fredag 7 maj 2010

"Gestaltning"

"Men som skönlitteratur betraktat är bokens största problem bristen på gestaltning". Crister Enander recenserar Stephen Mendel Enks roman Tre apor.
Jag har inte läst boken - men varför skulle man inte kunna recensera recensioner av böcker man inte läst? Ge mig ett enda hållbart argument mot det, utöver att jag borde göra annat just nu (vaccinera mig kanske, inte vet jag - skriva föredrag till Mexiko givetvis).
Gestaltning. Denna hängup. Om en kritiker inte gillar en bok går det alltid att ta till det där med bristande gestaltning eller "personerna genomgår ingen psykologisk utveckling".
Nu är det så här, att "gestaltning", som det används av kritikerna, för det mesta kan översättas med "filmiskt berättande". Alltså, att man ska se allt utifrån. Att det aldrig får stå: "Bertil fylldes av skräck", utan: "Bertil tryckte armarna mot sidorna och spärrade upp ögonen". Eller att man inte får skriva "Waltpurge saknade sin trädgård och kunde aldrig glömma hur ekorrarna hade kilat upp och ner för trädstammarna", utan "hennes blick var tom". Att man aldrig får kika in i huvudet på en person. Aldrig berätta, psykologisera eller förklara.
Men det här är i själva verket ett ganska sent litteraturideal. Renodlad "gestaltning", objektivt registrerande utifrån, dök upp framåt slutet av artonhundratalet. Men ytterst få realistiska författare, inte heller Flaubert, håller sig endast till "gestaltning". Går man till Balzac och Dostojevskij så berättar de utan dåligt samvete. En realistisk författare varvar filmiskt återgivna scener med förklaringar, resonemang, sammanfattningar: "detta hade hänt, därför tänkte hon så här".
För att inte tala om den psykologiska romanen: Madame de Lafayette och kompani på sextonhundratalet. Hur kom då det rent filmiska berättandet att bli ett så dominerande ideal att hela kullar av författarelever strängt blir tillsagda att de inte får berätta? Är inte risken att litteraturen blir ganska steril om man inte tar sig friheten att lämna det objektiva registrerandet? Låt gå för att pregnanta bilder som talar för sig själva är guld värda: "gestaltning" är ändå både vagt och begränsande som påbud.
Det finns medeltida noveller som framförallt består av berättande. Det torde bero på att novellen har ett muntligt ursprung från början. Att dra en anekdot. Novell kommer från italienskans novella, som betyder nyhet. Det är rätt svårt att tänka sig någon sitta vid den öppna eldstaden och dra en historia utan att berätta alls.
Nå, apropå att recensera recensioner av böcker man inte läst: "bristande gestaltning" är ett avfärdande som måste synas i sömmarna, och man måste vara medveten om att det finns många andra litterära traditioner än den strikt filmiska.

32 kommentarer:

  1. Jag som trodde kravet på gestaltande var stort i dramatiken, medan roman och novell skulle vara mediet för den som också vill berätta ... Alla romaner och noveller innehåller ju någon form av inre monolog och tankeflöde hos sina personer, och det kan väl för mig som läsare inte spela så stor roll ifall dessa återges som direkt tankeanföring (applåd från kritikerna!), eller som indirekta referat och beskrivningar ("bristande gestaltning")? Det viktigaste är väl att det oavsett teknisk lösning är så välgjort att jag kan känna igen, krypa in i eller i vart fall få kontakt med deras tankar och känslor, och att det jag då erfar går ihop med resten av boken? Bor inte frågan om gestaltande i romaner på ett annat plan: att personer och deras handlingar, tankar, känslor etc får gestalta olika mer allmänna problem eller missförhållanden, existensiella frågor, filosofiska kategorier etc. Som skulle bli mycket tråkigare att läsa om ifall man inte fick dem belysta genom en spännande berättelse. Eller har naturvetaren missförstått något när han försöker förstå sig på skönlitteratur?

    SvaraRadera
  2. Henrik: Nej du har inte missförstått! Jag tycker att "bristande gestaltning" används för lättvindigt av många kritiker, liksom invändningen "berättar istället för att gestalta". Det är för vagt som avfärdande, och det här närmast totala förbudet mot indirekt anföring, referat m.m kan leda till att litteraturen blir lite platt. Dessutom finns det de som kommer undan med att berätta och ändå få godkänt av kritikerna, så det är en ganska godtycklig dom. Som jag ser det.

    SvaraRadera
  3. Att det kan bli lite platt: med det menar jag förstås inte att en raktigenom "filmisk" återgivning, utan ngra resonemang och utan en berättares referat av en bakgrund, psykologi osv är något fel, bara att det inte är många av episka författare som håller sig till detta. Om det är ett misslyckande att berätta är det inte många ryssar och fransoser osv som får godkänt.
    Jag tycker att "gestaltar inte!" och det ganska oklara litterära ideal som ligger bakom sådana käpphästar påminner om ett litterärt mode som jag parodierar i Mäktig tussilago: det absurda påbudet att man till varje pris måste undvika identifikation. Jag har förstås spetsat till det lite i romanen, men jag tror många förfar kritiker och läsare kan skratta gott åt den här repliken:
    "- Det som är så lysande med den är att den undviker identifikationens fälla. Det går helt enkelt inte att känna igen sig i den. Därför känns den oerhört dynamisk."
    Hehe.

