Så här är det.
Åtminstone sen tidigt 90-tal har litteraturkritiker skrivit att litteraturen är död.
Det fanns ett kompakt maskineri av kritiker som trummade in att litteraturen är en papegoja som upphört att existera.
Jag tänker inte dra alla litanior över den värdelösa litteraturen, kanske gör det vid tillfälle, några strandhugg kunde vara på sin plats. Mallen var: kritikern skriver att allt som kommer ut är uselt utom det här, som JAG har hittat. Nåt år senare kunde samme kritiker skriva att det verkligen står illa till med litteraturen men nu har JAG hittat den här debutanten som är ett undantag. På en annan kultursida kunde en kritiker skriva äntligen en debutant som bryter litteraturens dödläge, och ett par år senare storslaget hylla en annan som det lysande undantaget osv. I början av 90-talet drogs det igång en debatt: FINNS 90-talsgenerationen?
Slask, modd, skare.
På sistone har klagovisan utökats med två nya klagerier. Det ena rör högläsning. Att lyssna på böcker är inte lika intellektuellt som att läsa dem, sägs det.
Spottloska på kringvandrande barder.
Det är tänkbart att sångbarhet kommer att bli viktigare igen. Upprepningar, omkväden, inrim, allitteration. De syntagmatiska axelmakterna rytm klang och - ?.
Men en del böcker kräver en genstörtig skådespelare. Alla ska inte ha en varm och sympatisk berättarröst.
Den som vill skriva för en lyssnande publik bör kanske låta en del ekvilibristiskt som är mer avsett för tanken och det inre bildskapandet än för tungan utgå.
(Nej, bort det!)
Det andra nya klagomålet rörande papegojan Litteratur handlar om nåt som kallas autofiktion, vilken påstås dominera litteraturen idag på ett destruktivt vis.
Förr hette det navelskåderi.
1915:
Människor som skriver ner sina upplevelser är långsinta, hämndgiriga människor med sårad fåfänga. De håller krampaktigt fast vid sina belägg och dokument, likt Shylock vid sitt skrin. De tror på en variant av yttersta domen. Då skall de framlägga sina anteckningsböcker. De kommer att belönas med en höjning av skaparens vänstra ögonbryn. Man måste akta sig för att förfalla till en sådan misantropi. Det senaste århundradets realism avslöjar en pedantisk tro på den straffande rättvisan. Vad skulle annars alla dagböcker, brevväxlingar och promemorior tjäna till?
Hugo Ball, Flykten ur tiden
(Jag hade det här för ögonen när jag skrev Myggor och tigrar).
Begreppet autofiktion lanserades på nittonhundrasjuttiotalet för ett slags ironisk postmodern lek, och det var då inte alls menat som en synonym till självbiografiskt skrivande eller bekännelse. Idag kallas Knausgård autofiktiv, och det är så fel det kan bli. Jag tycker att Knausgård är en överskattad författare, men autofiktiv är han inte. Ta och läs på lite om vad autofiktion är. Man kan rycka på axlarna åt begreppsförvirringen, men den är typisk för en kritikerkår som vill låtsas att den hänger med. Autofiktion är ett både liksom ballt och avfärdande begrepp som sällan används om, till exempel, PO Enquists Ett annat liv. Den boken är inte heller autofiktiv, trots att den använder pronominet Han i stället för Jag Jag Jag. Men att den sällan kallas autofiktiv beror inte på att kritikerna vet vad autofiktiv betyder, utan på att de ser Enquist som en respektabel författare, och sådana sysslar inte med autofiktion.
Autofiktion skärskådar inte och rannsakar inte utan grumlar medvetet gränsen mellan sant och falskt. Det är en lek.
Performativ konst är inte autofiktion.
* * *
Det genstörtiga, motspänstiga, har det inte svårare idag än alltid.
Möjligen har klyftan mellan bred och smal litteratur vidgats. Det sägs att såna här mellanstora författarskap har blivit färre och mindre.
