lördag 27 augusti 2011

precipitevolissimevolmente

Skriva en roman om Joe Strummers hjärtattack?
Ett enda ögonblick då hela livet passerar revy.
Nej. Det skulle kännas som endera nekrofili, likskändning eller kannibalism (ole dole doff).
Det ställs höga krav på ett medium. Endast om man kan åberopa direktkontakt med den döda kan det finnas ett intresse i att spökskriva en självbiografi.
Men ej heller med min döda kropps ruttnande fingrar kommer jag någonsin att skriva:
"Jag, Joe Strummer, känner mig så här nu".
Jag har alltid haft svårt för genren "fejkade självbiografier rörande berömda personer", oavsett om det handlat om "Mitt namn ska vara Stig Dagerman" eller fiktioner om John Lennons älskarinna eller den där sega Bergmanboken (läst två sidor).
Min Oscar i det gamla (inte så värst berömda) fiktiva bandet Kill Kurtz, han är bara Oscar och han har till och med ett påhittat efternamn.
Joe Strummer kan alltså sussa lugnt på sitt moln. Inte ens i tonåren, då Clash var mina idoler, var jag intresserad av att ta reda på något om deras liv.

Ognuno sta solo
Sul cuore della terra
Trafitto da un raggio da sole.
Ed è subito sera.
Salvatore Quasimodo


(... det finns säkert en översättning, man kan säga att den här dikten inkluderar Joe Strummers hastiga bortgång, trots att den var skriven långt innan: det är ju liksom det som är grejen med poesi).


Det var lite hissnande när Clash lät barn sjunga Career opportunities på Sandinistaalbumet:



Och här är ursprungsversionen:



Marianne Faithful kan känna sig lika lugn.

Ursäkta att jag tog tillbaks inlägget för redigering ett tag - jag tyckte att det bröt mot regeln om språklig ekonomi. Det kanske det gör fortfarande. Men musiken är bra.

12 kommentarer:

  1. Jag tycker att genren är irriterande och läser hellre biografier, även om jag är förtjust i historiska romaner. Det verkar som om Bengt Ohlsson skriver mycket om rockstjärnans sjukdom, det kan jag tycka är obehagligt eftersom det handlar om någon som levat så nyligen. Punken är inte riktigt "min grej" så den här romanen står jag nog över.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  2. Mariannesson: Bengt Ohlsson är en manschauvinistisk medelmåtta, skräddarsydd för Sverige. Han skriver förresten rätt mycket om kiss överhuvudtaget, t.ex den där besynnerliga artikeln i Juholts fotspår, där han ställer sig och kissar i snön i början. Det här är en sorts drängig "tro inte att jag gör mig till för kärring- och fittjävlarna"-manlig självömkan som en del älskar.
    Men att låta en roman om en idol (för det utgår jag ifrån att det handlar om) nästan bara handla om hans sjukdom... skriven direkt för perversa och geggiga jantelagsmänniskor antagligen. Jag kommer aldrig att slösa bort tid på sån skit.
    I konsten är endast det bästa gott nog.
    Men varje tid och varje land får den litteratur den förtjänar.

    Jag har hittat en översättning till Quasimododikten. Övers. är bra, endast med en reservation - sera blir "afton", ett vackert ålderdomligt ord på svenska som fortfarande passar i vissa sammanhang; men inte i andra - bland annat inte i denna dikt, det finns ingenting idealiserande i dikten, det är inte skönskriverier (aftonrodnad och aftonklänning, bra i sitt sammanhang, här handlar det om kärvt, absolut inte sentimentalt).

    Inlägget är fortfarande inte tillräckligt bra, det finns en slagsida åt putslustighet som jag kommer att putsa bort. Det här handlar nämligen om viktiga saker. Eftersom jag tror på konsten menar jag att förstörelsen av smak och omdöme är frågor som är lika viktiga som den om kriget. Då får det inte bli bjäfsigt skrivet.
    Maja

    SvaraRadera
  3. Quand j'étais enfant on recevait les visites du patron d'un petit magasin d'alimentation qui au besoin livrait des produits à domicile, après son travail.

    Quand il arrivait chez nous il disait toujours, d'un air vaguement déprimé "eeehu ...è già sera" "è arrivata la sera" "signora, è sera"

    C'était inconsciemment une forme de poésie...

    God afton,

    P

    SvaraRadera
  4. God afton P, c'est poésie, c'est melancholie, et peut-être qu'il voulait être invité à diner?
    Maja

    SvaraRadera
  5. Fast nog krävs det en rätt skicklig medelmåtta för att skriva "Gregorius". Eller?

    SvaraRadera
  6. Gregorius tyckte jag mycket om, så medelmåtta vet jag inte heller riktigt om jag instämmmer med heller... Krönikorna i dn är mindre intressanta. Den senaste har romanen fått både ris och ros. Maja kanske är på polemiskt humör i största allmänhet...?
    Algot

    SvaraRadera
  7. Det kanske finns en Ramones-Clash motsättning i botten. Jag är helt rudis på punk, den säger mig helt enkelt ingenting (tillhör en annan generation...)
    Algot

    SvaraRadera
  8. Jag vet inte om det finns en Ramones-Clash-motsättning, överhuvudtaget vet jag inte särskilt mycket om bandens historia, kontakter och konflikter dem emellan och mellan fansen och så vidare. Sånt måste ju ha funnits, men det har jag noll koll på. Clashs låtar är ju engagerade och det jag gillar med dem är kanske också deras musikaliska humor. Jag tror att de anses vara lite snällare och inte lika råa som t.ex Sex Pistols, inte lika mycket destroooooyyyyy i grund och botten ("they pretended to hate" hörde jag i en Youtubevideo där Johnny Depp först sa att det man gillade med dem var deras "sincerity", sedan kom det in en annan röst som hävdade just att they pretended to hate - vad det var hörde man aldrig då det klipptes där).
    Gregorius är det sant att jag borde läsa, jag har börjat några gånger men kommit av mig. Men man måste också välja vilka litterära projekt man verkligen känner för. Det är möjligt att en psykologisk bakgrund till Pastor Gregorius handlingar bara väckte ett ljummet intresse hos mig. Det brukar vara så att om jag börjar några gånger på en bok och inte fastnar så slutar jag läsa. Men ni ska förstås fortsätta gilla de böcker ni gillar, det är helt givet.
    Maja

    SvaraRadera
  9. Att hitta försonande drag i osympatiska gestalter är väl aldrig fel? Söderbergs Gregorius är ju en karikatyr. Jag kommer nog att läsa romanen om Cummings (hette han så?), inte minst är jag nyfiken på vad Ohlsson gör av det antisemitiska temat, som jag sett i recensioner. Det är fortfarande ett aktuellt tema tyvärr.
    Algot

    SvaraRadera
  10. Jag har googlat: Joe Strummer tyckte att the Ramones var coola.
    Nej visst, pastor Gregorius är helt endimensionell i Doktor Glas. Självklart är det inte fel.
    Godnatt
    Maja

    SvaraRadera
  11. Sen kan man ha invändningar på texten till Career Opportunities. Vad är det för fel med att vara ambulansförare och konduktör, till exempel?

    Och så ska jag upprepa mig. Tyck om de böcker ni tycker om.

    SvaraRadera
  12. ... plus att det krävs rätt mycket för att jag ska tycka att något är riktigt bra, osv osv.
    End of polemiken.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)