"I klassrummet satt jag alltid nära tavlan för att se vad fröken skrev och ibland smygläste jag bänkkamratens anteckningar. Ofta hade jag huvudvärk. Och jag kände mig utanför, ensam. Det var som att leva i en suddig bubbla utanför de andra. Men till slut fick jag glasögon, för att någon uppmärksam lärare såg att jag ständigt satt och kisade. Jag minns mina första bågar så väl. Det var ett par pilotglasögon i guld. Och jag kände mig faktiskt lite märkvärdig i dem. Men egentligen var det märkvärdigt att jag ens fick dem, att vi hade råd. Svaret på den frågan är såklart att vi fick bidrag, som räckte till både bågar och glas. Det räddade min syn och kanske hela min skolgång."
Idag måste föräldrar som inte har råd att köpa glasögon till sina barn vända sig till hjälporganisationer - det vill säga de måste tigga. De måste stå med mössan i hand. Det är inte längre självklart att alla barn ska ha rätt att kunna se.
Defenestreringen (eller defenestrationen) av borgarklassen - det räcker inte med att slänga ut politikerna, det släkte som röstar fram dem är av samma skrot och korn - kan man tänka sig utförs av barn som i all sin oskuld säger: oj då, vi såg inte!
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar