fredag 4 maj 2018

Inte snegla och snylta (dagens citat)


"Den som vill uppnå verkan med en sträng konstart
och som har höga mål, han måste först lära
en knapp, disciplinerad enkelhets regler
ej snegla mot de mäktigas palats - inte som snyltare vid rumlarnas kalas tigga,
ej som kumpan till drinkarna med vin skymma
förnuftets sol, ej på teatrarna klappa i hejarklacken
         när aktörerna skrålar.
Nej, om mot honom ler Aten, det vapenbeprydda
eller Tarent, spartankolonin, eller kanske Neapels
bukt, sirenernas hem - de första åren åt dikten
måste han ge, glad stärka sig ur den homeriska källan.
Fylld av sokratisk filosofi snart fri skall han släppa
tyglarna loss, snart svinga med kraft Demosthenessvärdet.



 Ur Petronius Satyricon

32 kommentarer:

  1. Petronius dog i Cuma. Se föregående inlägg! Tjakloff!

    SvaraRadera
  2. En del lustiga moraldiskussioner också (typ "goda värderingar i litteraturen") i anslutning till krisen krisen - lite för trött att skriva om detta nu men personligen tycker jag alltså inte att litteraturen måste vara god, uppbyggelig, t.ex tycker jag att En opolitisk mans betraktelser är Thomas Manns intressantaste bok. Hans Ruin (ruin från Forum) tyckte att Mann aldrig borde ha skrivit den, - en generande syn på stora humanister, att de skulle vara goda på något sätt, aldrig ha felaktiga tankar eller åtminstone hålla inne med sina felaktiga tankar.
    Var började den här tankegången? Jo: det är en litterär strid också, så uppfattar jag det. Sara Danius gillar inte Den sista grisenestetiken.
    (Jag tyckte att penetrationsaforismen är så gott som identisk med radikalfeminismen). Någon kan bli ledsen, få sin unga oskuldsfulla och oproblematiska sexualitet störd av att läsa Horace Engdahls penetrationsaforism, och ser då givetvis Sara Danius som en kvinnlig förebild, hon som strider mot taskig kvinnosyn för en god och jämlik sexualitet. Så knytblus får symbolisera även detta, och Danius blir ju glad över hyllningen, och delar artikeln på facebook.
    Då har vi tagit klivet över till att moralisera över litteratur.
    Det kanske är bra, så länge det står klart för alla vad det innebär; att dra in litteraturen i den här diskussionen om Akademien kan mycket väl - särskilt som den förskräckliga Alice BK hakar på - även handla om önskemål om värdegrundskurser, osv.
    Och det tror jag att Sara Danius faktiskt står för, alltså krav på moral i litteraturen, men så tänker jag rent partiskt pga en recension av Mäktig Tussilago, där hon efterlyste något slags godhet. Vilket var högsta beröm egentligen, nästan bara riktigt bra konst får den typen av invändningar, men ... oki, det var en moraliserande recension, så jag undrar om det inte finns många aspekter av hela allt det här som handlar om något slags nymoralism.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Olof Lagercrantz var en notorisk tafsare, förresten. DN kanske bör kalla sitt pris lagercrantzen för något annat?

      Radera
  3. Förtrytsam kvinnochauvinism, är det ord som kommer för mig när jag läser en del inlägg på facebook och i medierna.

    SvaraRadera
  4. Det blir knäppt om man spegelvänder det

    SvaraRadera
  5. Jag tänker inte stödja någon i det här, men jag fattar inte avskyn mot Horace Engdahl.

    SvaraRadera
  6. Enligt Jan Guillou kallas Horace Engdahl "il porco del Nobel" i La Repubblica.

    Allt hänger ihop på fler än ett sätt - Jan Guillou menade även att Myggor och tigrar aldrig borde ha blivit utgiven. Jag är övertygad om att det här handlar om ett nytt slags bigotteri, att bevara anseendet.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det hade lika gärna kunnat stå "la puttana del Nobel". Eller "La puttana di Aftonbladet".

