Under den så kallade akademikrisen fann jag ingen anledning att agitera, det var rätt oöverskådligt det som hände därinne, fler institutioner än Akademien hade varit indragna och nu kunde man få intrycket att det handlade om att skaka av sig det egna ansvaret. En uteslutning av Frostenson kanske mest var ett sätt att putsa på varumärket, anseendet, eller en prestigefråga för dem som lyckades fälla henne, medan strukturerna förblev desamma. Det var farsartat att kulturvärlden uppförde sig så chockat, så plötsligt. Dessutom var många andra ute och demonstrerade, i medierna och utanför börshuset, det behövdes knappast en röst till. Jag fick intrycket att många som protesterade mest lät sig svepas med, empati eller vrede blossar ofta upp i sociala medier för att sedan ersättas av något annat.
Vad hände sen? Man gjorde sig av med Danius och Frostenson. Det var antifeministiskt. Sliriga motiveringar om hur förnuftigt det var, oerhört eminent skademinimering. Några kvinnliga ledamöter hoppade av i solidaritet med den ena eller andra uteslutna kvinnan. Några manliga ledamöter som varit ute och viftat heroiskt återvände.
Vad hände sen? Horace Engdahl jämförde några maktmänniskor som betett sig illa med Jesus. Stort uppslaget, i en dagstidning. Följde sedermera upp det med en skål för Anna Perenna, "beskyddare av kränkta kvinnor" - efter att ha angripit svensk lagstiftning i internationell press, för att skydda en kompis som blivit dömd för våldtäkt.
Han drämde till mot dem som vittnat mot en man som missbrukat sin position, för att ingen stoppat honom av alla i ett mångförgrenat kotteri som hade kunnat göra det (många), och han gick längre än så då han framhävde honom som ett ideal.
Det är makt, och makt funkar. Det är bara att se tiden an, framställa sig som offer, vänta in nya hungriga som vill frottera sig med "finkulturen", räkna med förvirring och räkna med fokusförskjutningar till annat förargelseväckande som blippar fram i högt tempo. Räkna med tyngden i Nobelpriset, kanske en kristen tyngd rentav, räkna med pengarnas tyngd.
Nu fortsätter Horace Engdahl med sparkar nedåt. Han slår fast vilka man inte ska lyssna på, med samma kvasifilosofiska resonemang som i de vissna aforismerna, han vet att feminismen sedan länge är bortdribblad, och att det alltid går att ta avstånd från "flocken", för "flocken" vill ingen tillhöra.
51 kommentarer:
Visst är det elegant uttryckt - "fann ingen anledning att agitera", det är maktnivå på det språket. Skyhög sociokulturell status.
Men jag är djupt äcklad av Horace Engdahl, och av Akademiens grepp om kulturen, det är trist eftersom den kan vara motvikt till kommers och click baits, effektsökeri och kulturhat/hat mot nyanser, som utgör ett slags blandning av ett slags underdoghot (lite som kulturhatet under 70-talet, som vi diskuterat här, hatet mot bildning som överklass), och kapitalets topdoghot, det finns ett intresse i att låta allt handla om konsumtion och den som på allvar läser böcker och liknande, riskerar att få andra intressen. Men nu är makten ute och vädrar sitt bajs igen, ännu en av alla privilegierade som tror sig vara underdog.
Så, och det här föranleddes mest av några spydiga smalbenssparkar mot pojkar, jättesignifikativa. Lite i samma stil som "Hulken hade en för liten kuk".
Allt kommer klarna! Det kommer klarna med tiden!
Ja, senare ville förstås medierna fokusera på den kittlande figuren, spännande med "kom från ingenstans" (men det är ju bra, alla kan inte komma ur creative writing workshops eller kulturfamiljers plantskolor), "bluffade sig fram" (men falskmynteri i kulturbranschen är väl inget ovanligt heller), det blev en individfråga.
Men livet är skönt, jag är glad, och allt kommer att klarna med tiden.
Väldigt stiff. High brow. "under den så kallade..." "fann jag ingen anledning att agitera..."
Påminner om rådet att inte bli lik det man bekämpar.
