måndag 28 mars 2011

Berättelsen och det onämnbara

Idag hörde jag det igen: "det saknas en berättelse". Eller för att citera mer ordagrant: "det talas ju så mycket om att det saknas en gemensam berättelse, och här har vi..."
Det var Ulrika Milles i Kulturnyheterna. Det handlade om en tidskrift som tolkades som ett symptom på bristen på en gemensam berättelse. Tidskriften hade ett personnamn (ungefär som Ekdal, eller Skavlan, eller Amelia - vad den hette minns jag inte nu). Milles kritik av tendensen i tidskriften verkade i och för sig inte helt uppåt väggarna. Jag kom att tänka på begreppet personlighetsmarknad.
Eftersom "berättelse" verkligen är det senaste modeordet, som överlappar flera fält - skrivarkursledarnas försök att odla fram gemensamhetsberättare; att man har börjat kalla socialdemokratin för en berättelse, varför inte ta saga på en gång; den underliga och surmulet blågula berättelsen om "smålandsfadern" Juholt i dn, som verkade handla mer om Bengt Ohlsson; jo, det finns även klara paralleller till manifestet som utlovade en återgång till den stora svenska berättartraditionen, det var t.ex inga utländska författare med i den kanon som presenterades (se för övrigt mitt inlägg längre ner). Berättelse berättelse berättelse...
"Gemensam berättelse" tycks vara ett samlingsnamn för:

Traditioner.
Någonting att tro på.
Gemensamma värderingar.
Sammanhållning.
Familj.
Nationell identitet.
Andra ideal än de materiella - och det ska vara ideal alla är ense om, det kan ju till exempel inte vara islam, eller kommunism.

En så efterlängtad konsensus och konformism kräver stor gemensam tystnad. De här människorna som vill odla fram en gemensam berättelse är nämligen alla övertygade om att vara vänster.
Jag tänkte på det när jag såg Rapport ikväll. Man hade knappt vågat ta i Libyenkriget med fingertopparna. Två företrädare för Nato uttalade sig.

28 kommentarer:

  1. Dealen med oljebolaget i Quatar nämndes inte heller i Rapport, men Aktuellt kanske nämnde det.

    SvaraRadera
  2. "surmulet blågula berättelsen"
    framförallt surmulet gul. Den började med att Bengt Ohlsson pissar i snö. Han gillar nog inte socialdemokrati.
    Zigge

    SvaraRadera
  3. "På onsdag kan en utrikesnämnd hållas för att informera kungen om de första svenska stridsflyginsatserna utomlands på snart 50 år.

    Karin Thurfjäll och TT".


    Surabaya zigge... warum bist du so oinloggad.

    SvaraRadera
  4. Piss i snö - det kallas dirty realism.

    SvaraRadera
  5. Lägg märke till med vilken objektivitet Karin Thurfjäll och TT rapporterar om vilka faktum kungen kommer att informeras om.

    SvaraRadera
  6. "Det dolda hotet" som du skrev om, vardagliga (läs långtråkiga...) berättelser med dolt hot, handlar väl om det. Det onämnbara.
    Ingen åtkomst till kontot längre. Nato?
    Zigge

    SvaraRadera
  7. Zigge: Nato behöver inte bry sig, allt är redan fixat, det där med Jas osv... tystnaden är ju komplett men det är mest grädde på moset.
    Jo, det dolda hotet i nittitalsberättelsen kan nog sägas ha bestått av allt det som människor inte får eller kan säga - i en relation, i ett samhälle. Det som är tabu och omedvetet.
    Rätt många som skrev så var nog i viss utsträckning Stig Larsson-epigoner.

    Ulrika Milles var rätt ironisk också, udden var lite riktat mot allt snack om det skriande behovet av en gemensam berättelse, tror jag.

    Alltså, det där var inte världens knivskarpaste inlägg, det består mest av självklarheter: ropen på en gemensam berättelse från den övre medelklassen är sverigedemokrati för karriärvänster som vill ha moralisk samvetslättnad. Villalån och stora skulder på sitt samvete.
    Jag glömde jätteproppen Orvar-debatten också, det var en där de unga arga förlorade: det är Guillou som sitter i Babel och berättar om socialdemokratins berättelse, inte något... nytt och djärvt om man säger så.
    Till all havs,

    SvaraRadera
  8. Allt är fortfarande som jag beskrev det i Myggor och tigrar, bland annat pågår en fenomenal backlash, dyrkan av mansfigurer, som fortsätter att lansera sig med kärleken.
    Idag skickade Vi Läser hem ett nummer till mig, varför vet jag inte - i näst sämsta fall för att de hoppas på pajkastning, i värsta fall för det var ett försåtligt sätt att ge mig fingret... I bästa fall någon på tidningen som skäms. Hur som helst, Vi Läser är "på turné med Sveriges meste missionär" Ranelid: personlighetsmarknad. Men bevaren eder för falska profeter.

