fredag 4 januari 2019

Framsynt Calvino



Vi lever under ett oavbrutet störtregn av bilder. De mäktigaste medierna gör ingenting annat än att förvandla världen till bilder och mångfaldiga den genom ett bländverk av skenbilder: bilder som för det mesta saknar den inre drivkraft som varje bild bör ha, som form och som innebörd, för att yrka på uppmärksamhet och kunna erbjuda ett överflöd av tolkningsmöjligheter. En stor del av detta moln av visuella bilder upplöses genast, likt drömmar som inte avsätter några spår i vårt minne; men kvar dröjer en känsla av obehag och främlingskap.
Men kanske finns denna substanslöshet inte bara i bilderna eller i språket utan i världen. Farsoten drabbar även människornas liv och nationernas historia genom att göra all historia formlös, slumpartad, förvirrad, utan vare sig början eller slut. Mitt obehag kommer sig av den formförlust jag kan iaktta i levande livet och som jag försöker göra motstånd mot med det enda försvar jag råkar begripa mig på: en litteraturidé.

Italo Calvino, Sex punkter inför nästa årtusende

7 kommentarer:

  1. Kommer Neapel kunna behålla sin själ, trots ferranteturismen?
    Jag tänkte att jag nästan var tvungen att läsa hela serien, trots eftersmaken av geléhallon efter del ett, och trots känslan av exploatering - bara en sån sak som att "ferrante" fejkat en bakgrund som dotter till en sömmerska.

    SvaraRadera
  2. Och trots det kitschiga i att den ena väninnan kommer tillbaka från bröllopsresan med blåtira. Det påminner om Stieglarssonfeminism, dvs snarare våldsporr som kan slukas även av personer som avskyr feminism. Det påminner även om Liza Marklunds Gömda, ett gottande i idén om den andre som kvinnoförtryckare. Det säger inte mer om Neapel än man får veta om tjänstemän i den svenska socialtjänsten hos Stieg Larsson.

    SvaraRadera
  3. Men jag kommer inte att läsa vidare, och det beror inte bara på att den ena väninnan tydligen blir något slags expert på datorer, vilket måste vara direkt influerat av Millenniumböckerna, och känns osannolikt på 70talet i Neapel,

    SvaraRadera
  4. Och inte bara på att det litterära etablissemanget har en så ofattbart dålig smak, att de inte genomskådar grumlig plast direkt

    SvaraRadera
  5. Inte bara på de guidade ferranteturerna, eller själva bluffen i att marknadsföra något som genuint och självupplevt

    SvaraRadera
  6. Den konstruerade "enkla bakgrunden", i en stereotyp historia som totats ihop av personer - tänkbart att det är ett team - som säkertinte kommer ur den miljön... Vill nämna en orealistisk detalj som denna titel "don", den är reserverad för präster i Neapel, har aldrig stött på den i samband med camorra, utan säkert hämtad direkt ur puzos Gudfadern

    SvaraRadera
  7. Det beror inte bara på det utan på att en del och lite till räcker för att identifiera känslan av tomhet, det är tänkbart att det finns partier i de senare böckerna som inte är lika tomma men det kan det förstås göra i alla böcker, möjligheten till collage, tillfälliga injektioner, buktaleri, sneglande osv är outtömlig i textindustrin, böcker som "fyller ett behov" vad det nu kan vara, "tillgodoser" en längtan efter sanna berättelser om mer eller mindre stackars flickor i rustika miljöer... habiliteten skriar som en stackars plasthäst som inte ens är en häst av plast. Hela upplägget med dockan i källarenoch kvarterets "don"..
    Den dåliga smaken kommer att korrumpera litteraturen inifrån, shit pommes frites det gör garanterat ingenting men världen utanför våldsporrläsningen kan kladdas ner av frityrklibbiga fingrar

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)