Bullguard igen...

Ibland blir den här bloggen svartlistad på något som heter Bullguard. Ett slags "mota skadliga programvaruolle i grind" (det är inte mitt eget antivirusprogram, utan jag får meddelanden på sitemetern om att min blogg blivit listad där). I början försökte jag söka igenom bloggen efter skadlig programvara, jag tror inte att finns något här. Idag känns det lite sådär... eeehh... orkar inte söka igenom den igen. Men om någon tycker sig få dataproblem efter att ha läst min blogg, så berätta gärna om det.
Några lästips: Carina Rydberg skriver om ett nytt (numera försvunnet?) Wikileaksdokument om Sveriges motvilja mot att införa ekonomiska sanktioner mot Iran. Carl Bildt som menade att det var "alldeles utmärkt" att bomba Libyen, menar alltså att går precis lika utmärkt att utvisa politiska flyktingar till och fortsätta göra affärer med Iran. En enfaldig och naiv individ kan ju annars tycka att det verkar lite cyniskt och dubbelmoraliskt.
Ett till lästips: Therese Bohman om nedärvda privilegier och slumpmässighet. När det gäller kungahuset har jag själv totalt kört fast i tanken att det är synd om dem som föds in i den guldburen, och att avskaffa monarkin vore detsamma som att befria prinsessor. Det är komiskt, min analys lyckas aldrig ta sig över den förhäxade stenmuren: stackarna, vilken brist på frihet. Sen gillar jag ju Victoria, men republik i Sverige vore frisk luft. Och när det gäller den kulturella medelklassen i Stockholm, så är jag av åsikten att namn och kontakter aldrig ska öppna några dörrar.

Dramaten & Åke Hodell

Tips för den som är i Stockholm och gillar Åke Hodell: den tredje september ordnar Dramaten en Åke Hodell-dag. Fritt inträde. Mer info här.

d.C

Lång tid har förflutit sedan dess, men vår hänförelse är alltjämt densamma. Vi ger inte avkall på vår ungdoms entusiasm, och varje gång som det magiska hornet ljuder spetsar vi öronen som gamla stridshästar, redo att kasta oss in i de forna striderna.
Théofile Gautier, citerad i gautier på väg ut ur skuggorna

Foutre Dieu!

... vilken kul men svår översättning. Det jag oroar mig för lite grann är att det bland alla originella bilder ska gömma sig idiomatiska uttryck som jag råkar missa. Eftersom det är ett poetiskt språk med många ordlekar, bibliska och andra litterära referenser och neologismer, så kanske jag plötsligt blir blind för att ett uttryck är helt ordinärt - ungefär som om man skulle översätta engelskans wedding dress med bröllopsklänning istället för brudklänning, bara för att fantasin går på högvarv bland alla ordlekar och mångtydigheter. Jag gör mitt bästa i alla fall.
Rubriken är ett exempel på en typ av svordomar som inte det finns särskilt många av på svenska, nämligen sådana som kombinerar religion och sex. På svenska svärs det mer med guds motsats. Som översättare får man försöka välja ett kraftuttryck som kan passa i sammanhanget, snarare än att hitta på nya smädelser.
Hej så länge. Tillbaks till arbetet.

bli bra, allt!

Håller helt enkelt tummarna för Libyen.

precipitevolissimevolmente

Skriva en roman om Joe Strummers hjärtattack?
Ett enda ögonblick då hela livet passerar revy.
Nej. Det skulle kännas som endera nekrofili, likskändning eller kannibalism (ole dole doff).
Det ställs höga krav på ett medium. Endast om man kan åberopa direktkontakt med den döda kan det finnas ett intresse i att spökskriva en självbiografi.
Men ej heller med min döda kropps ruttnande fingrar kommer jag någonsin att skriva:
"Jag, Joe Strummer, känner mig så här nu".
Jag har alltid haft svårt för genren "fejkade självbiografier rörande berömda personer", oavsett om det handlat om "Mitt namn ska vara Stig Dagerman" eller fiktioner om John Lennons älskarinna eller den där sega Bergmanboken (läst två sidor).
Min Oscar i det gamla (inte så värst berömda) fiktiva bandet Kill Kurtz, han är bara Oscar och han har till och med ett påhittat efternamn.
Joe Strummer kan alltså sussa lugnt på sitt moln. Inte ens i tonåren, då Clash var mina idoler, var jag intresserad av att ta reda på något om deras liv.

