Dagens citat

Ämnen hafwa kommit hopetals för mig denne gången, men jag har intet wågat mig at taga ihop med något. Mit sinne war så uprört at alt hwad jag skulle ha sagt, hade blifwit hårt och bitande, och sij därföre har jag altid tagit mig til wahra. Harmsen war jag på mina Authorer som lämna mig så länge ensam, Trumpen blef jag när jag besinnade hwad förtretelighet det skulle förorsaka hos mina älskade Läsare om jag hölt mig undan en Wecka.

 Olof von Dalin i veckotidskriften Then Swänska Argus, 1730-talet. "Authorerna" syftar på de uppdiktade figurer som står för olika attityder och infallsvinklar i Argus - Ehrenmenvet, Hiertskott, Hiernbrott, Gyllenbalance, med flera. De hade övergivit Dalin ett tag, inte haft något att säga. Uppenbarligen hände det även på den tiden att någon drabbades av "uppdateringsstress". (Nå, så känner inte jag, jag bloggar nån gång ibland när jag känner för det). Then Swänska Argus kan verkligen rekommenderas, den är mycket rolig läsning, och det kan hända att citat ur den dyker upp då och då i bloggen. "Herr Hiernbrott är en ährlig och uppbyggelig Man; men han har sitt lilla Hufvud för sig".
Stavningen var ännu inte helt formaliserad, så samma ord kan stavas på två olika sätt i Argus. "Folcket" och "Folket", till exempel. Adjektiv och substantiv skrevs ibland, ibland inte med stor bokstav.


                                                             * * *

Pip-joglarna har lyft. Pip-jogel är en synonym till pippifågel, enligt flera samstämmiga källor.

Nyordning på gården

Trutunge eller måsunge? 

Det har varit ett väldigt liv på gården den senaste veckan.
Ett par måsar bestämde sig för att inrätta barnkammare för sina två ungar just här -  trots stor katttäthet. Utöver Xerxes och Atossa bor här Billy, Rosa och Caruso, och ytterligare en katt som jag inte vet vad den heter. Här finns också några innekatter som mest sitter i fönstren och tittar på måsungarna, och några hundar (men de är för det mesta kopplade).
Ungarna struttar runt, lätt framåtböjda, och piper medan minst en av föräldrarna håller ett vakande öga över dem från någon av husets skorstenar (jag tror att mamman och pappan växlar om med att hålla vakt). Ungarna har varken lärt sig skräna på måsars karakteristiska sätt eller flyga ännu, så de piper ömkligt och gör tafatta försök att veckla ut vingarna. Katterna håller sig undan, stryker runt i buskarna eller håller sig helt borta från gården. Om de närmar sig ungarna gör måsföräldrarna en högljudd blixträd. Dyker ner och jagar utan problem bort kissarna.
Atossa är så rädd för dem att hon rusar upp för katttrappan, klämmer sig in genom fönsterspringan och gömmer sig under sängen. Hon vill numera helst gå ut genom dörren mot gatan. En annan av katterna på gården springer upp i skogsbacken och kommer inte ens hem till middag. Xerxes tar det jämförelsevis lugnt, knallar lite diskret i buskarna och promenerar stillsamt hem igen. Det verkar som om katterna har resignerat, de accepterar att måsarna äger gården.
Jag kan inte måsspråk men jag tror att jag vid det här läget kan urskilja två budskap. Det ena lätt varnande: "Jag ser dig! Jag ser dig!" Det verkar främst reserverat för människor. Det andra som riktas till katter är så att säga tydligare, och med risk att väcka upp någons fågelfobi kan det översättas så här: "Kommer du närmare mina ungar, din djävel, så hackar jag ut ögonen på dig!"
Men jag är inte orolig att de ska skada katterna, eftersom de fyrbenta individerna håller så låg profil.
Jag hoppas måsungarna lär sig flyga snart, det skulle kännas trist om någon av katterna tog dem till sist. De är näpna. Min kamera är tyvärr trasig och mobilkameran funkar inget vidare, men här är i alla fall en bild på den ena.
Jag är inte helt säker på att jag ser skillnad på måsar och trutar - det kan handla om trutar. Å andra sidan är truten en mås, som jag fattat det i alla fall, medan en mås inte nödvändigtvis är en trut. Om någon vet besked så berätta gärna.