Drottningen i Strindbergs Svanevit - Schottenius, Åsa Beckman, representanter för en sorts högborgerlig kvinna jag nog inte hade trott skulle kunna spöka så här sent. Alltså, det är inte riktigt samma sort som de här pneumatiska konsultdamerna som det kryllar av, lite så här bortom gott och ont för allt som räknas är pengar, utan de administrerar en typ av "ta i örat"-moralism som bottnar i hyckleri. Båda har varit framme och tafsat på mig. Den ena med "litteratur med livet som insats...." - ett papegojande, någon hade sagt det och hon upprepade det - men det unkna leendet, den själlösa blicken, det stod en stank av falskhet runt henne. Mycket riktigt planerade hon redan en liten uthängning, det fanns redaktionellt beslut på det. Åsa Beckman enstaka gånger i spalterna, då hon skulle försöka släta över angreppet - jag spottar på henne.
Jag tror det har funnits en sån här tanke i de där kälkborgerskorna - hon är nog en av oss egentligen, det är ju i grund och botten en flicka ur god familj, som hamnat lite på glid. Nja, jag skulle hellre bli styckmördad, än gå på middagsbjudning hos en av de där.
Jag skulle egentligen skriva lite långsamt - premediterat - eller ännu snabbare! - antingen eller!
Avskyn är kompakt, det spelar inte så stor roll om det tolkas som koketteri, eller "skör människas verklighetsuppfattning", tiden går och kulturvärlden blir alltmer reaktionär.
Men det finns utrymme för att göra rockstjärnor till renodlade sexobjekt. Bara man skalar bort det där usch, Rågsved, stök, låtsasrebeller.
Därför skriver Åsa Beckman som hon gör.
Eva Beckman har också tafsat på mig.
Det värsta var när det styltiga, krampaktigt fisförnäma Kontrapunkt hade högläsning ur en av mina böcker, och agendan var unken.
Aftonbladet har svängt om SD, förresten.
Anders Lindberg som nu ler och lutar huvudet åt ena hållet, kommer snart le och luta huvudet åt det andra hållet.
Ja, det var det som blev lite snett - även om jag är väldigt glad att Ulrika Knutson nämnde boken som var onämnbar under kulturprofilskandalen, föregångare till metoo och så vidare - för det är några gånger då jag hade kunnat bli galen, utdelning av Nordstjärneorden, fjäskiga artiklar av samma Svanevitskitdrottningar som varit ute efter att tysta mig permanent - "det är inte systemet, det är fan du" som inträdesbiljett till fast anställning på DN, och så vidare och så vidare - det är massor faktiskt - och den hycklade förvåningen under Forumskandalen, och det kompletta osynliggörandet av min bok, det var ett av många sådana tillfällen.
Därför var det en stor lättnad när Ulrika Knutson bröt tystnaden.
Men - knorren? Vafan? Ursäkter?
Kan just tänka mig de där damerna (kvinnorna var ihärdigast, Helle Klein fördömde mig på Aftonbladets ledarsida, med mera) sträcka fram sina fiskhänder, och så ska man krama om de händerna?
”Beckman har jag träffat nån gång. Det var nån liten tv- intervju vill jag minnas, Hornsgatan nånstans. Hon log samma leende där. Lite ovanifrån och neråt.” Ulf Lundell Vardagar
Sin längd rår ingen för, i och för sig.
Kontrapunkt var en styggelse.
Lundell är som bekant inte någon underdog, verkligen inte det minsta, och Eva Beckman är i grunden en ganska schysst person, tror jag. Men programmet Kontrapunkt var hemskt.
Kamouflagepip heter något, vad heter kamouflagepip?
Tveksam på vilket sätt - är det en erbjuden arm som ett litet liv med sina kattkvinnogissningar kan luta sig mot, eller nåt lundellfan som vill ställa skåpet där det ska? Beats me, jag har alltid tyckt det var gåtfullt.
Till exempel Scum manifesto är giftskåpslitteratur och ska inte användas som uppfostring av pojkar eller pep talk för flickor, den ska vara mer hemlig. Sen finns det väl andra böcker som man kan använda i frågesportprogram.
Bleeping, på engelska tydligen.
Både Maja och Uffe tycker kanske att det är känsligt att figurera i Kontrapunkt?