Ognuno sta solo
Sul cuore della terra
Trafitto da un raggio da sole.
Ed è subito sera.
Salvatore Quasimodo

(... det finns säkert en översättning, man kan säga att den här dikten inkluderar Joe Strummers hastiga bortgång, trots att den var skriven långt innan: det är ju liksom det som är grejen med poesi).


Det var lite hissnande när Clash lät barn sjunga Career opportunities på Sandinistaalbumet:



Och här är ursprungsversionen:



Marianne Faithful kan känna sig lika lugn.

Ursäkta att jag tog tillbaks inlägget för redigering ett tag - jag tyckte att det bröt mot regeln om språklig ekonomi. Det kanske det gör fortfarande. Men musiken är bra.

Ytterligare nånting helt annat

Sociala klyftor + glädjeskadehuliganism =

Två helt olika frågor

Som i alla krig - rättfärdiga eller orättfärdiga - säger man att segern är runt hörnet.
Alla säger inte säger så, det vet jag: i en debattartikel i Svenska Dagbladet, Experterna hade fel om Libyen, varnar en lektor vid Försvarshögskolan för att Gaddafis fall inte automatiskt innebär ett slut på stridigheterna.
Det är alldeles uppenbart att den västerländska expertkåren inte besitter i närheten av den kunskap som krävs för att förstå libysk politik. Detta innebär att vi även i detta ögonblick bör granska utvecklingen med stor ödmjukhet. Vad vet vi egentligen om det nationella övergångsrådets ledning och intressen? Hur kommer Gaddafitrogna stammar att ställa sig till ett regimskifte?
Gaddafis fall blir inte slutet.

Det har ifrågasatts om Nato inte överskred FN-mandatet, då uppdraget att skydda civilbefolkningen övergick till att bli ett krig för att avsätta Gaddafi. Att en stor majoritet libyer vill bli av med Gaddafi tror jag ingen tvivlar på, men det är ändå inte hårklyverier att reda ut begreppen.
Att avskaffa Gaddafi räcker inte skriver en doktorand i Folkrätt:
Avslutningsvis, världssamfundets militära intervention i Libyen skedde med hänvisning till principen ”skyldigheten att skydda” – responsibility to protect (R2P). R2P-principen lanserades i en rapport 2001 och antogs i urvattnad form av FN:s generalförsamling 2005. Resolution 1973 (2011) var det första exemplet där FN:s säkerhetsråd uttryckligen auktoriserade vålds- användning utifrån denna princip.
I en ibland försummad del av R2P-rapporten anges att det efter en militär intervention finns en skyldighet att återuppbygga det berörda samhället. Det handlar om att bygga en varaktig fred, främja rättsstatsprinciper och en hållbar utveckling. Som en del av världssamfundet har Sverige och Europa ett ansvar att stödja Libyens återuppbyggnad.

Ja, ett sådant ansvar har vi i allra högsta grad.
Sarkozy har sagt att så fort Gadafi är borta, så tänker Nato dra. Frågan är då hur freden ska kunna upprätthållas. Är tanken att FN ska gå in?

Det stora problemet med Sveriges insats, är att den ter sig som en förövning inför ett Natointräde. Här gäller det att hålla isär frågorna. Nato är inget försvarssamarbete, det handlar alltså inte om att länder ska hjälpa varandra om de blir angripna av främmande makt. Sådana överenskommelser kan man sluta ändå. Utan det handlar om offensiv krigföring i andra länder. Oavsett om man tycker att det är rätt eller fel att Sverige deltar i befrielsekrig, så bör man vara uppmärksam på att gränsen mellan FN:s fredsbevarande roll och Nato:s offensiva har grumlats i det här fallet. Frågan om Sveriges försvarspolitik måste hållas isär från detta. Sveriges säkerhet ökar inte om vi deltar i krig som kan visa sig skapa större oroshärdar än tidigare.

Nu blir det satir. Nästan outhärdligt elak.

Dagens citat

- Det är ett väldigt farligt läge med olika milisgrupper med unga arga män med vapen i sin hand.
Fredrik Reinfeldt i Svenska Dagbladet.
För att tänka strikt egoistiskt ett tag, alltså endast på Sveriges bästa, så gäller det att tänka om. Milisgrupper plockar inte upp flygblad från marken där det står att man ska vara snäll. Civilbefolkningen behöver inga sådana uppmaningar.
Sverige måste distansera sig från NATO. Det lär vara en majoritet med råge som är av den åsikten i Sverige. Nu är vi förvisso redan med i Libyenkriget, efter en häpnadsväckande snabb votering i Riksdagen. Ingen vet hur det ska gå. Och ingen hade någon överblick när beslutet klubbades igenom. Blandningen av naivitet och business och yster revolutionsromantik bådade inte särskilt gott.
Samtidigt: Reinfeldt önskar en internationell insats för att undvika splittring, och det handlar då om att skydda civilbefolkningen och avbeväpna milisgrupperna. Det borde innebära att det krävs militära insatser under lång tid framöver. Ska Sverige dra sitt strå till stacken för att skydda civilbefolkningen och gynna övergången till demokrati? I så fall i FN:s regi.
Absolut inte under några som helst omständigheter i NATO:s.

