Tröstfrossa, upplevelsebulimi

Viktigt att återställa den trygghet som gått förlorad, säger Ingvar Carlsson och drar paralleller till Palmemordet - ett polisiärt praktfiasko. 

Innan man börjar tala om att skapa gemenskap och skjuter upp avslöjanden av polisens klantiga eller suspekta utredningar en tretti, förti år, medan journalister i realtid undviker att rota i det för mycket - journalister har väl en skyldighet att sätta press på polisen, kräva svar på relevanta frågor och inte bara återge luddiga formuleringar - kan man erinra sig att problemet med frågor som inte ställs är inte att de öppnar upp för spekulationer. Problemet är att de inte ställs.  

Att ringa upp en gärningsmans pappa mitt i natten är exempel på snaskig sensationsjournalistik, usel och numera ansedd som ett brott mot etiken, men i stort - inte har jag någon total överblick över mediebevakningen, men i stort upplever jag den som passiv och förvånansvärt välvillig i förhållande till en polispatrull och insatsstyrka på 130 poliser som inte lyckades hitta en gärningsman förrän efter en timme, då han begått självmord. Om det hade varit era egna ungars skola, hade ni ställt skarpare frågor till polisen då eller bara vidarebefordrat deras luddigheter? 

Har någon sett en konkret beskrivning av vad insatsstyrkan gjorde?

Ska inte gå igenom alla underligheter - varför sa polisen att det inte verkade finnas något ideologiskt motiv innan de tittat i gärningsmannens dator och mobil? - alla har redan upptäckt det här, många har sina aningar. Förr eller senare kommer krävas att frågorna besvaras. 

Byter istället ämne till en förtjusande språkfråga. 

Ett av den tyska 20,30,40-tals nazismens favoritord:

Upplevelse

Polisen idag pratar mycket om upplevelser. Man upplevde att man blev beskjuten. Att det var rökigt. 

Och

- Det var en väldigt stark upplevelse att tillsammans med mina kollegor gå igenom den här stora lokalen.

Medierna fokuserar också mycket på upplevelser. Upplevelser av rädsla. Hur det kändes för dem som var med.

-Viktigaste känslan: stark och stolt – Stämningen var väldigt dämpad. Det var mycket känslor. Man var arg, man var ledsen. Känslan av att vara starka tillsammans (SOS:chefen)

När SOS-personalen kände att de var starka tillsammans, hade de någon kontakt med insatsstyrkan? Vissa av samtalen pågick i timmar. Frågade de var i skolan de befann sig? Kunde de förmedla det till polisen? 

Jag är nu ganska osentimental, så jag bryr mig inte om att SOS-personalen kände sig stark och stolt. 

Däremot intresserad av konkretion: hur såg kontakten mellan SOS-alarm och polisen ut? 

Inte för att skuldbelägga, utan för att jag vill veta. 

* * *

För att klassas som terrorism ska det ha staten som mål, säger en expert i Tv4. Det är korrekt. Därför klassas Breivik som terrorist. En terrorist kan mycket väl vara ensamagerande och gränsen mellan hatbrott och ideologiskt motiv är långtifrån självklar på förhand. Så varför säger polisen att de lägger ner utredningen om det visar sig att mannen var ensamagerande? 

* * *

Rekommenderar Victor Klemperers LTI  - inte för den där baksidestexten som brukar citeras om och om igen, att ord kan vara som små arsenikdoser, och som ryckt ur sitt sammanhang kan betyda vad som helst - att ett hyfsat språkbruk är a och o, att det går att dra en enkel linje med linjal mellan en språklig utsaga och våld, och så vidare och så vidare - utan just nu för att den även sätter fokus på nåt annat, som många kanske inte ens förknippar med nazism: upplevelse, dynamik, starka känslor, hur mycket LTI hade gemensamt med det amerikanska reklamspråket som det lånade ur. Superlativsjukan, upplevelseberusningen. 

Det är bra med känslor av medlidande, men såna känslor kan vara flyktiga. Och känslor av rädsla och sorg kan återges hur mycket som helst, och ändå bara leda till avtrubbning.

* * *

Utan svar, ingen trygghet.