söndag 21 juli 2013

Efterlysning

Om någon händelsevis gjorde en skärmdump av Gaggbölevänsterns militärmarsch...?
Skojar bara.
Den är väck.
Men jag har gjort en annan som heter Gaggböle ödesmarsch. Den ligger kvar på MuseScore: här. Man bökar som ett svin i myllan och letar efter något som passar tidsandan. Jag valde

  • Tinkle Bell
  • French Horn
  • Trombone


Ganska nöjd med den andra hälften.

Häromdagen skrev någon, apropå nedrustningen av försvaret, att om det hade funnits något slags pacifistisk tanke bakom - "våld löser inga problem, vi förlitar oss på diplomati istället" - då hade han kunnat förstå det. Kanske till och med gilla det. Men någon sådan idé handlar det inte om. Sverige ska inte ha just något försvar - däremot skicka iväg soldater för att förvärra oroshärdar utomlands. Det handlar varken om patriotism eller om ett fredsbevarande världssamvete.

Jag (som inte är någon expert, utan en enfaldig medborgare och demokratisk ensamätare) tror att det rör sig om det som Sverige kritiserats för tidigare - vinglighet, åka snålskjuts, opportunism, byta sida när vinden vänder, lita på att Nato rycker ut även om vi inte formellt går med - plus nyliberalism (sälj allt som går att sälja, business är business, vi kan sälja Norrland till vapenriskkapitalister och våra soldater till högstbjudande, territoriellt försvar är bara sååååå mossigt), och för det tredje utpressning (ungefär som då man sa att Sverige skulle gå under totalt om vi inte gick med i EMU, säger man nu underförstått att vi måste gå med i NATO eftersom vi inte har något eget försvar) och för det fjärde vänskapskorruption (Göran Perssons beundran för George Bush osv osv) och för det fjärde något som jag inte vill kalla islamofobi eftersom det är ett både slitet och vagt uttryck och därför kan betyda i princip vad som helst, så jag ska vara mer specifik: föreställningen att det går att kriga bort terrorism, inklusive tanken att det inte spelar någon roll hur många kollaterala offer det blir, eller om man råkar invadera fel land, det är försumbart om situationen förvärras eftersom de civila dödsoffren där borta inte räknas.
Vad hade hänt om USA:s drönarattacker i Pakistan ägt rum på 60-talet? skriver Carina Rydberg i sin blogg. Hon efterlyser demonstrationer, och menar att frånvaron av dem beror på okunnighet. Men det beror nog inte på så mycket på okunnighet, som på i sämsta fall likgiltighet och i bästa fall uppgivenhet. När det gäller svenska förhållanden så är den kraftiga repressionen efter Göteborgskravallerna, med internationellt sett ovanligt hårda och dessutom ofta godtyckliga domar, en orsak till att protesterna är mer dämpade. Attac i Sverige har haft svårt att återhämta sig, trots att Göteborgskommissionen helt frikände Attac från ansvar för kravallerna. Demonstrationerna är (det är mitt intryck) mindre idag än tidigare.
Inom parentes sagt, personligen är jag inte riktigt någon demonstrationsmänniska, jag tror egentligen inte att det beror på individualism så mycket som på att vissa aspekter av demonstrerandet - "Den som inte hoppar gillar Bush!" "Usch Bush!" känns lite enfaldiga, plus att man kan råka hamna bredvid några som har ett plakat med Saddam Hussein på - så var det när jag var med under demonstrationen mot Irakkriget, plötsligt stod jag under en stor hjältedyrkande bild av Saddam Hussein. Det kanske inte spelade en så stor roll men lattjo lajban kändes det ju inte. Det är sådana saker - totalt olika bevekelsegrunder för varför man protesterar - som gör att jag inte känner mig helt bekväm med att gå i demonstrationståg.

Hur som helst: politikerna i Sverige har seglat iväg en bra bit från folkopinionen både när det gäller Nato, när det gäller nedrustningen av försvaret, och när det gäller Afghanistankriget (insatsen i Libyen var däremot mer populär i Sverige än på andra håll i Europa, enligt en säkerhetsexpert jag talat med. Det är begripligt eftersom nödläget var akut, samtidigt ganska kortsiktigt, i synnerhet som det som händer i Libyen snarast handlar om klankrig än om folklig resning i egentlig bemärkelse).

Här är en av mina favoritlåtar, som i den här videon (lite godtyckligt kanske) har kopplats ihop med Vietnamkriget. Egentligen lite dumt - lite som när en del klassisk musik används i filmer, det kan kännas som om musiken låses fast vid bilder och föreställningar.





Och så en orange teckning på det, för att få något slags avslut på det här inlägget.




Inga kommentarer:

Skicka en kommentar

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)