"Vet du varför det heter Skarpnäck?"

Jag brukar döpa om T-banestationerna, det är en last jag inte gjort mig av med sedan barndomen. Då fick Stora Mossen heta Tjena Moss och Abrahamsberg kallade jag Lasse Berghagen. Det var när jag var fyra år och gick på lekis vid Brommaplan, jag var åksjuk och måste hitta på någonting för att distrahera mig från illamåendet. Det var bara två stationer till Brommaplan från Alvik där jag och mamma gick på: Tjena Moss och Lasse Berghagen.
De flesta barn gör nog så här - många gånger har jag varit med om att barn på T-banan brustit ut i skratt när "Zinkensdamm" ropats ut i högtalarna. Och helt oberoende av varandra (tror jag) har de hittat på en förvrängning som de utbrustit: Stinkenstam!
Och ja, det finns vuxna som håller på så också. Inte bara jag, jag vet flera stycken till.
När det gäller Skarpnäck, så är det lite extra. Varje gång jag står på perrongen och väntar på gröna linjen söderut, och ser Skarpnäck på den elektroniska skylten, så tänker jag en hel liten dialog. Jag vet inte varför, det har bara blivit så. Jag tänker:
- Vet du varför det heter Skarpnäck?
- Näe?
- För att det var där man skar pnäck.
Det finns ju ingenting som heter pnäck. Det är bara lite absurt.

Eller så tänker jag den här:
- Vet du varför det heter Skarpnäck?
- Näe?
- För att det är där Skarpnäcken häckar. Den låter så här: skaaaaaar pnäck pnäck pnäck pnäck. Skaaaaar pnäck pnäck pnäck pnäck.

En gång när jag stod på perrongen, och det stod Skarpnäck på skylten, fick jag syn på en vän som stod snett framför mig med lite nerböjt huvud, han stod och läste. Han delade frilanslokal med mig och vi brukade spexa och skämta mycket. Jag tänkte att jag skulle gå fram och gagga lite. Så jag smög liksom fram bakifrån och stack fram huvudet med en tokig min och sa:
- Vet du varför det heter Skarpnäck?
Han vände sig om med ett underligt leende och skakade på huvudet. Och tog ett diskret kliv bort. Och nej, det var inte min vän utan en helt främmande man.
Jag mumlade "ursäkta, jag..." Sedan vände jag på klacken och gick långsamt, mycket värdigt, mot rulltrappan, lämnade perrongen, och gick till en annan station i stället.
Efteråt tänkte jag att det var ju i alla fall bra att jag inte smög fram och sa skaaaaaaar pnäck pnäck pnäck pnäck. Skaaaaaaar pnäck pnäck pnäck pnäck.