Varför snackar folk febrilt om samtal och dialog, och förfasar sig över något som kallas polarisering och splittring?
En intressant artikel av Elina Pahnke, Aftonbladet kultur, påpekar det självklara, att
De senaste tio åren har framför allt handlat om att släta över konflikter, inte om att erkänna dem.
I stället för att hylla jolm och pratkramisar, beakta Bertrand Russels brev till Oswald Mosley, där han i artig brittisk stil ber den senare att sticka och brinna!
Den svenska "konflikträdslan" och "konsensuskulturen" är klichéer - -we shall overcome har många redan drivit med. Idag är det lätt att tolka det här pratet som en lite försåtligare förlängning av den hallucinatoriska föreställningen att Sverige har förvandlats till en krigszon full med inkompatibla kulturer, och därför måste vi undvika att säga vad vi tycker på ett sätt som inte förhindrar att vi genomför den politik vi vill se. Ett massmedialt "vi", ett bekymrat leende Mats Knutson-vi.
Ett alltid lika snett leende, rart, pedagogiskt, allvetande.
(Det som kallades Folkhemmet var extremt polariserat, på många sätt. En urkonstig film om Hasse och Tage försöker prångla ut en annan bild, till priset av att reducera det skarpa komikerparet till ett par sorgliga tomtar, fetischer för gud vet vems nostalgi.
Skillnaden är att många av dem som var vänster då, inte är det längre, och kanske inte ens var det då).
Polariseringen är inte problemet.
Vad var det drottning Kristina sa - den som är allas vän är ingens vän?
Nej, hellre det napoletanska talesättet "den som har tillräckligt många fiender, dör aldrig".
Men det som verkligen ÄR ett problem, det är slentrianen.
För tillfället talar jag inte om rasister som triggar varandra på nätet, även om de givetvis också fastnat i automatik. (Till rasism räknar jag även den vanliga frasen inom borgerligheten, "går det ens att genomföra demokrati i de där länderna", om USA:s krig runtom i världen).
Utan jag syftar på poserandet. Popularitetstävlingen i sociala medier. Gillandet och delandet som inte betyder något.
Fenomenet är så pass allom bekant att det känns larvigt att påpeka det. (Alltså det här tror man ju inte är sant, men det finns faktiskt folk som gillar och delar artiklar om klimatkris, utan att ändra sin livsstil mer än kanske på sin höjd lite mer sopsortering).
Up fly words, etc etc.
Men Lao-tse säger: "i tanken, gå på djupet".
Emellertid. Den krönika i GP som Pahnke kritiserade handlade även den om sociala mediers ytlighet, närmare bestämt Tinder.
Skribenten Werner hävdade att popularitetstävlingen och prestigejakten på Tinder förvärrar situationen för en grupp i samhället som är/beskrivs som den farligaste:
män utan partners och utan några andra mjukgörande sammanhang.
Kräsna kvinnor gör ensamma män våldsamma, särskilt ensamma män i grupp.
Det kan nog både stämma och inte stämma - jag har inte varit på Tinder, men jag trodde nog det var en knullsajt mer än ett äktenskapsforum. Och jag tror inte att män som inte får knulla blir farliga, däremot kan det nog stämma att lone wolfs som triggar varandra kan vara farligare än ensamstående kattkvinnor som gör detsamma.
Nu är inlägget slut -
det här är en blogg, klaga inte.
28 kommentarer:
jag tycker björn werner är bra...
Hej Marianne Johansson, vad kul att du tittar in!
Ja, jag har inte läst så många artiklar av Björn Werner men jag tyckte att den där var bra. Instämmer i en del av det Elina Pahnke skriver men tycker nog att hon pratar förbi artikeln hon kritiserar
björn werner - född den 24 oktober år 1985 - är ingen mindre än kulturchef på göteborgs-posten! - detta blev han i oktober år 2017...
Värsta grejen :-)
Ulf Kristersson är snabb att anklaga regeringen för sprängningen på Östermalm och kopplar den till "gängkriminalitet" och "ansvarslös migrations- och integrationspolitik".
Även SvD kör rubriker som "Världen har kommit till Östermalm", visserligen ett citat av en boende men det är tidningen som sätter rubriken.
Usch, hoppas svensk borgerlighet åker på en rejäl propp.
På Flashback har flera redan konstaterat att spekulationerna i medierna är värre än det mer sakliga på Flashback :-)
Det hade kunnat vara ett högerdåd, högerextrema tjänar på allt som osar kaos. Det troligaste är väl uppgörelse i den kriminella världen. Men det är väl ingen som vet ännu?
Fasar för en M-sd-kd-regering.
