Det speciella med bloggande är ju spontaniteten, allt det där som författare har för sig - stryker, slänger sidor, svär, shit va dåligt, fan det där är ju en darling, det där lever ju inte, det där är inställsamt, nämen nu blev det nåt, ok det där kan få va kvar - utspelar sig i "realtid", det är fantastiskt generöst att bjuda på den ömtåliga och ombytliga processen. Fast det här är ju bara en blogg förstås. Och en del författare har "stenhård kontroll", det är då det för mig liknar "skrivarkursprosa", det kanske är perfekt men det lever inte riktigt. Men nu kom jag på att det blir bättre här om man bara citerar EN rad av Ekelund!
Så här kan det låta i huvudet: men använder jag metaforen "strandhugg" nu? Skojar jag eller? Strandhugg är en typiskt höglitterär och lite förnäm metafor. Strandhugg i den sentida franska prosan. Strandhugg i dadaismen.
ok Men framförallt är det en rätt märklig vikingametafor. Ett strandhugg är en pirathistoria, dvs pirater som attackerar en kust, och då funkar strandhugg inte det minsta som jag använder det i inlägget nedan. ofta är det så, att ett stilande språk avslöjar sig i sakleden.
Skön som det oväntade mötet mellan Vilhelm Ekelund och Black Sabbath . Simma lugnt, vi som hängt här nästan sen början förväntar oss inte att varenda inlägg ska vara dödsmördarbäst hela tiden. Zigge
klart ni inte gör ni kan inte förvänta er nånting eftersom det är gratis. Fast det är lite fantastiskt att några av er hängt med så länge, en tacksam eloge från mig
Absolut inga jämförelser i övrigt men har inte en ganska aktuell dom i Patent- och Marknadsdomstolen visat att man kan blanda saker och ting lite hur som helst så länge man inte medvetet förvränger ...
"Sömnlösheten var det … Note to self: man bör inte läsa kommentarsfält. Jag brukar inte ha svårt att avhålla mig från det. Livet är för kort och livslusten för ömtålig. Nu, med den färska domen i klassikerskyddsmålet – till Nordiska motståndsrörelsens fördel – tänkte jag ändå att det kanske var något av en plikt att skanna reaktionerna. Scrollade igenom kommentarerna. Hätskheten mot Svenska Akademien var betydligt större än hätskheten mot Nordiska motståndsrörelsen. Jag brukar tänka att det är bra att det finns kommentarsfält att skriva i, men att det inte betyder att jag måste läsa dem. Det är lite som att läsa huvudvärkstabletternas bipacksedlar, i ett nafs förlorar man varje hopp om att någonting någonsin ska bli bättre."
Aha, var det det det syftade på. Jag läste Anne Swärds artikel, har sällan läst något mer naivt. Hon läste Nordfront och reagerade ungefär: "lever vi verkligen i samma verklighet?" Hon fattade inte vad den ideologin är och vad den gör med folk. Det lät som om hon var på vippen att bli förhäxad själv. Indignation som förstadium till förhäxning. Det där som du citerar är också för dumt att publicera, man får bara intrycket av prinsessan på ärten. Men DN kultur har tyvärr tagit på sig att vara grötmyndig och självgod i största allmänhet. Lite som att läsa huvudvärkstabletternas bipacksedlar. Akademien är till för att det ska sitta svagbegåvade i den.
Beträffande rätt att citera och liknande, tror jag att Akademien hade gjort bäst i att låta saken bero. Strunta i det helt enkelt. Litteratur är som det mesta, går att använda till det mesta och föreställningar om litteraturens renhet eller godhet är förljugna i sig.
På sätt och vis låter ju Akademien saken bero när de inte överklagar domen. Själv har man ett antal gånger gått längre än så. Med någon liten enstaka framgång som resultat ...
Men det är svårt att veta vad man skall/bör tycka i just den här frågan. Är man t ex i grunden för och emot båda parter ?