* * *
Jag tycker inte att man ska undvika att leva sig in i hur andra har det. Och verkligen inte bara skriva om dem som är som en själv för dem som är som en själv.
Men jag tycker att det är avslöjande att ingen bryr sig om ifall "Ferrante" har folklig bakgrund eller ej (eftersom en kvinna född på 50-talet i Neapel som gör den typen av klassresa är otänkbar, och eftersom skildringen av det napoletanska folket är kitschig).
Lika avslöjande är påpekandet att språket visserligen är banalt men det gör inget, för "Ferrante" är som en väninna.
56 kommentarer:
Intressant. Jag har nog trott att "autofiktion" är en betraktad förlängning av sociala medier. En ny typ av exhibitionism. Men sociala medier fanns inte på 70-talet, det måste ha betytt något annat....
"Maja Lundgrens ”Myggor och tigrar” (2007), däremot, flyttade inte väggen mellan roman och vardagsvärld utan rev den snarare helt, det var bara telefonnummer till persongalleriet som saknades. Efter ”Myggor och tigrar” har kränkthet utvecklats våldsamt och närmast blivit en egen litterär kategori, med en egen inneboende dynamik som gör att varje skildring av en kränkning har potential att själv uppfattas som en kränkning, som i sin tur kan ge upphov till nya skildringar."
Det här är precis den typen av föraktfulla beskrivning som brukar gå hand i hand med beundrande rader om Norén och Knausgård mfl.
Det slippriga födgeniet Kristoffer Leandoer.
Det handlar om att förringa eller helt förneka den konstnärliga medvetenheten. För att inte tala om att förneka misogynin i kulturvärlden.
Tänk att de så skiter i brallan fortfarande av den.
Bernur är så skraj att han skriver att boken nog inte finns - det enda som finns är publikens reaktion.
Lägg märke till formuleringen "Efter ”Myggor och tigrar” har kränkthet utvecklats..."
Utan att nämna exempel.
Djuplodande litteraturhistorisk beskrivning, minsann.
Metoo skrämmer inte, för metoo är inte kaustiksoda.
(kan inte kommentera nu igen, försöker anonymt)
Maja
"det var bara telefonnummer till persongalleriet som saknades" - det här är förakt.
Det kulturknodden skriver här skulle kunna var en nidbild av Knausgårds Min Kamp, den är mer åt det hållet.
Att han skriver så om Myggor och tigrar - ja, jag vet varför. Jag vet fortfarande en hel del om vad som utspelar sig bakom de så kallade finkulturella kulisserna.
Bra Maja!
Gärna en länk till Leandoers text. Mycket nedvärderande skrivet.
Algot
Det är i Svenska Dagbladet, givetvis.
Det var bara telefonnummer till persongalleriet som saknades, det är ju framförallt dumt. Telefonnumret till våldtäktsmannen kanske?
Algot
Kul med Ball.
Men Myggor och tigrar var väl på allvar?
Älskar den boken.
Det är i viss mån samma grej som när Wiman skriver att man inte ska läsa Noréns dagböcker, eller Liljestrand att Lundell är bitter. Kulturkarriäristernas fettdrypande borgerlighet.
Men det här är mycket allvarligare, och din kommentar Algot antyder varför.
Den här artikeln är inte dum.
https://nordicwomensliterature.net/2016/10/13/the-return-and-transformations-of-true-stories/
Hade helt glömt att Ernst Billgren skrivit en bok med titeln Min Kamp flera år före Knausgård.
Jo visst är det samma sorts gliring.
Gjorde inte herr Leandoer en märklig sågning av Den skenande planeten också?
Men strunta i kulturkarriäristerna och tänk på mig i stället. Gillar den boken starkt. Om det är tillåtet med beröm. :D
Algot
Jo nån gång ibland är det tillåtet, om det inte blir nån vana :-)
Jovisst du har helt rätt, det kommer finnas dammråttor så länge det finns kultursidor, det kommer att finnas pseudofeminism och pseudovänster, det är obehagligt att se kulturkotterierna och jag reagerar kraftigt eftersom förljugenhet och kvinnoförakt har ökat igen i kultursvängen, bland annat som en reaktion på metoo.
