söndag 24 mars 2019

Anne Franks dagbok, världsberömd autofiction

Nej, så säger man ju inte. Det skulle antagligen betraktas som vanvördigt. 
Neologismen autofiction är diffus, och skällsordet (det är oftast ett skällsord) används inkonsekvent. Inkonsekvensen kommer sig troligen av att ingen har riktigt klart för sig vad det är.

Jag har hittat en bra genomgång av begreppets historia, i bloggen minimaetmoralia.

En snabb slarvsammanfattning:

Till en början syftade autofiction på en ny typ av komplicerad självbiografi besläktad med nouveau roman. 
Efter Freud och Lacan går det inte längre att skriva naiva "genomskinliga" självbiografier, som Rousseau eller Goethe, utan man måste ifrågasätta sina bevekelsegrunder, sina minnen. 

Innan begreppet autofiction myntades, av en författare som hette Doubrovsky, hade Jean-Paul Sartre och Michel Leiris redan skrivit "postfreudianska" självbiografier, men utan att finna det nödvändigt att proklamera en ny genre. 

Genren autofiction används sällan retroaktivt, dvs författare som skrivit självbiografiskt före 70-talet och innan begreppet myntades kallas inte autofictionförfattare. 
Michel Leiris L'Âge d'homme betraktas alltså inte som autofiction, trots att den stämmer  ganska väl överens med Doubrovskys definition. 

Men s
å småningom har autofiction mer och mer kommit att beteckna en experimentell identitetslek, ett virtuellt paradis där man kan vara den man vill. Den kan innehålla manipulation, blandning av fakta och fiktion, mystifikation, "euforisk kreativ omnipotens". 

l’autofiction è diventata il terreno sperimentale entro cui il soggetto, piuttosto che lasciare emergere l’inconscio attraverso l’iniziativa di una parola “sintomatica”, può divertirsi a manipolare la propria identità, ad “auto-generarsi” sbizzarrendosi in una sorta di euforica onnipotenza creativa. In area francofona, maggiore esponente di questa visione è Regine Robin, teorica canadese e autrice di un libro intitolato “De l’autofiction au cybersoi”. 

Torgny Lindgrens Minnena ljuger skulle kanske kunna sägas vara ett exempel på den första definitionen av autofiction, Aase Bergs Haggan och Horace Engdahls Den sista grisen exempel på den andra definitionen. 

 Men i Sverige verkar debatten ha fastnat i frågan om det är egotrippat att skriva självbiografiskt. Självklart, det är egotrippat att ta sig tid att skriva överhuvudtaget. 

Lil Hardin Armstrong & her Swing Orchestra, Oriental Swing



Här är texten till Oriental Swing

Now, Arab sheiks on the burning sands,
Come into their harems and clap their hands,
Said, "Come on, girls, are you ready to play?
Let's have a little more of that swingin' today."
Now, geisha girls in old Japan,
Wink behind their peacock fans,
Since they learned to say, "Yeah!
Let's swing it like Amelican's swing swing dance!"
Now, in the land of Fu Manchu,
The girls all now do the Suzie-Q,
Clap their hands in the center of the floor,
Saying, "Ching, ching, chop-suey, swing some more!"
Now, Gypsy caravans have changed their mode,
They truck down the Romany road,
With their hi-de-hos, and their hey-hey-diddle,
Doin' the swing on the Gypsy fiddle.
Them eastern wisemen know the story,
Of the swing with Oriental glory,
They stroke their beards and grin,
Sayin', "Swing, little children, till the dawn comes in!"

52 kommentarer:

maja lundgren sa...

Funderar på om Knausgårds Min kamp tillhör den "naiva" Rousseauanska självbiografin. Osäker på det.

Verutschkow sa...

Knausgård får ju ett fint pris av/på Svenska Akademien nu i början
av april. Ikke sant ?

"Tack för ditt intresse. Tyvärr är evenemanget fullbokat.

Med vänlig hälsning

Svenska Akademien"

maja lundgren sa...

Haha ja, "autofiction" är poppis.

maja lundgren sa...

"Kvinnors skelett bryr sig inte om pressetiska regler" - det här är exakt den typ av känslomässig argumentation som används inom fascismen. Malin Ullgren i DN.

Anonym sa...

