I pausen mellan favoritlåtarna kan jag väl sticka emellan med den musik jag tycker allra sämst om.
Det här stycket anses av somliga vara höjden av musikalisk skönhet, kanske för att det är regelbundet som ett urverk. Jag blir uttråkad efter mindre än en halv minut. Sedan händer det ingenting som kan väcka mitt intresse igen.
Musiken känns obligatorisk, stel, som att ha blivit inkallad till rektor. Inte för att få skäll egentligen, utan mer för att få höra… inte vet jag. Bach förmodligen.
Allt av denne kompositör är inte lika outhärdligt. Men det här är inte roligare än att lyssna på en talgoxe. Jag har suttit i en konsertlokal och lidit, och sneglat i smyg på andra åhörare. Högstämd extas i deras ansikten, njutning. Kan det möjligen vara så att de bluffar?
Jag föredrar Händel, i så fall. Född samma år. Näktergal, inte talgoxe.
För övrigt kan man inte dra en skarp gräns mellan olika musikstilar och genrer - klassiskt, jazz, rock - i synnerhet kan man inte påstå att den ena genren i sig skulle vara finare än den andra.
Här är Fats Waller. Näktergal.
Jaja, signaturmelodin till Beppes godnattstund fick Bach till bra. Men bespara mig cellosviterna.
P.S
Talgoxen har tydligen fler läten än det där tvåtoniga sågandet som kan vara irriterande tidiga morgnar. Men det är det lätet jag syftar på.
Tillägg måndag 14/4: det är nog koltrasten jag menar, inte näktergalen.
Nämen Maja, hur kan du? Cellosviterna, inte minst just den du har med här, är ju så JÄTTEBRA. Jag har också försökt spela dem. X antal år sedan... Det lät kanske inte riktigt som här, men jag tog mig igenom. Och nu sittet man med en liten manick i handen och SER cellisten och hör musiken med utmärkt ljud. Nog är det fantastiskt. Visst, Händels Largo är väl ännu vackrare, men det är ju bland de vackraste musikstycken som finns...
SvaraRaderaIAMB
Haha vad roligt... Men ja, jag är helt tondöv för cellosviterna. Jag saknar receptorer för dem, kanske man kan säga. Jag kanske kan lära mig gilla dem, men... Det här är ett slags musikalisk bekännelse: cellosviterna är talgoxe för mig.
RaderaIntressant! Mitt musiklyssnande och -utövande har av olika skäl kommit av sig. Hänger inte med i det som varit populärt de senaste decennierna, och lyssnar just inte på klassiskt eller jazz heller. Ändå är sång och musik på något plan livsviktigt för mig. Fast jag sätter dem på paus...
RaderaMen så finns det dom där guldkornen från min "musikaliska" period. Däribland cellosviterna.
Och inte är jag bra på fågelläten heller...IAMB
Vad roligt att du spelat cello. Och lite trist att jag förolämpade cellosviterna, då... Jag vet inte hur det kommer sig att jag inte hör det fina med dem.
RaderaTalgoxen lärde jag mig bara för några veckor sedan hur den låter - jag frågade en vän som är bra på fågelläten vilken fågel det är som håller på och sågar med två toner, gärna tidigt på morgnarna. Och det är talgoxen, hittade den på YouTube sen,
Det var värst. Cellosviterna är bland det bästa jag vet. Talgoxe??!!
RaderaAlgot
Ja.
RaderaEller tall-joxe, som någon skrev här någon gång (en s.k barnslig etymologi, ungefär som undervisitet).
Jag menar nog koltrast, inte näktergal. Näktergalen låter mest som en knäppgök.
RaderaJag är sur.
RaderaAlgot
Men du ska ju fortsätta gilla det du gillar, såklart!
Raderaih ih
SvaraRaderaj'ai étudié le piano classique, j'adore jouer, mais aux concerts je me suis souvent ennuyé à mort. Surtout Mozart. Mais aussi Bach. Mais aussi le jazz, le rock. Enfin, j'aime la musique, mais je n'aime pas TOUTE la musique de chaque compositeur. Beaucoup de gens ont du mal à comprendre ça.