Jag kan ge min (hafsiga) definition av postmodernism först, den är extrem sanningsrelativism och förnekande av någon verklighet utanför språket, den är världsfrånvänd och gillar t.ex att konsumera "mystik" eller "politik", den är i regel före detta vänster, passerar med ganska stor lätthet från det finns ingen sanning bara perspektiv till något slags lojt flimrande religiös tro, när det gäller filosofer som brukar kallas postmodernister eller snarare poststrukturalister är det väl egentligen bara Julia Kristeva jag gillar, men det var längesen jag läste Kristeva. Vet inte om Deleuze brukar kallas postmodernist/strukturalist, men han är extremt auktoritär, en sadist i fluffbyxor. Ekelund kan aldrig vara postmodernist, alltså han var inte ens modernist och det känns orimligt att tala om postmodernism avant la lettre. Plus att det inte stämmer på flera andra sätt. Larsson, tja hans romaner kanske kan sägas vara en skildring av ett postmodernt tillstånd, alienation, tomhet eller hur man vill kalla det.
Den ena parten kan man inte vara något annat än i grunden och på djupet emot. Bara för att förtydliga lite. Den andra parten kan man vara emot på ett annat sätt, men aldrig lika mycket i grunden och på djupet (såtillvida man inte trillat ner i nåt slags jätte-anti allt ) När jag lite cyniskt säger att föreställningar om litteraturens renhet och godhet är förljugna (vilket jag iofs menar att de är, ska återkomma till det apropå en bra essä av Teju Cole och Obama), menar jag inte att skriva under på ett allmänt bildningsförakt, alltså typ att avskaffa humaniora i skolan, avskaffa folkbildning, avskaffa allt som kan störa nyliberalismen. Risken är att det är riktigt jävla mörka tider på gång, det funkar inte att idealisera finkultur/storstadsvänsterliberaler, fördöma lantisar och nöja sig med det Återkommer
Dessa personer blev aldrig invalda (eller lät sig aldrig väljas in) i Svenska Akademien men de är alla mycket högt värderade hos det svenska folket och även internationellt i vissa fall. Kanske för att de både värnade sin konstnärliga och intellektuella autonomi. August Strindberg 1849-1912 Hjalmar Söderberg 1869-1941 Vilhelm Moberg 1898-1973 Ivar Lo-Johansson 1901-1990 Astrid Lindgren 1907-2002 Stig Dagerman 1923-1954 Sara Lidman 1923-2004 Per Olov Enquist 1934-2020 Lars Norén 1944-2021
Jo. Och av författarna på den listan är ju åtminstone två omöjliga att tänka sig i Akademien, jag tänker på Strindberg och Norén. De hade knappast velat gå på kungamiddag. Den förre har ju varit död så länge att han inte väcker mycket anstöt längre. Han har inga fiender i livet. Man bör nog minnas att det inte bara är kvinnor som blivit galenförklarade eller ansedda som schaskiga och klena skandalskrifvare i kalsonger, osv. (Ja, även Rousseau blev tagen i örat av borgerligheten). Den senare har fortfarande en del vedersakare i nuvarande etablissemang, fast - tror jag - ganska ljumma. De är så övertygade om sin förträfflighet att nån konstnärstyp som påstår att deras skriverier är falskheter som allmänheten borde slippa, ja den måste helt enkelt vara lite sur och gnällig. Vaknat på fel sida? Sudda bort din sura min vi som är så bra och viktiga kulturprofiler. Wiman avråder iofs från läsning av dagböckerna, men jag har inte intrycket att han är upprörd. En annan som Norén träffande kallade unken och falsk, men som många i kultursvängen verkar uppfatta som förbindlig, klok och behaglig, verkade bli lite mer putt faktiskt. Av att vara klart ogillad av dramatikern.
Det finns fortfarande de som menar att det är omöjligt att en vänsterman skulle kunna säga att han föredrar överklassbrudar, eller att en vänsterman skulle kunna sticka in armbågen i en kvinnas bröst. De är så övertygade om den saken att de vill sätta etiketten autofiktion på en eller annan bok som inte har med den genren att göra alls. Så med en ädel, bildad, bara en aning gäll röst kan en litteraturvärdinna tala om och ändå undvika att nämna en bok vars författare borde ha spärrats in på dårhus. Ja, det här är ju en typ som glider in och ut ur kungliga tillställningar och andra galor, och som fjäskat något alldeles för Kulturprofilen si och så. Tills det var dags att vända kappan efter vinden. En pseudovänsterliberal karriärfeminist. En Fiende. Råkade lyssna på en podd, den här damen har tillgång till flera kultursidor. Det kan förresten vara fyra som är svåra att tänka sig i Akademien - Lidman och Dagerman kan nog läggas till listan. De kanske blev tillfrågade och tackade nej, jag har ingen koll på detta.
Jodå jag lyssnade också på det där. Antar att du syftar på podden om autofiktion i Bladet. Blev lite ledsen eftersom det såg ut som att det skulle handla om Patrik Lundberg, han har ju skrivit en självbiografisk skildring, Fjärilsvägen, som jag tyckte var fin. Rubriken är: Varför låter allt som sommarprat? och presenteras som att det ska handla om Lundberg. Sen framgår det rätt tydligt att det är en gliring till dig, och du är ju van vid myggbett. :D Jag reagerade på att kvinnan som intervjuade fru Schottenius sa - ungefär - man kan inte ens lägga en spottloska utan att den hamnar på något självbiografiskt. Det säger ju en del om förhandsinställningen, så att säga. Du ska inte ta åt dig, men du ska stå på dig. Vad mig anbelangar avslöjade sig det s.k etablissemanget när de gjorde sitt bästa för att knäcka dig. Skrev inte Guillou om ditt självmord till och med? Jag tror att det du berättar är sant, eftersom jag vet en del om de här herrarna. En hel del har det kommit ”facit” på också. Men det viktiga är helheten, inte namnen. Varför skulle några uppblåsta kulturmän i Ankdammen vara så viktiga att försvara? Den som läst vad du varit med om och ändå försöker krossa dig, är inget annat än en skitstövel. Menar Algot
Pompe: Eller tackat ja med en rysning. Eller blivit djupt smickrade. Eller tänkt - t.ex Ellen Key - att hon faktiskt kunde uträtta något bra där, som kom allmänheten till del. Jag har väldigt lätt att förstå att någon känner sig djupt hedrad. Alla är inte emot kungahuset heller, och alla tycker inte att korruption eller sexuella övergrepp är något att väsnas om. Det kommer en del skeva och sliriga resonemang om våldtäkt ur kvinnlig penna för tillfället, tex. Det är väldigt mänskligt att känna sig hedrad och lockad, så jag moraliserar inte över dem som tackat ja. Jag är otänkbar, ryser bara jag ser de där bilderna från högtidssammankomster.
Påminn mig om att jag måste erinra om "jag ska krossa honom som en liten lus"-mejlet. Det framställs ofta idag som att hat och hot är något som "pöbeln" står för medan de bildade, medel och överklass är för goda för sånt. Det är inte sant.
Aha läste slarvigt. Blev lite förbryllad av din förmodan att Ellen Key skulle ha fnyst avfärdande, hon hade nog sett det som en viktig uppgift och kunna göra riktigt bra saker där också.
Jo, Guillou skrev om mitt självmord. Det var kusligt. Han är en sån där krönikör med många läsare. Det var nåt slags bisarr välvilja i det hela som nästan gjorde det ännu värre. Min bok borde inte ha blivit utgiven, eftersom det var givet att motreaktionen skulle bli våldsam, och tänk om hon begår självmord. Hela systemet gick bärsärk, katalogen Svensk Bokhandel som är ”branschens” eget organ och går ut till alla redaktioner, kritiker, frilansare och många författare fördömde mig i sin ledare det året. Svenska Dagbladets och Aftonbladets ledarsidor skrev att det här är inte feminism, det är individualism och lättkränkthet. Svenska Dagbladet intervjuade en rad förläggare som sa att min bok inte borde ha blivit utgiven. Och DN:s dåvarande kulturchef förklarade mig sinnessjuk. För att förstå det här räcker det inte med att veta att det handlade om försvar av kompisar, även om det givetvis var en del av det hela.
Det framställs ofta idag som att hat och hot är något som "pöbeln" står för medan de bildade, medel och överklass är för goda för sånt. Det är inte sant. Nej, det är absolut inte sant! Det visade till exempel veckans Uppdrag Granskning med all önskvärd tydlighet.
Reifiering, fetischering, jag far efter några begrepp nu för att förklara varför jag har så svårt för Aase B:s prosaböcker. Förtingligad revolt? Har använt "pseudo" så mycket att jag vill undvika det.
Nej, det är om Sverker Martin-Löf! Och för att spinna vidare på Strindberg:Gert Bokpräntares stora upprorstal i Mäster Olof är lysande. Saknar motstycke i vår litteratur.
Det här är postmodernism i ordets allra mest akuta bemärkelse, extremast tänkbara sanningsrelativism: Ringskog Ferrara Noli i Aftonbladet idag hävdar att det är omöjligt att tala om fejk news, eftersom det inte finns någon sanning. Det har ju enorma konsekvenser givetvis, och framförallt är det ju inte sant. Artikeln handlar om Frankfurtskolan, jag har läst rätt lite ur den skolan, av Adorno har jag nog bara läst hans musiksociologi. Men kan inte tro att han skulle uttrycka sig på det sättet, det gjorde väl inte ens Derrida.
Frankfurtskolan och postmodernismen (vad det nu egentligen är...) fungerar ju som måltavlor för högern båda två, som två (förmodade) "vänsterideologier". Jag hänger ärligt talat inte med i artikeln riktigt, men den verkar företräda åsikten att fiktion och dokumentär kommer på ett ut. Eller att fiktionen är sannare än dokumentären. Det finns inte ens fake news, allt är på något sätt ett val hos läsaren/tittaren. Eller: allt beror på övertygelsens kraft. Mer postmodernt än så kan det inte bli :-) Och riskabelt, förstås.
Jo, det blir som att det bara är suggestionskraften som avgör sanningshalten. Vilket leder till att "det finns ingen sanning" kan slå över i blind tro. Inte för att jag förespråkar någon fyrkantig verklighetsuppfattning, en del kritiker av postmodernismen är lite stelbenta. Kritiker av Frankfurtskolan är som jag fattat det oftast långt ut på högerkanten. Kritiker av postmodernismen finns det lite olika sorter av....
Jag såg en dokumentär om de tyska bordellerna för några år sedan, dvs det var inga torskar som intervjuades men några kvinnor, och så var det rundvisning. Vidrigt. En helt grundläggande dubbelmoral i det också givetvis.
Den där artikeln var lite som en högspänningsledning alltså den var verkligen inte ljummet skriven, men det sanningsrelavi.. relati... gjorde att den kraschlandade. Tycker je, och moi håller med. Frukost!
Plus då att... å det är inte lätt att ha en smak som avviker så mycket och så ofta från det som är högsta mode. jag jämrar mig för att det faktiskt är rätt jobbigt. Jag gillade t.ex inte Fucking Åmål. Den som inte gillade Fucking Åmål blev sedd som konstig. Kanske snobbig. Krånglig. Nu är det Snabba cash. Jag tänkte jag måste titta eftersom krimporr är civilisationens grundpelare, männens hemliga identifikationsobjekt och kvinnornas dildo, men det är inte samhällskritik. Jag började titta och tyckte det var dåligt och stereotypt och att de verkliga människor som spelade vissa av rollerna hade blivit lurade och utnyttjade. Men jag ska mana mig att titta vidare. Visserligen - om Expressens kulturchef tycker det är viktig samhällskritik, kan det inte vara något annat än kvasi.
40 kommentarer:
Sabbath är också bra för det mesta ...
Det speciella med bloggande är ju spontaniteten, allt det där som författare har för sig - stryker, slänger sidor, svär, shit va dåligt, fan det där är ju en darling, det där lever ju inte, det där är inställsamt, nämen nu blev det nåt, ok det där kan få va kvar - utspelar sig i "realtid", det är fantastiskt generöst att bjuda på den ömtåliga och ombytliga processen. Fast det här är ju bara en blogg förstås. Och en del författare har "stenhård kontroll", det är då det för mig liknar "skrivarkursprosa", det kanske är perfekt men det lever inte riktigt.
Men nu kom jag på att det blir bättre här om man bara citerar EN rad av Ekelund!
Så här kan det låta i huvudet:
men använder jag metaforen "strandhugg" nu? Skojar jag eller? Strandhugg är en typiskt höglitterär och lite förnäm metafor.
Strandhugg i den sentida franska prosan. Strandhugg i dadaismen.
ok
Men framförallt är det en rätt märklig vikingametafor.
Ett strandhugg är en pirathistoria, dvs pirater som attackerar en kust,
och då funkar strandhugg inte det minsta som jag använder det i inlägget nedan.
ofta är det så, att ett stilande språk avslöjar sig i sakleden.
Skön som det oväntade mötet mellan Vilhelm Ekelund och Black Sabbath . Simma lugnt, vi som hängt här nästan sen början förväntar oss inte att varenda inlägg ska vara dödsmördarbäst hela tiden.
Zigge
klart ni inte gör ni kan inte förvänta er nånting eftersom det är gratis. Fast det är lite fantastiskt att några av er hängt med så länge, en tacksam eloge från mig
Absolut inga jämförelser i övrigt men har inte en ganska
aktuell dom i Patent- och Marknadsdomstolen visat att man
kan blanda saker och ting lite hur som helst så länge man
inte medvetet förvränger ...
haha, vad roligt. Ska säga det till lautréamont nästa gång vi kommunicerar
1. Är verklighets-chimärer uttryck för postmodernism?
2. Är Stig Larsson en postmodern författare?
Vilka jävla bra frågor. Svarar långt sen, nu nöjer jag mig med det korta svaret, nej på båda frågorna
Det långa svaret: neeeeeeeeeeejjjj.....
Apropå reaktionerna efter domen i PMD.
https://www.dn.se/kultur/anne-sward-jag-ar-en-i-forradarnas-forhatliga-skara/
"Sömnlösheten var det … Note to self: man bör inte läsa kommentarsfält. Jag brukar inte ha svårt att avhålla mig från det. Livet är för kort och livslusten för ömtålig. Nu, med den färska domen i klassikerskyddsmålet – till Nordiska motståndsrörelsens fördel – tänkte jag ändå att det kanske var något av en plikt att skanna reaktionerna. Scrollade igenom kommentarerna. Hätskheten mot Svenska Akademien var betydligt större än hätskheten mot Nordiska motståndsrörelsen. Jag brukar tänka att det är bra att det finns kommentarsfält att skriva i, men att det inte betyder att jag måste läsa dem. Det är lite som att läsa huvudvärkstabletternas bipacksedlar, i ett nafs förlorar man varje hopp om att någonting någonsin ska bli bättre."
Aha, var det det det syftade på.
Jag läste Anne Swärds artikel, har sällan läst något mer naivt. Hon läste Nordfront och reagerade ungefär: "lever vi verkligen i samma verklighet?" Hon fattade inte vad den ideologin är och vad den gör med folk. Det lät som om hon var på vippen att bli förhäxad själv.
Indignation som förstadium till förhäxning.
Det där som du citerar är också för dumt att publicera, man får bara intrycket av prinsessan på ärten. Men DN kultur har tyvärr tagit på sig att vara grötmyndig och självgod i största allmänhet.
Lite som att läsa huvudvärkstabletternas bipacksedlar.
Akademien är till för att det ska sitta svagbegåvade i den.
Beträffande rätt att citera och liknande, tror jag att Akademien hade gjort bäst i att låta saken bero. Strunta i det helt enkelt. Litteratur är som det mesta, går att använda till det mesta och föreställningar om litteraturens renhet eller godhet är förljugna i sig.
"Helvetet är de andra. Har du hört det?"
På sätt och vis låter ju Akademien saken bero när
de inte överklagar domen. Själv har man ett antal
gånger gått längre än så. Med någon liten enstaka
framgång som resultat ...
Men det är svårt att veta vad man skall/bör tycka i
just den här frågan. Är man t ex i grunden för och
emot båda parter ?
Jag kan ge min (hafsiga) definition av postmodernism först, den är extrem sanningsrelativism och förnekande av någon verklighet utanför språket, den är världsfrånvänd och gillar t.ex att konsumera "mystik" eller "politik", den är i regel före detta vänster, passerar med ganska stor lätthet från det finns ingen sanning bara perspektiv till något slags lojt flimrande religiös tro, när det gäller filosofer som brukar kallas postmodernister eller snarare poststrukturalister är det väl egentligen bara Julia Kristeva jag gillar, men det var längesen jag läste Kristeva. Vet inte om Deleuze brukar kallas postmodernist/strukturalist, men han är extremt auktoritär, en sadist i fluffbyxor.
Ekelund kan aldrig vara postmodernist, alltså han var inte ens modernist och det känns orimligt att tala om postmodernism avant la lettre. Plus att det inte stämmer på flera andra sätt. Larsson, tja hans romaner kanske kan sägas vara en skildring av ett postmodernt tillstånd, alienation, tomhet eller hur man vill kalla det.
Den ena parten kan man inte vara något annat än i grunden och på djupet emot. Bara för att förtydliga lite. Den andra parten kan man vara emot på ett annat sätt, men aldrig lika mycket i grunden och på djupet (såtillvida man inte trillat ner i nåt slags jätte-anti allt )
När jag lite cyniskt säger att föreställningar om litteraturens renhet och godhet är förljugna (vilket jag iofs menar att de är, ska återkomma till det apropå en bra essä av Teju Cole och Obama), menar jag inte att skriva under på ett allmänt bildningsförakt, alltså typ att avskaffa humaniora i skolan, avskaffa folkbildning, avskaffa allt som kan störa nyliberalismen. Risken är att det är riktigt jävla mörka tider på gång, det funkar inte att idealisera finkultur/storstadsvänsterliberaler, fördöma lantisar och nöja sig med det
Återkommer
av Teju Cole OM Obama.
Dessa personer blev aldrig invalda (eller lät sig aldrig väljas in) i Svenska Akademien men de är alla mycket högt värderade hos det svenska folket och även internationellt i vissa fall. Kanske för att de både värnade sin konstnärliga och intellektuella autonomi.
August Strindberg 1849-1912
Hjalmar Söderberg 1869-1941
Vilhelm Moberg 1898-1973
Ivar Lo-Johansson 1901-1990
Astrid Lindgren 1907-2002
Stig Dagerman 1923-1954
Sara Lidman 1923-2004
Per Olov Enquist 1934-2020
Lars Norén 1944-2021
Jo. Och av författarna på den listan är ju åtminstone två omöjliga att tänka sig i Akademien, jag tänker på Strindberg och Norén. De hade knappast velat gå på kungamiddag. Den förre har ju varit död så länge att han inte väcker mycket anstöt längre. Han har inga fiender i livet. Man bör nog minnas att det inte bara är kvinnor som blivit galenförklarade eller ansedda som schaskiga och klena skandalskrifvare i kalsonger, osv. (Ja, även Rousseau blev tagen i örat av borgerligheten).
Den senare har fortfarande en del vedersakare i nuvarande etablissemang, fast - tror jag - ganska ljumma. De är så övertygade om sin förträfflighet att nån konstnärstyp som påstår att deras skriverier är falskheter som allmänheten borde slippa, ja den måste helt enkelt vara lite sur och gnällig. Vaknat på fel sida? Sudda bort din sura min vi som är så bra och viktiga kulturprofiler. Wiman avråder iofs från läsning av dagböckerna, men jag har inte intrycket att han är upprörd.
En annan som Norén träffande kallade unken och falsk, men som många i kultursvängen verkar uppfatta som förbindlig, klok och behaglig, verkade bli lite mer putt faktiskt. Av att vara klart ogillad av dramatikern.
Det finns fortfarande de som menar att det är omöjligt att en vänsterman skulle kunna säga att han föredrar överklassbrudar, eller att en vänsterman skulle kunna sticka in armbågen i en kvinnas bröst. De är så övertygade om den saken att de vill sätta etiketten autofiktion på en eller annan bok som inte har med den genren att göra alls. Så med en ädel, bildad, bara en aning gäll röst kan en litteraturvärdinna tala om och ändå undvika att nämna en bok vars författare borde ha spärrats in på dårhus. Ja, det här är ju en typ som glider in och ut ur kungliga tillställningar och andra galor, och som fjäskat något alldeles för Kulturprofilen si och så. Tills det var dags att vända kappan efter vinden. En pseudovänsterliberal karriärfeminist. En Fiende.
Råkade lyssna på en podd, den här damen har tillgång till flera kultursidor.
