Det här gör jag bara på pin kiv - som bevis för att jag under en tid hade kleptomana tendenser, och att jag led av bekännelsevurm innan jag lärt mig stava. När jag blev bättre på stavning hände det att jag gick tillbaks och rättade - eller införde nya fel (var osäker på om det skulle vara c i knycker - det syns ett rosa skugg-c som tycks vara en rest av att jag stavade det rätt i rosa och sedan fel i lila).
Jag knygte bokmärken och en barbieväska, och en gång - nej, det vill jag inte ens berätta.
Det är nästan ingenting som känns så mycket som en larvig överträdelse som att lägga ut barndomsgrejer, kanske därför jag gör det ibland.
Kanske besläktat:
För några år sedan avskaffade jag min smartphone. Jag köpte en liten dumphone som håller fortfarande och har låg månadskostnad. Man kan ringa, messa, anteckna lite och använda den som väckarklocka. Inget internet. Inga appar. Om jag inte hittar frågar jag folk om vägen.
Det är väldigt skönt. Det enda jag saknar ibland är kameran, inte kunna föreviga vissa saker, det finns en kamera på min dumphone men den är dålig.
Internet har jag hemma på datorn, och gör även besök i cyberspace på bibliotek.
Det här är inte bara en gamlingsgrej - det finns äldre som gillar sin smartphone och vet att använda den på ett klokt och lagomt vis, medan det finns yngre som drar öronen åt sig. Fenomenet "refuseniks" bland Silicon Valley-ingenjörer är välkänt (mannen som uppfann lajk-funktionen är en som har varnat och larmat, och en del ai-ingenjörer förbjuder sina barn att använda smartphone - osv).
Men de flesta kan helt enkelt inte avskaffa sin smartphone ens om de ville. Själv måste jag eventuellt falla till föga och överge min lilla dumbphone. Jag sitter nu med tre olika id-dosor och koder och program som måste uppdateras för att kunna installera det ena med det andra. Besök på bankkontor är avgiftsbelagt men än så länge går det att ringa och få en vänlig person att utföra en del som inte kan göras vid dator.
Det oändliga medlidandet i rösten hos en ung person när jag förklarar att jag avskaffat min smartphone. En kramis-röst. Hon har vanan inne. Äldrehantering kräver stor barmhärtighet. Inte är det så lätt i det digitala samhället för dem som inte föddes in i det.
Men jag är ingen boomer, för jag tillhör med nöd och näppe den ironiska generationen! En generation som borde vara som klippt och skuren för cyberspace med alla dess flimrande aspekter och förkrossande oändlighet.
Pas moi. Även om jag började som nätromantiker har skepticismen ökat, inte helt ensam om det förstås, och jag har ett drömslott bakom örat - någon form av revolt mot digitaliseringen kommer nog, om så efter en kollaps eller en övermättnad.
Jag läser mycket mer sen jag avskaffade min smartphone, och skriver mycket för hand.
Bloggar är retrofuturistiska ruiner på moln.
17 kommentarer:
”Mina berättelser är flyttfåglar som söker värmen och jag ger mig inte förrän de finner ett bo i ditt hjärta.”
"Tänk om det vore en självklarhet att en ny bok samtidigt som den publiceras i sitt ursprungsland fanns tillgänglig på 100 andra språk. Att det vore en branschstandard att boken gjordes tillgänglig direkt över hela världen.
För att testa om detta bara är en utopi har vi under det senaste halvåret samarbetat med experter på olika områden och testat översättning av manus i olika led.
Vår och andras erfarenhet är att det inte går att automatisera processen helt. Skickliga översättare och redaktörer kommer alltid att behövas.
Bibliotek och arkiv har fantastiska samlingar som i dag inte går att använda för att bygga språkteknologiska verktyg till allmänheten. Med respekt för upphovsmännens rättigheter måste de öppnas, så att de språkliga modellernas förmågor inte tränas främst på nätets skräpforum.
Rättigheterna är helt centrala i det sammanhanget. Plagiat är plagiat oavsett om det utförs maskinellt eller manuellt."
https://www.expressen.se/kultur/ide/kan-ai-forverkliga-bjorn-ranelids-vision/
Vad tänker du om det här, som översättare, som författare?
Det är pekoral. Ranelid-kylskåpsmagneten, alltså. Sliskigt och inställsamt. Pekoral kan vara rätt ok annars.
Jag tycker inte biblioteken ska skänka sina samlingar till AI-bolag, som siktar på automatisk massproduktion av översättningar.
De får i så fall sälja dem dyrt, så att varje nu levande författare får minst 200.000 kronor (givetvis efter att ha godtagit att deras verk används). Äldre böcker där upphovsrätten släppts fri kan vara lite billigare men måste kosta ordentligt.
Det de föreslår är exloatering.
Massakrerna i Gaza överskuggar förstås allt, allt borde tystna tills de har upphört.
Ingen kommer undan digitaliseringen. Låter rätt skönt att skippa smartphone men väldigt få kan göra det.
Anonym: ja det var ju en skitartikel, dessutom sägs det inte explicit att slemmot Fichtelius är styrelseordförande i ett företag som använder AI-översättningar för att lansera bl.a Ranelid.
När jag går till angrepp - snällare har jag inte blivit - får det inte gå ut över andra via guilt by association: folk är rädda, kan bli av med sin lilla inkomstkälla, åka ut på ett bananskal närsomhelst. Om jag formulerar mig lite civiliserat i stället: det här är marknadsföring, egenintresse och ett försök att plundra biblioteken, utnyttja andra författares och översättares mångåriga arbete för att kränga en riktigt jävla usel pekoralist.
Anonym 18.34: visst är det så. Och många gillar sin smartphone också.
Det är så många sell outs som kapar åt sig så mycket de kan - övertygad om att det är djävulens verk.
Maja Lundgren omnämns i kulturartikel i Aftonbladet
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/KMyaRe/jack-hilden-om-ulf-lundells-och-aase-bergs-dagbocker
Det är Jack Hilden - god vän med Aase Berg och lektör åt Marianne Lindberg de Geer - som likt räven tycker att rönnbären är sura!
Känns internt. Har ingen kommentar.
Man kan inte "reclaima kvinnlig ilska", då handlar det om positionering. Ingen kan slå fast att h*n varit ett "värddjur för ett dysfunktionellt äktenskap", den entydigheten finns inte. Att lyckas ta en man från hans fru är väl inget att skryta med och har inget egenvärde. Det är målinriktat och fokuserat men det är varken konst eller sanning eller för den delen feminism. Det här handlar om kulturmediernas strävan efter tvärsäkerhet och framgång.
Absolut känns det internt! Men ändå kan du finna artiklar i tre stora dagstidningar skrivna av Aftonbladets Jack Hilden, Expressens Marianne Lindberg de Geer och Dagens Nyheters Selma Brodrej
Det är skräp
Men jag vill att man skriver under med ett nick här och håller sig till samma
Skriva att nån saknar "storkukslugn" är väl skitdåligt?
Ja, skitdåligt
Jag tror hon driver med genren - det kan vara det som provocerar. Men har inte läst.
Skicka en kommentar