "Essä som ger fantasin spelrum". Ann Lingebrandt i Norrköpings tidningar recenserar Galen kärlek:
      http://www.nt.se/kultur-noje/essa-som-ger-fantasin-spelrum-12377902.aspx

      Algot

      Radera
    9. Förlåt en dum fråga. Om han skriver sådär kryptiskt, hur kan du veta att du översatt rätt? Chansade du?

      Radera
    10. Algot: roligt.
      Verutschkow: jodå, men "jag blev väldigt öm" tycker jag låter som ett nödrim.
      Calamity Jane: nej jag chansade inte. Breton är högtravande knastertorr och använder dubbla negationer och bisatser inuti bisatser, och ett fåtal gånger har jag förenklat, eftersom franskan i sig är betydligt mer intellektuell än svenskan så hände det väl att jag gjorde tre negationer till två, innebörden blev densamma men inte riktigt lika inlindad. Breton skriver trevande också, det är helt fantastiskt när han söker sig fram till en bild, uppfinner den medan han skriver så att säga. Sedan hänger boken ihop på associativ väg och inte logisk.
      Han har ett sätt att upphäva tiden när han skriver också, bl.a genom att blanda futurum och imperfekt, det blir drömlikt.

      Radera
  5. Den här har jag missat totalt. Vilken grej.
    https://www.youtube.com/watch?v=IV4IjHz2yIo

    SvaraRadera
  6. Alltså Putin som sjunger Blueberry Hill.

    SvaraRadera
  7. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  8. Tar en liten paus med mina egna översättningar (har mera trams på lager)
    och undrar "Who shall guard the Guardians" eller snarare vem som kontrollerar översättningen för det måste väl någon göra. Räcker knappast med att lita på personen i fråga och så finns det ju alltid en första gång. Alltså, måste det inte i sammanhanget ingå en person som kan översätta lika bra som den anlitade översättaren ? Och nog måste den översatte kunna ha sina invändningar ?

    Är givetvis inte insatt i det här ämnet men har ju läst om Mikael Wiehe och hans svårigheter med Bob Dylan. Och jag hittade ett ställe på nätet där Wiehe säger att "Visions of Johanna" vore för svår ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo förlaget kollar, ibland tillkallas fackgranskare och personer med särskild kännedom om ämnet i fråga. Niklas Nenzén granskade min Galen kärlek. "Alltså, måste det inte i sammanhanget ingå en person som kan översätta lika bra som den anlitade översättaren ?" Inte nödvändigtvis. Det är två olika yrkesutövningar och kompetenser. En redaktör behöver själv inte kunna skriva eller översätta böcker, däremot ha stor språkkänsla, god smak, skarp blick osv.

      Radera
    2. Om författaren lever kan översättaren bolla över frågor. När jag översatte Yann Martels Self hade vi en rolig brevväxling, likaså när Lena Grumbach och Pierre de Gouvenain översatte min Pompeji till franska.
      Men Breton tackade för sig 1966, så det har inte gått att fråga. Men jag tror att han hade uppskattat min översättning. Faktiskt. Det kan nog finnas missuppfattningar, med tanke på att han är dunkel och trevande, men på det hela taget så...

      Radera
    3. Trams är välkommet, för övrigt.

      Radera
  9. Svar
    1. Tack så mycket. Det är den roligaste översättning jag gjort.

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)