    SvaraRadera
  9. Tror det försvann ett "uppblåst" där, men ni fattar vad jag menar.

    SvaraRadera
  10. Det är ett litet land, Maja... Du kanske borde åka utlomlands? Exil. Ett tag?
    Zigge

    SvaraRadera
  11. ooops utlomlands: utomlands.

    SvaraRadera
  12. Vi Läser menar nog inte att spotta på dej, det ÄR ju Ranelid överallt. Som en envåldshärskare. Knäpp på TV:n: Ranelid. Affischer. SVT:s reklamutskick. Let's Dance. Överallat. Kneel before Ranelid...
    Gå i exil, Maja.
    Zigge

    SvaraRadera
  13. hehe, kan inte - för katternas skull.

    Jodå, virilitetsboomen: alltifrån
    en manlig atlet i augustjuryn till fullständigt barock personkult av manliga egon: i själva verket är nog allt en mental förberedelse för krig. I alla händelser är antifeminismen superkompakt.

    SvaraRadera
  14. http://www.expressen.se/nyheter/1.2383264/sverige-skickar-jas-gripen-till-libyen

    zigge

    (kopplingen mellan Ranelidfrekvens i kulturmedierna sportman i jury och mental förberedelse för krig ej tillräckligt genomförd, aja baja, men utveckla den inte, det handlar om det opåverkbara)

    SvaraRadera
  15. "virilitetsboom" är ju smickrande, det handlar ju om gubbar för fan.
    zigge

    SvaraRadera
  16. bara en grej till... ta en kvinna som börjar ett reportage om Juholts Oskarshamn med att sätta sig på huk och pinka i snö.
    Det hade varit kul. Hon skulle komma från Småland. "Smålandsmodern".
    Skämt åsido: det är en klassisk manlighetsmarkör. Alltså det här med att pinka. Dirty realism, jo det kan man säga.
    zigge

    SvaraRadera
  17. Pinka planen i snön, ska man kunna, det sa Alvar Aalto. Annars är man ingen riktig arkitekt, nämligen. Pinkandet är en allmän metafor för manlighet, något ju Bengt Ohlsson ständigt visar är viktigt - för honom. Och det är ju vad han håller på med för övrigt. Som långartikelskribent (herregud, vad den malde på den där artikeln, och vilken var poängen? det står ju skrivet i stjärnorna, maken till brist på stringens. Äh, slut parentes)

    I övrigt, bäst kvalar väl Torbjörn Flygts Underdog in, samt Alakoskis grej, duktiga underdogs som det går bra för. Det är den svenska gemensamma berättelsen. Klassresan, ständigt denna klassresa. Uppåt förstås. Andra resor räknas inte. Och av vita svenskar.
    Det finns säkert fler, variationer på samma tema. Folk som har en gedigen medelklassbakgrund, eller hu! borgerlig dylik, göre sig icke besvär. Inte i Den Gemensamma Svenska Berättelsen. Inte invandrare heller. Ett öga rött var bra, men är inte med.

    Den svenska berättelsen är extremt begränsad, som du ju är inne på. Rötter i socialdemokratin, framgång och in i Nya Moderaterna. så ser den ut, politiskt alltså. Och den är BARA politisk. Inte något annat. inte religiös, inte extrem, inte etisk eller västa tänkbara, estetisk (oh, fy för SKÖNANDAR!).

    Det här kan vi inte ändra på.
    Vad manifestförfattarna ville ändra på (men som inte heller går) var att midlistsegmentet, det breda berättandet för större grupper, varken läses eller säljer längre.

    Volià mon analyse, chère conpatriote,
    amicalement,

    K Stensdotter

    SvaraRadera
  18. Den enda gemensamma berättelsen för publiken här och i vissa environger utanför börjar så här:

    "Rinaldo Johansson var en mentalt enbent och höjdrädd f d politisk lindansare, numera bekväm kulturredaktör på Dagens Nysheter.
    Kontorsdörren sparkades upp. In stormade en solbränd och nyss överfallen fågelskrämma med munhålan fullproppad av sönderrivna manusblad, gutturalt utstötande nödrop med omisskännlig skånsk accent: ´Jau kwääwsss´..."

    / Edgard J Svantesson, Detektiv.

    SvaraRadera
  19. zigge: det kanske skulle vara roligt. Beroende på hur det var gjort. Jo jag vet att pinka är en manlighetsmarkör... Apropå dirty realism gillade jag Jayne Ann Phillips i tonåren.