      Radera
    2. Och givetvis påminner det om utstötningen av Stig Larsson, för mycket längesedan (ungefär 20 år sen?) Det där har blåst över, han var total paria och persona non grata på grund av - ja just det, ett uttalande. Ord.
      Jag tror det finns sexuell svartsjuka i botten också - reaktioner som Guillous, eller Crister Enanders recension av Myggor och tigrar. Det är en sexskandal med puttana-vibbar.

      Radera
    3. Glöm det där med att Guillou skulle vara feminist. Läs t.ex hans gamla attack på Unni Drougge.

      Radera
    4. Känner de till den italienska kulturbranschen, mutorna de skickar till folk de tror har inflytande, alla påtryckningarna för att Italien ska få Nobelpriset?

      Radera
    5. Hämndkänslorna för att Dario Fo fick priset, vilket måste ha känts som en örfil till alla drösar av astrista italienska författare som uppvaktar Sverige i hopp om Nobelpriset.
      När Per Wästberg ber Italien om ursäkt för lögnerskan och den kriminelle och La Repubblica tydligen kallar Horace E för Il porco del Nobel - hur asblåst måste inte svensk kulturjournalistik vara om de inte genomskådar det där.


      Radera
    6. Alltså, det gör absolut inget om Nobelpriset försvinner, bara folk fattar varför det försvinner.

      Radera
    7. Någon måste skriva om de italienska mutorna, presenterna, smickret riktat mot ledamöter och annat kulturfolk, den totala hysterin kring priset. PW:s uttalande måste sättas in i sitt sammanhang.

      Radera
    8. Akademien hotas av vänsterpopulistisk revolt: https://www.expressen.se/kultur/ide/vansterpopulistisk-revolt-hotar-svenska-akademien/

      Radera
    9. Mmm hm, kanske läser kanske inte.
      Akademien förfogar över jättemycket pengar så jag har rätt svårt att tro att den skulle vara hotad i någon egentlig mening. Sen är det lite märkligt att se hur skribenter som Guillou och även Kerstin Ekman idkar något slags påtryckningar på folk som eventuellt kan bli tillfrågade. För säkerhets skull nu: jag skulle inte tacka ja, jag skulle vara klart olämplig, vantrivas minst lika mycket som Lotta Lotass, och det är högst osannolikt att jag skulle bli tillfrågad, men jag kan tycka att de där tongångarna är dubiösa. Kerstin Ekman har ögonen på eventuella nyinval och står beredd att hånskratta åt dem. Likaså Guillou, han kallar dem grisar i förväg så att säga. Det här tycker jag är lite äckligt. Jag respekterar inte dessa flodhästars metoder.

      Och framförallt - kan någon verkligen tro att det här handlar om att känna med dem som råkat illa ut? Vilka de än må vara, självklart kommer det alltid finnas ett anseende att putsa på, ett varumärke, och när det väl har börjat handla om anseendet så ligger föraktet där på lur.

      Radera
    10. Lite förvånande också att Guillou som tog till storsläggan mot Unni Drougge plötsligt har blivit så... feministisk?