Ullgrens text fick mig att tänka på en ganska intressant bloggessä jag kom över nyligen

https://slatestarcodex.com/2014/02/23/in-favor-of-niceness-community-and-civilization/

But then someone else says “Well, if they get their exception, I deserve my exception,” and then someone else says “Well, if those two get exceptions, I’m out”, and you have no idea how difficult it is to successfully renegotiate the terms of a timeless Platonic contract that doesn’t literally exist.

No! I am Exception Nazi! NO EXCEPTION FOR YOU! Civilization didn’t conquer the world by forbidding you to murder your enemies unless they are actually unrighteous in which case go ahead and kill them all. Liberals didn’t give their lives in the battle against tyranny to end discrimination against all religions except Jansenism because seriously fuck Jansenists

maja lundgren sa...

Måste be er anonyma att välja ett nick, det blir för rörigt annars.
Jag har inga problem med att förstå ursinne, kollektivt ursinne kan väl vara rätt ok också, även om alla kritiska frågor per automatik tystnar eftersom meningen är sammanhållning, vi är så många att vi rent fysiskt kan stoppa det som är fel, men här måste man återigen väga in mediernas roll, för vreden började med ett TV-program. Jag har inte sett det, eftersom jag är utomlands. Men det brukar sällan vara fel med mediekritik, det kan gå väldigt snabbt att bli känslomässigt påverkad av TV.

Malin Ullgren hakar bara på. "Kvinnors skelett bryr sig inte om pressetiska regler" är en förskräcklig mening, en paroll av den sort som kan hypnotisera genom sin antiintellektualitet.

Anonym sa...

Och nu vill vicesheriffen på DN Kultur gjuta olja på samma vågor som Ullgren och andra piskar upp: https://www.dn.se/nyheter/asa-beckman-nu-galler-det-att-anvanda-vreden-smart/

Pompe

maja lundgren sa...

Har inte DN, kan inte läsa artikeln.
"Använda vreden smart", jo kan just tänka det.
En dag kommer till och med kvinnor genomskåda luftpastejer, och då kanske det kan bli något som skulle kunna kallas jämställdhet.
Men den som är intresserad av att ta reda på hur kvinnomisshandeln faktiskt skulle kunna minska, blir tvungen att tänka förutsättningslöst, odogmatiskt och osentimentalt.

Fint att se ungdomarna vid Brandenburger Tor idag. Fredagsdemonstration.

maja lundgren sa...

De som är förbannade vill att skådespelaren ska fockas från Dramaten, de tycker så och står för sitt ursinne. Om de har moraliskt rätt eller fel vet faktiskt inte jag, eftersom jag är amoralisk och helt bortom gott och ont. Däremot är det ju bara fånigt när kåserifeminister ska linda in det i "nej det betyder inte att någon ska åläggas yrkesförbud, men..." "nej vi ska absolut inte ha mediedomstol och lynchjustice, det handlar inte om det utan..."

maja lundgren sa...

Ty i deras mun är intet visst,
sin tunga göra de hal.

maja lundgren sa...

inom parentes sagt - det är ot just här - så kan inte M&T kanoniseras, och alltså inte heller infogas i någon "rebellisk" tradition, och varför det? Det borde märkas redan på de allra första sidorna, om inte annat framgå allteftersom, att den handlar om sånt som det inte går att tala om, och då menar jag inte patriarkal tystnadskultur, den är ju ganska lätt att benämna, hallå där det här är den patriarkala tystnadskulturen, utan jag menar överhuvudtaget situationer som det är rent fysiskt omöjligt att tala om.
Ja, en del upptäcker det i Myggor och tigrar och andra gör det inte, för övrigt förändras verkligheten hela tiden, Neapel är mycket förändrat idag... Var började jag - jo: läsaren läser, blir magnetiserad eller så vänder magneten motpolen till, och sen är det tyst. Sen ska det vara tyst. Det som står mellan pärmarna är hermetiskt inneslutet där, hemligt som görandena och låtandena i det slutna kvartetet.

Anonym sa...

Just den känslan får jag! Mystiskt kusligt och nästan overkligt!

Apropå Josefin Nilsson och skådespelaren... så kan jag nästan tycka att det räcker nu. Det pratas så mycket om mäns våld mot kvinnor i radio och TV nu att man tröttnar och knäpper av.
C-Jane

maja lundgren sa...

Har det blivit hissmusik?

maja lundgren sa...

Tänk att Brandenburger Tor är en propylé. Det visste jag inte.