    Fille de caillou, de pierre ou de roche: jo, instämmer med vissa reservationer, till exempel att religionen har återkommit på bred front, plus att arbetarklassbakgrund och arbetardikt finns kvar som ett ideal men att manlig arbetarklass har mycket högre status än kvinnlig; och det breda berättandet för större grupper är väl... jo... deckaren idag.
    Återkommer! Det har kommit vykort från Lady Camorra med benäget bistånd från hennes matte, jag ska försöka lägga ut det i bloggen men datorn är otroligt trög så jag ska testa från en annan dator.

    SvaraRadera
  20. Svantesson: det var liksom kryptiskt på ett trevligt sätt, början till en nyckelroman?

    SvaraRadera
  21. "numera bekväm kulturredaktör på Dagens Nysheter", om det är Wiman du talar om så tycker jag han har börjat visa lite mindre bekväma tendenser, som inte alls är tokiga. Eouterkioummer i fräugan, eller hur ni skåningar säger.

    SvaraRadera
  22. Ja, kanske har du rätt i det där om religionen, men i såna fall är man gärna kritisk till den, omfattar inte svenska kyrkans förkunnelse så att säga.
    Men. I Den Stora Svenska Berättelsen av Idag har den ingen som helst plats. Inte som en gemensam nämnare, det vidhåller jag. Och du får gärna säga emot.

    Och när folk/kritiker påstår att det inte finns någon ny Generation som tagit över så jämför de såklart med Lidman-Tunström-Delblanc m fl, Ekman lever än, Enqvist är liksom sladdbarn i den, senare är Solitärer, och skriver inte såna därna Epåss.
    Om Jernbanor och/eller Småstäder - med sina självklara inslag av statskyrklighet och frikyrklig dito. Med mera, allt helt igenkännligt.

    Håller annars med dig om manligt-kvinnligt i den här frågan. Senast ut (och omskriven som "genial") är ju Kristian Lundberg, apropå sin senaste bok.
    Han har ju rubbet av det man begär, är bara född lite för sent för att tillhöra en Generation. Jag har inte läst den så jag kan inte uttala mig om ifall det stämmer, det där med genialiteten. Det enda jag kan säga är att man är väldigt frikostig med det omdömet. När det gäller kvinnor är det just döda skådespelerskor som får det.

    önskar er alla en god afton,

    SvaraRadera
  23. "Senare är Solitärer som inte skriver Epåss". Just precis! (Solitärer var förresten en pjäs, du vet säkert det, i tre delar av Katarina Frostensson, Erik Beckman och Stig Larsson: gillade den starkt.)
    Enquist är egentligen tillräckligt udda för att inte tillhöra en generation utan vara en Solitär. Men det här med generation tillhör ett speciellt resonemang, från en senare tid då tanken uppstått att man ska odla fram litteratur efter tidens behov och speciella krav. Därav alla efterlysningar i spalterna - det är ett slags kontrollbehov över det, tycker jag. T.ex det jag nämnde - debatten om frånvaron av en nittitalsgeneration, när nittitalet knappt börjat. Det var panik. Det är kulturproducenter som vill ha trender som resonerar på det sättet, och när man ser på de här senaste årtiondena i backspegeln kommer man nog att fästa vikt vid hur media och kulturproducenter bedrivit olika former av lobbykulturjournalistik. Plus, givetvis, den helt otroliga personlighetsmarknaden.

    "Hello Carl:"

    http://www.svd.se/nyheter/inrikes/paradoxal-logik-bakom-beslutet_6049977.svd

    Svenska Dagbladet "förklarar" varför det har blivit omöjligt att tacka nej till Nato.

    SvaraRadera
  24. Karin: och jo, jag håller med om att religionen inte passar i den stora gemensamma berättelsen - och jag är ju ganska mediekritisk, så jag tror att religionen i så fall blixtsnabbt skulle göras till en trend. Apropå det onämnbara så finns det ju det outsägliga också. Inget av dem tror jag platsar i den där brättbrättebrättelsen.

    SvaraRadera
  25. Sigrid Combüchen och hennes "Spill" har väl ändå hyllats unisont på landets kulturedaktioner samt vunnit Augutpriset i den skönlitterära genren trots att den äör en s.k. "damroman"

    SvaraRadera
  26. Anonym: jo, men jag tror att det är lite signifikant att Nina Lekander, som var väldigt förtjust i romanen, skrev något i stil med: "självklart måste det vara ok att även borgerligheten får komma till tals" (jag ska leta reda på citatet).

    SvaraRadera
  27. Det ska vara klasskamp egentligen, Kristian Lundberg är klasskampsmannen för dagen (jag har inte läst hans senaste så jag ska inte uttala mig ett dugg om kvaliteten).

    SvaraRadera
  28. zigge: "det är gubbar för fan": nej, det är inte det jag menar.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)