fredag 24 januari 2020

Det gåtfulla har ingen dörr



Det mest avslöjande i vår tids litterära konsensuskultur av svassande och brist på kritiskt tänkande är det totala ointresset för om Ferrante kommer ur ett folkligt kvarter i Neapel, eller om han/hon/de inte gör det. Det skulle vara en sensation, jag tror faktiskt inte att det finns några klassresor av det slaget. Men framförallt skulle det befria författaren från det omisskännliga draget av projektioner på "folket", på "camorran", det kitschiga som ropar melodram utan förankring i egen erfarenhet. Språket är stereotypt, vilket möjligen kan ursäktas om det är egna upplevelser, men inte annars.

Nej det är givetvis inte bara personer som själva kommer ur den märkliga och arkaiska napoletanska folkliga kulturen som har rätten att skildra den - men att låtsas skildra den inifrån, och dessutom kalla det feminism - det är litterär bluff, och borde kunna avslöjas som bluff om det visar sig att mannen/kvinnan/produktionsteamet bakom pseudonymen inte har den erfarenhet som det populärkulturella fenomenet påstås bygga på.

På något sätt föreställer jag mig att det handlar om avund på folket (som gestalten Lila sägs företräda). Jag tänker mig en författare med akademisk vänsterbakgrund som inte lyckas äga folket. Han/hon/de hittar på en vild och naturbegåvad Lila, osannolik, stiliserad, som får föreställa något slags napoletanskt tinget i sig, som gäckande drar sig undan. För det napoletanska folket låter sig inte ägas och utnyttjas, detta är en del av folkloren och självbilden. Det gör motstånd.

För mig känns böckerna som klibbig beräkning. Skickligt, flyhänt, men allt annat än trovärdigt. Det är talande att så få är intresserade av att ta reda på om det finns en verklighetsbakgrund - samtidigt som det är just verklighetsbakgrunden som säljer och får strida strömmar av turister att gå guidade Ferranteturer i "stackars-fattiga-flicka"-tecken.

Nåväl. Det gåtfulla har ingen dörr, skrev Gösta Kriland. Neapel klarar kanske den här invasionen också.

38 kommentarer:

Verutschkow sa...

"There are things known and there are things unknown, and in between are the doors of perception".
"Aldous Huxley, an English writer, wrote this statement in his book The Doors of Perception."

Apropå dörrar. Och citatet lär ligga bakom ett gruppnamn (The Doors) ...

maja lundgren sa...

Tack för det citatet Verutschkow! Mycket bra. Inte läst den boken, ska göra det!

maja lundgren sa...

Aha det är om meskalin. Alltså jag är ju lite drogskeptisk minst sagt. Trots att jag vet att shamaner och liknande använt droger.

maja lundgren sa...

Intressant artikel om meskalin i senaste numret av LRB, som kom idag. Kul sammanträffande

Verutschkow sa...

Men The Doors och deras fantastiske sångare måste du väl ha hört ...

maja lundgren sa...

Jo men ska erkänna att jag inte är något större fan till The Doors.
Varför vet jag inte riktigt. Gillar psykedeliska Silver Machine (Hawkwind, In search of space).

Verutschkow sa...

https://allthatsinteresting.com/jim-morrison-death

Lev hårt, dö ung, bli ett vackert lik. Och nog var han poet alltid ...

maja lundgren sa...

Ja men det där med hårdrocksmyten är inte min grej riktigt. Vet inte, men det är nåt med det där som jag inte går igång på. Av någon anledning känns Lemmy i Motörhead mer som min melodi. Med amfetamin och allt så lyckades han bli 70 år. Jag vill inte moralisera över knark och supande (tror emellertid att kvinnor bryts ner snabbare och mer brutalt och på ett annat psykosocialt sätt än män om de försöker leva hårt och bli vackra lik).

maja lundgren sa...

Alltså hårdrocksmyten, är det inte världens mest västerländska uppfinning? I romantikens efterföljd?
Behöver självklart inte vara fel för det men jag har en liten, liten lätt aversion mot det.
Kanske läst för mycket gamla kineser och japaner,

maja lundgren sa...

och som sagt, jag tror den passar kvinnor sämre av både biologiska och så kallade psykosociala skäl.

Anonym sa...

Exakt. Nämn några kvinnliga beat-poeter, t.ex. Finns det ens en enda?

maja lundgren sa...

Det vet jag inte, jag har aldrig intresserat mig för beat-poeterna. Osäker på om jag läst en enda faktiskt! Men det var ju på 50-talet också så det måste ju ha varit ännu svårare för kvinnor.

maja lundgren sa...

Eller ja, läst och läst. Något av Kerouac har jag säkert läst utdrag ur.

maja lundgren sa...

