onsdag 10 juli 2013

Inte ens en ruin av ett moln


Ni har säkert hört talas om risken med att arkivera sina grejor på digitala moln. Flyktigheten i det hela. Poff-faktorn. Om inte, så kan det vara en idé att läsa den här artikeln av Rasmus Fleischer om molnmodernism.
Jag tänkte på det när jag upptäckte att Gaggbölevänsterns militärmarsch, som jag hittade på när Sverige av någon anledning skulle delta i Libyenkriget, var försvunnen. Jag hade tänkt länka till den nu när sossarna har sagt ja till svenska övningar tillsammans med NATO, efter sitt tidigare motstånd (och efter en halvsmygig men intensiv kampanj i medierna). Nähä, borta, och tydligen hade jag inte sparat den på datorn, trodde att den skulle finnas kvar på MuseScore. Det är ingen musikhistorisk förlust, det är ju inte precis som om A Day In The Life gått förlorad, utan mer en påminnelse om att det man verkligen värdesätter, kanske bara för att det har lite affektionsvärde sådär, inte kan sparas på ett moln.
Jag tänkte på samma flyktighet när en mångbesökt bloggare, efter en katastrof i kommentarfältet, inte bara la ner sin blogg utan övervägde att ta bort den helt och hållet. Poff, borta? Och en annan bloggare, som var en rolig och välkommen kommentator här, och som gick bort tragiskt i höstas - hennes hemsida är försvunnen, går inte längre att läsa. Domänen "may be for sale", är det besked man får. Och det är olustigt, obehagligt.
Diskussioner på nätet kanske ska betraktas som lika obeständiga som det talade språket - hjärtan på Facebook finns knappast kvar om några år, de flesta Twittertrådar kommer nog att vara oläsliga, eller ha gått upp i rök helt. Så att skriva på nätet är inte direkt att rista in sina ord med kilskrift. Men om man tycker att ord är viktiga?
Nato-frågan: många andra har lagt fram bättre argument emot att Sverige överger alliansfriheten och neutralitetspolitiken, men i det här fallet är det inte som EMU, där svenskarna fick bestämma. Jag tror att majoriteten skulle vilja att Sverige inte krigade utomlands, utan att försvaret ägnade sig åt just territoriellt försvar, samt att Sverige såg till att vara alliansfritt och Finlands "strategiska djup". Istället är det fullt tänkbart att vi kommer att ha krig på hemmaplan, med svenska civila dödsoffer, inom en inte alltför avlägsen framtid. Och det är inte folckets fel.

Klart slut för tillfället.


92 kommentarer:

  1. Intressant inlägg. Det enda som faller mig in att skriva just nu är att det finns institutioner som sparar material från internet och arkiverar det. Men hur stor del av allt som skrivs sparas verkligen, och hur mycket försvinner för evigt? Svår fråga. Jag har varit inne på Internet Archive www.archive.org någon gång, men inte riktigt kunna bilda mig någon uppfattning om hur omfattande det arkiverade materialet är.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, frågan är svår. Det är nog olika. Om man sparar sina foton på Flickr t.ex, kan man lita på att de finns kvar? Hur länge? Facebook äger fotona man lägger upp där, så vitt jag begriper kan de använda dem hur de vill.

      Googles digitalisering av böcker är ju diskuterad och diskutabel. Det är nog bättre om biblioteken håller i det.

      http://sverigesradio.se/sida/artikel.aspx?programid=478&artikel=5164728

      Radera
    2. Bloggar bör man importera till datorn med jämna mellanrum om man vill undvika risken att de försvinner helt.

      Radera
    3. Det kanske är för mycket sagt att det man värdesätter inte kan sparas å moln, men det är osäkert.

      Radera
    4. Å molnets andra sida, är en blogg att likställa med en bok, i alla lägen? Bör inte en bloggare ha rätt att radera och för alltid utplåna verket (vilket är svårare med böcker)? Fast det kanske inte var det du syftade på. Annars finns det ju de som menar att ett problem med internet är att vissa saker aldrig går att ta bort.

      Jag har länge haft en dröm, och det är att få besöka ett museum, ett internetmuseum, med hundratals datorer märkta med datum (t.ex. 11 november 1998) och sedan loggar man in och allt på datorn ser ut precis som det gjorde då, Windows/Mac OS, browser osv. Hela "internet" som det såg ut det datumet finns tillgängligt, bara att surfa runt.

      Jag undrar om inte Google-botsen samlar in och laddar hem alla hemsidor som de indexerar. Kanske att hela internet finns lagrat någonstans ändå? Men det är ju bara spekulationer. Det var annars kul det där du skrev om kilskrift, för det är kanske precis det som skapas, typ Linear A och B, alltså otydbara. Framtidens lingvister, arkeologer och kodknäckare kommer att ha fullt upp.
      Champollions arvtagare kommer nog gå bet på Emoji.

      Radera
    5. Jo klart en bloggare har rätt till det - det var mer en allmän fundering. Diskussioner på nätet befinner sig någonstans mellan talspråk och skriftspråk, de har det talade språkets spontanitet samtidigt med skriftspråkets mer definitiva eftertryck, eller hur man ska säga. Och de är som du säger, det som diskuteras mest är snarare motsatsen, en arbetsgivare som googlar ett namn kan hitta saker som inte faller på läppen - det stod en artikel om det i Svenskan senast idag. Plus övervakningen. Just det här med USA:s spioneri går jag själv inte igång på så mycket, inte för att det är bra, men jag blir mer upprörd på Irakkriget, Afghanistankriget, Guantànamobasen, än på nätspionaget. Men nu seglar jag iväg lite från ämnet tror jag...
      Förmodligen är det väl så att "allt finns kvar" - det går att leta upp även det som är bortplockat. Men kolla gärna in Fleischers artikel. Det finns de som lagrar mängder med familjefoton digitalt och knappt har något gammaldags fotoalbum längre. Poff?

      Radera
    6. Wilhelm Agrell om nätspionage, Lowden, mm. Menar att upprördheten i Europa är ett spel för gallerierna:

      http://mobil.dn.se/nyheter/varlden/expert-alla-spionerar-pa-alla/

      Jag har också tänkt på motsatsen mellan "allt finns kvar", det är ju det som beskrivs som ett problem oftast, och sen det Fleischer skriver om. Det kan vara både och. inte så lätt för en enskild människa att ta fram grejer som försvunnit, men de stora jättarna sparar väl minsta digitala spår. Du skulle ju kunna prova med att höra av dig till MuseScore om du vill ta fram din trudelutt igen.

      Zigge

      Radera
    7. Ps tror inte det blir krig i Sverige men att vi kommer att delta i en massa postkoloniala operationer för att göra usa en tjänst och i utbyte ska då Nato rycka ut om Ryssland försöker expandera. Det är vad jag tror men ingen vet.
      Zigge

      Radera
    8. Gissar att du menar snowden? (-:
      Höra av mig t musescore ne inte värt besväret. Om jag komponerar nåt tjusigt nån gång får jag se till att printa noterna, hehe.
      Apropå risk för krig här eller ej - jag är så konspirationsteoretisk att jag tror att nedrustningen av försvaret syftade till att tvinga in Sverige i Nato. Inte säkert att det är så mycket foliehatt som det låter.

      Radera
    9. Oops hjärnsläpp... Jag menar förstås Snowden.
      Zigge

      Radera
    10. Snowden och Assange snyltar på friheten i Väst, menar Nobelpristagaren Mario Vargas Llosa:

      http://www.svd.se/kultur/snowden-ar-ingen-frihetshjalte_8355790.svd

      "Varför valde inte Edward Snowden den lagliga vägen istället för att i sin tur bryta mot lagen och göra sig till ett instrument för auktoritära och totalitära regimer som utnyttjar honom för att angripa ”imperialismen” och sliter sitt hår i namn av friheter och rättigheter som de själva inte drar sig för att trampa under fötterna?"