O sole mio

Ja jag vet inte, jag missförstår säkert något. Det finns så mycket att bli arg på i denna värld, men sånt här kan väl inte vara särskilt provocerande.



Eller så kan det det. Och då känner jag mig väldigt taggad.
Så känsliga läsare och tittare varnas. För nu är jag riktigt farlig.

Och så lite bloggerknas på det...

Tjahapp, sånt händer med jämna mellanrum och det finns säkert helt naturliga elektroniska förklaringar. Hur som helst, alla tigerteckningar, citat och annat i sidopanelen har trillat ner i en lång snodd underst i bloggen, och kommentarer jag får in i mailen syns inte i bloggen (i alla fall inte när jag tittar). Nämner det bara så att ni inte ska tro att jag möblerar om och raderar. Det löser sig säkert, ska höra efter med Blogger.

Den där knasboken

Nu prövar jag ert tålamod rätt mycket, läsare, och jag vet inte alls hur ni ska tolka att jag går mig själv i spåren och lyfter fram den här gamla grejen igen. Barndomsnostalgi? Regression? Urlarvig egotripp?

29/9 1978
Håller på att skriva min bok om Evita Porter, den där knasboken. De har just kommit fram till en farm där... Jag orkar inte berätta. Den är inte bra. Nej den är långtråkig, meningslös, larvig, barnslig, intetsägande, fåordig. Men ändå - en bok.

De där kapitlen där de går från gård till gård och lär sig mjölka och sköta hästar, ja... Lite oväntade. Jordbruksspåret bryter av mot thrillertendensen i resten av boken. På andra ställen skriver jag att jag antagligen skulle bli "retad för den" om någon fick läsa, så det fick ingen. Men jag var stolt när den blev färdig, bara en sån sak att den blev färdig! Jag hade skrivit en bok! En hel! Med många kapitel! Och ja, ok jag medger: lite stolt över den är jag fortfarande. Klart att den är pinsam ibland. Eller kanske ofta. Jag läste vuxenböcker då och visste när jag var för melodramatisk eller romantisk, det är därför jag kallar den larvig och barnslig, men jag har större överseende med det idag. Det är knasigt, men jag tycker storyn om kvinnan som rymde med en irländsk gangster (som för övrigt hade Madonnan på sin sida, eftersom han började som ficktjuv för att skaffa pengar till mamman som var lungsjuk) är ganska häftig på ett lite...rysligt sätt, på nåt sätt. Socialt patos, funderingar om könsskillnader, lite Hitchcockinfluenser. Jag skrev bra, och jag tror inte att jag plagierade något, dagboksanteckningarna tyder inte på det.. "Fåordig" kallas förresten "språklig ekonomi" i litterära sammanhang och brukar betraktas som något ganska föredömligt - bättre än "mångordig".

Oroa er inte, den här tillbakablicken är inte i stället för nytt skrivande. Det här är ju så att säga "bara" en blogg, passar hur bra som helst att skriva om en sån grej här. För jag tycker att människor generellt är för rädda att göra bort sig.

Sympatistrejk i Gaggböle

Gaggböles busschaufförer började sympatistrejka på söndagen. De fick oväntat stöd från kungahuset, familjen Netto de Bar, i synnerhet från prinsessan Etermedias Helene.
"Jag hade ingen aning om vilka förtretligheter man råkar ut för när man kör i bussfilen, hade jag vetat det hade jag strejkat för längesedan!" säger hon och stampar med foten i marken.

Ank-Käthe har fnulat på en namnlista men hon är på semester i Düsseldorf och går på halvfart.

Däremot. Utanför Gaggböle finns det en facebookgrupp - Passagerare som stöder bussförarna i den pågående strejken.