Det här är också en paradox - tydligen överöses var och en som försöker ta reda på vem "Ferrante" är, av en flodvåg av hat. Det är helt irrationellt, bottnar kanske i att läsarna vill ha kvar illusionen att det handlar om något självbiografiskt.

maja lundgren sa...

Det påminner om Stieg Larssons framgångar, "Millenniumtrilogin" är också ett slags våldspornografi förklätt till feminism, och det har till och med förekommit seminarier om det svenska samhället utifrån hans bild av sexövergrepp i socialtjänsten.

maja lundgren sa...

Måtte eftervärlden ha bättre litterär smak än samtiden - men det är långtifrån säkert.

maja lundgren sa...

Det händer värre saker i samtiden... Guarda e passa.

maja lundgren sa...

Men den här bristen på kritiskt tänkande uttrycker sig också så här - jag har i princip bara läst en enda avvikande röst om Ferrante, och det var en italiensk författare som var klart konspirationsteoretisk och - alltså jag vet inte men anade en touch av antisemitism. Han förklarade "Ferrantes" framgångar med att boken hade lanserats på ett mycket beräknande sätt i USA, man hade valt en översättare vid namn Goldstein som var känd. Böcker med en känd översättare har lättare att göra succé, resonerade den här italienske författaren (vars namn jag glömt).
Jag brukar inte ana antisemitism överallt men den här förklaringen till succén eller febern (översättaren Goldstein) plus en del annat han sa, kändes märklig.
När boken väl hade gjort succé i USA, kunde den göra succé även i Italien eftersom Italien har ett lillebrorkomplex. Allt som går bra i USA beundras av Italien. Han drog in Saviano i det hela också.

Ja, Saviano Saviano, hans första bok Gomorra började med en vandringssägen om djupfrysta kineser, och boken är skriven med Truman Capote som förebild, så... ja, inte vet jag. Något sanningsprojekt var det inte, inte riktigt, inte uteslutande. Autofiction. Faction. Blanda fiktion med verklighet.


maja lundgren sa...

OBS det mesta Saviano gör är både jättebra och sant, det är journalistik och aktivism.

maja lundgren sa...

JOJO jag förstår hur det låter - surt, avundsjukt, kanske till och med bittert och rättshaveristiskt.
Men sanningen är faktiskt den att jag försökt bejaka den här "Ferrante", eller läsa med så neutral blick som möjligt, men jag får bara klibb och fejk i ögonen.
Inte skulle publiken bli så rasande på varje försök att avslöja författarens identitet, om den trodde att författaren var en Elena? Borde inte publiken vilja veta? Veta vem som var den verkliga Lila?
Nej, tydligen inte - det är alltså sagan som tilltalar. Men man vill inte heller riktigt vidgås det. Annars hade det inte spelat så stor roll om författaren avslöjades som en milanesare som läst sig till en massa om Neapel, eller ett lag av författare, två tre stycken (vilket jag tycker känns rätt sannolikt). Det spelar väl ingen roll, om det ändå är en saga?

maja lundgren sa...

Allt det här är väldigt föga zenbuddhistiskt av mig, men det är lite grann av en turning point eller en sån här tillfälle då jag på nåt sätt varit på vippen att bli galen - i överförd bemärkelse
En gång var när Kulturprofilen fick Nordstjärneorden.
En gång var när Norén höjdes till skyarna för liknande saker som jag angreps för.
En gång var när något slags nöjesjournalist skrev i DN att det jag skrev var värdelöst för nu fanns ju Ferrante.
En gång var - alltså det har funnits såna här tillfällen, då det framstått som väldigt, väldigt tydligt att kulturen, den offentliga kulturen liksom, inte är speciellt intresserad av vad som är sant och vad som inte är sant, vad som är verkligt och vad som inte är verkligt, eftersom det är snygga förpackningar man vill ha och prestige.
Mekaniska näktergalar, snus i gyllne dosor.
Varsågoda, ass holes.

maja lundgren sa...

Vackra ord är inte sanna. Sanna ord är inte vackra.

Anonym sa...

Har du läst Björnkvinnan av Karolina Ramqvist? Den roterar kring liknande resonemang, om fiktion och sanning. Tror du skulle gilla den!

Anonym sa...

Savianos första bok blev med rätta kritiserad för att han återgav en anekdot med lätt rasistiska förtecken. Utan att tala om att det var en vandringssägen. Men det vet du nog.

maja lundgren sa...