”Jag såg Kulturfrågan igår. Förra gången var jag rätt bra, den här gången inte särskilt bra alls. Jag zappade. Titta på kultureliten en timme i sträck går inte. Det var en fråga, en så kallad ”nöt”, alltså ett stycke musik, en tavla och en bit litteratur upplästa. Tomas von Brömssen, ett rätt märkligt val av uppläsare anser jag, men smaken är som och så vidare. Jag kunde varken det upplästa, musiken eller konstverket. Nu spekulerade Astrid Trotzig i vem som kunde ha skrivit det upplästa, kanske kunde det vara Ulf Lundell? Där backade jag lite, stängde av ljudet lite, men sen tillbaka, och då fick Astrid tipset att det rörde sej om ” en stor svensk” och sen tror jag ändå att det inte blev något. Svar. Så det blev domare Eva Beckman. Ella Peterson med sitt sneda anlete och sin högkulturella profil tilltalar sin polare Beckman hela tiden ”Eva Beckman”. Vem hade skrivit? Jo, Dag Hammarskjöld. Då rodnade Astrid Trotzig på sitt sätt. Och Eva Beckman sa: Och där bryter Astrid Trotzig ihop. Ha ha ha. Hur kunde hon, liksom, Astrid, förväxla en sån STOR man som Hammarskjöld med Ulf Lundell? En lite puttrig skandal i kultursocieteten. Ja, vad ska man säja. Kultureliten förnekar sej inte. Alltid samma ängsligt fastgjutna förmerenhet, vonobenhet. Att dom orkar med sej själva, men det är det enda vatten dom hittar nåt syre i.”
Ulf Lundell Vardagar
Aha, lite sammanhang. Då fattar jag.
vonoberiet. Jo, och samma vonoberi fanns med när de lät en skådespelerska läsa ett stycke ur en av mina böcker, på ett helt odrägligt sätt tyckte jag, och med bleepings: det var vonoberi, troligen riktat mot Aftonbladet av politiska skäl, de hade en agenda i alla fall.
Apropå föraktfull dästhet som ideal och vrede som löjeväckande - det är överklass.
Och det funkar, särskilt bra nu eftersom det är oroliga tider.
Det funkade att skåla för Anna Perenna, efter att ha konstaterat att DN:s débâcle handlade ytterst lite om sympati med kvinnor som råkat illa ut, vilket är en tvättäkta sanning - Wimans självgoda pösande handlade lika lite om det som Engdahls skålande - det funkade på kulturkvinnor på högerkanten.
Det kan finnas en poäng med att dra ner tempot, det borde jag göra om jag skulle skriva en mer utförlig kommentar om varför det är fult gjort av en kulturkarriärist att raljera över att det går dåligt för pojkar i dagens skola, samtidigt som hon fjäskar för en uttalat misogyn Akademiledamot. Det är kultureliten i ett nötskal. Men jag ska inte lägga ner mer tid på det här.
Jag gillar Benedick i Much Ado About Nothing.
Vad tror du om det här? Kungen uppmanade Sara Danius att avgå med orden "Hur ser du på din framtid?" Samma sätt som maffian kommer med budskap mellan raderna?
Ja det tror jag.
Visste inte att den dokumentären var på väg, men det var väl bra då att Horace E inte bara nöjde sig med att skåla för kränkta kvinnor utan gick vidare med att avfärda dem som vittnat mot hans polare med uttrycket "metookeri".
Som sagt jag gillar inte heller drev, och Wiman har själv varit med att arrangera ett mot mig.
"Kamouflagepip heter något, vad heter kamouflagepip?"
:-)
Fortsätt så här, tycker jag. Snabbt, yvigt, utan skyddsnät.
Jag är republikan. Kungahuset är en styggelse.
Präriebranden är väl en förutsättning.
Jo, kamouflagepip är bättre än bleppers.
Men nu är det tudden som gäller. Nanna tudden.
Mobbing och hyckleri i förening. I Kontrapunkt alltså. Sånt där har en författare ingen kontroll över. På samma sätt har jag ingen koll på exakt hur journalistdrevet rörde sig på den tiden - vet att blodhundarna ringde runt som galningar och inte bara till mig. De tuggade fradga. Det kan ha varit otrogna män som jagade otrogna män. Idag verkar det som att unga tjejer fyller sina böcker med kamouflagepip. Det har jag ingen rätt att ens yttra mig om faktiskt, även om jag på armslångs avstånd - "jag har inte läst boken, men"... - det verkar ju sannerligen som om - osv osv - nåt slags systembekräftelse?