Även om man inte direkt gillar att gilla (jag får krupp av facebook, om jag ska vara uppriktig) så är det ju inte så svårt att sätta sig in i vad det handlar om, och trycka till.

Ta och kamma dig, Jeppson!

Tigerbossen hälsar glad midsommar från sin cell. Han har tagit på sig en blomsterkrans.

För övrigt vill bloggen uttrycka sitt stöd till busschaufförerna. Jag tror att de flesta utom några osnutna ungmoderater fattar att de har rätten på sin sida.


Atossa har lagt sig till med ovanan att tupera pälsen genom att rulla sig i grus. Jag tror i alla fall att det är så det går till när hon kommer in med tovor i pälsen, väldigt svåra att reda ut. Men här är hon nyborstad.

Skämmes, tamejfan

Såga såga...
Strimla strimlaaaaa...

Nej, annat är det med harlequinen En cowboy till jul. Inte erotiskt upphetsande den heller, men dålig på ett smaskigare sätt, och opretentiös.

Ett korthus av glas som jag nämner i recensionen (den hade flera alternativa titlar: En dåraktig historia, En kort episod om sommaren, Evitas korthus) sågade jag faktiskt själv medan jag skrev den. Kommentarer i dagboken om hur löjlig den var. Det var 1978 och huvudpersonen fick heta Evita, p.g.a en slagdänga det året. Ett oväntat namn på en kvinna på den engelska landsbygden på tjugotalet, men jag löste det genom att hitta på en sydamerikanskt spår i familjens historia.

Här en scen när Evita träffar antihjälten Daniel O'Connel för andra gången, då han gör inbrott i hennes hus.

Evita Porter såg häpet på Daniel O'Connel, och han såg häpet på henne. Ingen sade ett ljud. Dan O'Connel stod med en silverstake i handen. Med ett utdraget stön ställde han den på en chiffone.
- "Vad i helvete gör ni här!" väste han.
- Jag bor här, sade Evita kallt, och gick med arga steg fram till mannen.
"- Men får jag fråga, vad gör ni här?!"
Han tycktes tveka och inte veta vad han skulle göra, men så sprang han fram till fönstret och gjorde en varningssignal och tänkte rusa ut."

Mer än så får ni inte läsa! Men den är i alla fall bättre än de där böckerna som stora förlag av ren profithunger har bestämt sig för att fördumma kvinnligheten med!


Ett förtydligande: jag har alltså recenserat två porrböcker för kvinnor på Expressens kultursida (deckarboomen förväntas avta så småningom, osv osv).

ధ్వని

Jag har alltid tyckt att det där filosofiska problemet, det där om att ifall ett träd faller i skogen fastän ingen människa är där som kan höra det, ni vet, kan man säga att det hörs då eller inte? - jag har alltid tyckt att det är så dumt. Det är en öppen dörr jag gärna sparkar in för jag tror inte att någon tar den frågan på allvar längre, så jag tänker säga ett och annat om det, i trygg förvissning om att det är en av universums fånigaste väderkvarnar, om man nu får placera en väderkvarn i en öppen dörr.
Det är ju ingen som vet exakt vad ljudvågor är, inte ens vetenskapsmännen, men det är klart att det blir något som motsvarar det vi kallar ljudvågor även om det inte är några öron i närheten som gör om dem till ljud. Det är ju ingen som tror att ljudvågorna skapades för våra öron. Så antropocentrisk kan man inte vara idag.
Minsta barn säger direkt: ekorrarna, björnarna, rävarna hör trädet falla, för de har ju också hörselnerver och trumhinnor, men även om man tänker sig att hela skogen evakuerats intill den sista ekorren för att tankeexperimentet skulle kunna genomföras, så kvarstår det faktum att ljudvågor, som ingen vet vad det är, blir det.

OK, man kan reta upp sig på saker och ting och just det här har jag alltid tyckt var extremt irriterande. Eftersom svaret är så enkelt: nej ljud kan det såklart inte bli om inga öron är i närheten, ja vibrationer uppstår även om ingen levande organism är i närheten.