    SvaraRadera
  4. Jo, jag njöt av repliken. Men du skriver så tätt, så den trängdes med mycket annat om uppmärksamheten och platsen i mitt minne. Du följde ju inte direkt dessa påbud i Pompeji (jag läser tydligen dina böcker i baklängesordning), och den boken fick ju samstämmigt goda recensioner. (Säkert en bidragande anledning till att jag inte läste den redan då, jag är inte van vid att tycka om det som hyllas av en enig svensk kritikerkår.)

    SvaraRadera
  5. Ja, jag gick en gång när jag var naiv optimist en kurs "Litterär gestaltning", anordnad för förlagsfolk, journalister, författare och andra suspekta individer, på Göteborgs universitet.
    Gav inte mig någonting utom emfatiska mantrat "berätta inte, gestalta!" Något som jag redan läst.Suputen Hemingway skrev ju det redan för längesedan och före honom Henry James samma sak: Show, don´t tell!
    (Dessutom hade jag allaredan skrivit mina västernpockets och historiska romaner utan någon kurshjälp).
    Men annars var det trevliga träffar, där många deltagare urvecklade betydande intellektuella konversatoriska färdigheter om litteratur, läsarter, f-n och hans mormor - och sedan gick vi på pub.
    Men jag erfor senare att just uppmaningen "Gestalta!" blivit ett töntigt inneord i branschen. Recensenten hade väl inget annat att komma med.

    / Alexis

    SvaraRadera
  6. Här är ett gäng böcker Crister Enander kan recensera:
    http://www.barnbokhandeln.com/6-pekbocker
    Ingen brist på gestaltning där. ;)

    SvaraRadera
  7. JB: haha, jag reagerar rätt mycket likadant, en hyllningskör väcker nog ofta såna reaktioner. Kul att du läser mina böcker, det mste jag säga, det uppskattar jag!
    Alexis: just det, show, don't tell - Hemingway är huvudsakligen en "filmisk" berättare och det gjorde han bra, men det är ju långtifrån det enda sättet. Och det är dessutom rätt godtyckligt när kritiker tar fram just den invändningen, och när de inte gör det.
    JB: ja just det, det bara är grejer liksom, hur det hänger ihop får man lista ihop själv.

    SvaraRadera
  8. Nu gör jag mig säkert skyldig till ett av mina märkliga associationshopp - men Prousts madeleinekaka och lindblomste dök upp i huvudet.
    Har vi inte alla vår egen madeleinekaka och lindblomste som vi doppar och mumsar på när vi läser?

    SvaraRadera
  9. Kanske har den där ”gestaltningsvurmen” lite att göra med att det (sedan modernismen) inte anses riktigt fint att skriva läsaren på näsan utan att man tvärtom ska bjuda in till ”medskapande” och låta läsaren dra sina egna slutsatser. Självfallet (för att uttrycka sig som kungen) föredrar jag en författare som gör mig den äran att betrakta mig som en intelligent och kreativ varelse. Men det finns naturligtvis en mängd andra sätt än isbergsteknik och filmiskt registrerande prosa att visa läsaren denna artighet.

    SvaraRadera
  10. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  11. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  12. Författaren skulle vara osynlig bakom en skärm, ja. Inte bryta illusionen, bla bla bla.
    Men allting går i vågor, och jag tror modernismens vågor har stillnat nu, och att modiga författare är på väg tillbaka. Om någon förf. öppnade en roman med följande direkta tilltal till läsaren:
    "Som vi alla vet är skåningar dumdryga och slöa och ingen av dem skulle komma på tanken att läsa det här..."
    Då skulle jag rusa till bokhandeln och skaffa boken, kosta vad det kosta ville!

    / Alexis (etc)

    SvaraRadera
  13. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  14. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  15. Inte vet jag om recensionen direkt lockade mig att läsa boken, men det finns fler märkligheter till i Enanders recension: Anmärkningen att det går tretton på dussinet av förebilderna! Herre gud, det vet vi väl alla som läser böcker att det finns ett begränsat antal olika grundläggande historier att berätta, och vad som avgör om vi tycker något är bra eller ej är vad författaren lyckats göra av berättelsen. Enanders klagande på att det redovisas för mycket fakta skulle man ju också kunna rikta mot bloggmatte Majas genombrottsbok (som förser oss med pompeijanska yrkesregister, garumrecept, ekivoka ordlistor och noggranna beskrivningar av golvmosaiker innan själva handlingen tar fart). Nej, skillnaden mellan det som är bra och medelmåttigt handlar väl inte i första hand om VAD man skriver som HUR man gör det? Men då kommer man till frågan om kvalitet, och den är ju rätt känslig ...