Kanske bör tillägga några rader aoropos kommentaren om kollektivt ursinne, för det första något rent känslomässigt, nämligen att jag inte alls är immun mot den berusande känslan av en stor mängd människor som sluter upp kring något gemensamt, något av godo, och manifestationen vid Brandenburger Tor idag fick fjunen på mina armar att göra givakt, jag rös, och hade svårt att hålla tillbaks tårarna.

maja lundgren sa...

Det var visserligen inget ursinne i demonstrationen, och heller ingen hysteri, panik eller neuros, som alla de här giftiga käftarna pratar om, de som föraktar ungdomar, ja faktiskt helt öppet föraktar de barn och ungdomar.
Det jag vill säga är att det inte är något skamligt att vilja uppgå i något större, att gemensamt med många andra manifestera för rättvisa, i det här fallet för naturen. Jag är en varm anhängare av strejker, också.

Kvinnors ursinne känner jag själv. Både när det gäller bagatelliseringen av misshandel och våldtäkt, och stöddighet, förakt för kvinnlig bildning, allt det där som händer när en kvinna inte håller sig på mattan. Jag hyser esomoftast ett sånt ursinne inom mig fortfarande. Men de här kåserifeministerna är inte på riktigt, det är up fly Words, et cetera.

maja lundgren sa...

Brandenburger Tor idag, bland det mest underbara jag varit med om på ett tag.

Anonym sa...

Härligt det låter Maja
Jag tror inte att de här ungdomarna att alltid är beredda att ändra sin livsstil, men jag föraktar dem inte!
C-Jane

maja lundgren sa...

Jag tror att det är så här - om de ändrar sin livsstil blir de kallade sura neurotiker och hysteriker - om de inte ändrar sin livsstil får de heta hycklare.

maja lundgren sa...

Å, Jag mötte Lassie... Den är så absolut underbar.
https://www.youtube.com/watch?v=8iv5N8vuydY

Anonym sa...

Men autofiktion används väl rakt av som synonym till självbiografiskt skrivande idag? Helt frånsett vad Doubrovsky menade med det?
(Inte läst Doubrovsky, är det värt?)



maja lundgren sa...

Har inte heller läst Doubrovsky och kommer nog aldrig göra det heller... Hur autofiktion används kan vara ett ämne för avhandlingar i litteratursociologi - det är säkert redan det. Mitt intryck är att det i Sverige används nedlåtande, som en synonym till dokusåpa, det förknippas med skvaller i sociala medier och gränslös exponering av privatlivet, och som jag fattat det är det snarast motsatsen till vad Doubrovski menade (autofiction i hans mening lär vara en mycket mycket intellektuell approach till det självbiografiska, nouveau roman som det jämförs mer är väl så långt från dokusåpa man kan komma) men inte heller riktigt synonymt med identitetslek och "cyberjag", som Régine Robin - som jag inte heller läst - skriver om.
Jag har alltid tyckt akut illa om uttrycket autofiktion. Det låter så jävla dumt.

maja lundgren sa...

Tror inte att det är speciellt många som läst Doubrovsky eller Régine Robin, Sverige är extremt angloamerikanskt inriktat, men det används ändå och (så är mitt intryck) väldigt inkonsekvent.
Sen har vi då det djupt föraktfulla "strip lit", mig veterligen är det bara jag som bekladdats med det uttrycket,

maja lundgren sa...

… och så har vi parallellt med detta respekterade och ärevördiga självbiografier som inte kallas autofiktion, t.ex PO Enquists, och vidare har vi "kvinnolitteratur" och "invandrarlitteratur" som alltid riskerar att betraktas med nedlåtande välvilja, som naivt autentiska, om de inte är skumma och dubiösa på något sätt, men

maja lundgren sa...

Måste äta - på återhörande

Anonym sa...

Det genre som ansetts finast är väl vittneslitteratur? Imre Kertesz till exempel. Kanske har förändrats det senaste åren?

maja lundgren sa...

Ja, det kan nog stämma, och jag tror inte att det har förändrats. Jag tror att det ofta vagt använda begreppet autofiktion aldrig skulle kunna användas om Imre Kertesz.

Vittneslitteratur har konnotationerna sanning och allvar, autofiktion brukar väl ofta förknippas med fejk och lättsinne.

Anonym sa...

Apropå vittneslitteratur så åker Ebba Witt-Brattström just nu runt i Sverige och pratar om ”en ny sorts vittneslitteratur”. Det handlar inte om Primo Levi, Imre Kertesz och Herta Müllers författarskap utan fokuserar på metoo-rörelsen.

maja lundgren sa...