Mediedrev är en bra erfarenhet att ha. Men en del dör. Jag tänker bl.a på en död polismästare och ÖB:s nuvarande tjej. Sverige är mer makabert idag än för femton år sedan.
Kan väldigt lätt tänka mig - men nu ska jag inte polemisera mot unga kulturkarriärister av det svaga könet - att någon kan skriva en raljant artikel om att män tar livet av sig av drev, för att de är biologiskt underlägsna, medan kvinnor är av ett kraftigare virke.
Vad har det här med Horaces artiklar att göra, och Akademiskandalen, och varför "fann jag ingen anledning att agitera" då, medan jag gör det nu?
Därför att hyckleri och dubbelmoral har tjocknat sedan det begav sig. Det är min uppfattning. Hysch-hyschet har ändrat karaktär, något bara.
När Horace E, från sin position, upprepar angrepp på "metookeri", fortsätter antyda att han och hans kompisar är Jesus, så är det inte bara ett sätt att förändra Akademiens varumärke, som han håller hårt i, utan det är en framgångsrik råsop mot avvikande åsikter - mot vilka man inte ska lyssna på. Det är också ett försök att tysta ytterligare.
Hur mycket pengar har Horace?
Å alla dessa kotterier. De gör mig gråtmild.
Men jag har aldrig varit ett offer - har nån sett mig jämföra mig med Jesus? Säg till i så fall, så slänger jag mig utför ett stup på stört.
Att kulturborgerligheten talar om metoo som över, beror på kommersen: det är inte metoo som gräsrotsrörelse de talar om utan den massmedialiserade och lukrativa varianten. Den är över därför att en produkt blir utsliten, ett varumärke tappar sin lyster och måste ersättas av en ny. Men så här kan de ju inte säga, så de kallar det "dialektik".
Yttrandefrihetsmartyrkommers.
Har tappat räkningen på alla yttrandefrihetsmartyrer.
Ska rensa lite, tog bort en kommentar med svenskans äckligaste ord - buksvåger - och lite så här irriterande tonfall, när det egentligen är bloggpaus som sagt var
Skugge kanske HAR blivit utsatt för en häxprocess. Det är bara det att det är så mycket sånt överallt man kan missa något. Jag har inte märkt nånting.
Nej, det finns ett offergeschäft.
Nu låter hon Expressen göra reklam för sig och för det här OnlyFans. Såg att hon blivit jämförd med Strindberg. Det var inte jätteträffsäkert.
Jag tänker ha den här vikingprofilbilden.
Lite skillnad - om maffian säger "hur ser du på din framtid?" betyder det om du inte gör si eller så trillar du snart från ett fönster på elfte våningen. Eller: "Är du nöjd med dina barns förskola?" så betyder de att de kan bli kidnappade och värre om du inte gör si eller så.
När kungen säger: "Hur ser du på din framtid"? handlade det om en knuff från Akademien inte från elfte våningen. Lite som att häxbål kan vara mer eller mindre konkret
Minns att Expressen gjorde reklam för boken Fittstim på redaktionsplats way back…så det där med Skugge och Onlyfans bakom Expressens betalvägg är föga förvånande
Den gemensamma nämnaren är "stall" (skribenter som är förankrade i ett tidningshus ingår i ett stall, säger man, och Skugges stall är väl huvudsakligen Expressen), en annan gemensam nämnare är trend. Man kan nog inte resonera om såna här saker utan att ha med kommersialiseringen i åtanke - innehållet är inte viktigt för det viktiga är att det skräller. Effektsökeri. Det var väl därför SCUM manifesto utan problem kunde göras till en vara. Ett sätt att avväpna Valerie Solanas, också. "Hon var en tossa" hörde jag någon kvinnlig kulturjournalist säga om Solanas. Då är de arga männens vrede bättre. Omslaget till Fittstim tror jag är epokgörande på flera sätt, piggt och fräckt och kunde gillas av gubbarna på Expressen. Liksom Lisbeth Salanderfiguren kan gillas av män som hatar feminismen.
Klart det inte är OK att kvällstidningen Expressen pushar för OnlyFans.
Det allvarligaste just nu är dock akademiledamotens knytnäve mot metoo.
Förbryllande att du säger det här nu och inte under "krisen".
Hänger det ens ihop med det du skrivit tidigare om metoo, skampålar, uthängningar osv?
Nåt slags mani att alltid gå mot strömmen? Har den där gubben ens nån makt idag?
