fredag 4 januari 2019

Framsynt Calvino



Vi lever under ett oavbrutet störtregn av bilder. De mäktigaste medierna gör ingenting annat än att förvandla världen till bilder och mångfaldiga den genom ett bländverk av skenbilder: bilder som för det mesta saknar den inre drivkraft som varje bild bör ha, som form och som innebörd, för att yrka på uppmärksamhet och kunna erbjuda ett överflöd av tolkningsmöjligheter. En stor del av detta moln av visuella bilder upplöses genast, likt drömmar som inte avsätter några spår i vårt minne; men kvar dröjer en känsla av obehag och främlingskap.
Men kanske finns denna substanslöshet inte bara i bilderna eller i språket utan i världen. Farsoten drabbar även människornas liv och nationernas historia genom att göra all historia formlös, slumpartad, förvirrad, utan vare sig början eller slut. Mitt obehag kommer sig av den formförlust jag kan iaktta i levande livet och som jag försöker göra motstånd mot med det enda försvar jag råkar begripa mig på: en litteraturidé.

Italo Calvino, Sex punkter inför nästa årtusende

117 kommentarer:

  1. Kommer Neapel kunna behålla sin själ, trots ferranteturismen?
    Jag tänkte att jag nästan var tvungen att läsa hela serien, trots eftersmaken av geléhallon efter del ett, och trots känslan av exploatering - bara en sån sak som att "ferrante" fejkat en bakgrund som dotter till en sömmerska.

    SvaraRadera
  2. Och trots det kitschiga i att den ena väninnan kommer tillbaka från bröllopsresan med blåtira. Det påminner om Stieglarssonfeminism, dvs snarare våldsporr som kan slukas även av personer som avskyr feminism. Det påminner även om Liza Marklunds Gömda, ett gottande i idén om den andre som kvinnoförtryckare. Det säger inte mer om Neapel än man får veta om tjänstemän i den svenska socialtjänsten hos Stieg Larsson.

    SvaraRadera
  3. Men jag kommer inte att läsa vidare, och det beror inte bara på att den ena väninnan tydligen blir något slags expert på datorer, vilket måste vara direkt influerat av Millenniumböckerna, och känns osannolikt på 70talet i Neapel,

    SvaraRadera
  4. Och inte bara på att det litterära etablissemanget har en så ofattbart dålig smak, att de inte genomskådar grumlig plast direkt

    SvaraRadera
  5. Inte bara på de guidade ferranteturerna, eller själva bluffen i att marknadsföra något som genuint och självupplevt

    SvaraRadera
  6. Den konstruerade "enkla bakgrunden", i en stereotyp historia som totats ihop av personer - tänkbart att det är ett team - som säkertinte kommer ur den miljön... Vill nämna en orealistisk detalj som denna titel "don", den är reserverad för präster i Neapel, har aldrig stött på den i samband med camorra, utan säkert hämtad direkt ur puzos Gudfadern

    SvaraRadera
  7. Det beror inte bara på det utan på att en del och lite till räcker för att identifiera känslan av tomhet, det är tänkbart att det finns partier i de senare böckerna som inte är lika tomma men det kan det förstås göra i alla böcker, möjligheten till collage, tillfälliga injektioner, buktaleri, sneglande osv är outtömlig i textindustrin, böcker som "fyller ett behov" vad det nu kan vara, "tillgodoser" en längtan efter sanna berättelser om mer eller mindre stackars flickor i rustika miljöer... habiliteten skriar som en stackars plasthäst som inte ens är en häst av plast. Hela upplägget med dockan i källarenoch kvarterets "don"..
    Den dåliga smaken kommer att korrumpera litteraturen inifrån, shit pommes frites det gör garanterat ingenting men världen utanför våldsporrläsningen kan kladdas ner av frityrklibbiga fingrar

    SvaraRadera
  8. Joanna Gorecka unt.se är av annan åsikt.https://mobil.unt.se/kultur-noje/jag-vill-tvangsmata-man-med-ferrante-5164000.aspx

    SvaraRadera
  9. Tvångsmata män med Ferrante.

    Det förvånar mig egentligen inte, en typ av slentrianmediefeminism handlar mycket om förtrytsamhet litteratur är inte nåt man tvingar på någon i uppfostrande syfte.
    Ok bara läst rubriken...
    De

    SvaraRadera
  10. Att det inte är självbiografiskt verkar inte störa fansen, undrar om de skulle ta illa upp om det var män som författat den

    SvaraRadera
  11. "Vi får enas om att inte vara hängslen".

    En vits jag precis kom på, helt meningslös. Men å så jag skrattat

    SvaraRadera
    Svar
    1. ska ha det som rubrik över ett inlägg allt kan inte vara toppenvitsar

      Radera
  12. Ok, snabbläst - "brutala kvarter där barn kastas genom fönster", vilka kvarter skulle det vara?
    Jag känner inte till några sådana kvarter i Neapel.

    SvaraRadera
  13. Så de guidade ferranteturerna tar alltså turisterna genom kvarter där barn påstås ha kastats ut genom fönster.
    Ingen som kommit på att använda r-ordet om "Ferrante"?

    SvaraRadera
    Svar
    1. Det är nog mest sättet att skildra kvinnlig vänskap/rivalitet som många älskar. Men de flesta tror väl även att det är en självbiografi. Mycket kan ju ha självbiografisk grund ändå, även om författaren inte är uppvuxen i Neapel. Fantasi är ju tillåtet för författare. Jag har en känsla att det handlar om ett samarbete mellan två eller fler. Melodramatiska är de så att det förslår, rätt spännande att läsa, kanske just därför.

      Radera
    2. "Torparhustrun Betty stöter på samma svårigheter i Södermanland som Elena och Lila i Ferrantes berömda Neapelböcker. Bettysviten tillhör inte Moa Martinsons mer kända böcker, men hon skildrar precis som Ferrante en brokig skara människor där ont och gott kastas om."

      SvD idag, Kristina Sandberg över ett fullt uppslag.
      Kul med vilda associationer ibland ...

      Radera
    3. mmm en brokig skara människor... Alltså, det spelar roll vem Ferrante är. OM det är så att hon är dotter till en jurist, flyttade från Neapel i treårsåldern och är uppvuxen i ett borgerligt kvarter i Rom och inte ett folkligt i Neapel, så måste det sägas. Det finns en Neapelmytologi att spinna vidare på, bland annat omkastningen av gott och ont, och även borgerlighetens föreställningar om folkliga kvarter, som kan sammanfattas som brokig skara eller barbari - osv - okay. Men en författare får inte låtsas komma från ett sånt kvarter, som säljknep, och åtminstone den första delen och början på den andra är väldigt kitschig, stereotyp.