Det kan förresten vara fyra som är svåra att tänka sig i Akademien - Lidman och Dagerman kan nog läggas till listan. De kanske blev tillfrågade och tackade nej, jag har ingen koll på detta.
Anna Maria Lenngren, Ellen Key, Lars Gustafsson… Eller varför inte Vilhelm Ekelund himself. Självklart skulle han tackat nej. Med en fnysning.
Pompe
Jodå jag lyssnade också på det där. Antar att du syftar på podden om autofiktion i Bladet. Blev lite ledsen eftersom det såg ut som att det skulle handla om Patrik Lundberg, han har ju skrivit en självbiografisk skildring, Fjärilsvägen, som jag tyckte var fin. Rubriken är: Varför låter allt som sommarprat? och presenteras som att det ska handla om Lundberg. Sen framgår det rätt tydligt att det är en gliring till dig, och du är ju van vid myggbett. :D
Jag reagerade på att kvinnan som intervjuade fru Schottenius sa - ungefär - man kan inte ens lägga en spottloska utan att den hamnar på något självbiografiskt. Det säger ju en del om förhandsinställningen, så att säga.
Du ska inte ta åt dig, men du ska stå på dig.
Vad mig anbelangar avslöjade sig det s.k etablissemanget när de gjorde sitt bästa för att knäcka dig. Skrev inte Guillou om ditt självmord till och med? Jag tror att det du berättar är sant, eftersom jag vet en del om de här herrarna. En hel del har det kommit ”facit” på också. Men det viktiga är helheten, inte namnen. Varför skulle några uppblåsta kulturmän i Ankdammen vara så viktiga att försvara? Den som läst vad du varit med om och ändå försöker krossa dig, är inget annat än en skitstövel.
Menar
Algot
Pompe: Eller tackat ja med en rysning. Eller blivit djupt smickrade. Eller tänkt - t.ex Ellen Key - att hon faktiskt kunde uträtta något bra där, som kom allmänheten till del.
Jag har väldigt lätt att förstå att någon känner sig djupt hedrad. Alla är inte emot kungahuset heller, och alla tycker inte att korruption eller sexuella övergrepp är något att väsnas om. Det kommer en del skeva och sliriga resonemang om våldtäkt ur kvinnlig penna för tillfället, tex.
Det är väldigt mänskligt att känna sig hedrad och lockad, så jag moraliserar inte över dem som tackat ja. Jag är otänkbar, ryser bara jag ser de där bilderna från högtidssammankomster.
Påminn mig om att jag måste erinra om "jag ska krossa honom som en liten lus"-mejlet.
Det framställs ofta idag som att hat och hot är något som "pöbeln" står för medan de bildade, medel och överklass är för goda för sånt.
Det är inte sant.
Algot: återkommer efter en rejäl frukost.
Brukar sällan vara sömnlös som tur är, men har åkt på två vaknätter i rad.
Den förmodade fnysningen var Ekelunds. Inte Keys eller Gustafssons. De tror jag gladeligen skulle tackat ja, och säkert gjort nytta också.
Pompe
Aha läste slarvigt. Blev lite förbryllad av din förmodan att Ellen Key skulle ha fnyst avfärdande, hon hade nog sett det som en viktig uppgift och kunna göra riktigt bra saker där också.
Jo, Guillou skrev om mitt självmord. Det var kusligt. Han är en sån där krönikör med många läsare. Det var nåt slags bisarr välvilja i det hela som nästan gjorde det ännu värre. Min bok borde inte ha blivit utgiven, eftersom det var givet att motreaktionen skulle bli våldsam, och tänk om hon begår självmord.
Hela systemet gick bärsärk, katalogen Svensk Bokhandel som är ”branschens” eget organ och går ut till alla redaktioner, kritiker, frilansare och många författare fördömde mig i sin ledare det året. Svenska Dagbladets och Aftonbladets ledarsidor skrev att det här är inte feminism, det är individualism och lättkränkthet. Svenska Dagbladet intervjuade en rad förläggare som sa att min bok inte borde ha blivit utgiven. Och DN:s dåvarande kulturchef förklarade mig sinnessjuk. För att förstå det här räcker det inte med att veta att det handlade om försvar av kompisar, även om det givetvis var en del av det hela.