Så nu blev jag glad när jag hittade det här på Wikipedia:

"Vid ett frågeprogram på radio, Svar idag ställdes en gång frågan, huruvida det uppstår ljud då exempelvis en sten faller i marken från ett berg på en avlägsen planet. Svaret från experten (sannolikt astronomen Peter Nilson ) blev något förbryllande: ”I princip, nej.” Han förklarade, att om det inte finns någon organism närvarande som är utrustad med ett sinnesorgan som uppfattar sådana skillnader i luftens täthet som vi definierar som ljud, så uppstår heller inga ljud. Skillnader i planetens gasatmosfär i form av tryckskillnader skulle visserligen uppstå, men inte det vi kallar ljud."

Tack. Då kanske den där filosofiska idiotfrågan kan sägas vara bordlagd nu.
Ja jag måste bara få det sagt. Sedan får ekorrarna tycka vad de vill.


Rubriken visar google translates översättning av "ljud" till telugu.


Die Ros ist ohn warum; sie blühet weil sie blühet, Sie acht nicht ihrer selbst, fragt nicht, ob man sie siehet.
Angelus Silesius

"Slåss med troll, befria prinsessor..."

"Slåss med troll, befria prinsessor, döda varulvar, det är att leva!"
Strindberg, Till Damaskus

Av alla goda zenbuddhistiska skäl som finns för att avskaffa monarkin vill jag nämna två. Det första är kungahuset. Det andra är fölk.
Säger inte det allt? Jag ska utveckla lite.
Att svenskarna har ett kungligt humankapital i en guldbur håller kvar vårt pseudomoderna folk på en onödigt låg nivå. Å ena sidan fjäsk och personkult som grundar sig den läskiga tanken på kungligt blod, å den andra ett pöbelaktigt personhat som ger sig ut för att vara klasskamp trots att det inte är det (lika lite som det är klasskamp att bränna ner en Montessoriskola - hat mot flum och mjukhet är snarast utpräglad machismo och höger).
Kungahusets privata förmögenhet är mycket stor och lär växa samtidigt som de statliga anslagen ökar: horribel symbolik. Men majoriteten av svenskarna lär vilja ha kvar monarkin och så länge det förhåller sig så båtar det föga att försöka befria några prinsessor.
(Medan jag skriver blixtrar och åskar det, inte mer än en sekund mellan ljudet och ljuset, måste slagit ner i närheten)
Slåss med troll (om man utvidgar begreppet nättroll till att omfatta respekterade facebookmedborgare som ägnar sig åt personangrepp):
OK, min indignation är måttlig, men på Facebook cirkulerar det ett foto på Madeleine där hon ler ett stelt leende, ett klassiskt överklassleende som inte syns i ögonen, och många ägnar sig åt njutningsfulla angrepp på hennes utseende med motivationen att "man slår uppåt". Angreppen går ungefär hur långt som helst i tarvlighet.
Klasshat är på modet, men klasshat är inte klasskamp. (Nu har det slutat åska, det ljusnar).
Klasskampen är jag delvis per automatik utfryst från, d.v.s inom delar av kulturjournalistiken (det förhåller sig på andra sätt irl) är det bakgrund som spelar störst roll; där finns också en mycket markant manschauvinism och ett Fröken Julie-komplex (eller bör man säga Jean-komplex) som jag tror är ett arv från Strindberg, för det är ju så att litteraturen påverkar människors sätt att tänka.


Den här prinsessan är från sextiotalet. Tror jag, eller kanske 1970.


Eller så gjorde jag den idag. Nej.
I alla fall. Om tanken får bölja vidare. Det har hänt att jag tänkt - några gånger när jag blivit föremål för personligt riktat klasshat - en aning giftigt och provokativt: "Om man blir sådär usel av att komma ur arbetarklassen, så kommer jag mycket hellre ur bildad medelklass".