Ja, jag var på Beerwaldhallen en gång, minns nu inte vad det var de spelade men det var vansinnigt långtråkigt. Jag håller med om att jazz- och rockkonserter också kan vara trista: Adam and the Ants lyssnade jag på någon gång tidigt 80-tal när de var i stockholm och jag blev besviken. För det mesta tycker jag att musiken är för hög på rockkonserter, så jag har kanske varit på högst fem hela livet. Får bara ont i öronen och tycker det är obehagligt när basen sänder stötar genom en, det kanske är nyttig hjärtmassage men känns inget kul. LyssnAT på jazz på Långholmen en gång, gräsligt tråkigt. på Orientfestivalen en gång,där var kvinnor som lekte Moder Jord och dansade frigjort, bara för att musiken var orientalisk trodde de att de hittade sig själva och ville visa alla hur autentiska de blivit. Utan bh och de hade lika långa bröst som Lenins skinka på Moderna museet. Jag har nästan aldrig lyssnat på musik live och gillat det, bara några enstaka gånger - det kan funka med piano och några andra instrument, särskilt om musikerna pratar mellan styckena och gärna får de ha humor. Men jag brukar inte trivas i publiken, varken i en rockpublik som hoppar omkring och larvar sig med tändare eller i en klassisk publik med den låtsasbildade övre medelklassen.
RaderaJag lärde mig också en del klassiskt piano, ville egentligen spela jazz
RaderaMen vad kul, IAMB på cello och Zamenhof på piano!
RaderaHa ha - det vore nåt! Men jag skulle nog hellre öva franska med Zamenhof - misstänker dock att han (?) inte är lika intresserad. ..
RaderaBlev iaf inspirerad att söka efter oemotståndlig musik. För drygt ett år sedan framträdde Ann Hallenberg i Svt och sjöng Farinelli. Det måste väl även då ha varit med orkestern Les talens lyriques. Jag minns att jag reagerade på att orkestern var osedvanligt välspelande, och sen blev jag osäker och var tvungen att kolla med en kompis som är musiklärare, och hon höll med mig. IAMB
Och poängen är att jag tror det skulle låta ännu bättre IRL.
RaderaIAMB
Jag är dålig på att länka, men om man googlar på "Hallenberg talens" så får man som tredje träff upp en intervju med Ann Hallenberg. Den kan man lyssna på, eller så kan man hoppa fram till 3.30. Det kallar jag musik. Extra effekt blir det av att det uppenbarligen är en repetition och klädseln är vardaglig med jeans. Nog skulle man gärna sitta där och lyssna..
RaderaIAMB
Du menar det här?https://www.youtube.com/watch?v=DDkUpqcFMVk
RaderaMycket vackert. Jag tror också att man skulle uthärda att sitta och lyssna, ja.
Vilket eftertryck det blir när det råkar bli långa mellanrum mellan orden. Det ser nästan ironiskt ut: du... menar... det.... här? Men det var det inte. Ironiskt alltså :-)
RaderaEn del tycker nog att gregoriansk sång är bland det jobbigaste man kan lyssna på, åtminstone i längden. Jag måste fundera ett tag på det, vet inte riktigt hur lång tid jag har lyssnat på gregoriansk sång. Men jag tror att jag tycker att det är betydligt uthärdligare än cellosviterna :-)
Raderahttps://www.youtube.com/watch?v=Aoj2kGBddRA
Just det, den var det. Du har rätt i att det ser ironiskt ut - fast om du inte hade påpekat det så hade jag nog inte märkt det :-)
RaderaDen gregorianska musiken tycker jag är stämningsfull men tjatig. Orkade inte lyssna så länge.
IAMB
Ja, den är sträng.
RaderaUuuh jag vill inte vara taskig mot IAMB men det där som skäggige mannen spelar... Så jobbigt!
SvaraRaderaJaha är det talgoxen som j-las, särskilt när man är bakis vill man bara skjuta den.
Ja ursäkta hehe
Calamity Jane
Jo det är talgoxen (jag trodde nog det var bofinken, kanske pga uttrycket "Nu tar fan bofinken!"). Men frågade en fågelkunnig person som kunde ge besked.
RaderaMinimalistisk musik kan upplevas som tråkig och tjatig, men på mig verkar den ibland hypnotiskt. Jag funderade på verkar jag berördes så oerhört starkt av filmen Timmarna för egentligen är den väl inte så bra? Så småningom förstår jag att det var Philip Glass pianomusik som försatte mig i en ödesmättad stämning som varar filmen ut och långt efter det.
SvaraRaderaThe Hours! Ja, det kan mycket väl vara så att musiken bidrog - jag tyckte själva filmen var mycket bra, inte minst Nicole Kidman som Virginia Woolf. Jag håller med om att minimalistisk musik kan fungera hypnotiserande. Ravels Bolero kanske inte ska räknas dit, och den är lite uttjatad också, men de första gångerna man hör den har den väl just en hypnotisk verkan.