      Radera
    11. Snabbläst artikeln nu - jag tror inte att vänsterpopulismen är ett stor hot mot Europa, nej.
      Det övriga tycker jag att det är rätt svårt att ha en uppfattning om - alltså att alla dom här skulle rösta om en uteslutning av Frostenson, utifrån sett så känns det som att kasta sten i glashus, och som sagt att det inte har ett jävla smack att göra med omtanke om flickor som smashats mellan finkultur och dekadens. Dessutom anar jag att mycket av den egentliga makten tiger, det är väldigt mycket här som känns ouppklarat.
      Men Sara Danius har lite för mycket DN i ryggen, och där sitter kulturchefen och kräver någons avgång, och inget av det där handlar om feminism. Dessutom - det var något så osmakligt i att genomföra Nobelmiddagen i brackig klänning direkt efter något som åtminstone då måste ha varit en tragedi. Ja det är kanske en konstig kommentar men - Frostenson är trots allt Frostenson. Inte en kompis till mig, och jag tyckr inte att man ska vörda poetiska storheter osv. Men om man ska ställa till med en jättekrasch, en tragedi och en uteslutning nerläggning osv av ett sammanhang där man själv flitigt deltagit strax därförinnan, så är det fel att stoltsera med det. På något sätt. Alltså, lite som när Wästberg ber italien om ursäkt, för att fina Nobelpriset fläckats ner. Och Danius tar emot hyllningar. Jag kan inte med det. Men i verkligheten tror jag inte att det är speciellt synd om det illustra och skandaliserade paret, inte idag. Delvis tror jag att det är en skenskandal. Det visar sig i att det omedelbart började handla om att ta sitt förnuft till fånga för att rädda anseendet. osv. OK jag snabbskriver så gott som en stream of consciousness, men - jag tror inte att den kulturella vänsterpopulismen (borgerlig marxism med betoningen på borgerlig) är ett hot alls mot Västerlandet. Däremot kan jag omöjligt stödja knytblusupproret, och inte heller de här kraven på litteraturen att den ska hålla sig till goda värderingar.
      I all hafs.

      Radera
    12. Västerpopulismen kan möjligen vara ett hot mot den genuina vänstern. Men mot Akademien? Tja, hur då? Fördela om pengarna till en annan typ av litteratur? Och vad förändrar ens det, om ingen läser?

      Radera
  7. "Tjejen är en mes"! "klart att han inte ville ha henne!"
    Alltså, Madeleine Grives ganska fantastiska utskällning av mig efter Sprickan i ögat, hon öste avsky per telefon - apropå böcker som somliga menar aldrig borde ha skrivits. Jag blev rätt svag i benen, det här är ett tag sen och jag var ganska ung, en nyttig erfarenhet av matriarkatet, och helt frånsett att Grive förmodligen ville försvara poeten som till viss del står som förebild för poeten i min lilla debut så finns det en annan aspekt, och det är detta med mes. Grive nämnde Ebba Witt-Brattströms artikel om masochistiska kvinnliga poeter, som jag i och för sig hade uppskattat men som även kan ses som ett krav på hurtighet hos kvinnor. Alltså, att anklaga en generation poeter för att vara masochister, till skillnad från de starka modiga kvinnorna inom 70-talsfeminismen.
    Styrka, well well. Det här gick igen sedan då kvinnor med makt inom kultursfären vände det mot Myggor och tigrar att jag var svag. Värst var Helle Klein på Aftonbladets ledarsida, hon fördömde mina "privata nojor". Men givetvis även Schottenius ("skör"), Linderborg ("bräcklig").
    Madeleine Grives "tjejen är en mes".

    SvaraRadera
    Svar
    1. Idealisera inte kvinnor. merci beaucoups.

      Radera
    2. Gud vad jag snackar.
      Ska skärpa mig, promise.

      Radera
    3. Kulturtjackrullatorn Stina Otterberg nämner Anna-Karin Bylund i början till något slags festskrift om Karlfeldt. Härskarteknik? Kanske inte, men... Hon skriver på första sidan att Anna-Karin Bylund i mitten av nittiotalet ska ha frågat Olof Lagercrantz om han ville medverka i en katalog om textilkonst. Lagercrantz ska ha blivit rörd.
      Det handlar alltså inte om Bylund, men om jag känner kulturbrackorna rätt, så är det just såna försåtligheter de jobbar med - lite typ förminskande, passa på att visa vem som har Kulturmacht?
      Det intressanta är - eftersom allt hänger ihop även i riktigt unkna världar - att Otterberg skrivit den här boken tillsammans med en som heter Arne Melberg. Denne Melberg har jag träffat en gång under en diskussion om autofiction. Han och en annan herre - Sven Olov Wallenstein - vecklade in sig i falskast tänkbara sanningsrelativism apropå självbiografiskt skrivande, det finns överhuvudtaget ingen sanning osv - (för övrigt märkbart besvärade när jag ville föra in Bretons Nadja i diskussionen). Alltså det var en sådan rävstank kring dessa herrar att jag blev tvungen att lämna lokalen. Unni Drougge var också i panelen, och jag tror att hon tog mig i försvar sedan. Hur som: den här Melberg skrev senare mycket bisarra och långa ganska hyllande recensioner om Knausgård, här fanns ingen nervös sanningsrelativism.
      Allt var mycket genomskinligt.

