Glad Walpurgis

Inget Walpurgisfirande för mig. Däremot ska jag iväg i morgon bitti. Att demonstrera ligger inte för mig, det beror inte nödvändigtvis på individualism (men visst, svårt att känna mig hemma i en folkmassa som tycker ungefär samma sak och på något sätt stryker under det med sin fysiska närvaro - "vi är många, vi skulle kunna klå er" ungefär, och så gäller det att ropa saker högt och ha megafoner och plakat: jag har svårt för det). Men bortsett från just det där, så tror jag inte riktigt på demonstrerandet som metod. Att det funkar, så att säga. Men det kanske det gör, inte vet jag. Jag tror på tystare metoder, men lägger ner min röst.

Apropå valbarometrar: i Metro kunde man igår läsa att det finns risker med dem, man kan hamna fel. Det är viktigt att inte nöja sig med att göra ett test. Dessutom måste man väga in t.ex vad de olika partierna faktiskt har uträttat. Självklart, man måste göra minst två och dessutom fundera bredare. Ja, detta sagt så att inte Fansfarbror på Flashback ska skratta värst och sist.

Idag har jag lagt lappar i alla grillar på gården (tre under mitt fönster - jag förstår inte hur man kan vara så jäkla hänsynslös - och fyra ett tiotal meter bort). Utan att använda mordhot hävdar jag att man inte får grilla på den här gården längre. Jag låtsas att jag är fler. Jag skriver att oset kommer in i "våra" lägenheter.

Apropå att gå fram till någon på perrongen och säga: "Vet du varför det heter Skarpnäck?", och dessutom ha en tokerjönsmin, så har jag hittat denna förklaring till ortsnamnet:
"Namnet Skarpnäck är troligen bildat på ordet skarp med den i ortnamn vanliga innebörden "hård, torr, ofruktbar". Men jag har inte hittat någon förklaring till näck. Ofruktsam näck? Hård näck? Låter skumt.
Om någon annan har gjort bort sig på ett liknande vis, så berätta gärna om det. Man får vara helt anonym.

Fördelen med det här vädret

Det doftar hägg ute! Inte en flottdoft så långt näsan o.s.v.
Koltrasten är här. Talgoxarna sover.
Klockan är 21.14 och allt är väl.

Nämen nu är det väl ändå dags...

... för den här! Älskar den.
Min mamma gillade den också.

"Vet du varför det heter Skarpnäck?"

Jag brukar döpa om T-banestationerna, det är en last jag inte gjort mig av med sedan barndomen. Då fick Stora Mossen heta Tjena Moss och Abrahamsberg kallade jag Lasse Berghagen. Det var när jag var fyra år och gick på lekis vid Brommaplan, jag var åksjuk och måste hitta på någonting för att distrahera mig från illamåendet. Det var bara två stationer till Brommaplan från Alvik där jag och mamma gick på: Tjena Moss och Lasse Berghagen.
De flesta barn gör nog så här - många gånger har jag varit med om att barn på T-banan brustit ut i skratt när "Zinkensdamm" ropats ut i högtalarna. Och helt oberoende av varandra (tror jag) har de hittat på en förvrängning som de utbrustit: Stinkenstam!
Och ja, det finns vuxna som håller på så också. Inte bara jag, jag vet flera stycken till.
När det gäller Skarpnäck, så är det lite extra. Varje gång jag står på perrongen och väntar på gröna linjen söderut, och ser Skarpnäck på den elektroniska skylten, så tänker jag en hel liten dialog. Jag vet inte varför, det har bara blivit så. Jag tänker:
- Vet du varför det heter Skarpnäck?
- Näe?
- För att det var där man skar pnäck.
Det finns ju ingenting som heter pnäck. Det är bara lite absurt.

Eller så tänker jag den här:
- Vet du varför det heter Skarpnäck?
- Näe?
- För att det är där Skarpnäcken häckar. Den låter så här: skaaaaaar pnäck pnäck pnäck pnäck. Skaaaaar pnäck pnäck pnäck pnäck.

En gång när jag stod på perrongen, och det stod Skarpnäck på skylten, fick jag syn på en vän som stod snett framför mig med lite nerböjt huvud, han stod och läste. Han delade frilanslokal med mig och vi brukade spexa och skämta mycket. Jag tänkte att jag skulle gå fram och gagga lite. Så jag smög liksom fram bakifrån och stack fram huvudet med en tokig min och sa:
- Vet du varför det heter Skarpnäck?
Han vände sig om med ett underligt leende och skakade på huvudet. Och tog ett diskret kliv bort. Och nej, det var inte min vän utan en helt främmande man.
Jag mumlade "ursäkta, jag..." Sedan vände jag på klacken och gick långsamt, mycket värdigt, mot rulltrappan, lämnade perrongen, och gick till en annan station i stället.
Efteråt tänkte jag att det var ju i alla fall bra att jag inte smög fram och sa skaaaaaaar pnäck pnäck pnäck pnäck. Skaaaaaaar pnäck pnäck pnäck pnäck.