Aha, ja jag såg något om att hon skulle "tjuvkoppla" metoo-rörelsen till litterära skildringar av övergrepp, tjuvkoppla såg lite märkligt ut, å andra sidan är det inte författarna som skriver reklamtexter. Men det är ju något av en bedrift om hon lyckas ställa sig i spetsen inte bara för den så kallade kulturmansdebatten, utan även för metoo-rörelsen :D

Anonym sa...

Ja. I hennes bok "kulturmannen och andra texter" skriver hon ganska dömande om "den irrande själen" Nadja, vilket mick mig att reagera.

maja lundgren sa...

Va? Nadja, ur André Bretons roman?
Det förvånar mig egentligen inte, det snusförnuftets styrka jag förknippar med Ebba WB (och en del andra massmediala kulturkvinnor för den delen) kan nog inte annat än fördöma någon som Nadja,

maja lundgren sa...

För övrigt, en parentetisk kommentar: året efter Myggor och tigrar blev jag inbjuden att tala den 8 mars, av ett litterärt kvinnoförbund, jag blev glad, det var överhuvudtaget inte givet att M&T skulle få stöd från feministiskt håll. I alla fall, det blev inget för Ebba Witt Brattström, som tidigare hade tackat nej, ångrade sig plötsligt och tackade ja, efter att styrelsen diskuterat att bjuda in mig. Jag känner mig nästan säker på att hon ångrade sig för att hon inte ville att jag skulle bjudas in dit, det är ganska sannolikt faktiskt

maja lundgren sa...

Men det kvittar, det behöver givetvis inte ha varit därför - och professorn får gärna vara galjonsfigur för en helt annan typ av feminism

maja lundgren sa...

Kulturmediemakt handlar om klaner, inte om kön.

maja lundgren sa...

I alla fall, bland det mest komiska i den där hemska slutna facebookgruppen för kvinmliga journalister, jag blev tillagd och var med ett tag men gick ur av några orsaker, i stället för att sitta och spionera på ett hemligt snack man inte gillar, många gör så eftersom det lätt väcker paranoia med slutna grupper, folk törs inte gå ur för då har de inte koll på vad som skrivs. I alla fall, var var jag: jo, det mest spejsade var när det uppstod en livlig undergrupp som diskuterade de fantastiskt bra manliga chefer de haft, och vilka jävliga kvinnliga chefer. Det var roligt därför att det gick på tvärs mot enhetsfronten, den metookonsensus där t.ex även Helle Klein och Maria Schottenius ingick (jag föraktar dem, det är en ful känsla att förakta och inget jag försvarar, känner dem inte privat men deras offentliga figurer föraktar jag, föraktar dem djupt).
Nu var det inte därför jag gick ur - alltså den här komiska lilla undergrupperingen där folk pratade om icke namngivna bra manliga chefer och icke namngivna dåliga och elaka kvinnliga förtryckarchefer, på kollisionskurs mot konsensusmediefeministerna där t.ex Helle Klein och Maria Schottenius nästan förvånande ingick, det var rätt mycket hemlighetsmakeriet som fick mig att gå ur och att det var några stories som jag inte trodde på (men vi måste backa upp varandra nu! Ja tjejer, vi har ju ingen egen ryggrad så vi måste ha varandras rygg!) Jag gick ur för att slippa bli misogyn...

maja lundgren sa...

Om jag ska uttrycka det lite mer koncist, och inte bara låta det välla fram oredigerat: Det talas mycket om "efter metoo". Smida medan järnet är hett, utnyttja metoo smart, osv.

maja lundgren sa...

Anonym 11.56: blev lite nyfiken på raderna om "den irrande själen Nadja", citera gärna mer (Nadja är inte en så värst välkänd eller omdiskuterad bok i Sverige, så jag blir nyfiken på vilken typ av kritik EWB riktar mot den och varför) God natt

maja lundgren sa...

Men det är bra, surrealism är inte bara "lite crazy", det är förväntat att en Nadja ådrar sig karriärens och präktighetens hårda nypor, i form av en Schottenius eller en Brattström. Det är andefattig borgerlighet, uppkavlade ärmar, syrliga leenden, gärna en skinnpaj för att det ska se ungt och tufft ut, och händerna i midjan så att det syns att det här inte är någon liten irrande själ inte...