      Rainden


      Radera
    11. Räven ska inte predika moral för hönorna, som man säger. Jag föredrar Wilhelm Agrells artikel framför Vargas Llosas. Jag är inte sådär jätteintresserad av mediecirkusen kring Assange och Snowden, och måste man välja mellan spioneri och ogenomtänkta och orättfärdiga krig så är väl spioneriet ett mindre ont.

      Radera
  2. Man kanske skall börja fråga huruvida man får ta med sig hemsidan/bloggen i graven (lätt travesti på Hasse Kvinnaböske) ...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Eller Cornelis - du kan ingenting ta med dig dit du går. Fast den handlade om pengar, och det här är ju något annat.

      Radera
    2. "å moln" blev ofrivilligt högstämt - på moln tänkte jag skriva.

      Radera
  3. Så att skriva på nätet är inte direkt att rista in sina ord med kilskrift. Men om man tycker att ord är viktiga?

    My feeling is that internet is completely in line with a consumerist view on words and human communication as a whole. What about email compared to letters or postcards? It's a different worldview we are already a part of.

    Just an easy example. I'm working in a public service institution. I've found out that nobody came to the idea of implementing an official email archive procedure: in practice, every message what has been exchanged in tha last 15 years - by all adminsitrative bodies, President, Secretary-general etc., even on important legal, political matters - is just placed under the responsability of the sender / receiver. Most of messages that were exchanged 8 or 10 years ago do not exist anymore.

    All that is solid melts into air - what Marx said applies to cyberspace and not only.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Zamenhof: Yes, I both agree and don't - the internet is partly in line with a consumerist view on words and communication - commercialization and industrialization is increasing today (especially, perhaps, when it comes to Facebook and Twitter) and of course political surveiilance as well. I'll switch to Swedish: men jag tror att man bör göra skillnad mellan innehåll och form. Det har ju diskuterats mycket vad som händer när kortformer mer och mer tar över debatt och kommunikation, samtidigt med det här tillfälliga - att saker går upp i rök: på en stor institution kan det verkligen utgöra ett problem, som du skriver. Svårare för framtidens historiker också, om det inte finns någon enhetlig arkivering.
      Å andra sidan: kunskap har blivit mer lättillgänglig, klassiker går att hitta på nätet (hur länge de finns kvar är kanske osäkert, men det skadar inte i sig att de digitaliseras (även om det nog helst inte bör vara Google som gör det), och böckerna finns ju kvar - jag är inte någon direkt nätromantiker, det finns för många nätkatastrofer för att man ska kunna vara det (inte precis kul med högerextrema sajter det förekommer bloggkrig som pågår år efter år; personliga tragedier utspelar ssig för öppen ridå, osv) , men jag tycker nog att internet både är på gott och ont. Frågan är väldigt stor givetvis och det finns massor av aspekter. Men jag tror att det går att använda sig av Internet på ett vettigt sätt, att det inte går att sätta likhetstecken mellan Internet och konsumism (lika lite som det går att säga att tidningar = konsumism, hur mycket man än ogillar livsstilsbilagorna så finns det annat innehåll också). Ungefär så

      Radera
  4. "men jag tycker nog att internet både är på gott och ont"

    Jag med. Men konsumerismen (och kapitalismen) är också på gott och ont (tycker jag)! Och demokratin också.

    Komplicerat och stort ämnet. Man skulle åtminstone hålla i minnet att det handlar alltid om ett medium: "nätet" är inte bara jag och du och många andra som kommunicerar fritt. Det låter självklart, men det är det som Beppe Grillo har missat totalt (men han jobbar ju med en kommunication-företag, och där kan man undra om det går att tala neutralt om mediarnas makt)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Så är det absolut. Det är inte automatiskt så att den som skriver på nätet istället för i tidningen är mer neutral eller politiskt/ekonomiskt obunden.... Det du skriver om Beppe Grillo - jag har inte hängt med så noga i utvecklingen som jag borde, men jag kan berätta att jag var i Italien på Vafanculo Day, 2007 alltså, och mina bekanta skulle skriva under på Beppe Grillos lista. Vi begav oss till en restaurang där namninsamlingen skulle äga rum, men - jag vet inte alls om det här säger något om Grillos parti i stort, hur som helst så satt Grillos folk vid ett bord och gav ett lite högdraget intryck (tyckte jag men det är bara en impression), som att de var ballast i stan, och det hela drog ut på tiden - signerandet skulle börja vid sju tror jag men när klockan var tolv eller om det var ännu senare så hade listan inte plockats fram ännu, grillisterna satt för sig och drack och såg viktiga ut, så jag och mitt sällskap gick hem.
      Jag trodde att det var en plojgrej, men sen plötsligt några år senare hade Grillo fått ganska många röster.
      Han spelar väl på den där extremt polariserade idén om ickekorrupt medborgarjournalistik mot korrupta "gammelmedia".
      Det känns för sent för en sån nätromantik. Undrar om det inte kan vara så att Internet faktiskt var en frisk fläkt, och nästan inget annat än det, för några år sedan. Idag har problemen tornat upp sig. Jag såg förresten Beppe Grillo i första säsongen av Fantastico, när jag bodde i Rom som fjortis. Har kollat in hans blogg någon gång men faktiskt inte orkat läsa.

      Radera
    2. Eller orkat, det lät ju lättjefullt. :-) Så här är det: jag tycker att italiensk inrikespolitik är svår att hänga med i. Det är säkert den svenska inrikespolitiken också, men Grillos blogg handlar ganska mycket om affärer och politiker som jag inte riktigt har koll på.
      Italien ut ur EU, skrota euron, tillbaks till liren - det är i princip den enda fråga jag känner till att Grillo driver.

      Radera
  5. Han (eller lister med hans namn) fick hela 25 % i politiska valet. Resultatet var ju unikt för ett rörelse som ställde upp i valet för första gånget (och som aldrig visas på tv, nästan aldrig svarar på journalister osv). Unikt i Italien alltså, men kanske i Europa.

    Hur de använde de röster de fått, det är en helt annat historia. Man kan säga att i slutet, med att sätta sig på kanten, de fick vänster att forma regeringen med Berlusconis gäng och rädda dem en gång till. De nästan glädjer sig om det, det visar ju att alla politikerna är skurkar osv. Jag förstår att det låter swårtillgängligt (och det ÄR, faktistk) men det är kanske vårt att sätta sig i...

    PS: ett lite högdraget intryck. OUI, beaucoup. Fantastico, god minne har du.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo jag vet, 25 procent är en helt otrolig siffra. Tur att det inte var en högerpopulist (tänkte jag när de vann) men...
      I Fantastico minns jag honom som imitatör. Han parodierade politiker, och där hängde jag verkligen inte alls med, vet man inte vem det är som imiteras och förstår man brottstycken av snacket så blir det lätt "å nej inte han igen" (jag var ju fjortis också). Men jag gillade Fantastico, Loretta Goggi, L'aria del sabato sera. Svensk television var fortfarande ganska sträng då,

      O ja det är värt att sätta sig in i det, jag tycker ofta att italiensk journalistik är oöverskådlig, och så kan man bli lite uppgiven av den...

      Radera
  6. En del av Grillos blog finns på engelska också. Med du har rätt med att det hela är mycket italien-fixerat (ämne, antydningar). Och rätt mycket självfixerat.