Ett kvalmigt samhällsproblem

Här är min hälsning till dem som förpestar min fina gård med grillos om kvällarna. Man skulle kunna sitta ute i häggdoft men istället så är luften fylld av kvalmig flottig stank från sötsliskiga biffar - det tvingar mig dessutom att ha fönstret stängt, annars väller oset in i lägenheten. Från sextiden på kvällen och framåt avlöser den ena grillen den andra, och inte en enda mild försommarkväll eller sommarkväll går fri från det där fanatiska slibbet. Nä jag tänker nog faktiskt sätta upp lappar i trapphusen i år, med önskemål om åtminstone tre grillfria dagar i veckan.

Är jag blå

Två idoler i samma video...



(mitt zenbuddhistiska icke-jag är emot att ha idoler, men medger att det går att göra ett undantag för Hoagy Carmichael och Lauren Bacall)

Och här är Annette Hanshaws version. Tack för tipset, Anna J.

Gränslöst fint

Beate Grimsruds text till Benny Anderssons melodi, och Helene Sjöholms vackra röst: helt underbart. På några ställen kanske det kunde filas lite mer på stavelserna, men som helhet - vilken rysning. Här kan man lyssna.

Gissa vad jag...

snubblade över på Facebook!



Låten heter Snake Charmer och bandet Frances Carroll & Her Coquettes. Viola Smith lär vara 101 år idag, det kan nog vara nyttigt att vara trummis.

Himmelrik! Det är vår

Jag hade tänkt ha April in Paris med Count Basie, men fastnade för Thelonious Monks ekvilibristiskt humoristiska behandling av Lulu's back in town.

Deconstructing Sgt. Pepper

Första favoritlåten

Jag kunde inte gå än, men jag kunde guppa (hålla fast mig i något och göra knäböjningar med blöjan som schysst motvikt). Prata kunde jag inte heller men jag kunde säga ba ba. Och det året kom det en hitlåt som var i min smak. Några som sjöng så att man både förstod och kunde sjunga med. Så jag lär ha blivit helt vild av förtjusning, och det ska ha sett rätt roligt ut.

Roll over Bach

I pausen mellan favoritlåtarna kan jag väl sticka emellan med den musik jag tycker allra sämst om.
Det här stycket anses av somliga vara höjden av musikalisk skönhet, kanske för att det är regelbundet som ett urverk. Jag blir uttråkad efter mindre än en halv minut. Sedan händer det ingenting som kan väcka mitt intresse igen.
Musiken känns obligatorisk, stel, som att ha blivit inkallad till rektor. Inte för att få skäll egentligen, utan mer för att få höra… inte vet jag. Bach förmodligen.
Allt av denne kompositör är inte lika outhärdligt. Men det här är inte roligare än att lyssna på en talgoxe. Jag har suttit i en konsertlokal och lidit, och sneglat i smyg på andra åhörare. Högstämd extas i deras ansikten, njutning. Kan det möjligen vara så att de bluffar?





Jag föredrar Händel, i så fall. Född samma år. Näktergal, inte talgoxe.



För övrigt kan man inte dra en skarp gräns mellan olika musikstilar och genrer - klassiskt, jazz, rock - i synnerhet kan man inte påstå att den ena genren i sig skulle vara finare än den andra.
Här är Fats Waller. Näktergal.



Jaja, signaturmelodin till Beppes godnattstund fick Bach till bra. Men bespara mig cellosviterna.

P.S
Talgoxen har tydligen fler läten än det där tvåtoniga sågandet som kan vara irriterande tidiga morgnar. Men det är det lätet jag syftar på.


Tillägg måndag 14/4: det är nog koltrasten jag menar, inte näktergalen.

Dagens citat

Jag tycker det är fasansfullt och blir jätteprovocerad när folk lägger fram förslag om att förbjuda tiggeri. Birgitta Ohlsson intervjuad i DN.

I begynnelsen var Ordet, och Ordet var hos Gud.
Detta var i begynnelsen hos Gud.

bland det omöjligaste

Att vara översättare är inte helt olikt att vara en skådespelare. Jag läser Bretons text högt och sedan min egen översättning: då leker jag förstås att jag är Breton. Jag måste plocka fram det bretonska inom mig. Det där som knastrar som ett kex, sprakar som ett tomtebloss eller en präriebrand, porlar ibland och ibland harklar sig och stakar sig som forna tiders läkare och advokater, eller knarrar som en gammal läderfåtölj. Det är så jäkla kul, trots att det är omöjligt. Det går inte att översätta franska till svenska egentligen. Och Breton är bland det omöjligaste. Som jag förstår det har några redan försökt översätta L'amour fou till svenska, men kapitulerat. Det gör inte jag för jag är bäst.
Och till er som undrar och/eller längtar: nej jag har inte slutat skriva eget. Men att skriva en sak som till exempel novellen Tillit i Feministiskt perspektiv, är inget man gör i en handvändning. Bara som ett exempel.
Trevliga fortsättningar på april!