Det är nåt med svensk höger som känns extra perverst, högern äer ofta betydligt råare i andra länder, men den svenska är som sladdriga fiskpinnar med knogjärn. För att den legat under mossiga stenar med gråsuggorna under Folkhemmet? Klemperer skrev att nazismen blev värre än fascismen för att den bröt av mer med den tyska kulturen än vad fascismen gjorde med den italienska (har jag för mig, ett tag sen jag läste den). Ja jag vet inte, jag vet bara att polariseringen måste öka, och det kommer den givetvis att göra om M/sd/kd sitter vid den så kallade makten.
"Sladdriga fiskpinnar med knogjärn" tack för den!
"jag kan inte dra en tydlig linje mellan skuld och oskuld, jag tror att detta märks tydligt i mina böcker, jag blandar begreppen. Jag tror till exempel inte helt på den religiösa bödelsyxa som skiljer skyldiga från oskyldiga. Jag tror inte heller på skillnaden mellan att vara juridiskt oskyldig och juridiskt skyldig: det finns lagligt oskyldiga personer som besudlar sig med svåra brott".
https://www.dagensarena.se/essa/ferrante-och-roda-brigaderna/?fbclid=IwAR36aK5L9lmDPgHiUxYuj7A8ZMFhHQ3_QytZ_Zv_uDEVojyesaUqjXWMRQM
Skuld och oskuld blandas väl i alla böcker? Åtminstone stora delar kristendomen betonar väl att alla är syndare, brottslingen befinner sig lika nära eller närmare gud än den laglydige, osv
Aha, tt citat av Ferrante. Ska läsa artikeln.
Neapelkvartetten påstås bli bättre längre fram, jag tyckte de första var klibbiga och för enkelt berättade.
Om författarens identitet avslöjas, ska jag läsa böckerna.
Men lite intressant ändå, att det är en av grundbultsidéerna även i M&T.
och jo, den religiösa bödelsyxan finns ju - sålla agnarna från vetet. Är det lite oklart vem som verkligen är skurk och vem inte medan livet pågår, så klarnar det som bekant efteråt, inför pärleporten.
Det kan röra sig om ett samarbete. Jag håller med om att början inte är särskilt bra litteratur. Men komplexiteten växer allteftersom. Skildringen av modern italiensk historia är spännande.
Artikelförfattaren i Dagens Arena gissar på historieprofessorn Marcella Marmo.
En ohederlig artikel utan ordentlig källhänvisning. Skribenten får det att framstå som att det är hans egna analyser. Hade t.ex kunnat nämna den forskare som lanserade Marcella Marmo som Ferrante 2016. Det här är inget särskilt ovanligt, skribenter återanvänder uppgifter i andra artiklar och vill gärna framställa sig själva som den som kom på det.
Om det stämmer att det är Marcella Marmo, så är hon inte uppvuxen i ett folkligt kvarter i Neapel. Spelar det roll? Ja, för mig gör det det. Jag vill veta.
Däremot är det fullt tänkbart, som du säger, att skildringen av intellektuella vänsterkretsar i Italien är både initierad och intressant i sig.
Håller med. Problemet är väl att folk är för korkade och känslomässiga för att bråka, argumentera och polarisera med stil. Russel ja, googlade upp det citatet nu, är ju ett utmärkt exempel.
Tänker själv på Hanna Arendt som vid kritikerstormen efter hennes bok om Eichmann svarade med essän "Sanning och politik". Det står bara jättekort i början, jag tror det är i en fotnot, att hon förvånades över de "förbluffande många lögner" som sades om henne. Inga namn nämns, inga exempel tas ens och ingen återknytning görs senare i essän till henne, hennes bok eller hennes kritiker efter denna ganska snälla mening eller två. Istället får man läsa en lång utläggning om vad sanning är, sett utifrån nutidens politiskt-mediala situation och med hela filosofihistoriens giganter som samtalspartners. En fullkomligt förödande comeback som bara pissar på hela "debatten" som sådan - som säkert gick över huvudet på de flesta och lästes av få, men ändå.
Det är ju liksom så man bör försöka "vinna debatten", genom att vara bäst, välja sina forum och välja bort de idiotiska (läs= sociala medier i allmänhet, Twitter i synnerhet).
Finns ju en Björn W som kulturchef på DN oxå ...
https://www.dn.se/kultur-noje/maria-schottenius-obegripligt-att-vi-saljer-bort-var-chans-att-paverka-framtiden/
Tror mig ha förstått att du inte gillar henne men den här artikeln var
väl rätt OK ? Har själv undrat över de obegripligt höga elräkningarna
trots att man förbrukar så lite ...
Javisst, jag är också emot utförsäljningarna. Bland det tristaste är postverkets försvinnande.
Nyliberalismen har även bäddat för högerpopulismen.
Tusen tack för tipset, Sanning och politik ska jag läsa! Hanna Arendt är en bildningslucka hos mig.
Jaglösa argunent kan vara en befrielse.
Apropå twitter, så märkligt att det kunde slå igenom, att politiker tror att de måste twittra, ett jäkla skitföretag är vad det är.
