Osvensk - ett credo så gott som något

Jag är "osvensk" - ingen nyhet. Kan ha fötts osvensk. Det känns medfött. Men det är intressant med besöksstatistiken så fort det börjar handla om internationell politik - senaste 24 timmarna ser det ut så här. 

Tyskland
78
Sverige
59
USA
47
Österrike
45
Frankrike
33
Singapore
5
Norge
3
Mexiko
2
Kina
1
Storbritannien
1
Israel
1
Sydkorea
1
Nederländerna
1

Det är inte skryt. Så många besök är det inte. Men det handlar om en tendens som varit övertydlig några år. Just nu är Ryssland och Ukraina inte här men de är båda på topplistan för "all tid". Tidigare kunde mina inlägg om internationell politik dra jättefjösiga svenska siffror men mångdubbelt fler runtom i världen. 

SÄPO borde rimligen ha koll på min blogg och kan nog intyga att det stämmer, det kunde ju annars vara en bluff. 

Jag tänkte egentligen demonstrera idag, mot ett av de folkmord som "Väst" av allt att döma inte bryr sig mycket om, inklusive vänster och vänsterliberaler, även om högern, dit jag räknar S, har ett större ansvar och man inte kan styra vad folk känner för och vad som upprör dem, och framförallt: att hur många som demonstrerar inte är ett säkert mått på engagemang - det finns, ursäkta cynismen, de som gillar att visa upp sig i demonstrationer och som tycker att det räcker med det. Men jag stannade hemma eftersom det uppstod ett trängande behov av att blogga, och för att tiden är lång. 

Så kallad konformism finns i alla länder. Jag tror även att det är ganska vanligt att folk inte säger vad de tycker trots att de inte riskerar tortyr, fängelse, dödsstraff. Det gör man inte i Sverige, men man kan förlora jobbet, bli deplattformerad eller utfryst. Eller ingetdera. De flesta har trots allt fullt upp med sin vardag. Något som kan förvåna i ett land som Sverige är att många visar sig ha litat blint på USA. En infam tolkning är att så länge det bara var utomeuropéer som strök med, kunde man protestera lite lagom men ändå se USA som en garant för den egna säkerheten och mänskliga rättigheter. 

Även en del vänster och vänsterliberaler tycks ibland tro att de har rösträtt i det amerikanska presidentvalet. Bekämpar man Trump behöver man inte kritisera DCA-avtalet. Man kan få lajks (aj, jag hamnar där igen, ända sedan sociala medier blev ett system för omedelbar bekräftelse och ryggdunk och säkra kort och nästan djupsinniga analyser spelar det ingen roll hur mycket silicon valley-ingenjörer varnar för lajk-systemet och annat förrädiskt, det fortsätter rulla på) och det som inte sägs, får också beröm för att man slipper höra det. 

Tyskland och Österrike har det varit mycket av här den sista tiden, Österrike tänker såvitt jag förstår förbli neutralt, och Tyskland - är det inte ganska splittrat? 

En intressant faktor är att Italien i princip aldrig är här. Jag gissar att folkmajoriteten i Italien mer eller mindre samlas runt en helt annan konsensus - kriget i Ukraina är NATO:s och USA:s fel och det är inte vårt krig. Gissar det utifrån strödda kommentarer jag sett i sociala medier, utifrån att Italien inte har någon anledning att hylla arvfiendskap som något att vårda (som t.ex den vedervärdiga Aftonbladets tuppjuckskitar), och utifrån att Italiens hjärta inte är en hårt pumpande vapenindustri, som Sveriges. 

Finns mycket annat dåligt i Italien, givetvis. 

Jag har ibland ambitionen att undvika fula ord. Det får anstå tills vidare.