    Grillo ser sig själv som ett motpol mot mediavärlden och politiskt "casta", men pratar hela tiden precis om det han hatar. Det ingår i paradoxen.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Italien-fixerat stör mig inte, men antydningarna är svåra att begripa - och det där uppfattar jag som ganska vanligt i den italienska politiska diskussionen: väldigt mycket mellan raderna, outtalat, kryptiskt och ibland insinuant. Ursäkta om jag trampar på en patriotisk tå nu men jag har på känn att snårigheten kan bero på en känsla att man måste dölja sig för makten, uttrycka sig krypterat för att inte råka illa ut, eller i vissa fall som att man går någons ärenden, är ute och intrigerar.

      Radera
    2. "när de vann" hoppsan - vann är ju att gå till överdrift. Undrar vad som skulle hända om de fick mer än 50 procent.

      Ett lite högdraget intryck - är det något som kan sägas gälla för grillisterna i stort? Mitt intryck då, på Vaffanculo Day, var lite som att de tyckte sig vara det allra häftigaste klubbfolket, väldigt mycket ballare än alla andra töntar. Men då hade jag inte fattat att Grillo hade verkliga politiska ambitioner, jag trodde mer att det var nåt slags TV-folk och att det var ett jippo (mina bekanta tyckte det var jätteroligt att be politikerna fara åt helvete, så jag tänkte mer att det var ett skämt)

      Radera
    3. OBS jag menar inte att den svenska politiska diskussionen skulle vara mindre kryptisk, eller svenska satirprogram mer begripliga för den som inte direkt hör att aha, det är ju Maud Olofssons sätt att prata som imiteras, och aha det där är ju Carl Bildt.

      Radera
  7. I think in fact that politic "atmosphere" is something that is extremely difficult to get hold on from outside. It is not just about technical difficulty in getting used to criptic antydningar ("la crisi del C.A.F. mette in crisi la Farnesina, mentre a Palazzo Chigi ci si preoccupa della manifestazione sull'articolo 18"), it is a matter of beeing "inside" or outside it, and what you expect from politics to be about. Take Berlusconi and the way Italian loved to get mad about him for more than 20 years.

    In other words, all what you said is right, but I am afraid that most of the public is quite satisfied with this indirect and cospiratoric way of talking, it is imbedded in political culture. And it is a way as another to pass time. That it is way B. Grillo, the "new" guy, the bad guy of politics has - for your nordic eyes - the same faults and the same profil of a boring Andreotti :-) Same about U. Bossi (a journalist from your country told me how he felt puzzled when Bossi said to him "you know ...I feel very close to nordic, protestand culture". He didn't say it in english, of course, he can't say a word).

    I don't know if you have seen the movie "Il Divo", it is exactly about what you were saying (politics as theatre, mistery etc)

    What we say about Italy applies mutatis mutandis to any other country - politics and political habits in USA, Germany or France do seem quite funny or absurd for most of non-americans etc.

    Regarding swedish politics, does it really exist toady? (at the eyes of a mediterranean, let's say :-) I think I recall that Riksdags ledamöter are not sitting following their party membershing, but following the region they come from. It is a detail, but it is a part of the climate.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Swedish politics does not exist today, if it ever existed. It's a very sad historia, especially when it comes to the social democrats, who have more or less abandoned their old ideals. I´ll try to answer answer more thouroughly later on

      Radera
    2. Haha, this made me laugh because it's exactly what I'm talking about -

      "la crisi del C.A.F. mette in crisi la Farnesina, mentre a Palazzo Chigi ci si preoccupa della manifestazione sull'articolo 18"

      I suppose swedish articles kryllar av såna meningar också - with abbreviations you don't recognize, anspelningar på paragraf si och så... To tell you the truth, this is the reason that I usually give up quite rapidly, when I try to read an article about Italian inrikespolitik. But I think it's worse in Italy, and that sometimes the articles are meant to be cryptical.

      No, I haven't seen "Il Divo", but I've heard descriptions of Italian journalism who have pinpointed just this - that there´s not really any sense of offentlighetsprincip and granskning, but that articles are often allegorical or insinuant, and that people expect them to be. So "imbedded in political culture" - yes I think I have understood this. I really like Italy but there's something about this country that I find extremely annoying, which both inludes umgängesformer - men varför måste vi ta bilen och sitta i bilkö i två timmar, bara för att åka till en restaurang som är ägd av nn:s kusins man, och stanna till på vägen tre gånger för att plocka upp några som visar sig inte vara där, när vi i stället skulle kunna gå till det trevliga stället på femton minuters gångväg? Men varför stannar de till och pratar nu då, vi som är på väg till tåget som går om tio minuter - ska jag vara oartig och påpeka vad klockan är eller menar de att det inte spelar så stor roll att vi missar tåget? Nehej, fem minuter senare ångar alla upp sig något fruktansvärt för att vi inte hinner med tåget, trots att jag vet att åtminstone en visste vad klockan var.

      Radera
    3. ... umgängesformer and politics/journalism. But I don't want to idealize Sweden, it's just that many things that really don't have to be so complicated at all, for some reason becomes extremely complicated in Italy. Kan man göra något på ett enkelt sätt så väljer italienare ofta ett invecklat. Förlåt om jag är svepande eller fördomsfull nu.

      Radera
    4. Och för att gnälla lite mer - jag var på en rolig men jobbig turné i norditalien, och då hände det t.ex att man ville visa en speciell sevärdhet i staden för mig, och jag påpekade att mitt tåg gick inom en timma, jo jo du hinner! - jag övervägde att vara riktigt otrevligt nordeuropeisk och säga nej. Rättare sagt jag sa nej men de drog med mig i alla fall och det var ju fina sesvärdheter och så. Missade givetvis tåget och fick ta ett senare vilket innebar att jag kom fram till Neapels centralstation klockan ett på natten. Vilket har sina sidor. OK, senare träffade jag samma personer igen som fnittrade och sa: "Vi fick henne att missa tåget!"
      Och det var något slags italiensk självironi tror jag - lite som om man ville att det skulle vara som i en italiensk film där allt krånglar till sig så dråpligt. Men jösses, fattade de inte att det var farligt? Var det meningen? Alltså, det är nånting med det italienska irrationella som kan vara väldigt enerverande.
      Inte meningen att generalisera osv osv.

      Radera
  8. "Kan man göra något på ett enkelt sätt så väljer italienare ofta ett invecklat. Förlåt om jag är svepande eller fördomsfull nu."

    It's not a prejudice, I think the description is quite right. And it is also quite wrong, as all generalisations.

    I mean, sure that what you described is generally true and IS irritating. But if you more into others fields of life - maybe to subjects that can seem more trivial for a Swede and more serious for an Italian - you can see examples where "we" are natural and streightforward and "you" are, or seem to be, much more sophisticated, undirect, kr°anglig... And moreover: think that the streighforward and uncomplicate you appreciate in the Swedish way, can also sound irritating from another perspective (or in some extreme cases... from all other perspectives! I did happen to discuss with people from France, USA or India about Swedish culture, and coming to the same conclusions. It would be the same the other way around, a French and a Britt would easily agree about Italy habits, but they still pretend not to have anything in common)

    How shall I sum up...? All this is complicate! And not very rational neither :-)

    SvaraRadera
  9. "Kan man göra något på ett enkelt sätt så väljer italienare ofta ett invecklat. Förlåt om jag är svepande eller fördomsfull nu."

    It's not a prejudice, I think the description is quite right. And it is also quite wrong, as all generalisations.