Jupp, Leandoer är en Fiende.
Sen har han då rätt i att boken river väggen mellan verklighet och litteratur, men på ett fullständigt annat sätt att "det här är som att ge ut telefonkatalogen".
Anonym: tack så mycket, det här var ju rena kalaset.
Självklart är den på allvar. Men där finns självironi och självkritik också. Hugo Balls ord var kanske mest en föraning om nåt
En svår konst att läsa upp en text
https://sverigesradio.se/artikel/marie-lundstrom-en-svar-konst-att-lasa-upp-en-text?fbclid=IwAR3eUe4dylT31JDDvr2O9Hj-MpLJEnzqi2voXEWIYxCGm9FaTRVVSm_TWhI
Hon skriver om felbetoningar också.
Jag blir tokig på dem men får dåligt samvete, det är ofta unga tjejer som verkar plågade, de brottas med språket och vrider sig i offentligheten som en mask på sin skruv
Litteraturen är ett dödsbo.
Invändningen "kränkthet" är ju den vanliga från dekadenta borgerliga födgenier.
Men tiden är snart ute för dem.
Han jobbar väl på Bonniers och ger ut böcker där, och samtidigt sågar han författare i Svenska Dagbladet.
Rätt mycket makt för en och samma kulturman.
Zigge
Vågar jag avskaffa förhandsgranskningen? Det värsta som kan hända är att det trillar in reklam för erektionspumpar med kvinnoblod knulturknott.
Ja, Leandoer är en typisk streber. Vänster har varit/är en karriärväg, och de halaste hamnar på flera maktpositioner.
Tror inte han jobbar på Bonniers längre.
Leandoer och f.d hustrun Åsa Crona gav för övrigt ut den lättkränkta tidskriften För kännedom en gång i tiden.
Lite kuriosa, apropå feminism och avslöjanden....
:-D
Trevlig fortsättning på helgen.
Algot
Kom på att jag är rätt bra på att höja på vänster ögonbryn.
Jag har nån muskel där i pannan som gör att jag kan dra upp vänster ögonbryn en bra bit upp mot hårfästet, ser riktigt skeptisk och arrogant ut. Höger kan jag inte höja alls.
Jaha, så Åsa Crona hänger ihop med Leandoer! Crona som faktiskt skrev en mycket klarsynt sågning av Ulf Lundells roman Friheten i SvD för 22 år sedan. Har romanens upphovsman förlåtit henne det än? (Många författare är väldigt känsliga och långsinta, har jag hört.)
Njae har ett vagt minne av det där. Redaktionerna hade bestämt sig för att lägga ut Lundells nya bok på mediefeminister i 30-årsåldern. Nu ska vi se om inte kvinnohajarna nafsar! Det var liksom riggat, och så kunde män ta honom i försvar, särskilt Aftonbladet då, det var en sån här förutsägbar historia.
Googlar och första raden ur Cronas rec. dyker upp:
"Redan baksidestexten till Ulf Lundells roman "Friheten" får en att undra om detta inte är något man redan har läst, om inte en gång så tio".
Om en recensent skriver om en baksidestext är det en fingervisning om att det här är nån som redan bestämt sig för en "vinkel" - alltså för flipp eller flopp - redan före läsningen. Det är vanligare än man kan tro. En del recensenter nöjer sig med att läsa baksidestexten och skumma boken.
En del manliga kritiker nöjer sig med att titta på fotot om det är en ung kvinnlig författare, bestämmer sig för att hylla för att kanske få sig ett skjut, och sen skummar de boken. (Inte heller en överdrift tyvärr).
Jag har inte läst Friheten, för övrigt. Men jag minns det där, det var ett litet kulturbråk på sin tid. Kommer säkert att granskas, apropå moral, estetik och sanning i de yttersta tiderna.
