Om sårskorpan fortfarande är så tunn att författaren inte klarar av kritikernas ifrågasättande utan att börja blöda är han kanske inte redo att publicera sin berättelse.
Läskiga bitches i all ära - det är klassiska skolgårdsmobbare det handlar om, som fjäskar för magister Horace i Akademien och delar ut sparkar på smalbenen åt de förment klena och blödiga - det är status som är det centrala för de här prestigefittorna.
Låt oss då titta lite på hur motiveringen till priset för bästa sågning såg ut:
”Med stort mod tar sig Kindstrand an den svåra uppgiften att kritisera en bok där författaren berättar att han utsatts för sexuella övergrepp som barn. Recensionen är så subtilt utförd att den vid första anblick knappt framstår som en sågning, men med förödande elegans vänder den tillbaka berättarjagets egna självtvivel mot boken och visar hur koketteriet kommer i vägen för uppriktigheten.”
Det vill säga försåtligt, infamt och fegt. Gunilla Kindstrand är för övrigt en hysteriskt leende bracka och recensionen var undermålig, då den projicerade fördomar och outtalade litterära ideal på romanen, på ett von oben-vis, i stället för att läsa den och försöka förstå och beskriva den.
Vilka är det som delar ut pris till bästa sågning, vad har de för bevekelsegrunder annat än att lyfta sig själva till en högre statusnivå på bekostnad av en författare per år som med "förödande elegans" ska lustmördas utan att sadismen ens märks?
Subtilitet - så fan heller.