    I mean, sure that what you described is generally true and IS irritating. But if you more into others fields of life - maybe to subjects that can seem more trivial for a Swede and more serious for an Italian - you can see examples where "we" are natural and streightforward and "you" are, or seem to be, much more sophisticated, undirect, kr°anglig... And moreover: think that the streighforward and uncomplicate you appreciate in the Swedish way, can also sound irritating from another perspective (or in some extreme cases... from all other perspectives! I did happen to discuss with people from France, USA or India about Swedish culture, and coming to the same conclusions. It would be the same the other way around, a French and a Britt would easily agree about Italy habits, but they still pretend not to have anything in common)

    How shall I sum up...? All this is complicate! And not very rational neither :-)

    SvaraRadera
  10. Your remarks about umgängesätt are a good example of misunderstanding. I mean, I can't "recognise" myself in it. But having lived in Sweden, I can maybe recognise the feeling you had about it.

    By my experience, I also consider the Swedish umgängesätt as the most sva°röverska°dligt part of the culture.

    Translation: I can also be disturbed and irritated by some (or most of) social behaviours in Italy. But I can be puzzled or shocked about Swedish codes of conduct, because they are simply outside of my mental framework.

    SvaraRadera
    Svar
    1. I know, and I agree - Swedes can be extremely rude, blunt, osmidiga (including myself), sometimes because of misunderstandings and sometimes kulturkrock. One thing that I know is quite common is that Swedes misunderstand and even exploit italian generosity (this is also a generalisation but anyway). Something that's very uncommon in Sweden, for instance, is that you invite friends for dinner in a restaurant. Swedes delar på kontot, sitter och räknar ut och är extremt noga intill sista öret att alla ska betala för sig. And hux flux, going to Italy and often being invited, Swedes tend to think "aha, it's for free!" And take advantage of it, sometimes don't even bjuder tillbaka. Another thing is about drinking habits - few Italians, or French for that matter drink heavily like Swedes (I thing Englishmen, Russians, people from Balticum and Finland have the same unsofisticated relation to booze). And well, there are lots of other kulturkrockar that really are not to the advantage of Swedes.

      Radera
  11. After 21 years of exile from my country, I think that the following generalisation is somehow close to reality: you can meet disgraceful, careless - like letting you miss the train - or attentionate and caring behaviours in any country. But the style, and the meaning attached to it, will be different.

    It is important to have this distincion in mind, because the cultural focus and the ethical content (honesty, truthfullness etc) are quite different things. There is (plenty of) BAD journalism both in Italy and in Sweden, I guess. But they are bad in different ways. Repubblica's ledarartiklar are often quite "good", but they would probably frustrate a Swedish reader.

    SvaraRadera
  12. After 21 years of exile from my country, I think that the following generalisation is somehow close to reality: you can meet disgraceful, careless - like letting you miss the train - or attentionate and caring behaviours in any country. But the style, and the meaning attached to it, will be different.

    It is important to have this distincion in mind, because the cultural focus and the ethical content (honesty, truthfullness etc) are quite different things. There is (plenty of) BAD journalism both in Italy and in Sweden, I guess. But they are bad in different ways. Repubblica's ledarartiklar are often quite "good", but they would probably frustrate a Swedish reader.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ledarartiklar in Sweden are with few exceptions undermåliga.

      Radera
    2. I agree about the distinction.

      Radera
    3. And a funny thing, when I lived in Rome as a teenager I was irritated by the Swedish girls who, pardon my French, raggade runt på semestern. De sabbade för svenskor som bodde i Italien, tänkte jag. Om en pojke frågade på bussen t.ex var jag kom ifrån sa jag inte Sverige utan England, Frankrike, någon gång Sovjetunionen. Annars var risken väldigt stor att bli antastad. Vilket i och för sig inte ska skyllas på spralliga semesterfirande svenskor, det var mer så att jag tänkte "å nej, försök vara lite mer svårflirtade".

      Radera
  13. And sorry for dubbelkommentarer, I don't know where they come from.

    ps: a typical feature of italian journalism is beeing proud of national failures. See this: "Nuovo record, peggio solo la Grecia"

    http://www.ilfattoquotidiano.it/2013/07/22/crisi-nuovo-record-del-debito-pubblico-raggiunge-quota-1303-del-pil/662952/

    SvaraRadera
    Svar
    1. There's a bit of allmänt vajsing med bloggen just nu.
      Hehe, "nuovo record"... Maybe there's a sort of black humour in it as well?
      Swedish journalism is often/sometimes very provincial and sort of hypocondrical... The most important news i Dagens Nyheter can be, for instance, that researchers have found out that it could be a bit dangerous to drink milk. I'm exagerating, but the nyhetsprioritering is often quite horrible.

      Radera
  14. Från Sovietunionen! En sofistikerad teknik för att fånga uppmärksamhet, kan man misstänka.
    Eller finns det någon sanning i det.

    "Sembra Mosca con le strade pulite", kommenterade min pappa i 1991 när han besökte mig i Stockholm en gång. Jag tyckte om kvarteret Sibirien, i alla fall.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Alltså det är ju en massa klichéer jag hävt ur mig om Italien... Och bara det negativa - som inte säger något om den vänskap och spiritualitet och äkthet som finns där. Det med Sovjetunionen var ett sätt att skifta fokus, se lite sträng ut och sedan avböja att svara på vidare frågor.

      Radera
    2. Ack nej som blond femtonåring i rom behövde jag inga sofistikerade tekniker för att fånga uppmärksamhet utan snarare tvärtom. Det var smickrande men samtidigt ganska rejält jobbigt.

      Radera
  15. In the 90s the highlights was allergiker och allergier. "Vallentuna: we are the record - kommun in fighting against allergies" (or in the spread of them, I don't know). The headline was on the first page on my local press. Or the competition for the best semla (and then the comparaison was made between 3 fastfoods around the same corner, so the hidden message was: you can try and try, but it will taste the same) and the best julbord.

    It is a part of exoticism and it doesn't hurt, nothing against it. But it was a lesson in statistics-criticism. I remember thinking: ok, they have the best score of newspapers readers in Europe, but what the f. are they reading about? C'était ma consolation!

    SvaraRadera
    Svar
    1. Exactly. Allergies and semlor. Småbåtsägarna vill ha bättre bryggor. Popstjärna kräver svenskt godis i logen. Together with svensk självgodhet , it's intolerable.

      Radera
  16. And the best sommarstuga, and the best "badställe" in the Arcipelago...

    But in fact I am ambivalent about all this. You cannot imagine how this feeling of "nothing-is-really-happening" can be relaxing, when you come from outside - and you even dare to sit at the empty "allergirummet" at the University (you're not supposed to know what it is about)

    It's like a vacation from reality. But this is my very personal relation to Sweden.

    Every time I come there I pick up the lokaltidning. And some godis ("this is funny, you can steal them, it is ALLOWED", said a student collegue of mine. And she meant it!)

    SvaraRadera
  17. And the best sommarstuga, and the best "badställe" in the Arcipelago...

    But in fact I am ambivalent about all this. You cannot imagine how this feeling of "nothing-is-really-happening" can be relaxing, when you come from outside - and you even dare to sit at the empty "allergirummet" at the University (you're not supposed to know what it is about)

    It's like a vacation from reality. But this is my very personal relation to Sweden.

    Every time I come there I pick up the lokaltidning. And some godis ("this is funny, you can steal them, it is ALLOWED", said a student collegue of mine. And she meant it!)

    SvaraRadera
  18. And the best sommarstuga, and the best "badställe" in the Arcipelago...

    But in fact I am ambivalent about all this. You cannot imagine how this feeling of "nothing-is-really-happening" can be relaxing, when you come from outside - and you even dare to sit at the empty "allergirummet" at the University (you're not supposed to know what it is about)

    It's like a vacation from reality. But this is my very personal relation to Sweden.

    Every time I come there I pick up the lokaltidning. And some godis ("this is funny, you can steal them, it is ALLOWED", said a student collegue of mine. And she meant it!)

