Pasolini skriver någonstans att glädje är underskattat. Han menade den litterära glädjen, glädjen i litteraturen, och han skrev om det apropå en bok av Elsa Morante. Glädje är inte nödvändigtvis lättviktigt eller en aspekt av verklighetsflykt.
Känner någon igen det? Jag skulle vilja hitta passagen nu.
Ibland retar jag mig på förväxlingen mellan dysterhet och allvar. Bottenlös sorg eller hopplöshet kan ge mycket fin lyrik, men det är inte riktigt min grej, för att uttrycka det frivolt. Det jag tycker allra bäst om i litteraturen är... ja, Shakespeare. Ett slags dödsföraktande cynism, karnevalisk glädje, polyfoni och bejakande trots allt av livets alla aspekter. Shakespeare måste ha varit synsk, läs bara Much Ado About Nothing - "fear God, love me and mend", och "give us the swords, we already have the buckles" - (jag menar inte den romantiserade filmversionen, den hoppar t.ex över att Benedick stöter på Beatrices kammarjungfru kort innan de ska gifta sig, varvid hon fäller de bevingade orden om swords and buckles. Utan pjäsen som sådan). Fula ord. Emily Brontes Wuthering Heights, den är inte munter på samma sätt men den är elektrifierad.
Det jag inte klarar av, är Birgitta Trotzigs kravlande i dyn. Den murriga skuldbeläggande masochismen som hånglar ihop sig med katolicismen. Sex och religion är förstås sammanflätade sedan evärdeliga tider, men den grådaskiga dysterheten, litteraturens motsvarighet till november, den fullständiga bristen på munter relativitet, gör att Trotzig för mig är som ett instängt rum där en förgrämd människa med gulnad hy serverar kamomillte och säger: "akta dig!"
10 kommentarer:
ewerdeligha.
Verklighetsflykt behöver inte vara fel heller... Konsten måste tillåta sig verklighetsflykt!
Ja, visst. Jag tror egentligen inte att Pasolinis resonemang hade så mycket med verklighetsflykt att göra, men ska leta reda på det där - det kan ha varit i en samling artiklar med titeln Chaos
Rättare sagt en bok som heter Il Caos. Jag har haft den. Kanske har den fortfarande.
De författare jag gillar allra mest är de som verkar ha roligt själva när de skriver även om ämnet är allvarlig. Trotzigs värld är en självspäkningens leriga, värld, orkade inte läsa klart ”de utsatta”. Fick snarast lust att parodiera.
Jo. Svårt. Jag önskar mest att de ska resa på sig och göra något oväntat. Men det handlar både om estetiskt val och livssyn, jag kmmer att tänka på en annan som gjort en konstig brygd av masochism och katolicism, Lars von Trier, särskilt i Breaking the Waves. En väldigt manipulativ film, som jag uppfattade den, alltså han framställer det som att mannen tillfrisknar mirakulöst när kvinnan begår sexsjälvmord via ombud. von Trier går det att bli förbannad på, han är såpass ironisk också att kan handla om provkation, det är svårare med Trotzig.
Ja, och så undersöker Trier ju det där temat ytterligare, Dogville, Manderlay, pappan gangsterboss som får komma med syrlig cynism kring konsekvenserna av så kallad villkorslös kärlek. Medan Birgitta Trotzigs figurer fortfarande vältrar sig i syndens och skammens och skuldens dy.
"Jag vill se Pasolini som Lucia" är förresten också ett slags bejakelse trots allt, inte till punkt och pricka utan utan punkt och pricka, alltså som jag ser det
Much Ado About Nothing är hursomhelst bland det fräckaste som skrivits. Det här paret, deras dialog. "Lever du fortfarande?" sånt säger de när de träffas.
Hm, Benedick stöter inte på Beatrices kammarjungfru , möjligen flirtar hon med honom. (Många år sen jag läste Much Ado About Nothing) :D
Skicka en kommentar