      Radera
    4. "åtminstone den första delen och början på den andra..." - jo, i början känns det mest som något slags ungdomsbok. De senare delarna är mycket bättre.

      Radera
    5. Det tror jag i och för sig också, och jag har hört fler som säger det.
      Men på något vis, i och med den ökade turismen har jag börjat känna mig som en inkräktare, vilket jag aldrig gjort tidigare.

      Radera
    6. Som om jag befarar att jag fått "brokig skara"-blicken.
      Fy fan alltså...

      Radera
    7. Elena Ferrante = Domenico Starnone.

      Radera
    8. Kan så vara.
      Det intressanta är att kritikerna är totalt ointresserade av verkligheten. De vill säga ”klass”, ”feminism”, och sätta upp en viktig min, fortsätter diskutera böckerna som självbiografiska mer eller mindre realistiska skildringar, det går för sig eftersom det handlar om folkliga kvarter (som jag för min del inte tror att författaren/författarna är uppvuxna i, och det är intressant att få veta hur det förhåller sig). Poängen är att en stor del av kritikerna och författarna betraktar vanliga människor som humankapital, medan författare/kritiker befinner sig i en högre sfär. Jag vet att mitt resonemang kan anklagas för så kallat Kulturförakt, men jag tycker att det är så uppenbart att det förhåller sig så; man talar mycket gärna om klass, men är i själva verket fullständigt ointresserade av att ta reda på - till exempel - om "Ferrante" faktiskt är barn till en sömmerska eller inte.
      Det är kuriöst. Apropå humankapital: det anses ofta oproblematiskt att författare skriver graverande saker om anhöriga, och återigen är man relativt ointresserad av att fundera över sanningshalten - samtidigt som man så att säga har kakan och äter den, och diskuterar det skrivna som om det vore sant. Ett flagrant exempel är ju Knausgaards pappa, men det finns givetvis många andra.
      Nu svävade jag iväg från frågan tror jag...

      Radera
    9. Det här gäller ju även klassresenärer, det är rätt komiskt att se Greider, som tycker att Ferrante är en väldigt bra författare, sluka att det är en kvinna och att hon är dotter till en sömmerska: det går direkt till hans identifikatoriska (eller låtsat identifikatoriska) maskineri. Så, i detta postmoderna tidevarv skulle alltså Ferrante aldrig kunna avslöjas som en bluff - det vill säga, OM det skulle visa sig handla om en överklasstantellerfarbror som luftar sina fördomar om Neapels folkliga kvarter, så skulle klassresenärer bland kritikerna inte bli det minsta arga. Inte ett dyft arga. Det är intressant, jag tror det säger en del om massmedial radical chicness - det beskrivs ju som att det är en föredömlig blygsamhet som ligger bakom att författaren inte vill tala om vem hen är, sen börjar Greider omedelbart snyfta när hen påstår sig vara dotter till en sömmerska.

      Radera
    10. Ja som sagt var, jag har bara läst första delen och en bit in på den andra - när Lila kommer tillbaks från bröllopsresan med blåtira slutade jag läsa. Klassresenärer som troligen föraktar sitt eget ursprung samtidigt som de har användning för det i karriären gillar att onanera till slikt, lite som franska kulturjournalister upphöjt Stieg Larssons våldsporr till skildring av svenska samhället.

      Radera
    11. Ergo: klassresenärer kan använda klass som ett adelsmärke i karriären, utan att ställa sig tveksamma till schablonmässiga skildringar av folket.

      Radera
    12. Jag tänker på sömmerskan i M&R. Tyckte hon var creepy…
      Men det är ju din blick på henne och du är ju ganska tydlig med att du vet var du kommer ifrån. Eller hur man nu ska säga...
      Calamity

      Radera
    13. Det är bra att det varit så tyst om min skildring inom kvarteret och att det inte kunnat bli internationella skriverier.

      Radera
    14. Därför att sådana skriverier hade filtrerats genom "brokig skara"-filtret eller något annat idiotiskt.

      Radera
    15. Men jag har ingenting att klaga på - det skrevs underbara artiklar om Myggor och tigrar, till exempel av Camilla Hammarström, Susanna Romàn, Vanja Hermele: det som inte är möjligt är att upphöja den, skriva devot om den som om vår tids Dostojevskij och Tolstoy, och den smittsamma tystnaden i Kvarteren är en del av det hela, att se bort ifrån och förtiga dramatiska händelser är alltså som det ska, det är så den blir till på något vis. Det kommer ju alltid finnas saker som det är tyst om, och som man vänder bort blicken ifrån, det ingår i den mänskliga mekaniken

      Radera
    16. Så. Nu ska jag vara tyst och respektera att en bok tillhör sin läsare.

      Radera
    17. "det beskrivs ju som att det är en föredömlig blygsamhet som ligger bakom att författaren inte vill tala om vem hen är, sen börjar Greider omedelbart snyfta när hen påstår sig vara dotter till en sömmerska."
      Exakt. Greider är en pajas.
      Algot

      Radera
    18. Ja, nästan alla som gör en ansats till att tänka på riktigt, försvinner från kultursidorna. Det har varit så länge, det här är inget jag säger pga självömkan, är inte sådär helt övertygad om att det var bättre förr heller, men färre skribenter ska knytas tätare till kulturredaktionerna och kunna tycka något. Krönikera. Sist jag gjorde en ansats att bli kritiker igen erbjöds jag att recensera den nya Fifty shades of Grey, och någon bok om mat. Förstår du? Det går åt det hållet, överallt.

      Radera
    19. Ragnar Strömberg skriver följande i dagens Göteborgs-Posten om Ferrante:"Med otaliga andra läsare världen över delar jag övertygelsen att Neapelkvartetten, Elena Ferrantes romansvit om den passionerade och plågorika vänskapen mellan Lenù och Lila, är och kommer att förbli det innevarande århundradets mest storslagna berättelse."

      Radera
    20. Visst visst helt ok, även om århundradet precis bara har börjat (tänk hur långt 1800-talet var till exempel!). Såna högtidliga kungörelser har något underligt över sig. Är och kommer att förbli! Vad är det de vill slå fast? Varför, vad får de ut av det?
      Jag vill veta om författaren har egna erfarenheter av att ha växt upp i ett folkligt kvarter i Neapel. Helt orubblig på den punkten. Då först kommer jag kanske att läsa vidare. Den enkla stilen i första delen och början av andra, samt detaljer som blåtiran från bröllopsresan, är ok under en enda förutsättning: att det är sant. Annars är det taskig litteratur.
      (De senare delarna sägs vara bättre, jag vet).
      För tillfället njuter jag av Eduardo de Filippos filmer.

