söndag 20 mars 2011

Så varför inte Bahrain, FN...?

Några skissartade reflektioner om Libyenkriget (kanske mest för att alla verkar vara för, lite oväntat att det inte är mer diskussion):

I Libyen är rebellerna beväpnade. Svagt beväpnade och utsatta för massiv attack från regimen. Man kan betrakta stridigheterna där som ett inbördeskrig. I Bahrain lär situationen istället vara den att kungahuset, nu med stöd av trupper som tillkallats från Saudi Arabien, attackerar obeväpnade demonstranter. Militären har även stormat ett sjukhus, vilket framgår av den här artikeln (Nödrop från läkare i Bahrain).
Men FN går inte in i Bahrain med fredsbevarande styrkor utan låter Väst (med Frankrike, Storbritannien och USA i spetsen) gå till militärt angrepp mot regimen i Libyen. Verkligen främst för att skydda civilbefolkningen? Eller framförallt för att avsätta den gamla fienden Gaddafi? Hur ser oppositionen ut? Vilken regering kommer att insättas därefter, och vad är det som säger att den blir bättre än regimen i Saudi-Arabien?
Arabförbundet stödde införandet av en flygförbudszon över Libyen, däremot stödjer de inte en attack.
Jag antar att Kina och Ryssland, som nöjt sig med att lägga ner sina röster, inte har mycket att invända eftersom kriget kan komma att bli ytterligare en ekonomisk belastning för USA. Obama har som bekant också tvekat. Sarkozy sägs kunna få popularitetspoäng inrikes av kriget, men det gäller inte Obama. Det här är hans första "egna" krig, de andra har han fått ta över.
Kriget kan också öka risken för terrordåd i Europa och USA. Om Gaddafi idag har kontakter med terrororganisationer är det väl ingen som är helt på det klara med, men fundamentalister och extrema islamister som ogillar Västs inblandning i allmänhet eller goda kontakter med t.ex Saudi Arabien blir knappast lugnare av utvecklingen.
FN försvagas och tappar legitimitet på sikt om det framstår som godtyckligt när man ingriper och när inte.
Carl Bildt tycker att angreppet är alldeles utmärkt (att uttala ett tydligt stöd för de icke-beväpnade proteströrelserna i Egypten var inte på tal, krigföring mot Libyen stämmer bättre med utrikesministerns ideologi).
Detta inlägg är inte tänkt att vara ett vagt och allmänt "fighting for peace is like fucking for virginity": men oavsett om det blir en lika långdragen historia som kriget i Afghanistan, eller går lika raskt och geschwinnt som de optimistiska hoppas på, så kan det vara en idé att inte svepas med av naiv befrielseberusning, utan ställa sig frågan vilka uppror som FN går in och stödjer och vilka inte.

9 kommentarer:

  1. Bra skrivet. Jag tycker också det är märkligt att det varit så lite diskussion om bomberiet.

    SvaraRadera
  2. Han1: ja, eller i rättvisans namn har det ju varit en del diskussion - och vänstern är huvudsakligen för. Man behöver kanske inte förvåna sig när det gäller medievänstern. Det kan vara dags för Greider att demaskera sig, till exempel. Men jag blir mer paff när det gäller en del oberoende lösdrivarvänster. Inte så att jag tycker att de borde demonstrera eller sätta upp stora nej-till-krig-plakat, för det är öken, däremot är det enkla bejakandet så beklämmande. För övrigt tror jag att situationen i Libyen har tydliga inslag av klankrig. Och att FN:s och nu NATO:s syfte inte är att skydda civilbefolkningen (herregud då finns det andra länder FN borde gå in i, regimen attackerar obeväpnade demonstranter i t.ex Bahrain, medan rebellerna i Libyen trots allt är beväpnade) utan syftet är främst att säkra oljan - och för Alliansens del är syftet att Sverige ska gå med i Nato. Glöm det där med civilbefolkningen. Det är lögn.

    SvaraRadera
  3. Gud ja, det där ömmandet för "vanligt folk" är väl nästan alltid bara ord. Men allvarligt, jag har saknat kritiska röster eller i alla fall problematiserande av Libyenbombandet i svenska nyhetsmedier. Men du menar att det har funnits?

    SvaraRadera
  4. Nej kritiska röster har det väl knappt funnits några i svenska nyhetsmedier. Diskussionen har varit krigsbejakande, och så är det många som håller helt tyst. Det är det vanligaste - att man undviker viktiga frågor.
    Väldigt kusligt, tycker jag, och på något sätt väldigt... svenskt.
    Så vad har man demokrati och yttrandefrihet till?
    Jag fick gå till Proletären för att hitta några självklara påpekanden - jag har inte total överblick i och för sig, så tipsa gärna om någon bloggare eller annan bemödar sig om att tänka.

    SvaraRadera
  5. Det här är en grej som Tomas Lappalainen hade rätt i förresten, i artikeln om Italiens firande av 150-års-nationen: att det är kvävande lågt i tak i Sverige. Man får spel. Sen ska man ju inte överskatta debatter för debatters egen skull, och media är inte alltings mått. Särskilt debattprogram brukar vara ganska - ja det här har jag pratat om tidigare, vad meningslösa de är... och sen bör den vanliga läsaren veta att debattartiklar ofta är beställda, alltså man beställer en vinkel. Och det är såklart sånt som man måste tacka nej till om man blir tillfrågad.

    SvaraRadera
  6. Jo, t.ex ömmandet för de fattiga barnen ska man oftast ta med en nypa salt.

    SvaraRadera
  7. En sak till som borde kollas upp: varifrån får de libyska rebellerna sina vapen? Jag menar förstås inte att ta ställning för Gaddafi, men det skulle vara intressant att veta och relevant också.

    SvaraRadera
  8. Verkligen, frågorna måste ställas. Men det har inte hänt i det här fallet. Hur svårt är det för en journalist att fråga till exempel Carl Bildt "det här med att bomba länder, finns det inga nackdelar med det?". Tydligen väldigt svårt.

    SvaraRadera
  9. Nästan tabu för journalister att ställa sådana frågor idag, vad det verkar.
    Rebellerna har ungefär samma retorik som Gaddafi, de pratar om råttor osv: det är krigsretorik.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)