    SvaraRadera
  19. And the best sommarstuga, and the best "badställe" in the Arcipelago...

    But in fact I am ambivalent about all this. You cannot imagine how this feeling of "nothing-is-really-happening" can be relaxing, when you come from outside - and you even dare to sit at the empty "allergirummet" at the University (you're not supposed to know what it is about)

    It's like a vacation from reality. But this is my very personal relation to Sweden.

    Every time I come there I pick up the lokaltidning. And some godis ("this is funny, you can steal them, it is ALLOWED", said a student collegue of mine. And she meant it!)

    SvaraRadera
  20. Now you,re exagerating. Double comments ok, but four?
    :- )

    SvaraRadera
  21. Funny strul med bloggen överhuvudtaget.
    I agree it's relaxing, that is after returning to this country after living for a while in France or italy, i usually find it in so relieving även with the low and pedagogic voices in the newsprograms in statstelevisionen. Nothing dangwrous is really happening, they seem to say. Don't worry det är lite bekymmersamt på sina håll i världen men detärär inte riktigt på riktigt. The problem is that important questions are avoided. I say this sömniga svenska attityd är farlig.

    SvaraRadera
    Svar
    1. The "nothing is really happening"-feeling is based on worship of trygghet, I'm sure you of know this, it is commonly said that lagom and trygghet are the basics of the Swedish national character. It's a generalization like every other snicksnack om nationella karaktärsdrag (till exempel det jag sagt om italienska umgängesformer, skäms lite för det) but yet one that bears some truth in it. Lagom, trygghet och snålhet. Trygghet is difficult to translate. It's much more than security or safety. It is a semi-religious concept, and it is based on the idea that no noo nooo nothing is really happening. Except chosing the color for sommarstugan, inse att selmor är värt en löpsdel. eller kräva bryggor där man inte riskerar att göra en reva i badbyxorna. But nothing serious or dangerous ever happens, because that's not a part of life. Except in very strange foreign countries where absolutely obegripliga people fight because it's a part of their inferior culture. But we don't. Except when all of a sudden everybody yells: yes! yes! Kill Khadaffi! Because he's fiende långt bort, he's evil and we are sure to be good because it's a part of swedish culture, we don't have dictature and war here and we can identify a odemokratisk fiende. Helt plötsligt en enorm och ganska oreflekterad blodtörst. Svenskarna får därmed utlopp för en aggression som vi annars bara kanaliserar till ett flitigt deckarläsande,och frossande i tidningsskriverier om mord. Eller som skribenten i Svenska Dagbladet, Björn Lindahl, som darrar av beundran inför Breivik. Honom borde nog någon kolla upp, undrar om han inte har några konstiga organisationer bakom sig.
      Men annars, nä life is smooth. Name any problem and we can fix it. Därav alla dessa löpsedlar om allergier och semlor. Och därav den svenska främlingsfientligheten. Främlingsfientlighet yttrar sig möjligen på olika sätt i olika länder, det finns kanske ställen där öppet rå rasism är vanligare än i Sverige (tveksamt), men det finns en luddigare intolerans här som inte alltid märks direkt, som jag tror är lite annorlunda än på andra ställen. När jag gick i nian och hörde religionsläraren hånskratta om de vidskepliga indierna och deras heliga kor - och hon lyckades få hela klassen att flina åt vilka idioter indierna är - det var ett slags stöddig svensk nedlåtande attityd, på något sätt lyckades hon trumma i eleverna att svenskar är överlägsna, och att svenskar inte har några heliga kor - just den idiotin och föraktet för allt som inte är meningslöst konsumerande och överskattande av det egna förnuftet, social ingenjörskonst in absurdum.. Well, då hatade jag Sverige.
      Och så finns det…. ja det finns mycket i Sverige.
      Trygghet trygghet... Snicksnack snicksnack…

      It' been parodiated excellently by Tage Danielsson.

      http://www.youtube.com/watch?v=UO2dh0gibH8

      Radera
  22. skäms lite = don't have to. I think what you referred to was a kind of social pressure to be "ärtig", not to say no to an offer, even if it doesn't suit your plans, am I right?

    I remember a similar story about a Dutch guy at an italian home who was shocked by beeing asked several times by the "maitresse de maison" if he didn't want to taste this and that. And then he bursted "Well, if I was still hungry, I would tell you!"

    No need to add that this reaction was considered very rude (at the point that these people still remember it after 20 years). Cultural misunderstanding on both sides.

    Have to add that I did meet a lot of examples of true generosity during my stay(s) in Sweden, included unexpected people paying for me at restaurant, against all clichés.

    SvaraRadera
  23. Hohoho... Extremely rude but also very funny... I thik it was quite common to "truga" in Sweden as well in older days. I absolutely hate it, it can spoil a good meal. I think i did something like the dutch guy in naples once - not quite as rude but i mumbled if i eat any more ill be sick (which was true. People kept putting things in my plate - i guess the best thing woyld have been to just leave them there but i got a bit mad actually. It was ok i think they sort of understöd. But i really hate trugande

    SvaraRadera
  24. Comfort is probably a bättre translation of trygghet. ? But it misses the etymology of trygghet - släkt med både tro och träd.

    SvaraRadera
  25. In Southern Italy trugande can be - and it is - particularly widespread. But there is another ritual which could be more annoying: it is when the hovmästare and all the hosting family start pointing out how howful is the meal today, not as good as it used to be, how unlucky you are, the son complaining "oh mom that pizza has no taste" etc. etc.

    Underlying meaning: "we" are EVEN better than what you can see today! But it happens just in families with a gourmet reputation.

    SvaraRadera
  26. The point with the Dutch guy is that following the guest-country etiquette ..."if you were still hungry you would NOT point it out". They are taking care of you and know better what you need or not, you are in a child-like situation.

    Like a Swede at Försäkringkassa ;-) (and in fact it is so: when Svenska Inst. wrote me a list of things that I would have needed during my stay - a radio to keep me company, a map not to get lost, maybe pictures of my family or vet-inte-vad-det-var - I felt embarrassed/slightly aggressed in a similar way)

    SvaraRadera
    Svar
    1. is there no way to say no thank you i really couldnt take anymore in a polite way? To be polite you simply have to keep eating? I thought maybe there existed some Magic Word that i missed.

      Radera
  27. But did it happen so often? I understand it can be disturbing if you are invited every day in a different house and become the usual victim of aggressive pasta-mammor, but in normal life and among normal people I haven't such problems so often...

    Men kanske underskattar jag här vad betyder att vara en kändis i Pompei och runt omkring!

    PS: there's no real polite way out, except saying "no thanks, it was very good but it was enough". Normally it SHOULD work, sometimes you have to repeat it twice...

    SvaraRadera
  28. Varje kväll! Nejdå någon gång ibland bara. För övrigt är det inte specifikt (syd)italienskt - vi har (eller hade) "ta en kaka till!-"syndromet i Sverige. Inte säker på om det finns kvar på landet fortfarAnde men trugande var som sagt inte så ovanligt i Sverige tidigare. Hört äldre folk berätta om det och sett det i gamla filmer. Förknippar det med fattiga tider då det inte var säkert att få mat på bordet och därför trugades det dels för att gästen inte skulle dra sig av blygsamhet att ta om, men kanske också som en uppvisning - vi har det gott ställt , se här vilket överflöd här knusslas det inte, ingen ska säga att män får gå hungrig från den här gården utan du ska äta tills du rullar härifrån! Omtanke plus statusuppvisning skryt

    SvaraRadera
  29. 4' 50" (1st video): the situation you described. And again in the 2d. Well, it is Puglia and not Napoli, but whatever.