      Radera
    21. Lika komiskt som beklämmande fenomen det där, kritiker som så gärna vill vara först, helst när året ännu bara är i sin linda, med att kora årets bästa film eller bok. Eller som gamle Ragge, som tydligen vill slå rekord i den imbecilla genren och trots att drygt åttio år är kvar av århundrandet redan nu vill utse dess ”mest storslagna berättelse”. Är det inte dags för dessa kritiker att skaffa en något intressantare och tillförlitligare värdemätare än att jämföra existerande verk med såna som ännu inte finns till? En hel del maktanspråk ryms här säkert också, liksom i företeelsen du kritiserat tidigare när kritiker framhäver en specifik författare på en massa andra författares bekostnad.

      Pompe

      Radera
    22. Jag tror att det har lite med det att göra, vara först, framhäva sig själv, i det här fallet kan en manlig kritiker dessutom ge intryck av att vara feminist. Greider hade en komisk formulering, något i stil med att "eftersom jag intresserar mig för böckerna, betyder det att de är universella". Någon form av maktanspråk ja, eventuellt kan det medföra fördelar (det är ju ren marknadsföring utan analys, vete sjutton om skribenten inte hoppas på att bli bjuden på något?

      Radera
    23. "Ferrante" marknadsför sig som dotter till en sömmerska, därför är det viktigt att ta reda på om hon eller han verkligen är det. När det är klargjort, sant eller falskt, kan folk fortsätta gilla böckerna om de har lust med det, men då i vetskap om att den folkliga bakgrunden var en bluff.

      Radera
    24. Ferrante = Domenico Starnone. Den folkliga bakgrunden inte en bluff, bara könet...

      Radera
    25. Det är ju rätt roligt om det är så.
      Det har funnits undertoner i den här dyrkan av Ferrante, att hon är en kvinnlig motsvarighet till Knausgård, skriver självbiografiskt men är så diskret att hon gömmer sig bakom anonymitetens slöja, passande för en kvinna, och att hon är den första kvinna som lyckats skriva "universellt". Ja det finns faktiskt såna resonemang, t.ex Greiders.
      Det skulle vara kul om det visade sig vara en man.
      Sen i ärlighetens namn så är inte det här min typ av litteratur, oavsett vem som skrivit den. Men den här njutningsfulla duktigheten bland manliga kritiker som tävlar i att hissa Ferrante i luften, alltså det skulle vara jävligt kul om det var en man.

      Radera
    26. Kul kul. Upprepning...
      Fattar att "inte min typ av litteratur" kan låta avundsamt, surt sa räven. Men jag började läsa innan hyllningarna hade vuxit till orkanstyrka, och kunde konstatera att jag tyckte vissa konkreta grejer var intressanta, t.ex intrigen med skorna, men att jag krävde att få veta vem författaren var.

      Och sen - ja, alla kan faktiskt inte gilla samma saker, hur konstigt det än låter.

      Radera
  14. Apropå strävan efter strömlinjeformning - som även präglade designen, stuket, typecastingen på Dns artonkvinnohövdade anklagelse, det var nog enda sättet att göra det på och grundligt grävt av Matilda Gustavsson, och ändå - ja ändå för stereptypt: det som kanske präglar samtidens litteraturideal är uppvärdering av entydighet. Till skillnad från de outtömliga tolkningsmöjligheter Calvino skriver om (vilket INTE ska förväxlas med det slappt postmoderna "det finns ingen sanning bara perspektiv", och inte med den ironiska genre som kallas autofiction).

    SvaraRadera
  15. Ja, det kommer ju att bli världskrig igen, kanske blir de flesta lika förvånade som vid 1 världskriget då Europas självbild var rätt mycket en syn på sig som upplyst civiliserad, ganska dominerande framstegstro,vetenskap och teknik, seger över vidskepelser och fördomar etc - hur som, många lär ha tyckt att krig var osannolikt. Det tror nog en hel del idag också.
    Det jag egentligen skulle komma till är att jag misstänker att det bara är jordbruk och hantverk som kan utgöra efterkrigstidens överlevnad, väldigt svårt att förstå hur det här bubbelsamhället skulle kunna fortleva, inkl. omflyttning av pengar till välfärd. Jag kommer att fortsätta jobba med äldreomsorg, får hoppas att nivån på civilisationen kommer att tillåta att gamla tas väl om hand även i framtiden - men det är ofta tunga pass, elva timmars arbetsdag ibland. Medan fluffyrken, rätt meningslösa, fyller med missnöje och ekonomiska fördelar. Har kanske sällan förstått hur urspårad hierarkin är, jag vet att det inte kommer att hålla, kraschen kommer att bli förstavärldskrigetstor.

    SvaraRadera
  16. Avcentralisering, avindustrialisering och avdigitalisering.
    De som tror att det gäller att satsa mer på IT, ai och robotar har fel, akut fel.

    SvaraRadera
  17. De som betraktar sig som liberaler bör sluta utnyttja Heidi Fried, den europeiska högern är djupt obehaglig, falsk och föraktfull men jämförelsen med den tyska nazismen och förintelsen är en hyperbol, risken är att folk tröttnar på brösttoner

    SvaraRadera
  18. Jag tänker inte ta Calvino i örat för att han talar om "nationernas historia", han är väsensskilld från den blodiga maskeraden nazism och fascism eller, tror jag, hindunationalism och IS, dessa är yttringar av längtan efter tillhörighet, kontinuitet, tradition, äkthet, ursprung, osv men de exploaterar dessa, de är bad taste och uppsvullet narcissistisk "visa mig vem du är, så ska jag visa dig vem JAG är"

    SvaraRadera
  19. MEN - och det har jag ju övertjatat om i bloggen - det förekommer en aktiv "antisvenskhet" bland liberaler, jag har redan dragit en massa exempel och kopplat delvis i Almqvist Den svenska fattigdomens b., - man har koketterat med att allt av intresse kommer utifrån, det finns inga inhemska traditioner till skillnad från andra kulturer som ska respekteras, idéer om traditioner värda att bevara är löjeväckande, Sverige har ju bara små grodorna hö hö, delvis är allt detta framfört av en urban klass som uppriktigt tycker svenskt är töntigt, som inte skulle ha nåt emot att det bara talades engelska i affärerna i Stockholm, typ Jens Liljestrand, däremot tror jag inte det där föraktet finns lika mycket till vänster