RaderaNicole Kidman var fantastisk! Alla tre kvinnliga huvudrollsinnehavare var bra, även Meryl Streep och Julianne Moore. Philip Glass musik hade jag ju hört förut från operan Akhnaton och från filmen Koyaanisqatsi där musiken var mer spektakulär och framträdande. Men i Timmarna tänkte jag överhuvudtaget inte på filmmusiken. Det upptäckte jag först när jag såg om filmen. Musiken verkade just hypnotiskt men närmast på en subliminal nivå. Det är märkligt hur musiken försätter en i det stämningsläge som sedan skeendena i filmen resulterar i. Föregående mening är så kryptiskt formulerad för att ej spoila för dem som ej sätt filmen eller läst romanen som är dess förlaga:-)
SvaraRaderaLustigt. Jag minns bara den hemska lösnäsan. Av Kidman, alltså.
SvaraRaderaPompe
Hihi. Jo jag har för mig att jag störde mig lite på att Kidman såg lite onaturlig ut, i början. Men som helhet gillade jag filmen. Philip Glass musik mindes jag inte - men det är behändigt med YouTube, den finns där. Ja, verkligt intressant musik, inte bara en ljudmatta (men ändå diskret på något sätt)
RaderaJag tyckte inte det var någon vidare bra film, men mittpartiet med Julianne Moore har på något vis stannat kvar.
SvaraRaderaPompe
De gustibus, etc. Jo jag tyckte den var stark, och det som stannat kvar mest hos mig är nog ändå porträttet av Virginia Woolf - efter att ha tyckt att Nicole Kidman spelade över på något sätt, eller kändes utklädd, så kom jag att uppskatta även det draget (det kan finnas en poäng i att betona att det här är faktiskt teater, särskilt kanske när det gäller historiska personer). Har faktiskt tänkt ta och se om den.
Raderavem vet kanske var det musiken som gjorde det
RaderaVad olika det kan vara. Jag tyckte Nicole Kidman som Virginia Woolf var hemsk. Lösnäsan. Skådespeleriet. Woolf framstod som en hysterika och inget annat. Det var kanske mindre Nicole Kidmans fel än manusförfattarnas och regissörens, men som helhet - ett förminskande porträtt av Virginia Woolf. Meryl Streeps och Julianne Moores insatser uppskattade jag mer.
RaderaAlgot
Algot
Kanske, ja. Hm. Men hade hon lösnäsa? Var det inte snarare så att de "byggt på den" på något sätt?
RaderaSom framgår redan av min första kommentar så är jag själv tveksam till Timmarna med dess svaga manus utgående från en egendomlig roman om Virginia Woolf. Det som griper mig är stämningen som filmen försätter mig i som jag starkt förknippar med Virginia Woolfs person. Detta bidrar främst musiken och i viss mån bildtempot och skådespeleriet till.
SvaraRaderaMen vad utgör helheten i en filmupplevelse?
Jag såg Apu-trilogin av den indiske regissören Satyajit Ray på 60-talet. Den såg jag som min starkaste filmupplevelse i flera decennier. Jag tror att jag såg Apu-trilogin på 60-talet på tv i tonåren. I en scen kommer Apu, den unge huvudpersonen hem efter att ha tvingats att arbeta borta. Han möter hustrun som chockartat berättar att dottern är död. Man hör hennes första ord och ser deras förtvivlade ansikten medan dialogen byts ut mot ljudet från en shehnai (indiskt blåsinstrument) med en mycket smärtsam och genomträngande klang. Denna scen är mycket kort har jag senare förstått när jag sett om filmen. Men den scenen utgjorde min starkaste filmupplevelse i många år. Musikens makt är stor.
Ja det är den. Jag minns egentligen också mest stämningen, och att Virginia Woolf rökte mycket ... och att hon tror att tjänstefolket ska mörda henne, kanske förgifta henne, och en kort scen där VW är snorkig mot dem, och de för sig själva utväxlar några blickar/ord som både är ett svar på VW:s överklassmanér och ett förakt som går utöver det (något slags hat mot intellektualitet och psykisk bräcklighet). Som jag minns det en väldigt komplex historia på kanske mindre än en minut. Jag kan minnas fel också, men associerade till "just because you're paranoid it doesn't mean they´re not after you".
Radera