Den här typen av artiklar om äldreomsorgen tycker jag är förkastliga.
https://www.aftonbladet.se/senastenytt/ttnyheter/inrikes/a/0nJe4g/frida-68-fick-sitta-i-sin-egen-avforing--personalen-hade-overlamni
Ledsen men ja, i vissa fall kan det dröja en timma innan man hinner hjälpa till.
Fy för kvällspressen som skuldbelägger och skandaliserar.
Plattheten i vänsterns slogans, ibland klämkäckt som F!s "Ut med fascisterna, in med feministerna!", eller Irakdemonstrationens "Den som inte hoppar gillar Bush", eller någon form av echaufferad övertro på gemenskap, det har varit tråkigt att se alla självmål. Som att nätvänsterliberalismen tvingats samlas runt Trumps fräckheter , provokationer, lögner, och förfasa sig, och argumentera emot dem, medan högern kunnat punktera lite mer oskuldsfullt oigenomtänkta banaliteter eller halvlögner från vänstern på ett sätt som känts mer briljant och intressant,
Ett problem för vänstern (i ordets mest vaga bemärkelse) har varit att man lierat sig med till exempel planka nu, dvs staten och kapitalet sitter i samma båt och SL-kortet är för dyrt (ja, det är för dyrt) och därflr är det ok att planka och uppmana andra till att planka. Ja det är ju inte någon grov omoral à la skattesmitning, men det gör de flesta upprörda, vänster associeras då med snyltande, utnyttja systemet, bortskämdhet, vänster är då folk som inte vill arbeta och göra rätt för sig, som inte tror på det personliga ansvaret, vänster ses då som fripassagerare och lättingar.
På motsvarande vis: när delar av den luddiga vänstern kräver att en kille ska sliooa straff ("free xxx!") för att den han stack kniven i ryggen på ändå bara var nazist, då är det jävligt upprörande att ingen säger ifrån. Det här är ett typexempel på kulturens feghet. Felet är inte polariseringen som sådan, självklart är jag emot knivar mot fascister, extremvänstern kan väl för all del tycka att det är motiverat om de tycker det, men aldrig gnälla över antifascisten blev ställd inför rätta och dömd. Det är patetiskt. Det ger intrycket av bortskämda medelklasskids som leker och vill bli automatiskt förlåtna. Den luddiga vänsterns problem å sin sida, är att den inte vågar säga vad den tycker om sådana här saker. För att det gäller att hålla iho p och det finns värre saker? (skattesmitning, rasistiskt våld, osv) kanske för att man identifierar sig med vänstern även när den tar till våld? (vilket är oerhört sällsynt i Sverige idag, den luddiga vänstern kan ju peka på det och säga att det är fånigt att protestera mot det som knappt existerar).
Läser på om "arbetskritik", hos copyriot, det har varit en kraftig strömning inom vänstern. Det provocerar mig alltid väldigt när vänster t.ex sjukskriver sig utan att vara sjuka, samtidigt som de kräver att bli försörjda av samhället.
Stolthet över arbetet anses på något vis som att vara lurad av kapitalismen.
Den vänstern föraktar jag.
Som i career opportunities, listan på så kallade skitjobb: "ambulance man, ticket inspector, bus driver" ... viktiga roliga intressanta jobb som absolut inte kan automatiseras bort. Roland Paulsen, är det inte han som skrivit om "skitjobb" i DN?
Den här vänstern är värd att överskuggas helt av högern. Att skåpas ut av högern.
Därför gillar jag inte heller när det i lite samma veva skrivs upprop om att kulturens/akademikernas ekonomiska ställning måste tryggas i grundlagen, till skillnad då ifrån "skitjobbens".
Fast jag gillade Äta, sova dö, den var gripande men inte alls som politiskt statement, inte som ideologi, utan bara som ett förtvivlat porträtt av far/dotter.
För övrigt, hur ska slackervänstern kunna driva krav på förbättringar av arbetsvillkor, löner, semester med mera, om de föraktar arbetet som sådant?
De brukar väl vara akademiker och kulturfolk som driver idén om "arbetskritik", vilket gör det hela till klassförakt också.
Förstår inte om du fortsätter svara på min kommentar, och hur det i såfall hänger ihop med vad jag skrev. Men skitsamma, jag gillar din stream of consciousness. Och begreppet "den luddiga vänstern", det tar jag med mig.
Ja, saken är den att jag inte har läst Hanna Arendt. Det kanske man inte borde erkänna men så är det och det är onödigt att låtsas. Så något direkt svar på din kommentar kan det ju då inte bli. Men se det gärna som stream of consciousness. Det är fullt tänkbart att jag också tillhör den luddiga vänstern i någon mening, det går ju att lägga ner vad man vill i det...
Med h på slutet. Hannah.
Skicka en kommentar