Det framställs ofta idag som att hat och hot är något som "pöbeln" står för medan de bildade, medel och överklass är för goda för sånt.
Det är inte sant.
Nej, det är absolut inte sant! Det visade till exempel veckans Uppdrag Granskning med all önskvärd tydlighet.
Reifiering, fetischering, jag far efter några begrepp nu för att förklara varför jag har så svårt för Aase B:s prosaböcker. Förtingligad revolt? Har använt "pseudo" så mycket att jag vill undvika det.
Jag ska titta! Är det det om Samhall?
Nej, det är om Sverker Martin-Löf!
Och för att spinna vidare på Strindberg:Gert Bokpräntares stora upprorstal i Mäster Olof är lysande. Saknar motstycke i vår litteratur.
Kan nog vara dags att läsa om Mäster Olof, tror inte jag läst den sedan littvet. i Uppsala.
Det här är postmodernism i ordets allra mest akuta bemärkelse, extremast tänkbara sanningsrelativism: Ringskog Ferrara Noli i Aftonbladet idag hävdar att det är omöjligt att tala om fejk news, eftersom det inte finns någon sanning.
Det har ju enorma konsekvenser givetvis, och framförallt är det ju inte sant. Artikeln handlar om Frankfurtskolan, jag har läst rätt lite ur den skolan, av Adorno har jag nog bara läst hans musiksociologi. Men kan inte tro att han skulle uttrycka sig på det sättet, det gjorde väl inte ens Derrida.
Frankfurtskolan bottnar ju i marxism och psykoanalys, ingen av dem förnekar verklighetens existens eller grumlar gränsen mellan sant och falskt.
Frankfurtskolan och postmodernismen (vad det nu egentligen är...) fungerar ju som måltavlor för högern båda två, som två (förmodade) "vänsterideologier". Jag hänger ärligt talat inte med i artikeln riktigt, men den verkar företräda åsikten att fiktion och dokumentär kommer på ett ut. Eller att fiktionen är sannare än dokumentären. Det finns inte ens fake news, allt är på något sätt ett val hos läsaren/tittaren. Eller: allt beror på övertygelsens kraft. Mer postmodernt än så kan det inte bli :-) Och riskabelt, förstås.
Algot var det som funderade.
Jo, det blir som att det bara är suggestionskraften som avgör sanningshalten. Vilket leder till att "det finns ingen sanning" kan slå över i blind tro.
Inte för att jag förespråkar någon fyrkantig verklighetsuppfattning, en del kritiker av postmodernismen är lite stelbenta. Kritiker av Frankfurtskolan är som jag fattat det oftast långt ut på högerkanten. Kritiker av postmodernismen finns det lite olika sorter av....
Dramadokumentärer finns ju...
Det hade knappast varit möjligt att göra en "äkta" dokumentär om just det ämnet, om det inte var smygfilmat förstås.
Jag såg en dokumentär om de tyska bordellerna för några år sedan, dvs det var inga torskar som intervjuades men några kvinnor, och så var det rundvisning. Vidrigt. En helt grundläggande dubbelmoral i det också givetvis.
Den där artikeln var lite som en högspänningsledning alltså den var verkligen inte ljummet skriven, men det sanningsrelavi.. relati... gjorde att den kraschlandade.
Tycker je, och moi håller med.
Frukost!
Plus då att... å det är inte lätt att ha en smak som avviker så mycket och så ofta från det som är högsta mode. jag jämrar mig för att det faktiskt är rätt jobbigt. Jag gillade t.ex inte Fucking Åmål. Den som inte gillade Fucking Åmål blev sedd som konstig. Kanske snobbig. Krånglig. Nu är det Snabba cash. Jag tänkte jag måste titta eftersom krimporr är civilisationens grundpelare, männens hemliga identifikationsobjekt och kvinnornas dildo, men det är inte samhällskritik. Jag började titta och tyckte det var dåligt och stereotypt och att de verkliga människor som spelade vissa av rollerna hade blivit lurade och utnyttjade. Men jag ska mana mig att titta vidare. Visserligen - om Expressens kulturchef tycker det är viktig samhällskritik, kan det inte vara något annat än kvasi.
Skicka en kommentar