    If you don't know the story, the "victims" are terrorists from Middle East. Knocked out by italian "hospitality". There's no hope !


    http://www.youtube.com/watch?v=waCa3PPfRb8

    http://www.youtube.com/watch?v=L0Z2whIJbxY

    SvaraRadera
    Svar
    1. Mmm! :-)
      Alltså italian hospitality är underbart. Överhuvudtaget (förenkling igen, men men...) är italienare bättre på sällskapskonst än svenskar, på många sätt och vis. Inklusive bättre på deltagande, tex att säga att man beklagar sorgen istället för att stå handfallen och bli generad och tiga, eller intressera sig för familjeförhållande och vad man gör, osv. Att få andra att känna sig väl till mods. Jag blir ibland nervös av gästfriheten, oroar mig för att jag ska göra fel, funderar på hur i hela fridens dar jag ska lyckas bjuda tillbaks, just efersom svenskar generellt är mer noga med att skilja mellan pengar och vänskap, på ett sätt som kan verka synnerligen snålt men som på sätt och vis är rätt skönt också. Eller... tja. Något åt det hållet.
      När det gäller trugandet, hehe. Nja det är bra att veta att det inte finns något magiskt ord, utan att man får försöka stå på sig på ett sätt som inte är alltför oartigt - därför att det är så synd när den utsökta maten blir en plåga, man får ont i magen och huvudet och är på väg att svimma. Så att insistera på att tacka nej vänligt men bestämt och förklara hur gott det är men att man faktiskt, de facto, inte orkar mer, innan det har blivit för mycket, det är något jag ska satsa på om jag har glädjen att hamna i den situationen igen :- )

      Radera
  30. Sverige och Italien - i frågan om umgängesätt, spontaneitet, "staden som teater" - det handlar om två motpol, tycker jag.

    Jag menar (och kanske överdriver förstås) att maånga andra samhällen, i Västen, ...ligger nåstans i mellanrum. The big difference runs between Latin och German world, wine and beer drinkers (with UK and USA counting as German, and Slaves in another group), Medelhavet and places where it's too cold to stay on the street all day and spend time observing the fellow humans...

    What is really mystiskt about Sweden is not how people behave, it's rather what we were saying about trygghet and gemenskap and so on. It's about the inside, so to speak.

    Maybe this helps to explain the communication problem as well. My feeling is that most of Swedes are in fact more empatic, warm and vänliga then ...say Germans, Austrians or Dutch. But there is a deeper introversion, maybe an inre snålhet, that is more common there, and it is difficult to explain. Maybe it has to do with förträngt våld, as you mentioned.

    Well, I'm talking as if no Swede was listening, of course!

    ps: there is a nice comment by Susan Sontag about the swedish expression "att vara människotrött"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Deeper introversion - it's interesting because sometimes I feel that Italians are even more deeply introverted - beneath the theatre thing, due to the habit of being together with others outdoors, which (I totally agree) is an important difference between latin and german world - beneath that there's en mystisk kärna even more difficult to get in contact with.
      The importance of solitude, in Sweden, and the notion that the själen, psyket, anden, finner sig själv i ensamhet - en romantisk idé med eventuellt tyskt ursprung men jag har funnit den på ett speciellt sätt i Italien, vänner jag haft som dragit sig undan, trivts allra bäst i naturen och som jag uppfattat som enormt introverta, på ett melankoliskt mystiskt sätt,

      "att vara människotrött" - never heard the expression,

      Radera
    2. Men det är intressant för samtidigt brukar det ju sägas att Sverige är kollektivistiskt på gott och ont, har en väl utvecklad Jantelag, men att den mentaliteten har avskaffats av Alliansen som infört satsa på dig själv-ideologin.
      Det försiggår en debatt i Sverige om individualism/ensamhet/demokrati/ickedemokrati som bl.a speglades i artikeln om gemensamma måltiders betydelse, att ensamätare är mer främlingsfientliga m.m. Så det är inte direkt så att "svenskheten" hyllar ensamhet, tvärtom är familjen väldigt viktig här, jag skulle nsätan säga ännu viktigare än i Italien.

      Radera
    3. Avunden - "den svenska avundsjukan. " jag vet inte om det stämmer men tycker mig nog märkt att det finns både avund o jantelag i Frankrike o Italien, såna här jämförelser h alltid något godtyckligt över sig och alla föreställningar om nationalkaraktärer är klichéer som riskerar att bli självuppfyllande. Men det är rätt kul att fundera på dem och inte så dumt o mn kan lära sig undvika etikettsbrott...

      Radera
  31. En français pour une fois. Sorry for that.

    Je n'ai pas avoir l'impression d'avoir compris grande chose, en termes de caractère, psychologie et culture nationales, mais je suis assez convaincu d'une chose, à savoir que les étiquettes que nous appliquont aux nations ("les italiens ne pensent qu'à leurs affaires", "pour les suédois la nature est importante", "les américains sont profondément religieux", etc. etc.) sont toujours fausses même quand elles sont justes. C'est à dire - tu trouveras toujours un domaine, une sphère de la vie, où le suédois EST moyennement plus généreux qu'un italien, un italien plus ordonné qu'un allemand, un allemand plus édoniste qu'un français, un français plus rigoureux qu'un suédois. Ce qui fait que les gens pensent que les stéréotypes sont TOUJOURS faux, ce qui n'est pas vrai. Ils sont juste imprécis.

    C'est un peu comme dans un jeu, les caractéristiques anthropologiques sont plus ou moins les mêmes, mais chaque société les "organise" différemment (un peu de romantisme ici, un peu de pragmatisme là etc. Mais si on cherche la société HYPERrationnelle, HYPERextrovertie, HYPERintransigente, etc. on ne la trouvera jamais)

    SvaraRadera
  32. Avundsjuka.

    Sure. I have heard both sentences several times "I could never work in an italian work environment, everybody is jalous, they spy on each other, they talk behind you bla bla. Here in Sweden people just do their own business and leave you alone". And the opposite "I could never work in a Swedish company, everybody... in Italy it's more free (and the same concept)"

    I guess both are right, in a way.

    But wait, we should keep some unpublished material for our book, "Sweden and Italy, how they see each other. Pompei versus Arboga"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ingen dum idé. Men jag drar en anekdot i alla fall, en vän i Neapel som för övrigt älskade Sverige, han hade varit här några veckor bara i och för sig men han tyckte folk var mer öppna och okonventionella än fördomarna säger om svenskar. Men en sak hade chockerat honom. Det var fotbolls-VM och han och hans två kompisar som var på besök i Sverige var angelägna om att titta på matchen, och vid ett tillfälle så hade en svensk bekant ordnat så att alla skulle samlas hemma hos en väninna till honom, titta på matchen och äta pizza. Så det gjorde de, men när de skulle gå hem ville värdinnan ha betalt för vinet och pizzan. Fruktansvärt snålt och oförskämt, var det vanligt att man gjorde så i Sverige? undrade han. Det var på sätt och vis svårt att svara på - det verkade kanske lite klumpigt att det inte var överenskommet i förväg, för nog är det vanligt i Sverige och faktiskt för den delen i Italien också att man har knytkalas, eller delar på kostnaden, och både pizza och vin kostar ju en del, å andra sidan lite osmidigt att kräva betalning i farstun, så att säga, när alla var på väg att gå. Han var väldigt indignerad, och där handlade det förstås om ett missförstånd som jag på vissa sätt handlade om kulturkrock, men på andra sätt lika gärna kunde handla om ett missförstånd som min vän tolkade lite väl hårt som bevis på kulturella skillnader. Eller så är det faktiskt otänkbart att göra så i Neapel, åtminstone om det inte är överenskommet i förväg att vi träffas där och där och delar på kostnaderna. Hur som helst, å ena sidan tyckte jag att det var ett tydligt exempel på stora kulturella skillnader, vilket det på sätt och vis är - själv kan jag som sagt bli generad av napoletansk gästfrihet, hjälp har någon betalat notan? Vem är jag skyldig pengar? När är det ok att jag föreslår att jag betalar, och hur gör jag det på ett fint sätt så att det inte blir för "adesso pago io, perché ho contato e calcolato un po, e la mia conclusione è che vi devo più o meno 20 euro, e cinque per il biglietto di entrata, non so esattamente chi di voi chi a pagato che cosa, il gelato per esempio non so, ma... " Alltså man bjuder ju helt enkelt hela gänget på middag, eller föreslår helt diskret att man betalar biljetterna nästa gång man går på bio. Det är faktiskt inte så svårt, och man behöver inte hålla reda på summorna intill minsta öre. Men... ja, samtidigt händer det faktiskt att man gör "på svenskt vis" i Italien - jag har absolut varit med om att man samlats hos någon och sedan delat på kostnaderna, framförallt kanske i studentsammanhang.