Ännu en trött drapa från Horace i Svenska Dagbladet, liksom...
Den här senaste artikeln var värre. Den gör något utöver de tidigare "hemligheten bakom ett livslångt äktenskap, skål för kvinnan" osv. Du kan ha rätt i att det handlar om en osviklig "ute i fel tid"-grej, det är så mycket annat bottenlöst hemskt som pågår, varför just det här, men man skriver det man måste. Svårt att säga vem som har makt att sätta verkligt tryck bakom sina ord, eller påverka "värderingar" i den ena eller andra riktningen. Men äcklas jag av något, säger jag det.
Norén såg ju saker i Myggor och tigrar - alla ser inte så mycket. Namnen fastnar på hornhinnan på dem, eller så försöker de komma åt den med ideologiska instrument av olika slag. Läsare jag möter kommunicerar nästan ordlöst med mig, blickar, åtbörder, miner, ett fåtal ord men mer tystnad. Det är något jag inte ens bör nämna, för det ska ju vara utanför - det är något annat och de som inte märker det märker det inte.
”Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig.”
Absolut, och avgrunden är rädd för dina ögon och sätter på dig ett par svarta solglasögon.
Sedan skriver du om avgrunden. Och så småningom kan det hända att avgrunden pyser ihop och jämrar sig.
Vilken avgrund? Camorran? Kultureliten?
Du skrev:
"det ska kosta att bryta med en värld".
Jag undrar: varför då? Egentligen?
Har inte alla andra kulturbråk och drev och uthängningar som skett sen dess strukit ett streck över det som såg ut en klappjakt på dig, eller så här: framstår det inte som lite löjligt i efterhand?
Tycker du att du har fått upprättelse? Eller är det helt enkelt så att Myggor och tigrar inte var mer än ett bränsle för debatten och en tillfällig personlig kris för dig?
Jag tyckte att delen om kultureliten var ganska ointressant, utom det som blivit bekräftat i efterhand och som har en slags kultursociologiskt intresse. Men det är historia idag. Hade det inte känts rätt skönt att gå in i den kollektiva metoovärmen, så länge den nu varade, när du nu ändå hade förutspått den.
Delen om Neapel var mer spännande även om du framstår som dumdristig. Och ja, galen.
Självuppfyllande profetia det med? ”Om du stirrar in i avgrunden länge nog, så kommer avgrunden att stirra tillbaka på dig.”
Händer det att du ångrar dig? Har boken fått bestående negativa konsekvenser för dig?
Samma anonym som skrev 30 januari
Många frågor, ska svara lite utförligare vid tillfälle. Ordet ”autentisk” borde ha undvikts i baksidestexten. För att ta ett besläktat men också ganska ordentligt annorlunda exempel, tänk att Norén skulle ha använt ordet autentisk i presentationen av sina dagböcker. Varför skulle han ha gjort det? De uppfattas så ändå. Jag har sett att autentisk är ett rött skynke för en del, de är då sanningsrelativister och såna kan vara ganska inkonsekventa, de kan sluka annat som just autentiskt och äkta, det måste de om de inte vill tro att allt är en dröm.
Svarar längre sen, som sagt. Citatet av Nietzsche skulle ha kunnat stå som motto, om det inte hade varit att skriva läsaren på näsan, klyftig anonym som verkar ha upptäckt saker.
Nu hade jag inte tänkt kommentera könskampen - eller kriget - som det böljar fram och tillbaks i den kulturella offentligheten idag och hur mycket som är centrerat till svaghet och styrka, och nyandlighet, stark eller svag, hotfull eller vämjeligt våp, osv, och Sverige kommer förändras till oigenkännlighet igen, värdegrunden luckras upp, människor kan komma att brännas på bål i konkret bemärkelse inom hundra år eller så, i krigstider kan det bli mer konservativa könsroller då kvinnor måste föda många soldater, men det kan också krävas stridsdugliga kvinnor.
Jag tycker alltså inte att folk ska sluta föda barn för det.
Många ska de föda. Men barnlösa behöver inte vara värdelösa för det.
Och varje kvinna ska föda sju miljarder barn. Och när de har uppfyllt jorden, är jorden omsider proppfull.
All right anonym nu råkade jag svara under fel inlägg :-) Se inlägget nedan.
Skicka en kommentar