Hurtighetstyranni

Skryt och skrävel gör författaren glad. Men bäst av allt är en långpromenad.

Flygblad?

Ank-Käthe är indignerad. Nu har Gaggböles militär plus en tjosan reklamhoppetossa
(som säger: "Det är en häftig känsla att ta fram en produkt som trycks i över en miljon exemplar och sprids som ett regn från himlen")
fått för sig att ta fram flygblad. Vad som står mer exakt på flygbladen är superhemligt men enligt vad Ank-Käthe har lyckats erfara är det något i stil med: "Det är bättre att ni är sams än att ni bråkar".
- Nej man ska inte bråka, det ska man inte. Men ska man skräpa ner då? Det blir ju bara en massa papper på gatorna. Och om man nu nödvändigtvis ska skräpa ner, säger Ank-Käthe, så ska det vara med ank-käther. Man ska fråga och fråga. Det är saligare att fråga än att påstå.



Enligt vad tigerbossen också har lyckats erfara så är budskapet "lite mysko" och "paradossalt", eftersom det bara för någon dag sedan ansågs jättebra att bråka. Men han är luttrad.
- Det blir som det blir.

blänkt i Desnos

Det är bara en uppdatering.
En ruppeguppdatering.

För längesedan, i bloggens bronsålder, efterlyste jag signaturmelodin till Kråkguldet, sjungen av Thorstein Bergman. Jag gillade melodin när jag var liten, och texten tyckte jag var fascinerande. Och visst är den väldigt fin fortfarande. Thorstein Bergmans röst är fantastisk. Sången har kommit in på Youtube nu (videon rullar på rätt länge efter det att låten slutat).

Trivialiseringen av de stora känslorna kanske ännu skadligare än den politiska omedvetenheten

Skådelystnaden och privatpsykologiserandet - "han saknar ett du" - efter terrordådet i Norge, där det ingår rent kicksökeri (inte olikt den febriga feststämning som kan uppstå vid mordplatser i Neapel; se även Susan Sontags Att se andras lidande) går hand i hand med tendensen att avpolitisera och intimisera terroristen. "En av oss som det gått lite snett för i tillvaron". Jag tittar nästan aldrig på TV:nyheterna men råkade göra det häromkvällen. En journalist la ut texten om hur hänsynsfulla alla de journalister som flockas i stor mängd på Utöya var mot de anhöriga - något senare var TV:kamerorna med på ett ställe där TV:kameror inte får finnas - ljuständning i kyrka. En liten snutt intervju. Nej, det är inte alltid fel att intervjua anhöriga. Men man sticker inte fram en mikrofon fem sekunder när någon tänder ett ljus.
Jag antar att säkerhetspolisen undersöker eventuellt konkreta kopplingar till extremistisk sionism (det har funnits en del debattinlägg i israelisk press som givit kalla kårar, och hur stor viljan än må vara att det ska handla om en enda urspårad galning, så kan man självklart inte utgå ifrån att det är det) .
Utöver det internationellt politiska, analysen och bedömningen av vilket större sammanhang terrordådet bör placeras in i, innebär banaliseringen av stora känslor en avtrubbning. Ett terrordåd förvandlas till en mysrysare. Det är mycket farligare än dataspel.

Uppdatering 6/9: i en artikel på Newsmill skriver Willy Silberstein och Henrik Bachner om hur terrordåden i Norge och Breiviks manifest har kommit att exploateras med antisemitiska syften. Breivik har beskrivits som "pro-Israel" och "sionist:
Terrorattentaten i Norge understryker den fara som högerextremism och islamofobi utgör i dagens Europa. Angreppen har också utlöst en viktig diskussion om utbredningen av antimuslimska attityder och hur extremnationalistiska gruppers argument och retorik tränger in i den bredare politiska debatten. Som många har påpekat bar den norske terroristen Anders Behring Breiviks världsbild, beskriven i dennes så kallade manifest, klara likheter med idéer som finns i antimuslimska opinioner och partier i en rad länder. Tydliga paralleller går bland annat att dra till uppfattningar som återfinns inom Sverigedemokraterna.
I likhet med när extrema islamister utför terrordåd finns dock även denna gång grupper och individer som exploaterar attentaten i politiska syften. Och liksom i samband med till exempel al-Qaidas terrorangrepp mot USA den 11/9 2001 har attackerna i Norge på vissa håll även utlöst en intensiv antisemitisk propaganda.