      Radera
  33. Voyons voyons.

    Kulturkråck alltså. Det handlar faktiskt om ...nuanser (säger man det?), men det är precis de som chockerar. If you don't expect, if of course (I was asked to pay my ticket for a ph.D. party by a friend of a friend. I was not chocked, because I expected it. But I didn't go, so maybe I was shocked malgré moi).

    It is in fact otänktbart - not only in Neapel, but also in Bologna - to invite someone home and ask him (or her) for something. Expecially money! Sure food etc. are expensive, so the guest will maybe ask "hey, how much does it cost, I want to pay my part", but then the answer has to be "no, it doesn't matter". Voilà, on a trouvé une règle générale.

    Now, the exceptions, ah ah. If you are invited by a couple, and "you" are 10 hungry guys, then it would sound more normal that you don't oblige the host to pay for everything. The gang will insist and it will be ok. If you go out and buy some take away food together, then it's quite ok to share (or rather: people who are invited will pay for the host). If you agree to have a party where each one pay (normally not for each one single portion, but the total divided for the participants) it is also ok. But not very common.

    SvaraRadera
  34. Det här med pengar och att inte framstå som snål (även om man är) handlar kanske om en medelhavsk tabu.

    An example: a secretary working here was complaining with me that her (= our) boss sent her to buy a coffee for him plus some guests. And he didn't pay for it, neither on the spot or later on.

    So she asked him after a few days "hey, where are my 5 euros". I did think he was on the wrong side of course. But I couldn't prevent to think she was even more impolite. I didn't think "oh, how daring", just that it's something you don't do. It has to do with "talking about money", low style.
    But also: if you lose in a deal it's your fault, you don't beg for refound. Maybe it's my own ethics, but it might be italian as well. Maybe it is protestant ethos, who knows...

    ps: today at lunch, café was free, they counted it in my bill. I didn't say anything, lost 2 euros. But on the other hand: another time they made a mistake on my own profit. Didn't say anything, won 5 euros. So : you don't talk about money. Sicilian ethos.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ah. Very rude boss, I would say. Fire him! Or at least prata med facket! :-)
      But I think that in Sweden as well the secretary would hesitate to say hey, where's my money!! It depends on what company/institution it is, of course, if it's one that is more informal and "egalitarian" or a very strict one, and if the secretary could risk to lose her job any minute. Talking about money is probably embarrassing in most countries, in different ways. In some situations it would be considered very strange to ask your guests to pay, in others it's more or less normal, even if people discuss it as a problem - studentskivorna, for example. You might be asked to pay several hundred crowns to go to a studentskiva. Well, all students do'nt have much money, and in fact Swedes can be shocked or at least find it very annoying that they have to pay to celebrate someone. Of course far from all parties are like this, in general it's when someone rents a restaurant or something. But I would say that he ideal in Sweden, i.e what is considered most polite and "bildat", is to keep the cost down a bit so that you can afford to invite your guests. Bjuda.
      Apropå talking about money - isn't there a custom to give money to ett brudpar in Italy? I might be totally wrong now, maybe it's in the States? An envelop with money in it. I think that would seem strange in Sweden, you rather buy a vase (that the brudpar can put in a cupboard and forget about) than hand over some cash,

      Radera
  35. I don't like the habit very much, but I've heard of it. It is not tabubelagt, om man säger sa°. The tabu is about mixing up a friendly, no-profit (!) situation and money exchange. A present is less ambigous in my view: there is patently one who gives and one who gets.

    You can find plenty of stories about people "buying" a cigarette on the street in Ethnology treatees about Swedish habits, immigrants reactions to the country etc. That every donation must be symetric. But since I don't smoke, I never faced the situation. And it's clearly oversimplified (but I did heard about bekanta try to sell out a half empty bottle of whisky, things like that. Let's add that the E.U. officials community / the above mentioned secretary and the boss included / shows a Swedish-like behaviour in this respect!)

    Let's do not forget to mention ABBA's Money Money, at the end of this nice conversation!

    ps: Vado in Italia, torno domenica ;-)

    SvaraRadera
  36. I lördags var det en satirteckning om det du talar om i Svenska Dagbladet - jag vet inte om du har sett "Berglins", humorn är rätt speciell men jag tycker de är roliga. De driver med svensk medelklasstillvaro, kanske man kan säga.

    Ett par sitter vid frukostbordet, frun säger:
    "Eftersom vi inte orkade ha folk här i helgen, är vi nu skyldiga Mjättervalls, Humperdings, Klyckers, Randströms och din syrra & hennes familj en middag... och det räcker inte att slänga in en fika så länge - vad vi behöver är en bing-bängandes ackordsuppgörelse!"
    Mannen svarar:
    "Kan vi inte bara fly landet?"

    Det är ju riktigt bitande. Jag lever ett lite annat slags liv och klarar mig i viss mån undan giftpilarna. Driver förresten med samma fenomen i Mäktig Tussilago - bjudning, gratis mat och dryck.

    Skulle vilja tillägga att det här inte riktigt BARA är svenskt - jag kan tänka mig en amerikansk dialog som åtminstone i någon mån liknar denna, kanske rentav en fransk faktiskt. (Har minnen nämligen av liknande diskussioner i Frankrike).

    SvaraRadera
    Svar
    1. En del kommentarer har hamnat i spamkorgen. Det är inte jag, inte en hacker utan nåt allmänt knas. Jag har inte lyckats flytta tillbaks dem än.

      Radera
  37. Inte jag, inte en hacker ...poff-faktorn igen alltså!

    Z

    SvaraRadera
  38. Jag vet faktiskt inte . Det händer ju att konton blir kapade men det verkar så nojigt att tro det så fort det är knas. Jag kan nämna en kuriös grej - två stycken i usa, en i Georgia och en i illinois, har gått in och försökt rearrange ett par element. Den ena var inne på mo:s läsande tiger och den andra på anonym 19.11:s rädd tiger. Det kan egentligenendast den med lösenord göra - såtillvida det inte är några på blogger som har nåt slags generell tillgång till alla bloggar och som tänkt rätta till problemen. För det kan väl inte handla om någrå som lägger in spyware eller trojaner i bilder på en blogg?

    SvaraRadera
  39. Jaaaaa! Det funkade!

    Den här kommentaren får däremot vara kvar i spamkorgen:

    "Jag vill minska mina bröst med bröst estetik. Behöver en bra plastikkirurg från Turkiet. Meme estetiği"

    För det var väl inte du som skrev den, Zamenhof?

    SvaraRadera
  40. Apropå Money Money Money: jo, men den är snarast lite osvensk. Jag skulle gissa att ABBA hittade på den för att vara lite provokativa, politiskt inkorrekta, på det lite stränga 70-talet. Den är som en version av "Diamonds are a girl's best friend" eller "Hey Big Spender". Minns inte om det var någon skandal kring den, men det hade kunnat vara det.