Anonym sa...

Witt-Brattström riktar den största kritiken mot (kulturmannen)Andre Breton. Nadja beskrivs som sinnesförvirrad och prostituerad. Ge boken till vilken vanlig enkel manlig läsare som helst. Du får inte höra orden "sinnesförvirrad" och "prostituerad", du får höra helt andra ord.

maja lundgren sa...

Aha, jag förstår. Ja det är klart, Nadja är en kuslig bok på många sätt, liksom surrealismens olika former för kvinnodyrkan, mytologisering av "barnkvinnan", kvinnan som musa osv. Jag skrev själv ett förord till Nadja, om du läst M&T, som avfärdades som "feministiskt dravvel"... Så det är fullt tänkbart att Ebba WB och jag är överens till viss del här. Det fanns outhärdliga kvinnoroller inom surrealismen, men helt enkelt var det inte.
Sen är ju Nadja en svårläst bok, enormt intellektuell så att säga - känner mig inte hundra på att en vanlig enkel manlig läsare, eller kvinnlig läsare för den delen, skulle orka med att läsa mer än ett par sidor. Avser inte att vara nedlåtande nu, men... Ok. Kanske har fel på den punkten.
Vad tror du att en vanlig enkel manlig läsare skulle säga om porträttet av Nadja?
Att hon var synsk, men krossades av psykvården?

maja lundgren sa...

2 saker måste läggas till anekdoten om bokbordet med mera:
hårklyverier av viss vikt
sen ska jag undvika ordet jag i all framtid, lovar

det ena är att J kan ha föreslagit lösningen själv men inte vågat berätta det för mig eftersom jag redan var högst irriterad på hela Divangänget, som brukade ringa hem och bråka medan J gömde sig, så jag fick bli mellanled där; alltså, rent hypotetiskt är det alltså tänkbart att det var J som föreslog att han skulle sälja även Akademiledamotshustruns böcker, när hon började klaga på regnet, och att han dessutom erbjöd hemleverans av icke sålda böcker. Men att han var rädd att jag skulle bli arg, så han framställde det som att hon bett honom om den tjänsten.

Det andra - "jag tror inte ni har råd att handla där jag köper mina kläder" :

Det har aldrig varit synd om mig. Det är inte synd om den som har ont om pengar för att hn valt ett konstnärligt yrke, men trots allt vetat att h^n i princip skulle kunna få låna av sina föräldrar (men då med uppmaningen att klippa sig och skaffa ett hederligt yrke i stället, mina föräldrar var ganska protestantiskt stränga och inte särskilt pigga på att jag skulle bli författare).

maja lundgren sa...

Redan 1915 fanns en leda vid autofiktion. "Människor som skriver ner sina upplevelser är långsinta, hämndgiriga människor med sårad fåfänga. De håller krampaktigt fast vid sina belägg och dokument, likt Shylock vid sitt skrin. De tror på en variant av yttersta domen. Då skall de framlägga sina anteckningsböcker. De kommer att belönas med en höjning av skaparens vänstra ögonbryn. Man måste akta sig för att förfalla till en sådan misantropi. Det senaste århundradets realism avslöjar en pedantisk tro på den straffande rättvisan. Vad skulle annars alla dagböcker, brevväxlingar och promemorior tjäna till?"
Gissa vem som skrev detta, utan att googla, jag har ju redan haft citatet i bloggen tidigare så en uppmärksam läsare borde kunna kunna.

Anonym sa...

Jag läser den som en tragisk kärlekshistoria. Skall jag använda lika kliniska ord som professorn hade jag nog sagt att Nadja är Som brinnande magnesium kanske. Hyperkänslig.

maja lundgren sa...

Han som skrev det hade lika rätt och fel 1915 som 2019. Gick från dadaism till katolicism.

maja lundgren sa...

Som brinnande magnesium. Tragisk kärlekshistoria. Det tycker jag om. Mycket bra.

maja lundgren sa...

Men det stämmer inte på, exempelvis, Nadja. Det hade varit mycket synd om den historien inte hade dokumenterats.

Anonym sa...

Hugo Ball?

Zigge

maja lundgren sa...

Rätt! Är inte hans tonfall lite hämndgirigt? Dvs som om han hade en pedantisk tro på en straffande rättvisa som skulle klippa till mot dagböcker, brevväxlingar med mera?

maja lundgren sa...