    SvaraRadera
  20. Ekelöf skriver om det där nånstans också - minns inte hur han uttrycker det, att svensk historia, traditioner, behandlas styvmoderligt. Liljestrand har skrivit en bok om Moberg, ej läst men jag läste någonstans att en central idé är att Moberg inte bodde i Sverige, typ att det mest typiskt svenska är att vara osvensk - osv. Man behöver inte kunna ett ord svenska för att vara svensk, har LIljestrand skrivit, alltså det är en väldigt aktiv underminering av självförtroendet hos alla som inte tillhör det globala kotteriet, eller vad man ska kalla det där gänget

    SvaraRadera
  21. Man behöver inte alltid säga vad man tycker, som sagt var - finns det något egenvärde i att kritisera - till exempel - falskt djupsinne, jag vet inte, jag vet faktiskt inte... Och ska man inte vara snäll åtminstone mot unga kvinnor? Till exempel Sara Stridsberg? Jag får dåligt samvete när jag läser - som nu senast en luftpastej i Expressen - och tänker men herrejävlar, sätt igång och tänk istället, det behöver inte vara så många vackra ord, det behöver inte vara offermystik, eller påståenden om att så här är det fast då inlindat i lager av verbalt sorgflor... Det är så hemskt, om det är ett hopkok på Derrida vet jag inte eftersom jag knappt läst denne, det finns såklart inget illvilligt i det hela, att stapla ord, men jag tycker - och det får man inte - att Sara Stridsberg är en författarée.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Ja, en ganska typisk Forumförfattarée.

      Radera
    2. "Och ska man inte vara snäll åtminstone mot unga kvinnor? Till exempel Sara Stridsberg?"

      Född 1972 enligt WIKI ...

      Har sett båda pjäserna nedan ...

      "Översättningar
      Valerie Solanas: SCUM manifest (Modernista, 2003)
      Sarah Kane: Bombad (otryckt översättning för Dramaten 2006)"

      Radera
    3. Valerie Solanas ska bli president i Amerika såg jag - den var väldigt bra. Bombad har jag inte sett (det är en översättning). Jag är inte lika förtjust i romanerna, det tror jag iofs kan handla om en generationshistoria eller så är det min förfärliga osentimentalitet aom slår bakut. Jag förstår inte riktigt poängen med att ha en milt medlidsam dialog med Valerie S. Det är en fråga om temperament antar jag, det var likadant med artikeln om Ulrike Meinhof DN - absolut inte så att jag menar att man ska skriva hatiskt om Ulrike Meinhof, eller utifrån total oförståelse, men som jag minns det var artikeln väldigt sentimental.
      Men här handlade det om en artikel i Expressen, som jag tycker var sofisterier. Bara det oförlåtliga går att förlåta, och så vidare. Det låter kanske imponerande, men det är inte sant. Kan tillägga att jag aldrig gillat postmodernismen heller,

      Radera
    4. F ö förekommer du i samma mening som Carina Rydberg
      i en krönika i en viss tidning idag ...

      https://www.dn.se/kultur-noje/catia-hultquist-haggpartiet-skulle-kunna-utmana-incelmannens-nazipartier/

      "Att bygga sin kiss and tell-historia på verkliga personer är ett tredje beprövat sätt för försmådda älskarinnor att röra om i grytan."

      Radera
    5. Jag skulle aldrig kalla mig hagga, och överhuvudtaget ingår jag inte i något kollektiv. DN är Aase Bergs tidning, jag fick läsa hennes manus Haggan för några år sen och tyckte att det var häftigt, med vissa reservationer - det rörde bland annat anspelningarna på Myggor och tigrar. Jag minns en formulering, vet inte om den står kvar i den slutgiltiga versionen - "Till skillnad från Carina Rydberg och Maja Lundgren får Haggan ligga". Mmm hm, det är rätt uppenbart då att haggan inte är samma person som författaren Aase Berg - hon vet nämligen att jag "får ligga", dvs att jag har haft förhållanden de senaste åren . (Jag borde inte ens behöva skriva det här eftersom själva gliringen är så dum). Däremot kan det handla om någon form av blinkning till den offentliga bilden, som går ut på att bunta ihop och avfärda som just "försmådda älskarinnor". Det är typiska DN-hyenor, mobbiga låtsasfeminister som gillar den så kallade bilden. Det är projektioner. De har knappt ens läst Myggor och tigrar. De har bläddrat lite och fäst sig vid en rad här och där. Ytliga kvinnor är värst. Kiss and tell, strip lit - ja, vad allt har inte kvinnliga B-skribenter kommit på att skriva...
      Aase verkar marknadsföra sin bok som ett ideal, så här bör kvinnor vara/så här ska kvinnor göra. Det är också väldigt långt ifrån Myggor och tigrar, givetvis. Jag har inte läst Den högsta kasten, så jag ska inte uttala mig om den, däremot är det vanligt att kvinnor betraktas som en bunt, en jantelag som även kvinnor riktar mot andra kvinnor. Man säger Knausgård (står för sig själv) och sen säger man Carina Rydberg och Maja Lundgren. Det är absurt. Jag är övertygad om att Den högsta kasten har mindre att göra med Myggor och tigrar, än vad t.ex Inferno eller Nadja har det, med den reservationen att böckerna till en liten del utspelar sig i samma miljöer.
      OK, det här med att "reclaima haggan" - det förstår jag mig inte på, jag har aldrig sett mig som en hagga och aldrig blivit kallad för en heller. Kanske ännu viktigare, jag skriver inte under på det aggressiva idealet. Aases bok var häftig när jag fick läsa den, men det är alldeles uppenbart att där råder ett förbud mot alla former av mjukhet osv, det är i så måtto en anpassning till ett gapigt mobbarideal som odlats i kulturmedia, bland annat påhejat av Wiman. Så den här marknadsföringen med hejaklack bestående av DN-kvinnor är ju tyvärr inget jag har något inflytande över, det enda jag kan göra är att säga att jag önskar dem allt upptänkligt ont.
      För flera år sedan minns jag att Aase plötsligt skrev en konstig artikel, då var hon en av Wimans Expressenskribenter, hon mailade plötsligt och bad om ursäkt för att hon skrivit att jag ingick i en "grogghaggemobb". Förlåt? Jag groggar inte, jag är absolut ingen hagga och jag ingår aldrig i någon mobb. Mobben är DN-idealet. Jag tror att Haggan är Aase Bergs mask i offentligheten, hon är inte någon särskilt hård person privat som jag uppfattar henne, men den här tudelningen av en privat och en offentlig persona säger i princip allt om kulturvärlden idag.

      Kulturen är sjuk och hård bakom sitt skenbara gemyt - och ibland gör sig kvinnor stenhårda som en anpassning till misogynin i kulturvärlden.
      Catia Hultqvist är en av DN:s alla nollor. Aase Berg borde egentligen vara stoltare som poet än att hon går med på den här typen av marknadsföring.