Det var iofs en lättnad att få veta att det var en vandringsmyt och inte sant. Jo det har diskuterats här på bloggen, jag hade lite svårt att förlåta Saviano för det där, självklart borde han ha skrivit att det inte var sant. Björnkvinnan, nej inte läst den, funderat på att göra det

Verutschkow sa...

https://www.dn.se/kultur-noje/fredrik-strage-klimatkrisen-hotar-ocksa-det-sjalvdestruktiva-rock-n-roll-livet/

"Klimatkrisen slår mot rockmyten – i ett skarpt läge blir det meningslöst att hylla undergången. Rock'n'roll-dekadens föds bara när man har det hyfsat bra, skriver DN:s Fredrik Strage."BETALARTIKEL.

Jag bara älskar den där nördiga medelålders småbarnspappan och hans
uppsyn. Hörde honom prata om rock i Hedvig Eleonora kyrka härom året
och så spelade han diverse exempel på djävulens musik ...

maja lundgren sa...

haha häftigt. Det finns ett diaboliskt ackord, dim-ackordet. Nämnde han det?
Kallas även förminskad treklang. Låter riktigt, riktigt skumt av nån anledning.

maja lundgren sa...

"Ferrante" ger sig alltså ut för att vara dotter till en sömmerska i Neapel. Sömmerskan ska ha haft ett praktfullt hår och grandiosa kläder och hennes man, "Ferrantes" far, ska ha varit svartsjuk. Det är ett av de gäckande och publikfriande svar som Ferrante ger journalisterna om sin bakgrund, jag skulle vilja säga produktionsteamet Ferrante.
Den allmänna smaken går i lögnens tecken, den kulturella offentligheten tenderar att gilla gäckande och skickliga lögner, det skulle alltså vara ännu mer beundransvärt om det visade sig att Ferrante inte var dotter till en sömmerska utan att det bara var ett PR-knep.

maja lundgren sa...

Den dåliga smakens landvinningar i kulturen.

maja lundgren sa...

Klichén med den vackra napoletanska sömmerskan och hennes svartsjuke man är iögonenfallande, bjärt, skriande, på samma sätt som böckerna använder sig av stereotyper, men ändå talas om "Ferrante" i termer av italiensk neorealism, och till och med feminism och politisk litteratur.
Den kulturella offentligheten tenderar ju att gilla gäckande och skickliga lögner. Det skulle högts troligen betraktas som ännu mer beundransvärt om det visade sig att Ferrante inte var dotter till en sömmerska, utan att det bara var ett PR-knep.
Med reservation för att det blir protester mot försöken att avslöja vem det är, för att mystifikationen är en del av kättjan.
Att fiktionen skulle vara "sannare" än journalistiken, dokumentären, bekännelsen, vittnesmålet o.s.v är en idé som omhuldas av dem som vill se personkult kring författarna. I det här fallet har man också fått för sig att det inte är personkult - författaren är ju anonym, det måste tyda på blygsamhet, ödmjukhet, ärlighet, raka motsatsen till exempelvis Knausgårds exhibitionism.
, ... men eftersom den dåliga smaken redan gjort sådana fantastiska landvinningar inom den så kallade seriösa kulturen, går det hem

maja lundgren sa...

ergo: litteraturkritiken går i marknadsföringens ledband.

maja lundgren sa...

Ett slags clickbait-litteratur.
Det kan man även till viss del säga om Savianos Gomorra, inte bara för att den öppnas med en catchy vandringsmyt, utan för att den bl.a lanserats med att Saviano åkte runt på vespa till mordplatser.
Fan va coooooolt - kanske det, men det är något av ett folknöje. Många åker vespa till mordplatser och tittar på lik.

maja lundgren sa...

Eller går till fots, givetvis.

maja lundgren sa...

Jag tänker också på en sak Nunzio Giuliano skrev, och som gavs ut som Ett samvetes dagbok efter hans död, nämligen att män från folkliga kvarter i Neapel flyttar därifrån om de utbildar sig. Kvinnor utbildar sig inte, därför är det dags att satsa på bildning för kvinnor, för de kommer att återvända till kvarteren och förädla dem med bildning. Det här den här bildningsreligionen som finns i Neapel... och kvinnokulten, kvinnan som antingen demon eller ängel.

maja lundgren sa...

Alltså diario di una coscienza.
https://www.amazon.fr/Diario-una-coscienza-Nunzio-Giuliano/dp/8879373935

maja lundgren sa...

Det är inte översättningen. Språket är inte bättre än sådär. Och det är inte Neapel.
(apropå "Ferrante" igen). TV-serien tittar jag inte på, eftersom det inte är Neapel. Inte mer än filmatiseringen av Millenniumtrilogin handlar om socialtjänsten i Sverige.

maja lundgren sa...

Kommer att bekämpa "Ferrante" långt efter min död.

Mariannesson sa...

Såpass...