    SvaraRadera
  16. Jag gillade Mendel Enks "Med uppenbar känsla för stil", och krönikorna i Metro tycker jag var toppen. Det gör att jag tror att Tre apor är intressant. Jag kommer absolut att läsa den. Och ja, jag uppfattar också en tydlig aversion mot det judiska, och att det bl.a är därför Enander betonar att det går tretton på dussinet (du ska inte tro att det är så märkvärdigt med judisk humor! bah! som att det är nåt!). När jag hörde talas om boken första gången tänkte jag att det här kommer att bli njuggt bemött i konstiga Sverige.
    Åh en sån underbar morgon i början av artonhundratalet hahahaha...
    Jag tror att det filmiska idealet har något med positivismens starka ställning i Sverige att göra.

    SvaraRadera
  17. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  18. "Better to write for yourself and have no public, than to write for the public and have no self." /Cyril Connolly

    SvaraRadera
  19. Tummen upp för dagens citat. ;)

    SvaraRadera
  20. Valens.. Jag tycker (Obviously!) också att det var bra!! :-)

    SvaraRadera
  21. Clam: Naturvetaren i mig beslöt att göra en empirisk undersökning av din hypotes: Jag sökte "writing drama" på Amazon och räknade in 56 olika självhjälpsböcker om drama och filmmanus innan dessa böcker försvann i exempel på sådana skriverier. Vid motsvarande sökning på "writing novel" var självhjälpsböckerna fortfarande i majoritet bland de böcker som kom upp då jag räknat in 65 träffar.

    SvaraRadera
  22. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  23. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  24. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  25. http://www.youtube.com/watch?v=aZgWYEVsGA8

    tanti anni fa

    SvaraRadera
  26. Jonas Thente tyckte i alla fall mycket om boken: http://www.dn.se/dnbok/bokrecensioner/stephan-mendel-enk-tre-apor-1.1078132.

    Clam: Naturligtvis har du rätt i att både hypotesen och våra empiriska undersökningar är stickspår. Jag har bara råkat ha näsan över två sådana böcker, som bägge försöker ge råd till den som vill skriva drama, och de innehåller bägge långa utläggningar om att dramat kräver att man gestaltar och att de som vill beskriva ska författa romaner och noveller istället.

    Kanske är det här en fördom, men har inte en stor del av recensentkåren uppfattningen att det är skillnad mellan å ena sidan "riktig" litteratur och å andra sidan deckare, SF/Fantasy etc? Kan de då verkligen ha lärt sig vad de ska tycka om hur man ska skriva romaner från de amerikanska instruktionerna om hur man skriver en bästsäljande äventyrsberättelse på femton dagar?

    Försöker man följa regeln att inte gestalta när man skriver berättande text blir det som en rysk docka: man ska inte beskriva ett samhällsproblem utan gestalta det genom att skildra ett par personer, men skildringarna får inte vara beskrivande utan personernas egenskaper måste gestaltas genom de känslor de får inför olika situationer, känslor som inte får beskrivas utan måste gestaltas osv. Katten på råttan och råttan på repet och undrar om inte repet till slut piskar katten på ryggen ...

    SvaraRadera
  27. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  28. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  29. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  30. Hej Clam: Tack för en intressant diskussion. Du vet nog bättre än jag vad recensenterna har med sig under täcket, så där får jag tro dig. Ska i framtiden försöka låta bli att glömma bort att manusförfattaren har flera lager ytterligare kreatörer mellan sig och publiken. Du märkte förhoppningsvis att det blev ett skrivfel i sista stycket i mitt förra inlägg, där står "inte gestalta" istf "inte berätta".

    Visst skriver Thente mycket bättre än Enander, så jag ska ge mig ut till bokhandeln och skaffa de tre aporna snarast. Tror inte du har noja. Man behöver inte vara hos r-arna för att det judiska ska vara oerhört provocerande. Se bara hur AB Kultur kunde tappa huvudet och publicera en drapa som var uppbyggd helt efter den klassiska hatpropagandans ABC-bok.

    Efter att ha läst om recensionerna: Thente tycker boken är rolig. Och är det inte lite suspekt i Sverige idag att skriva med glimten i ögat om allvarliga saker? Då ska det väl vara tungt, svart och elände? Kanske också där skon klämmer.

    SvaraRadera
  31. Konsten att skriva är helt enkelt att få läsaren att vända sida från början till slut.
    Charlie Siringo

    SvaraRadera
  32. Det var ett intressant inlägg. Det tog mig några dagar innan polletten trillade ner: Normalläget är ju att den som läser en recension inte har läst boken. Så recensentens ansvar mot boken (och mot bokens läsare, till exempel författaren) måste formuleras främst i förhållande till den som på detta sätt möter boken för första gången. Förlåt krångelformulering, jag tänker visst fortfarande. Men jag tror du är något på spåret Maja - att läsa recensionen "som sådan" är inte bara ett extremläge som förutsätter romantikens idéer om kritiken som ett eget konstverk etc, utan - normalläget. Så som de flesta läser recensioner.
    / Toq

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)