      Radera
    6. Har iofs inte läst artikeln du länkar till, bör jag väl tillägga. Men alltsedan Månadsjournalens ihopbuntning av helt olika kvinnliga författare i början av 90-talet, "Tjejerna som gör det på skrivbordet", till senare artiklar typ "Inga blyga violer! Här är tjejerna som... " vad det nu var, i VI tror jag det var - till alla andra förminskande kollektivinterjuer, så har kulturmedia envisats med att föra fram män som individer och kvinnor som ett kollektiv man kan sätta en etikett på. Aase är en på tok för bra poet för att gå med på sånt.

      Radera
    7. Hajar inte grejen med att reclaima uttryck som hagga och nucka... Varför? Jag har en del ensamstående tjejkompisar. Ska jag börja tänka på dem som haggor och nuckor? Var är det feministiska med det?

      Radera
    8. Nej det kan jag säga direkt att de etiketterna inte har med feminism att göra.
      För övrigt har jag mest snabbskrivit de här kommentarerna, men jag uppfattar "Haggan" som en mask som inte har så mycket med författaren till Haggan att göra, det som var bra i den (som jag minns det) var de poetiska formuleringarna, språket, det som var mindre bra var den uppenbara anpassningen till misogynin i kulturvärlden.
      Jag kommer att tänka en del på Vertigomannen, alltså Edenborg, men det får bli ett kapitel för sig. Han skrev en ganska märklig bok som skulle handla om kompositören Händel, väldigt osannolikt som berättelse om Händel, men den var intressant - bland annat resonerar "Händel" kring sitt kvinnohat och runt det faktum att kvinnor flockas runt honom, hjälper honom med det ena och det andra osv. Händel säger att kvinnor vill umgås med misogyner för att det får dem att känna sig överlägsna andra kvinnor. En psykologisk detalj som är helt osannolik när det gäller kompositören Händel, alltså att han skulle ha resonerat så, men tänker man sig att det handlade om ett självporträtt av författen, så...

      Radera
    9. "Att bygga sin kiss and tell-historia på verkliga personer är ett tredje beprövat sätt för försmådda älskarinnor att röra om i grytan" - ta och självdö nu, din subba.
      Kulturmedia går ut på att namedroppa, projicera, etikettera och kladda ner litteratur.

      Radera
    10. Subba är väl också ett föraktfullt uttryck om kvinnor...
      Men jag förstår att du inte gillar att bli förminskad på det sättet.
      Jag har läst Haggan och tyckte mycket om den bortsett från att den helt saknar självdistans, bland annat attackerna på frun, "Madonnan", sida upp och sida ner, och att Thelmas historia med den här gifta fegisen beskrivs som den stora, äkta kärleken - hm, litteratur brukar i regel vara lite mer cynisk, eller hur man ska uttrycka det. Ibland låter det som rena rama Harlekinen.
      Ja, och så tyckte jag Annina Rabe hade en poäng när hon skrev att det kanske snarare handlade om en snyftning än ett stridsrop. Frånvaron av sorg, svaghet, ånger, osv är slående. Det är bara ilska ilska ilska och det känns inte helt trovärdigt.

      Radera
    11. Ja, jag har faktiskt också läst "Mitt grymma öde", romanen om Händel, och tyckte att den innehöll lite väl många sexuella övergrepp. Hela världen bestod bara av sexuella övergrepp, verkade det som.

      Radera
    12. Folk får gärna sluta nämna Myggor och tigrar, vad mig anbelangar. Hellre det än att försöka trendifiera något de sannolikt inte ens har läst.

      Radera
    13. Jo just, till och med Händels mamma begick ett sexuellt övergrepp på honom. Ganska märkligt egentligen.

      Radera
    14. Det är kulturmedias slaskjournalistik, snabbproducerade krönikor, strävan efter imbecill entydighet, flockmedelmåttor som luftar sina projektioner som om de hade något med de nämnda böckerna att göra.
      Well well, det går inte att förbjuda folk från att namedroppa böcker de knappast har läst, möjligen skummat lite i för många år sen. Tyvärr. Men påminn mig helst inte om dem igen, Verutschkow.
      :-)

      Radera
    15. Det är väldigt elakt att beskriva M&T som en försmådd älskarinna som rör om i grytan. Och väldigt konstig beskrivning också. Så du har all rätt att bli arg.
      Hälsar
      Calamity Jane

      Radera
    16. Det är inskränkt och falskt. Det vill säga, det är DN kultur.

      Radera
    17. Framförallt är det konstigt. Skitelakt och konstigt. Försmådd älskarinna som rör om i grytan?? Har vi läst samma bok, tänker jag. Eller: har skribenten ens läst din bok?
      Men det där ska du strunta i. Hundarna skäller, karavanen drar vidare heter det väl
      Kram!
      C-Jane

      Radera
    18. Ja jag ska strunta i det, men skribenter får hemskt gärna upphöra med sin hjärndöda mundiarré där namn och titlar guppar omkring, lösryckta, utan koppling till författaren eller boken i fråga. Jag hatar det verkligen, det här är flockmänniskor som sprider idioti omkring sig och jag hatar det.

      Radera
    19. "Riks Drama har, i likhet med Teater Giljotin i Stockholm, fastnat för Sarah Kanes "Psykos 4:48", den skakande monologen som förebådade hennes självmord. Annika Hallin gör rollen i Melanie Mederlinds bearbetning och regi (17/9 Varberg)."

      Länge sedan och jag går sällan på teater men
      det här är det bästa jag sett. Regi av Lars
      Noren och musik av Joy Division ...

      "People like you find it easy ..."

      Radera
    20. Är lite svag för konstnärsmyter som t ex vad
      gäller Sarah Kane som hann skriva 5 pjäser
      under sin alldeles för korta livstid ...

      Radera
    21. Och Kane nämndes i början av den här långa
      "tråden" eller vad det nu heter ...

      Radera
    22. Snöre. Snodd. Jag vet inte.
      Å, Sarah Kanepjäsen hade jag velat se.
      Det är väl egentligen inte någon konstnärsmyt, kanske kan det snarare kallas för ett konstnärsöde. Men jag tror jag förstår vad du menar, liv och verk sammanfaller på ett dramatiskt sätt såsom hos vissa rockstjärnor

      Radera
    23. De kan bilda partiet trendsubborna.
      Alltså slappa kulturjournalister som skriver tendensartiklar som är så korkade att man börjar undra om de har hönsfärs i huvudet.

      Radera
    24. Nivån på litteraturkritiken i Sverige är trots allt ganska hög (med undantag för DN, där recensenter ganska snabbt blir medvetna om att vara Rikslik och Likriktare). Med tanke på de taskiga villkoren mycket hög.
      Men sen har vi alla de här krönikörerna....