Fast... invändningarna hopar sig. Hinner inte dra dem nu.
Prata om nåt annat så länge.
Atossa har fortfarande inte kommit fram från under sängen där hon gömde sig då det åskade.

Tomteblosssurrealism

Vid sidan av filosofierna extensialismen och spatialismen i Gaggböle (tiden är lång, om än ganska rund) så finns det tomteblosssurrealismen också.

Blekfet nationalsång, sa Alfvén

Vi ska vattna våra diken med fiendens orena blod! Så sjunger fransoserna, men näe så sjunger inte vi och det vill vi faktiskt inte heller.
Klart man kan tycka lite illa om danskarna, men någon måtta får det vara med retoriken.

Idag är det en intressant artikel i Svenska Dagbladet: En lagom vag och följsam nationalsång. Den har många saker att förtälja som jag inte hade en aning om, till exempel att skolbarn sjunger ”Du gamla du fria du smällfeta ko / Du lever på chips och Coca-Cola”.
(Men det leder tankarna till forna tiders Tack för maten den var god, hälften spydde resten dog och - kanske i synnerhet - Tack för maten kära Staten, Ingvar Carlsson diskar faten. De var förstås inga alternativa nationalsånger utan dagisramsor en gång i tiden då mina systersöner var små... Den senare är säkert ute idag - eller skanderar barnen Fredrik Reinfeldt diskar faten?)

Hugo Alfvén tyckte tydligen att texten till Du gamla du, fria var "blekfet, slapp och innehållslös". Tänk att det ska finnas en sån rädsla för effeminering, eller vad det nu kan handla om.

Du gamla, du fria skrevs före du-reformen, men även på den tiden hade det nog känts konstigt att säga "ni" till Norden. Ni gamla, ni fria - Sverige och Norge, jovisst. Det var före unionsupplösningen. Men tilltalet är du, eftersom Norge och Sverige betraktades som ett land, åtminstone av Sverige.

Jag tänker dra den här igen om ni ursäktar. Den kan få bli en återkommande tradition på bloggen. Den är lite komisk men på sitt sätt ganska poetisk. Jag blir alltid lika gripen av den här raden:
"Den som just nu blir tilltalad, som inte ger något nämnvärt ljud ifrån sig". Och när det kommer till "det mildaste vackraste område som utgör en självständig politisk enhet i läge mot ovansidan av den planet vi lever på", då tåras ögonen. Svärje... buhu ro hit med en näsduk...


Den som just nu blir tilltalad
Som har existerat under lång tid
Den som just nu blir tilltalad
Som ej är fysiskt instängd

Den som just nu blir tilltalad, som har berg som når över trädgränsen
och som har stor utsträckning i riktning uppåt.
Nordlig del av visst område...

Den som just nu blir tilltalad, som inte ger något nämnvärt ljud ifrån sig
Den som just nu blir tilltalad, som är mycket väl försedd med känsla av upprymdhet och tillfredsställelse, och som är fulländat vacker

Den som just nu talar ger artigt och personligt tecken på igenkännande eller uppmärksamhet genom handskakning, bugning, nick e.d. eller genom att säga "hej", "goddag", åt den som just nu blir tilltalad, som är det mildaste vackraste område som utgör en självständig politisk enhet i läge mot ovansidan av den planet vi lever på

Den starkt lysande och värmande centrala himlakroppen som har samband med dig,
Den skenbart valvformiga begränsning av rymden som har samband med dig,
Det markområde, som huvudsakligen är bevuxet med tätt gräs och örter men knappast med träd, som har samband med dig, och som har färg
som friskt gräs.

Den som just nu blir tilltalad har en upphöjd eller framträdande placering i läge mot ovansidan av återkallade själsliga föreställningar med ursprung i under äldre tider existerande tidsperioder från en midnatt till nästa, med en omfattning som klart överskrider genomsnittet

Vid den (förhållandevis avlägsna) punkt då särskilt språkligt uttryck, som visats ära,
och som har samband med dig,
använt för att utpeka viss företeelse,
förflyttade sig i luften med hjälp av vingar i ett läge högre än den planet som vi lever på.

