Lystring

Stockholmare! Kolla in Slussen plan B!
Ser ut som en drömlösning, tycker jag.
Jag har bara följt utvecklingen med ett halvt getöga, men har fattat det som att den värsta massakern är bromsad och att det fortfarande finns en chans att det blir en vacker, diskret och Stockholmsvänlig lösning i stället.
Även om rivningarna har startat, så det brinner i knutarna.

* * *

Lästips. Kjell Westö skriver ett väldigt intressant inlägg i Call Girl-debatten: Fy fan det kunde vara jag.. En diskussion om inslagen av manikeism – "enkla och tydliga uppdelningar i ondska/godhet och mörker/ljus" - i den kultur som brukar betraktas som seriös.

Inte sett Call Girl. Men det är lite åt det hållet jag brukar tänka om den här näthatsdebatten. Först av allt: det måste vara djupt obehagligt att bli anonymt påhoppad och ännu värre hotad. Själva anonymiteten måste leda till att man kastar blickar över axeln och känner marken svikta under fötterna: det kan ju vara vem som helst. Diskussionen om näthatet handlar därför mycket om att det krävs mer lagstiftning. Kanske avskaffande av anonymitetsrätten, helt eller delvis (att man fortfarande ska ha rätten att skriva anonymt men först måste registrera sig så att det ska gå att att spåra och ställa till svars). Eller ett strängare regelverk kring vad man får och inte får säga, inklusive mer resurser till polisens nätrotel. (Det heter säkert inte nätrotel, men ändå).
Jag har rätt sällan ådragit mig anonyma kommentatorer som uttrycker sig grovt på det sättet, varken nu eller när jag skrev i Aftonbladet. Det har tidvis varit stormigt här på bloggen, men inte på det sätt man går till polisen för.
En våg av läsarhat när jag kritiserat Harry Potterböckerna, men det var främst tolvåriga flickor som skrev - "du är vuxen så du förstår inte det underbara", skrev en till exempel, "tråkmoster" en annan (jag har omvärderat Harry Potter på senare tid, det kan nog bland annat bero på de flammande försvarstal som strömmade in).
Men såna här fula ord, grov sexism, har det sällan varit frågan om. För övrigt är jag fel person att förespråka ett hövligt och artigt tal.

Jag ska försöka knyta ihop det här inlägget nu. Jag känner absolut sympati med de kvinnor som blir påhoppade, det är inte det det handlar om. Men som manikeism betraktat - en anonym klump manliga troll, en pöbel på varje skrivande kvinnas trapp, med värderingar i allmänhet och kvinnosyn i synnerhet som radikalt skiljer sig från den i övrigt upplysta kvinnliga och manliga allmänhetens - nej, det är ett exempel på just den "enkla och tydliga uppdelning i ondska/godhet och mörker/ljus" som jag inte tror på.

The Pretender (part three)

Den tredje delen av ett onlinespel jag tipsat om tidigare har kommit: The Pretender. En magiker försöker få med sig andar genom en spegel.
Jag tror inte man klarar tredje delen om man inte tagit sig igenom ettan och tvåan först. Man lär sig successivt vad trollkarlen kan göra när han är sig själv och när han är av vatten, luft och sten. I trean kan han förvandla sig till eld också. Den nivån är mycket svårare än de tidigare. Jag har klurat ut ungefär hälften av trean, men tjuvkikade på walkthroughn (det går bra med svensk bestämd form på ett engelskt lånord, åtminstone walkthroughn borde accepteras) för att lösa ett av avsnitten.
Det här spelet är helt gratis. De flesta spel på nätet brukar vara halvgratis, d.v.s man kan ladda ner en timmas provomgång, eller spela online men då finns inte alla finesserna med och man kan inte ta sig vidare särskilt långt. Plus att tempot dras ner av reklam. The Pretender inleds visserligen med reklam, men sedan är spelet helt fritt.
Jodå, jag gillar Plants vs Zombies också. Och Farm Frenzy - överhuvudtaget jordbruksspel tycker jag är kul. Hidden object games med melodramatiska historier om bortrövade flickor, spökskepp och förtrollade juveler kan vara rätt underhållande också.

Nu verkar det nog som om jag spelat dataspel hela tiden under bloggtystnaden. Pinsamt... Men det är sant att jag spelar en hel del dataspel, nyårslöftet var att dra ner på det. Jag har jobbat med annat också, och vissa saker som jag haft en spontan vilja att skriva dundrande eller mer trevande inlägg om (trevande: varför historien om Khadaffis våldtäktsharem verkar vara krigspropaganda, kan vara sant kan vara överdrift eller lögn, bör granskas kritiskt. Dundrande: varför avskaffandet av territoriellt försvar + dubiösa vapenaffärer + tvivelaktiga befrielsekrig är en på sikt blodig återvändsgränd för Sverige. Trevande: skönt att inte längre vara den enda skurken som ifrågasätter begreppet barnfattigdom) har fått vila eftersom frågorna är såpass viktiga att jag bör skriva noggrant bearbetade debattartiklar istället.
Lägg till detta problem med nätuppkopplingen, som lösts nu hoppas jag.
Så ligger det till.

Apropå retorik: Movere, docere och delectare kallas grundformerna i den klassiska retoriken. Att röra, att informera och att roa, kan det översättas.

Klart slut för tillfället.

Utan titel

Det har varit för lite Elvis.





texten finns här, ifall en eller annan stavelse undgår någon.