      Radera
    25. Men det är lugnt. Bara att skita i.
      Vastarellaklanen är tydligen aktiv i Sanità fortfarande.
      Bröderna Di Biasi sitter inne, medan samtliga i Marianoklanen nyligen har släppts ur fängelset, enligt Romas förstasida.

      Radera
    26. Salvatore "Beckenbauer" Cardillo, pappa till den Antonio som blev mördad 2005, tycks ha återvänt till kvarteren nu när bröderna Di Biasi sitter inne. Han har flera söner, bl.a en Enzo som (då han släpptes ur fängelse) blev firad med fyrverkerier i kvarteren.
      För övrigt måste jag en gång för alla reda ut bruket av "don": jag har som sagt aldrig sett det i samband med camorra, men jag kan ju inte svära på att det inte används eller åtminstone användes på 50-talet.

      Radera
    27. Tendensen att sätta etiketter, tendensen att jaga trender och tendenser, eller till och med börja yra om "partier", är ett utslag av kulturjournalistisk slöhet i största allmänhet, men att kollektivintervjua kvinnliga författare, framställa kvinnor som exempel på en "kvinnotyp", är mer specifikt ett sätt att fortsätta se kvinnor som objekt i stället för subjekt - - även när det framställs som att just den här (artificiella, konstruerade) grupperingen är kaxig, självständig, till skillnad då från alla andra kvinnor. "Inga blyga violer". Det är ett sätt att rasera, underminera kvinnliga subjekt, för att istället bereda vägen för det åtråvärda manliga subjektet, det (alla/många) kulturkvinnor dyrkar, åstundar, skulle vilja likna eller kanske sammansmälta med. Hur det än är, skulle jag avråda kvinnliga författare från att gå med på att kollektivintervjuas.
      Jag har rentav blivit kontaktad som exempel på "självständig kvinna", "Finns det några självständiga kvinnliga författare? Vi kunde bara komma på dig och Carina Rydberg". Så alla andra kvinnliga författare, låt oss säga Sigrid Combùchen, Sara Stridsberg, Ann Jäderlund, Aase Berg - et cetera et cetera - skulle alltså vara osjälvständiga? Det menar nog ingen, men det finns en seg, bekvämlig, massmedial smygbacklash som förvägrar kvinnor egentlig individualitet, jag blir inte smickrad av sånt där utan tackar nej, det är för dumt, blir hellre betraktad som skör, bräcklig, hysterisk och mesig.

      Radera
    28. Hög tid att sluta dela in litteraturen i kvinnolitteratur/manslitteratur, eller kvinnolitteratur/allmängiltig litteratur.

      Radera
    29. Aase Berg är ju ett geni, får lite dåligt samvete över mitt gruffande, ska läsa om boken nu. Det gäller att skilja mellan personan Haggan och Aase Berg, de är helt olika personer. Aase är mjuk, förmodligen för mjuk för bransen. Det är där Haggan uppstår.

      Radera
    30. Ja, och Darling River - apropå en kommentar långt där uppe. :D Den var ju enastående.
      Apropå Forumförfattaréer - det är för enkelt att lägga större ansvar på kvinnliga/feministiska medverkande än på manliga.
      Det var en kulturfinkollektiv historia främst för stockholmsförfattaréer.


      Radera
    31. Jag hörde skotten som dödade Antonio Cardillo, en stund trodde jag att det var fyrverkerier - och jag hörde fyrverkerierna då hans bror Enzo kom ut ur fängelse; då trodde jag för en sekund att det var en skottsalva.
      (jag bor i de spanska kvarteren nu också men inte i ett lika laddat område av dem).
      Bröderna di Biasi sitter inne och det är nog tur för dem - Salvatore "Beckenbauer" Cardillo har flera söner och Marianoklanen lär vara på fri fot

      Radera
    32. Vet inte var vi är just nu men Schottenius artikel
      genererade ju en hel del svar. Om du inte vill/kan/orkar
      läsa dem kan du ju skippa t ex nedanstående ...

      Fast du kan redan ha gjort det ...

      T ex
      https://www.aftonbladet.se/kultur/a/OnVEQ3/nej-schottenius-forfattaren-ar-inte-ytlig
      https://www.dn.se/kultur-noje/bocker/agnes-lidbeck-las-mig-som-om-jag-vore-dod-och-begraven/

      Radera
    33. Jag är i Neapel.
      Svarar längre sen

      Radera
    34. Har alltså inte DN, men skummade artikeln i Aftonbladet. Grejen är den att alla inte blir lika anklagade för att vara navelskådare, t.ex Torgny Lindgren har skrivit en självbiografi. Ska man kritisera självbiografiskt skrivande, så kan det ju vara bra att använda något annat än floskler. Schottenius är för övrigt med i det där Deadline, hemligt forum för skvallriga kvinnliga journalister.

      Radera
    35. Appropå att klumpa ihop kvinnor. Kvinnor skriver de bästa romanerna!
      https://www.aftonbladet.se/kultur/a/oRjPLW/kvinnor-skriver-de-basta-romanerna

      Radera
    36. Det kan handla om en gentlemannamässig bugning, hur som helst: tendensen att betrakta män som individer och kvinnor som en ganska odifferentierad massa (se t.ex Bernurs recension för ett tag sen, av en bok med titeln Min sårbara kropp, Helena Österlund - "böcker av den här sorten", recensenten syftar på kvinnliga självbiografier, "genererar inga klassiker". De glider ihop inför hans blick, men det är i själva verket projektioner, varför just kvinnligt självbiografiskt skrivande är en "sort", på vilket sätt det är en "sort", definieras aldrig - det är otänkbart att recensenten kan förhålla sig till så olika böcker samtidigt, hålla dem i huvudet, och gruppavrätta dem, så det handlar inte om böckerna - eller "sorten" - om sådana. Det är den gamla föreställningen att mannen är ande, kvinnan materia; mannen själ, kvinnan kött, och en ointressant köttighet, en sort, som på sin höjd kan få existera som exempel på kvinnlig erfarenhet. Utanför räcket, alltså. Det är blockerat! De upprepar sig. Utom då enstaka som utan förklaring väcker patriarkal välvilja, Birgitta Stenberg "som jag odelat gillar" (varför det? Är definitionen på intressant litteratur att man gillar den odelat? Handlar det inte mer om att en person kan framstå som sympatisk?).
      Kritiker har tidsbrist och vill gärna bunta ihop och slå ihjäl, eller bunta ihop och hajpa. Köp tre, få den geggigaste gratis.

