Anekdot!
När jag turnerade i Frankrike och pratade om Pompeji blev jag inbjuden till litteraturfestivalen i en stad känd för sitt bärnstensfärgade brandywijn. Alla inbjudna författare hade i förväg blivit ombedda att föreslå ett diskussionstema. Jag funderade länge, till sist kom jag på något som kunde vara intressant: den engelspråkiga kulturens dominans i Europa. Frankrike är en nation som är mycket stolt över sin litterära tradition och det här borde ju både arrangörer och publik tycka var en utsökt artighet och ett relevant ämne för debatt. Jag föreslog alltså "Den anglosaxiska litteraturens dominans i Europa", och förberedde ett litet anförande om gräddfilen som görs för engelskspråkig film och litteratur. I festivalens folder utlystes debatten med några ord om översättningar och liknande, och så blev det dags.
Men det visade sig att stadens litterära pris skulle utdelas till en engelsk författare det året och när jag kom till kulturhuset där diskussionen och presentationen av oss författare skulle äga rum hade moderatorn ändrat i programmet och debatten skulle utgå. I stället satt vi bara där på rad och moderatorn presenterade oss med några ord och frågor, och större delen av tiden gick åt till en hyllning av pristagaren.
Men så reste sig en kvinna i publiken och sa ungefär: vad är det här? Det är ju bara ointressant marknadsföring. Jag kom hit för att delta i en debatt om den anglosaxiska litteraturens dominans i Europa.
Hon var arg på riktigt. Det visade sig att en grupp från institutionen för slaviska språk hade begivit sig till litteraturfestivalen där de ivrigt väntade på debatten.
Moderatorn blev irriterad och försökte släta över. Han fick medhåll av en fransk författarinna i panelen. Hon talade nedlåtande om felanvändningen av uttrycket "anglosaxisk". Anglosaxiska är ju fornengelska. Det talades fram till elvahundratalet. Man kan idag inte tala om någon anglosaxisk litteratur, det är absurt.
Jag kände mig inte särskilt marknadsförd eftersom moderatorn uppenbart hade svårt för Pompeji, synnerligen korta och kyliga frågor, jag drog lite ur anförandet jag förberett, ursinnet i en falang av publiken mojnade inte även om den argaste kvinnan sa något om "hon försöker åtminstone".
Det var spännande att det var så explosivt. Den engelska författare som fått pris var småputtrig och gemytlig, det var även fransyskan som underkände uttrycket anglosaxisk.
Lärdomen jag dragit av detta är att jag numera säger angloamerikansk.