"Man måste akta sig", skrev Hugo Ball.
Och idag, när det hemliga är en bristvara - för att uttrycka det sarkastiskt - ja man kan tänka sig att någon lanserar en app med hemligheter, eller formuleringar som ger sken av att det finns hemligheter, att lägga ut i sociala medier. Hemligheter är en bristvara i våra dagar, men nu finns en app! Hemlapp! (nej det låter inget vidare, Secrapp låter inte bra heller).
Emellertid är kvinnligt självbiografiskt fortfarande mer laddat och opassande eller kontroversiellt enligt gängse etablissemanget, "böcker av den här sorten" skrev Bernur, "genererar inga klassiker", och då menade han kvinnlig så kallad autofiction, inte Knausgård eller Norén; Schottenius, när hon viftar med tvångströjorna igen, är specifikt ute efter Unni Drougge, mig, kvinnorna som vittnade i Geijerskandalen, boken om bordellhärvan har hon också tagit avstånd ifrån, ibland undrar jag om hon eller någon av hennes närmaste har något att dölja, det verkar ju helt enkelt skumt? Jo man kan vifta med hötjugor mot några män också, det händer förvisso. Men det manliga jaget är kanske fortfarande mer lättsmält, betraktas slentrianmässigt inte som lika egotrippat och narcissistiskt när en man skriver jag, kvinnor förväntas bilda odifferentierade kollektiv, tjejerna som inte är några blyga violer och har varandras rygg gör det på skrivbordet, lite lustigt att höra den här Agnes Lidbeck (som jag tycker skriver så tråkigt men jag har en väldigt avvikande smak, de flesta tycker nog att Breton är tråkigare t.ex), i Babel säga att hon skulle äta prinsesstårta och läsa Noréns dagböcker på hans födelsedag för av det han gjort var det var dagböckerna som gjort djupast intryck på henne, och INTE TILLSTYMMELSEN TILL MORALISKT FÖRDÖMANDE! Mig tog hon i örat för att jag skrivit Myggor och tigrar, aja baja, man angriper inte namngivna!

Anonym sa...

”Äta prinsesstårta och läsa Noréns dagböcker på hans födelsedag”. Underbart! Var annars än i Babel?

Pompe

maja lundgren sa...

hehe ja... Jag tittar sällan på Babel men fick för mig att jag ville höra författaren till Kattperson och en nigeriansk författare som bl.a skriver om igbobegreppet chi, jag har översatt Buchi Emecheta och tycker Nigeria är väldigt intressant, vill åka dit om världens makthavare över resandet får ändan ur arslet och ser till att tåg och båt går något smidigare än idag. Det var som vanligt lite flams och trams också, Jessica Gedin frågade en panel hur de skulle fira Lars Noréns födelsedag. Alltså det var ju harmlöst, men alltså VÄLDIGT TYPISKT Babel. En seriös författare var med, Johannes Anyuru, som såg lätt besvärad ut hela tiden, han sa väl att han skulle läsa Noréns dikter på Noréns födelsedag. Agnes Lidbeck samtidens uppburna familjeskildrare verkade bluffa lite, jag fick intrycket att hon inte läst/sett så mycket av Norén, hur som så sa hon att hon skulle äta prinsesstårta och läsa dagböckerna som var det hon tagit djupast intryck av utan fördelsedagsbarnet. Det tyckte jag var oväntat, jag är inte så väldigt intresserad av dagböckerna med undantag för att Norén skriver några ord om M&T som gjorde mig alldeles tyst av glädje, men däremot pjäserna! och i viss mån dikterna, men främst pjäserna. Hur som haver, jag gillar faktiskt inte Agnes Lidbeck. Nenne. Och det är högst ömsesidigt. Jag tycker det var dubbelmoral att hon var nedlåtande mot mig och moraliserade, för att jag nämnde namn, osv. men inte en spydighet mot Norén.
Men det här är sånt trams som Hugo Ball skulle balla ur av...
Men jag studsade till i det Babel där vi var samtidigt då hon sa att hon slåss när hon blir arg. Apropå vrede. Jag slåss, sa hon. Och menade det bokstavligen tror jag. Men inte ens kvinnor har rätt att slå någon, så om någon har blivit slagen av Lidbeck, polisanmäl för i helvete.

maja lundgren sa...

Allt kött och sten är hö. Ajajaj Nòtre dame.

maja lundgren sa...

^