      Radera
    37. Gustav, Gustav! Obesvarad kärlek till män är alltså den minsta gemensamma nämnaren. Inget blir Något.
      Johanna Frid som aldrig känner sig säker på Emil.
      Aase Berg/Haggan som aldrig får sin älskare.
      Carina Rydberg som aldrig får Rolf.
      Maja Lundgren som aldrig får Håkan
      Malin Lindroths nucka som inte får någon man överhuvudtaget.

      Radera
    38. Antar att du är ironisk nu, anonym... Det där har inget med Myggor och tigrar att göra. Har du verkligen läst den?

      Radera
    39. Vad syftar det där Gustav, Gustav! på?

      Radera
    40. Jag ska leta reda på lite fler länkar till klyftiga analyser av Myggor och tigrar, jag har ju en särskild hemsida för den. Glöm både Carina Rydberg, Haggan och Nuckan om du vill ha en chans att läsa den utan grums i ögonen.

      Radera
    41. Victoria, Victoria! är ju ett drömspel, men Gustav, Gustav?
      Är jag trögtänkt nu?

      Radera
    42. Apropå artikeln i Aftonbladet, kvinnor skriver de bästa romanerna, håller jag med om att Haggan är en jävligt bra roman men att det inte funkar som uppmaning, att alla ska bli haggor är ungefär som när Annie Lööf säger att alla ska bli Thatcher.
      Om man kan tala om budskap eller ärende i Haggan så är det alltså att kvinnor ska bli stenhårda , brutala. Och det känns ju lite sådär. Läste en intervju med Berg där hon sa att om alla hade varit haggor hade metoo aldrig behövts. Tänkte victime blaming…
      Men som sagt, som roman är den häftig, känns mer förtvivlad än ursinnig och massor med härliga oneliners.
      Zigge

      Radera
    43. Måste läsa om den innan jag skriver ett pip till, men ärligt talat tror jag inte att den uppmaningen är på allvar, intervjuer och massmedial dramaturgi är ALLTID något annat än böckerna, och den vill gärna ha ett program, i stil med "Nu är det dags att"... "Vi måste..." "Kvinnor bör..."

      Radera
    44. Kritiker bör med omedelbar verkan börja jämföra böcker över könsgränserna. Till exempel Lämna mig inte av Stig Saetterbacken med Haggan av Aase Berg.

      Radera
    45. Eller med Jon Jefferson Klingbergs "Jag tror att vi behöver prata faktiskt". Lägg ner den där idiotiska uppdelningen.

      Radera
    46. "Drömmar som kvinnorna drömt men aldrig tytt eller fångat" - det är väl en dikt av Olof Lagercrantz, den utgick - som jag minns det - ifrån föreställningen att kvinnor saknar distans och analytisk förmåga, de kan drömma men inte tyda sina drömmar, inte sätta in sig själva i ett större sammanhang utan är förslavade av sina känslor och drifter, ständigt snärjda av falsk romantik och krass materialitet.
      En ganska irriterande dikt, som jag minns den alltså, men det här är ju också en relativ vanlig "kvinnlig självbild", jag tänker på Sylvia Plath då hon skrev att hon, till skillnad från (alla?) tidigare kvinnliga författare skulle skriva som kvinna, inte vara en pinsam epigon till männen

      Radera
    47. "Gustav bor under en trappa"
      Gustav, Gustav! Är det så att dessa damer bygger en trappa av längtan upp till de avvisande männen? Emil, Håkan, Rolf, Hugo Rask med flera med flera? Är det därför du håller denna litteratur så högt? För att det i den världen trots allt finns en kvinnlig LÄNGTAN efter Mannen?

      Radera
    48. Njäe… Vet inte ens om jag håller "denna litteratur" högt, eller vad denna litteratur egentligen skulle vara. Egenmäktigt förfarande har den egenheten att applicera ett extremt hyperrationellt språk på ett emotionellt innehåll och det är ju ganska hisnande på sitt sätt, men jag kan inte tycka att det är riktigt bra eller intressant litteratur, det är för krampaktigt tillrättalagt. Tycker jag alltså.

      Radera
    49. Ett litet, litet önskemål är att anonyma väljer ett nick, det kan vara svårt att följa resonemang när man inte ens vet om det är samma person som skriver olika inlägg :-)

      Radera
    50. Troligen apostroferar den anonyme med sitt ”Gustav, Gustav!” den länkade AB-artikelns författare, Gustav Borsgård.

      Pompe

      Radera
    51. Aha! Ja det låter troligt :-)

      Radera
    52. Sten Wistrand Who is Maja Lundgren in Myggor och tigrar file:///C:/Users/Hp/AppData/Local/Packages/Microsoft.MicrosoftEdge_8wekyb3d8bbwe/TempState/Downloads/3348-8076-1-PB%20(1).pdf
      Den är bra, kan jag rekommendera.

      Radera
  22. Följer du den svenska poesidebatten, Maja?
    Svensk poesi sägs sakna något, den sätter inget på spel etc
    Man kan inte diskutera svensk poesi utan att väga in Athena Farrokhzads recension av danskpalestinske poeten Yahya Hassans självbetitlade diktsamling. Svensk poesi saknar allt det som Yahya Hassan representerar!Hassan visar stort MOD i sin poesi. Hans dikter är skrivna av NÖDVÄNDIGHET. Som läsare känner man det. Det smittar av sig. Dikterna blir angelägna även för den som normalt sätt inte läser poesi. Den når ut till de breda folklagren. Svenska poeter/kritiker kunde inte hantera det och nu säger de att de "saknar något"

    SvaraRadera
    Svar
    1. Dålig på att följa med i poesidebatten, men jag kan svara lite mer generellt att jag tycker att det är trist med kritik där en poet/författare upphöjs till ett lysande undantag och ställs mot alla andra dåliga ointressanta poeter författare. Det är en ganska vanlig "strategi" bland kritiker och har varit det urlänge, åtminstone sedan början av 90-talet.
      Det har skrivits manifest mot samtidslitteraturen, där man talat om hur litteraturen egentligen borde vara. T.ex mer traditionell och mindre experimentell. Och så vidare. I det senaste numret av Författaren skrev en poet en attack på fjolårets litteratur, för att den inte var tillräckligt politisk. Litteraturen bör ta aktiv ställning mot fascismen.
      Oavsett om det stämmer att samtidslitteraturen saknar något, är oangelägen osv, så tjänar det inget till att gnälla på det här sättet. Det sprider en sur och dyster stämning. Alla författare är dåliga till skillnad från den här författaren som är precis som han eller hon ska vara - jaha, well well, fuck off så att säga.