Apropå att behandla baksidestexten som en viktig del av verket: det fäster uppmärksamheten på att baksidestexter borde avskaffas. När jag var kritiker läste jag aldrig baksidestexten innan jag skrivit min recension.
Det finns också en annan genre, kritiker som hyllar omslaget. ”Omslaget är kongenialt”. Det brukar då handla om en kritiker som vill lovorda författaren av en eller annan anledning, men boken är rätt trist. Då skriver man om omslaget, hur bra det är och vilken helhet det bildar med boken
Nä en och annan farbror måste få vara kvar.
(femte gången jag försöker kommentera)
Det har inte gått att kommentera på ett tag.
Jag vet inte vad det beror på, men det är inte jag som stoppat nåt.
Jag har alltså inget emot underhållningslitteratur eller underhållande litteratur. Föredrar det mesta av Stephen King framför nästan allt av Willy Kyrklund, t.ex. Har inget emot det som kallas piglitteratur heller, typ Harlekins eller Starlet. Går att moralisera över det om man tänker sig Flauberts vinkel, att en Madame Bovary blir olycklig av att förgifta sig med falsk romantik. Men det behöver såklart inte vara fel med smaskens, skillingtryck mm. Dessutom, efter en lång dags hårt arbete är det inte säkert att man orkar läsa en rad, ska det dessutom vara mothårslitteratur blir det outhärdligt.
Men "Ferrante" är förgiftad fiktion på ett annat sätt än både Harlekin och Starlet. Återkommer till att skriva om de böckerna när det står klart vilka som är författare.
När manliga poeter som Andreas Lundberg och Johan Jönson skriker om äldre och demens så hamnar mycket fokus på kroppsvätskor.
Så skriver inte kvinnor.
Hm. Kanske kvinnor skriver mer om sina egna kroppsvätskor än om andras? Eller?
Kan säkert göras en jämförande studie
Konjunkturen för Lundell har verkligen svängt. För oss gamlingar som minns fittstimsbråken och andra liknande rabalder är det knappt en tror sina ögon. Allas älskling idag. Inte för att det gör mig något. Jag har aldrig haft särskilt mycket emot Lundell. Men det är verkligen en massiv anstormning av dagböcker, inte så säker på att jag vill låta mig uppfyllas av ett manligt subjekt till den milda grad... :-)
Trevlig helg på dig! Nu hoppas vi på ett slut på den här eländiga pandemin.
Mariannesson
Svensk kulturvärld är väldigt dominerad av amerikansksvenskhet.
Det är ingen slump att det är just Mobergs Utvandrarna som är högsta ideal för de pseudointellektella. Inget ont om Moberg, men om man har Moberg för ögonen som det enda som duger, så är man inte bara provinsiell och lever i det förgångna, man är även estetiskt extremt inskränkt. Altlså typ inskränkt av typen att man vara har huvudet för att öronen inte ska börja slåss.
Om man då tar sig rätten att uttala sig som något slags rikslikare, nu undersåtar ska vi ha en gemensam berättelse, så är man inget annat än en ----
BARA skulle det stå.
Undrar förresten hur många som läst Leiris La Règle du Jeu.
Alla recensenter springer åt samma håll tyvärr. Fruktansvärt tråkigt och skadligt. Här inne går man på tvärs, vilket uppskattas.
Såhär läste Martin Aagård Lundell för 10 år sedan:
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/1kjm6X/folja-uffe
Jag har nog inte läst Lundell på flera decennier faktiskt, det är väl i princip bara Jack och den tyckte jag inte om, men jag var väl runt 14 år och troligen för liten för att kunna hitta något intressant i den. Som jag minns det fanns det på 90-talet en del resonemang av typen "det är alltid synd om en manlig klassresenär", hur rik och berömd han än blir är han alltid en underdog med pitten som enda vapen. Å andra sidan - som jag minns det från den tiden - fick Lundell också en del vettig kritik från feministiskt håll, men det verkade då uppenbart att det fanns nåt slags redaktionellt mode i att nu ska Lundell ut i kylan. Det kan visserligen ha berott på brevet till Karolina Ramqvist. Såna brev eller mejl är inga ovanligheter, det finns väl exempel på författare som lägger bajs i brevlådan också om jag fattat saken rätt. Fast inte nu längre, nu är alla lite rädda för att Kulturen som sådan ska försvinna tror jag.