    SvaraRadera
  41. För det var väl inte du som skrev den, Zamenhof?

    No, but it sounds like me ! :)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Haha it sure does! They're clever, these netpirates or fishers or whatever they´re called!

      Radera
  42. "den är snarast lite osvensk"

    This was my first feeling when I thought of it the first time. But (and you surely know better than me) ...couldn't it be so that when Swedish pop-star are "playing" on the international market, the usual märkeringar (on political correctness etc.) do not apply anymore, and this is ok for most of people?

    In other words, how svensk respektiv osvensk is Viktoria Silverstedt?

    I know it is a hard question, I will wait patiently in Rome for a reasoned answer.

    ps: about "pleasure of making simple things complicate" in Italian institutional life, the judgement the "corte costituzionale" passed a few days ago about the Berlusconi case is a good example (he is condamned, but this will apply only in 30 days, but not completely, but he can chose the punishment, but a part of the judgement has been postponed, but maybe a new law will oblige him to resign from the Senate, but maybe not etc etc.) Anyway he felt very very offensed by it.

    Ciao

    SvaraRadera
    Svar
    1. difficult question yes - I think you're right about the international thing, and in the same time it may have been so that the Bjorn Benny and Stickan wanted to be djärv, inte utmana det svenska folket egentligen utan snarare delar av vänsteretablissemanget.
      After Waterloo, Stickan Andersson was interviewed by a severe journalist who asked him if it was not cynical to name a song after Waterloo. A hundred thousand people died at Waterloo (or was it more, minns inte) the journalist said, so Abba was making money on the war, they were exploiting all these dead. Stickan Andersson got mad and said something like "Nä det var det... det var det jävligaste!"
      So I thought maybe Abba got stursk and retades genom att drämma till med Money, money, money.
      "Osvensk" - ah yes difficult concept. I was using it in relation to political correctness - what is considered ok, not tabu - and that isn't exactly the same as who people really are, what they really think or dream about. In the seventies, when housewives were being ridiculized (does that word exist?), a woman who dreamt about marrying a rich man was considered even more immoral, lazy, dishonest than the regular housewife. So what about today?
      Anna Anka was a big thing in Sweden, people loved to hate her and laugh at her, and it's the same with other Hollywood wives. It's a kind of freak show.
      I would say Viktoria Silvstedt is neither svensk nor osvensk, but I also think that she personnifies a certain image of svenskan som finns på vissa håll, i alla fall lite grann i Italien finns det fortfarande en bild av svenskan att hon år som Viktoria S.
      Sen vet jag inte - apropå näthat dessutom - om kvinnor som viker ut sig i Playboy får lika mycket skäll på andra håll i Europa som de får i Sverige, främst av andra kvinnor då. Men det kanske de gör. Det näthatet kan gå rätt långt, horstämplarna haglar. Samtidigt som det är rätt vanligt att unga tjejer spelar på utseende, sexighet, och gör karriär på det på ett sätt som nog hade varit svårare på 70-talet. Mycket svåra frågor alltihopat.

      The Swedes are more tolerant towards kungens bunga bunga in Sweden than towards the Berlusconi bunga bunga. One would have thought that the hederliga skattebetalare should have become more angry than they actually did. But well every people is impredictable, has its blind spots or akilleshälar, ser mellan fingrarna ibland och ibland inte.





      Radera
    2. Eller rätt vanligt att unga tjejer gör karriär på utseende och sexighet, nä... Det är inte korrekt beskrivet. Det finns ju det här med dokusåpakändisar, men det är egentligen ett marginellt fenomen som får stor uppmärksamhet, eller hur man ska uttrycka det.
      Däremot: TV-hallåorna och nyhetsuppläserskorna, de har i viss mån förändrats i Sverige. När jag bodde i rom som fjortis reagerade jag lite på det, varken negativt eller positivt egentligen tror jag, men TV-hallåorna var mycket mer uppklädda, sminkade och flirtiga i italiensk TV än i svensk sjuttitals-tv. Idag kan jag säga så här att det stör mig inte om TV-hallåor är stylade, däremot tycker jag det är hemskt när nyhetsuppläserskor har läppglans och sängkammarblick när de talar om krig och svält och politik och så vidare. Nyhetsuppläserskor ska inte vara partyklädda och se ut som om de är ute efter att fånga en karl. Det tycker jag alldeles bestämt och det står jag för!
      :-)

      Radera
  43. ABBA charged to take advantage of the defeat of Napoléon's Grande Armée (by a journalist: a category that as we all know NEVER get money and honours from someone else's misery). I didn't know, c'est merveilleux!

    Either a lesson on what Puritanism is about, either a moving reminder of your national Bernadotte-napoleonian legacy. But I would say the first one.

    Det var ju det jävligaste!

    ° quand j'était jeune et j'écoutais la chanson je croyais qu'ils disaient "Wanadoo", "Mamadou" ou "Honolou(lou)", tellement ça me rappelais Napoléon.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Äsch han sa inte "det var det jävligaste" utan "det var verkligen att vinkla grejen, jag måste säga det". Men man märker trots allt att Annifrid L och Stickan A är lite grann ställda mot väggen...

      http://www.youtube.com/watch?v=CLUghPBXFg8

      Radera
    2. haha, a reminder of the Bernadotte-napoleonian legacy... Don't think so even if the idea is fun. No, it was a critique of commercialization, the journalist is sarcastic about the titles - Ring Ring, banal, Waterloo, 40000 people died. But when I found it and listened to it now, it almost seems that the journalist is playing a game. He doesn't sound really upset, almost more like as if it is compulsory to ask these questions. But I think it is obvious that the interviewed singer and composer are bothered, obekväma. They just won! but it is not ok for them to be happy about it, they should be ashamed. Puritanism, yes, I think these attitudes and values are partly religious.

      Radera
    3. If trots allt the interviewer felt ashamed about his own question, then there is still hope for the world.

      On the top of that: real pacifist songs don't go to Eurovision contest, usually. Take for example (sorry for self-quotation):

      http://www.youtube.com/watch?v=V4dvw_tSsVQ

      Have you ever been wondering on the very moment when the Bernadotte family stopped to feel french and became true swedish patriots? It must have been something amazing.

      Radera
    4. Che bella canzone.

      There's one pacifist song - not sure that it's real though, a bit too sweet to be real probably, a Snickers song - that went to the Eurovision contest. I always thought of it in relation to 2:nd world war, att det var Tysklands sätt att ta i rejält för att reparera sitt gamla dåliga rykte:

      http://www.youtube.com/watch?v=mnjahffO7eI

      Radera
  44. Om kvinnor som gör karriär på utseende och sexighet, och blir (eventuellt) utskällda.

    Det här har definitivt med puritanismen att göra, i.m.h.o. I mean, it is about what people usually do, but society can never admit that they do. So, as a good citizen, you will have to criticise in public and be horrified by what you would probably do yourself - if you want to avoid to be pointed out as a witch (patterns are quite similar in the USA, with different overtones, but often related to sexuality)

    I know that is a complicate and laddat fra°gan - and that usually Scandinavians feel themselves miles away from the inquisitory attitudes of Americanes moral majorities...

    Nonetheless, what you said reminded me that I was often surprised from the clash between and official portrait of egualitarian and de-sexualised behaviour, and the social patterns that you can see on the streets, clubs or show-business in nordic countries.

    It can be called a dubbelmoral, although it is more usual to link this concept to the south-european mind. Where of course there are plenty of things that people do and clash with their own principles. But this apply rather to general moral virtues (honesty etc.) than ideological or political ideals.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)