Måndagsdisco!!!

En regnig aprilmåndag kan behöva livas upp. Favoritlåtkavalkaden fortsätter. Jag gillar både april och regn, systerskap och disco.

Musiken ädla känslor föder

Jag tittar lite på Babels tävling - olika författare får sätta ord till en otroligt vacker melodi av Benny Andersson. Hittills har jag fastnat mest för Göran Greiders bidrag. Inte av politiska orsaker egentligen, även om det är en fin text även ur den synvinkeln, utan av rent poetiska skäl: orden passar fint ihop med tonerna. Dessutom gillar jag hur betoningen hamnar på "ingen människa är en ö".
Undrar om Benny Andersson skulle kunna sätta toner till Drottning Kill.
Drottning Kill, Drottning Kill
Ingenting att vara.
Drottning Kill, Drottning Kill
Kan man inte vara.
Jag tror jag ska försöka bygga ut den, så att det blir en hel historia, och använda melodin från Babeltävlingen. För skojs skull. Det kan bli lite gåtfullt.

Utan titel

Ansvar - värdigt - irreparabelt.
Hjärtlösa människor kräver hjärtlösa monument. Varför är artonhundratalet så seglivat?
Vördnad för den stora konsten, och här i kombination med något slags modernistisk negativ uppbygglighet: ju fulare och brutalare desto bättre. Ju fler ekorrar som stryker med, desto bättre. Gnälliga anhöriga och öbor måste talas tillrätta, för nu ska det bli ett pampigt nationalmonument som kan invigas av Siv Jensen.

The human beings, oh

Nu har jag läst en artikel igen av den sort som slår ut språket hos mig - en dumskalle i Expressen skriver:

Det är det norska samhällets ansvar att ge Utøya ett värdigt minnesmärke.
Som ett irreparabelt snitt genom marken.

En mattighet, den känns i händerna och armarna, samtidigt som det rusar runt i huvudet. Jag säger inte så mycket, jag tror att den här vidrigheten kommer att stoppas ändå.

Adam and the Ants tyckte jag var ett rätt intressant band 1980, fick för mig att jag skulle lyssna på dem igen och jodå, inte så tokiga.

Det blir inget aprilskämt om amalgam

Först en rättelse: amalgamet hade inte orsakat en spricka i käkbenet utan en rotfraktur. Tandläkaren sa fraktur och då tänkte jag direkt: ben. Nix, det var roten som hade gått av. Jag ska fråga en gång till vid nästa besök för säkerhets skull men jag tror att det var rotfraktur hon sa.
Nu till själva inlägget.
Tänka sig, jag satt och googlade amalgam! Dels för att jag är långsint och vetgirig, dels för att jag letade efter inspiration till ett aprilskämt. Man skulle kunna tänka sig en konspirationsteori: skoltandvårdens metallvurm på sjuttiotalet kanske kan kopplas ihop med chemtrails, tänkte jag. Ungefär så här: tandläkarna opererade in radiosändare i barnens tänder som krävde att små hål borrades större. Syftet var att kvicksilvret sedan skulle ta emot chemtrails. Något med yttre rymden kunde slängas in, det kunde handla om ett klassiskt övertagande av jorden av små metallsnubbar, o.s.v. Men jag behövde mer fakta, det måste vara underbyggt för att kunna bli ett bra lur. Detaljer.
Då hittade jag en krönika av Hillevi Wahl , med rubriken "Vittnen om skräcktandläkare".

Skoltandvården borrade i våra friska tänder, hävdade jag i en krönika härom veckan. Den har väckt många reaktioner, både från dem som har fått sina tänder sönderborrade på 60- och 70-talet – och självklart också tandläkare som befarar att jag spär på tandläkarrädslan.

I krönikan står det ena med det andra som jag bara kan nicka instämmande med: tandläkarna borrade bort minsta lilla antydan till karies, och långt utanför kariesskadans gränser, s k extension for prevention.. Jepp.
Hillevi Wahl skriver också om brutalitet, skrämseltaktik och övervåld mot barnen och jag känner igen lite av det där, inte för egen del men jag har diffusa minnen av att en skoltandläkare var väldigt elak mot en lekkamrat till mig, hånfull och sadistisk.
Men det här var ju innan man hade börjat dalta med barnen. Det var strängt förbjudet att uppehålla sig i korridorerna under rast såtillvida temperaturen ute inte underskred 40 grader, eller om det var 50 grader, och busiga pojkar kunde bli både luggade och dragna i örat.
OK, hinner inte få ihop det här med chemtrails riktigt. Men det lossnar nog. (Höhö).

Jag är nästan återställd i alla fall. En tansebissing med amalgam är väck. All annan amalgam ska jag göra mig av med innan det blir mer groteskerier.