Hur som helst, nu är Lundell inne i värmen igen och det är väl ok, jag kan som sagt inte uttala mig så värst.
Aagårds recension var ju riktigt rolig.
Ulf Lundell! Glöm inte Lars Norén ord nu när kulturpatrasket hyller dig:"Det värsta som kan drabba en författare är att bli älskad”
Ja, det där är ju inte riktigt sant, vet inte riktigt var Norén skriver det eller om han verkligen menar det - det allra värsta som kan drabba en författare är kanske att bli helt och hållet oläst. Men att bli okritiskt hyllad, av mindre nogräknade skribenter som läser lite här och där och bestämmer sig i förväg för hiss eller diss, och som inte ser saker utan tycker flipp/flopp är huvudsaken, eller vördnadsfulla kritiker som inte heller ser saker utan sätter på piedestal, det är ju värdelöst men det är inte att bli älskad. Tror Norén blandar ihop det med att bli fjäskad för eller utsatt för nedlåtande välvilja.
Förresten var det inte nån som skrev att läsa Lundell är som att ha en liten gruffig tomte på axeln. Är det det man kallar kärlek?
Och så här i nummer.se i samtal med Jon Fosse:"Jag ser beröm och uppmärksamhet som en form av hat. Det ligger alltid bakom, det är samma mekanism."
Tone Schunnessons recension var väl rätt ok ändå?
"Att läsa Lundells dagböcker, eller till exempel Lars Noréns, handlar mer om att komma åt ett vardagstugg med tonträff, som till sist försätter läsaren i ett annat tillstånd. Och efter de två volymernas drygt 1 300 sidor vaknar jag en morgon och känner mig som en 70-årig man, som tycker det är skit med alltihop.
https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/aP689L/lundell-forvandlar-mig-till-en-sjuttioarig-man
Anonym 14.08: ok att dyrkan, smicker, lätt slår över i sin motsats, och berömmelse för med sig problem - det är väl också så att alla relationer - om jag får flumma till det - (vänskap, kärlek, professionella relationer, förhållande kritiker författare osv osv) - är ambivalenta. Det finns inte en enda sockersöt alltigenom kärleksfull kärlek.
Och beträffande hyllningar, dyrkan, piedestal, ja där kan man nog snacka om att de är underminerade av väldigt mycket hat. Norén är så pass stor att han måste varit med om mängder av svassande fjäskande personer.
men att säga att uppmärksamhet i sig är en form av hat är rätt töntigt.
ja, Schunnesson inte så tokig, och den artikeln var helt ok tycker jag. Känns inte som fingret i luften ialf
Det jag tycker med Noréns dagböcker så långt jag läst är att det inte är ok när han angriper skådespelare.
Jag tycker förresten inte att det är skit med allting.
Ja Lars Norén gör kanske associationer till John Lennon och Mark Chapman? Svårt för en vanlig människa som inte upplevt den sortens dyrkan att helt förstå Noréns resonemang!
Beröm kan ju vara förlamande. Och så är det kanske ett sätt att hålla läsare/teaterpublik på alerten.
Apropå dysterhet - eller det där med att vara anti som ett slags ideal, i sig är det ju inte samhällsmedvetet att vara emot allting, vresig, hatisk osv - det här beskriver ungefär varför jag inte gillar Thomas Bernhard.
https://www.aftonbladet.se/kultur/bokrecensioner/a/Ky0AdG/ingen-ar-sa-jobbig-att-lasa-som-thomas-bernhard
Alltså, man bör kanske inte förväxla livshat och vända ryggen åt allt och ge fingret åt alla, med samhällskritik och politisk radikalitet, det är kanske inte i sig ett problem att det är ett sånt litterärt ideal att vara jätteanti, problemet uppstår om läsare och kritiker inte ser vad som står där, utan bara tycker att det är tufft och sturigt, och utgår ifrån att det måste vara politiskt och viktigt. Det är inte så jävla säkert.