Den som just nu talar har säker kunskap om det som nu följer: den som just nu blir tilltalad kan beskrivas som - vartill kommer fortsätter att vara det i övrigt okända som anges i det följande - det som den som just nu blir tilltalad kunde beskrivas som.

Det är riktigt, den som just nu talar har en bestämd målfattning som innebär att p.g.a inre drivkrafter medvetet och personligt (genom övervägande och beslut) ha tillvaron förlagd till - den som just nu talar har en bestämd målfattning som innebär att p.g.a inre drivkrafter medvetet och personligt (genom övervägande och beslut) upphöra att leva inom omfånget av nordlig del av visst område.

Gluff och glurr

Aftonbladet har tydligen lagt vantarna på "öfverklassgeneratorn", en kul grej som dök upp på nätet förra året. Jag länkade till den apropå en diskussion om klass (Öfverklassgeneratorn, och så detta med Lenin, det råkar vara ett år sedan igår). Genom att dra i en tofs kunde man skaffa sig ett ståndsmässigt smeknamn à la Bibsan, Pyttis, Tjompe.
Nu är det ju snart prinsessbröllop igen och det har dykt upp en ny variant, en adelsgenerator som konstruerar adliga efternamn (af Doftengrahn, af Tharmenludd, Sorkhufvud).

Det framgår nu att det är Reklambyrån Svensson och Deloreen som tagit fram generatorn, och det fattar man att de vill ha cred för sin uppfinning. Men det känns inte lika kul att det numera står "Aftonbladet presenterar stolt" över öfverklassgeneratorn. Blaffigt värre. Aftonbladet har väl köpt generatorerna av dem som hittade på dem. Ok man förstår att reklambyrån vill ha pengar. Det är mänskligt. Men man undrar hur Aftonbladet stolt kan presentera något som funnits på nätet ett år. Och det känns helt enkelt inte alls riktigt lika roligt att använda Aftonbladets öfverklassgenerator, som att använda en plojmojäng som inte är ägd av kapitalistpressen.
(Tycker jag, andra kan förstås tycka att det inte spelar någon roll).
Dessutom - och nu blir jag snobbig - har det tillkommit ett "tihi"-fnitter när man drar i tofsen, så det har blivit lite överlastat och för medvetet om hur skojigt det är, så att säga. Och en massa reklam på sidan.

Men idén som sådan är festlig. Det finns en Vilda Västerngenerator och en gangstergenerator också, amerikanska är de, och säkert finns det andra sorters generatorer där man kan skaffa sig ett nick. Man kan tänka sig en generator som genererar namn med pilsnerfilmkänsla, eller bondska namn, m.m

Jag testade gangstergeneratorn, och trodde att jag skulle föräras ett smeknamn som "Fingers", "Corky", "Fat", "Slim", "Bones" eller "Vinny".
Men jag blev "Tree Trunk Biyatch Ass". Hm, lite långt eller? Biyatch lär vara slang för bitch, med ett arsle som en stock antagligen. Stämmer inte, pyttsan heller.


(Tigerbossen har som vanligt missuppfattat det mesta och tagit på sig sin prinsessklänning).

"Åskledarmeningar"

Jag är inte gaggig och tycker inte att det är larvigt att lägga ut sina barnteckningar i en blogg, och oförbätterlig hade nog kunnat uttryckas bättre med oomkullrunkelig (som Leroy påpekade) eller kanske obotfärdig. Ibland gör språket krumbukter som nästan kan verka defensiva. Det är som att huka sig under ett tänkt bloggosfäröverjag - men i själva verket är det ju bara jag som tänker "nejmen äsch, inte ska jag, det är väl ändå för fånigt att...". Det är det inte alls utan en kul idé.





Det här föreställer en rökande man i hatt som skriver på skrivmaskin, med ett tänt stearinljus på en byrå. Ur min gangstersvit från mycket tidigt sjuttiotal.

* * *

Tack, sommar. Det var på tiden.