Läs artikeln i dess helhet.

Ibland kommer soporna efter en...

Neapels sopor ska värma svenska hem, läser jag på Nyheter24.
Jag vet inte om jag ska vara försiktigt positiv eller försiktigt negativ - i alla händelser måste det handla om ambivalens och paradox. Jag minns containern nedanför min balkong i de spanska kvarteren. Strindberg och Virginia Woolfs masugn. Sopbranden en natt.
Men i det här fallet - sopimporten - handlar det ju om miljö och rationella lösningar.
Ju.
Ju.

Lästips

Peter Kadhammar om Libyenkriget:
När USA angrep Irak 2003 var den nationalistiska tonen i amerikanska media skrämmande. Krigisk yra, övertro på den väpnade förmågan och den egna rätt­färdigheten var imperiets reflex: Vi sprider ljuset!
Den svenska rapporteringen påminner mer om den inskränkte, lätt korkade skrythalsen i en bonnhåla. De nya i byn vet inte hur man klipper gräset ens! Men jag sa hur de ska göra. Kom hit så ska jag visa hur en riktig karl jobbar!

Jo det finns nåt lite jönsigt och omedvetet i tongångarna. Inte ens när vi krigar är vi krigiska utan helyllesnälla.
Jag drar Gaggbölemarschen i repris.

Jag vet fortfarande inte om jag anser att det var rätt eller fel av Sverige att gå in i Libyenkriget, även om jag lutar åt det senare, och ifrågasätter Riksdagens alltför snabba och så gott som enhälliga votering. Se tidigare inlägg i frågan. Det är aldrig så viktigt med oenighet som när man ska fatta avgörande beslut i frågor man inte har någon överblick över. Det kan väl ändå inte räcka med att Carl Bildt får ett smickrande mail - Hello, Carl! - från en Natofarbror.
Grundfrågan är denna: exakt när är det motiverat att gå in i andra länder (vilket är något annat än att försvara sig mot länder som börjat invasionskrig): för att ingripa i inbördeskrig eller störta diktaturer? Nej. Om jag inte har missförstått folkrätten så brukar det inte anses vara ett acceptabelt skäl. Det är väl bland annat därför vi gör affärer med Kina istället för att invadera Kina.
För att förhindra massmord och övergrepp på civilbefolkning, ja. Det kan vara ett fullgott skäl. Läget var akut, och Khadaffi planerade massmord. Samtidigt gör inslaget av klankrig och det faktum att rebellerna var beväpnade, till skillnad från exempelvis situationen i Syrien, att det inte är helt självklart att det inte handlar om ett ingripande i ett inbördeskrig. Då har man alltså tagit ställning för den ena sidan i en konflikt. Låt oss då hålla tummarna för att rebellerna inte visar sig vara nya Khomeinis. Han ansågs väl också i början vara en frisk fläkt i jämförelse med shahen.
Det får inte handla om vapenaffärer, en möjlighet att kränga lite mer flygplan. Det får inte handla om hello Carl, eller ett led i smygnatofiering. Det får inte bli som i Afghanistan, där Sverige inte strider under FN-flagg utan under amerikansk flagg. Så mycket vet jag.
Resten är fredag.


Tillägg 23/8: Nato överskred FN-mandatet. (Mandatet var att skydda civilbefolkningen, inte att ta ställning för den ena sidan).

Oh là là

Det är en stor ära att få introducera Nelly Kaplan för en svensk publik.
Det finns inga oöversättliga ordlekar. Det måste vara min ledstjärna under arbetet.