Var inte så förtjust i Bodil Malmstens klagerier på t.ex Posten heller.
Jag gillar Bernhards stil eftersom det är precis i det läget jag hamnar när jag är fruktansvärt arg på någon eller något och inte kan få ut ilskan på ett bra sätt. Långa inre monologer.
Sen har Bernhard dessutom lyckats göra litteratur av det där stämningsläget.
Jo, alltså jag pallar ju inte med det där tonfallet någon längre tid, så kan inte göra någon samlad bedömning eller så. :-)
Håller med Sven Anders Johansson om att det är mentalt jobbigt att läsa böckerna, alla omtagningar och långa meningar. En alldeles egen stil.
Är döda mäns karaktärsmord mer briljanta och genialiska än levande mäns?
Victor Malm i Expressen har tagit anstöt av Lundells "angrepp" på honom själv:
”Victor Malm bör också byta bildbyline / Så korkad som han ser ut på den är han ju inte / Han ser ut som klassens nördigaste grabb för vilken livet / flyger förbi som en enda lång överraskning.”
Är det så farligt? Verkligen inte! Malm medger att han endast blivit smickrad!
"August Strindberg visste det där bättre än någon annan, hans bästa romaner – ”En dåres försvarstal”, ”Svarta fanor” – är rena smädeskrifter. Briljanta och ganska vidriga karaktärsmord dels på ex-frun Siri von Essen, dels på kulturpersonligheter som Carl Larsson och Gustaf af Geijerstam."
https://www.expressen.se/kultur/victor-malm/jag-kan-beratta-for-ulf-lundell-om-hederskultur/
Förr eller senare brukar det komma till en punkt där jag ber att få slippa diskutera överskattade gubbar i den här bloggen.
Andra kvinnor må funka som värdinnor, putsarfiskar, kulturtjackhoror och stödmadamer - eller kvasirebeller - jag gör det inte.
Kort bara om "hederskulturartikeln":
poirier-martinsons artikel var upplivande, har inget emot GW som medieprofil direkt men satiren kändes ju både träffande, relevant och perfekt lumpen, samt raden om Ebba Witt Brattströms leende.
Nu får ni lufsa iväg och snacka om manliga författarskap någon annanstans.
Ojdå! Jag hade intrycket att det var öppet för diskussion om litteratur och kritik i allmänhet här. Även ”överskattade gubbar ;-) Men lovar bot och bättring. Jag ville bara säga att det måste vara roligt för Lundell att bli jämförd med Catullus. Victor Malm ser ut som en fågelholk, för övrigt.
Ferrantes böcker är ett uttryck för det antropologiska folkmord Pasolini skrev om.
Jo, i fallet Ferrante spelar det roll att böckerna inte kan vara skrivna av en kvinna ur folket, de är stereotypa och språket är banalt, och författat av någon eller några som tittar ner på det napoletanska folket. För att inte tala om att en sådan klassresa knappast var möjlig i Neapel på den tiden och kanske inte heller idag, jag tror inte att det finns ett enda exempel på det. Spelar detta ingen som helst roll för läsarna, så gör det det bara ännu mer för mig.
Det är försäljningsknepet och plattheten som gör den så förskräcklig.
Talar jag i egen sak - nej, mig får man hata, kalla kultursnobb eller vad man vill, men när det berättarindustriella komplexet skövlar napoletansk folklore och alla de kvasiintellektuella jublar, ja då är det en ära att bli en niding.
Så kan det gå när man trillar ner i ett gammalt kommentarfält.
Skicka en kommentar