Om I de helge shaikhers Minnes-Ord slån upp på måfå; om en ny tanke är, för Er, en plåga; om I, af någon orsak, ären Moslem gramse; om Moslem och Islam, i Edre ögon, ha en dålig klang, emedan någon, som I ogillen, dem prisat har och tolkat, och I, förthy, dem, ännu, icke kännen och älsken, då skolen I, förutan tvifvel, hos de shaikher, finna mycket, hvarpå snafva, och månge stöte-stenar, gifvandes plausible skäl för Ert förnuft att säga dem emot. Men om I ären en, i forskning, sann och redbar, och en, i uppsåt, fördoms-fri och ärlig man; om villige och färdige I ären att sitta neder, med öppet sinne och med ödmjuk håg, vid hvilken menskas fot det vara må, blott hon Er leda kan ett enda steg ur Er egen tanke-villa och begrepps-förvirring och förnufts-förskämning; om I de Musulmänska Helgona-Legenderna slån upp, förhoppningsfullt, förväntansfullt, med längtan, benägne att dem tro, beslutne att, af dem, för Eder, draga gagn, begifne på att, till Er fromma, utur dessa, hemta näring, då skolen I, i samma mån I desse villkor fyllen upp, och efter måttet af Er andes rymlighet, Ert hjertas gästfrihet, Er ödmjukhet, Ert tålamod, Ert allvar, Er Sannings-hunger . . . .
Detta är en del av Erik Hermelins översättning av "Besotted with intellect".
Författaren heter Richard Adlington och kapitlet lär vara taget ur en bok med den uppfordrande titeln Women must Work, från 1934. Den har jag inte hittat. Det enda som fanns på KB var ett blad med titeln Förnufts-förfäade.
Detta sagt bara för att inskärpa, att världen är stor, och att det man snubblar över, kan vara en stötesten i en drömsits, eller en drömsits i en stötesten, eller något annat allvarsamt och kuriöst.
11 kommentarer:
"A malevolent set, besotted of intellect" är, enligt en not på det enda blad jag hittat , kapitlets fullständiga titel och det återfinns på sidan 87 av boken Women Must Work.
Den som skrattar står redan vid visdomens port. Det är nämligen skrattet som är visdomens portklapp.
Pleasure är en av de bästa filmer jag sett.
Jag säger igen att högersossarnas kombination av obildning, auktoritära ideal och nyliberalism, kryddat med xenofobisk retorik, gör dem lika farliga som sd, med reservation för sd:s stormtrupper och gardet till höger om sd som kan vädra morgonluft.
Sven-Erik Liedman har alltså fel i detta:
"De senaste årens socialdemokratiska politik var ett under av vaghet och velighet".
Det var inte velighet - det var falskhet.
S har länge velat ha med Sverige i NATO. Göran Persson beundrade George Bush på ett sätt som gränsade till DNA-frottering.
Skolan har åtminstone så länge jag kan minnas premierat korvstoppning och en väldigt krass inställning till kunskaper - allt som haft med humaniora att göra, och särskilt historia, har betraktats som onödigt. Betygshets givetvis men samtidigt ett slags kunskapsförakt.
Enstaka lärare kunde bryta mot det här. Men det var, som många vet, en markant andefattig och nervös inställning till allt som inte var direkt nyttoinriktat.
Vänstern måste sluta betrakta S som ett ok parti. Särskilt nu. Det är inte veligt, det är falskt och lider av amerikansk spetälska.
Hans Magnus Enzenbergers Svensk höst, har för mig att den diskuterar historielösheten i Sverige (den är såklart inte bara ett svenskt fenomen, olika länder har olika sorts nervositet och hyschhysch krig sin historia).
"Förnufts-förfäad" är ett rätt bra uttryck för den här mentaliteten, en del av den,
Men man kan också beakta det faktum att det kallas "realpolitik" att bejaka Turkiets bombningar i norra Syrien.
Det är det inte, dvs den cynism expressens ledarsida njuter av - äntligen! Sverige ett normalt land! Äntligen kärnvapen! Äntligen blod! Äntligen är det ok med pengar i förhållande till slakt på främlingar! - handlar inte om en nytto/säkerhetsaspekt för Sverige, det är precis tvärtom. Sverige hotas inte av invasion av Ryssland men på sikt hotas vi av det Turkiet håller på med.
Det är inte "realpolitik" att som DN:s ledarsida säga, nu ska vi vara iskalla mot Turkiet! Vi ska gå med men vi ska vara iskalla, tuffa, vi ska ha muskler!
Det är lögn, det är den dubbelmoral som klyver Sverige med en sågklinga.
Funderar på att ha den här som pausmusik.
https://www.youtube.com/watch?v=XX4CdfqHt98&list=FLseb5bXBr2Q3D2MCIYPSIkQ&index=6
Roligt att du gillar Olle Sahlströms böcker.
S har knappast velat gå med i NATO under så lång tid som du påstår, även om beundran för USA sitter djupt i Sverige. S kanske inte ens ville genomföra de nyliberala reformerna. De har släpats in bakifrån in i utvecklingen.
Vaghet och velighet i samband med NATO-ansökan berodde inte på att man fruktade att Ryssland skulle invadera Gotland utan på att man ansåg att om Finland
Är det verkligen S som monterat ner bildningsidealet? Vad sägs om Reinfeldt som bara läste Läckberg? Är det inte en kliché att politiker i Sverige är mer obildade än andra länder?
hoppsan en del av kommentaren försvann. Man ansåg att om Finland gick med måste Sverige. Det kan diskuteras om det verkligen är så självklart.
Det är klart att det inte var Magdalena Anderssons idé att överlämna ett brev från Karl XII. Men jag håller med dig om att det är en symbolhandling som visar hur enormt Sverige förändrats.
Apropå grundlagsändringen - det läckta brevet om påtryckningar från Wallenberg är just en sån sak som kan vara straffbart idag, och alltså ge staten rätt att efterforska källan. jfr Katharine Gun.
https://sverigesradio.se/artikel/5938702
Det kommer att krävas heroism av samma slag framöver och det vore intressant om någon läckte varför SAAB-chefen var med under det finsksvenska NATO-mötet.
Det finns två olika typer av journalistik (lite grovt räknat), den ena är den som "skapar berättelser", "är episk", "historisk, legendarisk", som den som vill få folk att tro att Hultqvists "jävla Finland" var något annat än en i grund och botten fiktiv replik, politiken som teater, det kan kallas den behagsjuka journalistiken.
Soffbordsjournalistik skulle man kanske kunna kalla den också. Agendasättande journalistik och kampanjjournalistik ingår däri.
Sen finns det sanningens heroiska förlorare, den journalistiken kan ge upphov till en kort proteststorm sen går de flesta vidare och upprör sig över något annat. Eller inte upprör sig alls utan tycker att det är helt rätt. Allmänheten ska inte veta något om statens vapenaffärer, om NATO-processen, osv. Journalister är som trotsiga tonåringar som väl kan få hållas för all del men förr eller senare ska de sättas på plats.
Skicka en kommentar