Det farliga språket

Thentes krönika: ja just det, apropå att vända på stenar - och i anknytning till den debatt som har uppstått om det farliga språket.
Jag ska någon gång samla mig till ett inlägg, än så länge får det bli skissartat. Det blir rätt märkligt om hela fokus är å ena sidan på en diffus pöbel (representerad av kommentarfält, Flashback osv) å den andra på det ständiga röda skynket (eller blåa) Axess. Lite grann har det funnits en sådan slagsida i debatten synes det mig.
Det har nästintill uppstått något slags språkfobi. Jag kan nämna Gina Gustavssons Därför bör vi avstå från att provocera, där hon på något märkligt sätt lyckas tolka Torbjörn Tännsjös ambivalenta och trevande artikel som "ett rungande nej" till självcensur, och där hon för övrigt verkar ha glömt hur provokativa många av Upplysningstänkarna och satirikerna var.
För att då inte tala om att det mycket väl kan vara just det som inte uppfattas som provocerande, som är allra farligast (om vi nu ska tala om åsikter, tankar, ord i farotermer).
Nå, jag uppfattar det nu inte som att Thente är ute efter att ställa just en speciell författare mot väggen, och inte som att han kräver självcensur. Det gör inte jag heller.
Däremot skulle jag vilja säga detta. Det borde vara omöjligt att i det ena fallet hylla något för att det sägs skildra "allas vår botten", medan man i andra fall yrkar på självcensur.
(Jag har fortfarande inte hört mer än de sista minuterna av nämnda sommarprat, men jag gillade slutet med ett osynligt barn som gick och skrattade).
Ett något hafsigt inlägg. Jag har för övrigt inte börjat styrketräna för att slåss, utan för att det var ett sätt att få det att vända uppåt igen.

Efter Utöya

Det var ett väldigt bra sommarprat med Karl Ove Knausgård. Det osynliga barnets skratt på slutet... Jag kom in sent och ska lyssna från början när programmet finns tillgängligt på sr:s hemsida.
Jag sitter i min nya arbetslokal. Tuggar nikotintuggummin och fryser lite.

Dagens citat

Så framstod världen och samhället år 1913: Livet är fullständigt insnärjt och tilltrasslat. En sorts ekonomisk fatalism härskar som tilldelar den enskilde, hur mycket han än stretar emot, en bestämd funktion, ett intresse och en karaktär. Kyrkan står för "frälsningsverksamhet" av mindre vikt. Litteraturen är en säkerhetsventil.
Hugo Ball, Flykten ur tiden, en dadaistisk dagbok, översättning cecilia Hansson

Jag har utökat mina träningspass med styrketräning.

DESNOS

"Senaste diagnosbegreppet för att benämna reaktioner på trauma är DESNOS – Disorder of extreme stress, not otherwise specified – som fördes in i internationella diagnosmanualer 1992. PTSD kom 1986."
läser jag i artikeln Tiden läker många sår.
Desnos är desslikes en av mina favoritsurrealister.

Han var bra på att försätta sig i trans. (Vi får se om det inte kommer lite fler angrepp från alla surrealismhatare där ute, de är många och det är helt i sin ordning att surrealismen är avskydd, på samma sätt som "kristendom", "psykoanalys", "modernism" bör vara avskydda i det samhälle vi nu lever i. I den människa många lever i. Allt annat vore ett tecken på att surrealism blivit reklamspråk, eller att "kristendom" blivit förödelsens styggelse).
Desnos dog i Theresienstadt. Det gjorde inte jag. Eller så gjorde jag det. Jag har för mig att jag skriver om Robert Desnos i min essä Nehrslag i språket. "Min gamla essä", för att betona att den är vederhäftig som ett skägg.
Kromen blänkte i dess nos.
Europa kan komma att klara sig, man får väl tälja en liten barkbåt och hoppas på det bästa.
Min barndomskamrat som förlorade sin familj och bästa vän i tsunamin berättade något som jag även läst om i tidningen på den sista tiden, och det är att människor ofta tar långa omvägar kring andra som har varit med om svåra saker. När jag fick syn på min barndomskamrat som jag inte sett på många herrans år så hejdade jag henne såklart och efter lite småprat så nämnde jag förstås att jag hade hört vad som hänt. Och höll samtidigt på att börja gråta, min haka darrade så jag fick nästan inte ur mig någonting. Men som jag förstod henne, så var det ovanligt. Hon sa till och med att det var modigt av mig att överhuvudtaget hejda henne och stanna och prata med henne. Modigt? Men är folk alldeles bottenfrusna i det här landet, är det verkligen sant att det normala är att ta omvägar kring människor som har varit med om sorger och olyckor? Ja, som jag förstod det.
Det enda tråkiga med att ha blogg, är att man även blir läst av dammråttor och kalla fiskar.

I morgon kanske jag berättar om när jag valde mellan uttrycken kulturtjackhora och kulturell demimonde, och vari skillnaden består. Eller så kommer ett inlägg som heter "Efter kaffet vill man ha små läckra kurder". Man vet aldrig.