      Radera
    2. Jo jag kritiserar andra författare mycket t.ex ovan nämnda författarée, det är sant... Bättre att låta bli egentligen.
      Men till mitt försvar kan jag säga att jag inte tror att jag nånsin skrivit en artikel där jag hävdar att hela samtidslitteraturen är kass - eller att litteraturen bör vara på ett visst sätt.
      Särskilt början av 90-talet var fasansfullt på det viset. Eller ja, segt. Då var det främst 80-talisterna som var i skottgluggen som inte tillräckligt politiska.

      Radera
  23. Inga-lina Lindqvist slutkläm tycker jag om.
    https://www.aftonbladet.se/kultur/a/J1mglb/poesi-minne-ode-glamour

    SvaraRadera
    Svar
    1. Intressant, jag visste inte ens att det pågick en poesidebatt :-)

      Inga-Lina Lindqvist verkar kombinera ett konservativt eller hantverksmässigt ideal när det gäller diktens form - hellre rim och bunden rytm än fri vers, kan förstå det där och delvis hålla med även om jag aldrig skulle välja mellan fri vers och bunden, eller ställa det ena mot det andra - och å andra sidan en romantisk syn på poeten. Poeter måste ha öden. Med öden menar hon förmågan att göra skandal. Det är väl inte så många poeter genom tiderna som har gjort skandal egentligen, men det finns ju några - Byron, till exempel. Poeter med öden har det väl funnits fler - Sylvia Plath, kan man väl säga hade ett livsöde.
      Ja jag vet inte. Askes och extas är toppenproppen, så jag håller med om att slutklämmen är bäst.

      Radera
    2. Yahya Hassan gjorde skandal.
      Malte Persson gör inga skandaler.
      https://www.popularpoesi.se/digitala-popular-poesi/recensioner/nummer-36/malte_persson_till_dikten/

      Radera
    3. Med lite fler recensioner av det där slaget skulle väl till och med en skandal-lös skald som Malte Persson lyckas åstadkomma en ganska prydlig liten skandal.

      Pompe

      Radera
    4. Anonym & Pompe: vet inte riktigt om jag fattar vad ni menar men ska erkänna att jag tyckte att den dör recensionen var rätt bra, som sågning, det hade varit mer betänkligt om det handlat om en debutant eller stått i en stor tidning, men det är en väldigt etablerad poet och sågningen känns uppriktig. Och inte helt ovidkommande heller. -) Ska svara lite längre sen,

      Radera
    5. Jag länkade till sågningen eftersom jag tycker att den slår huvudet på spiken. Den riktar sig mot Malte Perssons diktning men belyser något större inom svensk poesi.

      Radera
    6. Jag gillade sågningen som sådan, alltså tonfall, allvar och typ av ilska eller hur man ska uttrycka det, har dock inte läst Malte Perssons senaste diktsamling. Det föresvävar mig att jag skrev att han borde öka allvaret, när jag recenserade hans debutbok. PÅ vissa sätt - om jag får ta och spekulera iväg nu på ett riktigt vidlyftigt sätt - handlar det nog om svensk ironi, att ingenting är riktigt på riktigt. Men nu tänker jag nog mer på svenska nyhetsprogram, Rapport och Aktuellt, där nyheter presenteras som att det här är inte så farligt, det här händer nog inte på riktigt, det här berör oss nog inte, och så kallar man omedelbart in experter som ska tala om hur det måste tolkas och vad man bör tycka.
      Ja se där seglade jag iväg... För tillfället tänker jag mycket på ett slags svensk erfarenhetsbrist, men det är långsökt

      Radera
  24. Anna-Karin Hellqvist som står en bit utanför "den inre kretsen" sätter fingret på problemet med små kotterier.
    "Ni som är inne i värmen är del av poesins kris", skriver hon bland annat.
    http://www.gp.se/kultur/kultur/ni-som-%C3%A4r-inne-i-v%C3%A4rmen-%C3%A4r-del-av-poesins-kris-1.13491009

    SvaraRadera
    Svar
    1. Hon verkar ju ha en blogg som heter Knivtid. Kommer att tänka på Völuspa, Yxtid, knivtid.
      Ja, kotterierna och kanske särskilt kotterierna i anslutning till olika kultursidor är en del av poesins katastrof. Nu kanske inte jag ska uttala mig eftersom jag vill riva ner allt – kultursidor, författarförbund, författarfonder, skrivarkurser

      Radera
    2. De var väl rädda för dig på riktigt 2007 och menade på allvar att du var galen och bokstavligen farlig. Hur ställer du dig till det idag, det finns trots allt en hel del våldsamhet i M&T...

      Radera
    3. Jag blir hellre betraktad som galen än som ett massmedialt fenomen eller en autofiction- strip -lit-författare. Huruvida det finns anledning att ta våldsamheten på allvar får varje läsare själv ta ställning till.

      Radera
    4. Många som skrev debattartiklar hade inte läst mer än några sidor, t.ex Katrin Kielos "Det är inte systemet, det är fan du". Hon hade läst en bok som hette något i stil med "Din häck är för bred och han vill inte ha dig", och tyckte att den passade mycket bra på Myggor och tigrar - som hon bara läst några sidor av. Den här typen av "analys" bygger nämligen på att skribenterna är polare med en eller flera av herrarna i boken, och att de inte har läst Myggor och tigrar. Det är därför den är så envist återkommande bland krönikörer. "Försmådd älskarinna", alltså herregud... Det kan för övrigt jämföras med hur Anna Maria Orteses Il mare non bagna Napoli blev beskriven, hon gör där bland annat en vass beskrivning av de litterära kotterierna i Neapel på 50-talet, och hur blev hon beskriven? Jo, exakt så: som en hämndlysten avvisad kvinna.
      Och kan den slöa delen av etablissemanget begripa att jag inte har tagit intryck av Den högsta kasten, eftersom jag inte har läst den?
      Jag vill inte uppehålla mig med de här skittolkningarna, eftersom det bara är idioter som kommit med dem, och det skrivits mycket bra om boken också. Ja, till exempel har Lars Norén skrivit saker som jag tycker är på pricken.
      Men det finns en massa utrymme som måste fyllas med skräp. som - vad fan stod det? Incelmannens parti kan nu blablabla.
      Tragiskt eller ironiskt nog har mediefeminismen inneburit en sänkning av intelligensnivån på kultursidorna.

      Radera
    5. Blind tro och hejaklackar i hemliga kvinnogrupper där kritiskt tänkande är portat. Där landade metoo till slut.
      Det blev extra skumt när det handlade om kvinnliga journalisters hemliga forum, Deadline. Allt det här är långt ifrån allt jag står för (och bara för att ordet "jag" används behöver det inte nödvändigtvis handla om narcissism, exhibitionism etc).

      Radera