      Melberg/Otterberg tyckte kanske att det kändes skönt att namedroppa Anna-Karin Bylund, som därefter såvitt jag förstår försvinner ur festskriften?

      Det ser skumt ut men är kanske bara ett sammanträffande. Att det här är väldigt unkna och förljugna människor vet jag emellertid.




      Radera
    4. Sådär, snart har jag återerövrat mitt eftersträvansvärda rykte som galen.

      Radera
    5. Nåväl, ett sammanträffande kommer sällan ensamt: jag tycker dock om Martina Ruin, det vill säga har träffat henne en gång då hon hejdade mig på stan och berättade hur mycket hon älskar Myggor och tigrar, det för med sig att jag lägger lite band på mig.

      Radera
    6. Jag ska backa och formulera saken lugnare, mer stringent, men jag kan omöjligt tro att sättet att nämna ett brev från Anna-Karin Bylund på en första sida av en lite fisdoftande festskrift till några storheter, kan vara en slump - makt laborerar på mestadels försåtliga vis. Alltså Melberg plus Otterberg. Liksom var är kräkspåsen?
      Lite trist att Melberg översatt Gadamer, bokbålet var nära där ett tag men jag får försöka damma av min tyska i stället.

      Radera
    7. OK. Jag ska backa och formulera om, som sagt var. Brackor måste dissekeras med kyla.

      Radera
    8. "Ser du hur bra det går när du tänker som jag", säger Don Pietro till Patrizia.

      Radera
  8. Ja jag ska hyfsa språkbruket. Det kan ju också finnas en naturlig förklaring.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men vad är det för bok du pratar om? Det låter absurt i mina öron.
      Hur visste skribenten att Anna-Karin Bylund skickat brev till Olof Lagercrantz och varför är det relevant i en bok om Karlfeldt?
      Hehe, jag blir nyfiken. Men lite märkligt verkar det.
      För övrigt var det ju enormt modigt av Anna-Karin Bylund att träda fram med namn i DN.

      Radera
    2. Ja, det var modigt, kanske mer modigt än vad många förstår just nu, eftersom det just nu ser ut som om vittnesmål har institutioner som t.ex DN i ryggen. När det kommer till kritan är man alltid ensam och så kommer det att vara även framledes, det kommer alltid att finnas missförhållanden av olika slag och det kommer alltid vara så att det kommer att krävas personligt mod, helt hashtagfritt.
      Det såg konstigt ut att hon nämndes just nu av just den skribenten och varför det var relevant - mer än som ett slags fotnot till gudfadern Lagercrantz - vet jag ej, kanske ska titta igen. Det var en bok om Karlfeldt och Lagercrantz, på något bisarrt sätt.
      Ska kanske kolla igen.

      The Handmaid's Tale är riktigt bra förresten. Serien som går på TV just nu. Påminner mig om att jag bara läst en bok av Margaret Atwood, en essäsamling.

      Radera
    3. Rättelse: det är inget fel eller onödigt med kollektiva protester och samlingar, och det är fånigt med personkult eller heroism som idealiserar individer eller fäster för stor vikt vid deras roll i världsalltets konvulsoriska nyckfullhet, men jag tror att vem som helst kan hamna i ett läge då de slår dövörat till - du kan gå ut på gatan och skrika, ingen kommer ens att öppna fönsterluckorna: nej, och ingen kan vara säker på att vara den som öppnar fönsterluckorna då det behövs. Alltså är det totalt tokigt med personkult.

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)