Bloggpaus

På oförskämt gott humör men det kraschlandar så fort jag går ut i sociala medier.
Det känns som en signalsubstanschock. Allt trevligt serotonin eller vad det heter rinner ner i skorna.
Har det med tumme upp och tumme ner att göra, popularitetens amfiteater blablabla?
Jag tror inte det. Men jag behöver inte grubbla över varför egentligen. Det är bara en stark känsla. Håll dig borta från sociala medier för tusan bövlar.
Det radikala nejet gäller även den här bloggen (för tillfället). Allt jag skriver känns plötsligt oärligt, tillkämpat, oavsett om det är allvar eller skämt så är det något frampressat över det.
Men det är svårt att slita sig. Blir lätt så att man sitter och okynnesbloggar.  Och sen tar bort inlägg. Och så kanske tycker att nej det där vill jag faktiskt ha sagt - och publicerar igen. Och det där var ju faktiskt ganska kul, det kan väl få stå. Eller?

Så kan det inte fortgå. Alltså en paus.

Nu hoppas jag att alla sköter om sig och har det bra. Lånar en ramsa ur Bengt af Klintbergs Svenska trollformler.

Det här ska corona ha och hör sen.

Dig vill jag bortvisa långt norr
i en skog, där ingen bor,
på en båt, där inga åror är,
dit norr, där ingen kör,
där elden brinn och tjäran rinn.


Clash får stå för pauslåten.

Handen på hjärtat 2

Efter kritik från oppositionen slopar Danmarks regering temporärt kravet på att den som vill bli medborgare måste genomgå en handskakningsceremoni.
 - Vi kan självklart inte kräva att nya medborgare ska skaka hand med borgmästaren när hälsomyndigheterna rekommenderar att man inte skakar hand alls, säger integrationsminister Mattias Tesfaye (S).
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/senaste-nytt-om-coronaviruset

Handen på hjärtat är hyfs och hygien i ett nötskal, konstaterade Cronache di Maja fredagen 13/3. 

Moralpaniken kring gesten (t.ex Carl Hamiltons utbrott - ett motiv i den satiriska romanen Mäktig Tussilago icke att förglömma) kan tolkas som nordisk bufflighet och brist på galanteri - eller som två krockande konformismer - eller som bristande insikt i att seder och bruk helt enkelt är seder och bruk och inte absoluta tecken på den ena eller andra kulturens överlägsenhet. 

Den goda kulturrelativismen, eller för att uttrycka det lite krångligare, nästan poststrukturalistiskt -  den muntra arbitrariteten
är tvärtom grundbulten i en humanistisk livssyn. 

Handskakning uppfanns för att de misstrogna måste bevisa att de inte hade vapen i hand. Den är i någon mån motsatsen till tillit. Den är förknippad med business, politik, avtal, tillfälliga pakter som kan brytas närsomhelst. 
Att lägga handflatorna mot varandra och nicka, eller lägga handen på hjärtat och lägga huvudet på sned, tillhör en annan sfär. 

Enligt vad Cronache di Maja erfar och begrundar, så får handskakningen gärna ersättas av andra hälsningsritualer. 

På planeten Zarmina hälsar man genom att sätta händerna bakom öronen och rulla med ögonen. 
Gesten betyder "jag hör dig och jag ser dig". 

Snott från nätet

Marriage should be between a woman & her demons. End of discussion.

 Från ett anonymt twitterkonto som kallar sig "Doth".

Lästips

Upplyftande artikel om serien Unorthodox och svenska konservativas angrepp på individualismen. Kollektivet kan vara ett fängelse utan murar, Jesper Ahlin Marceta, Aftonbladet Kultur.

Jag tror man bör komma ihåg en sak: individer som bryter mot normer kan vara mer altruistiska och solidariska, än personer som håller sig lojala med sitt givna kollektiv och följer dess lagar.


Jag skriver kan vara - inte att de nödvändigtvis är det.

Långfredag i karantän

Svårt att inte tolka Horace Engdahls artikel i SvD idag - en mångordig som handlar om mycket men utmynnar i rader om lynchmobben och människans hjälplöshet inför massan - som ett fortsatt korståg mot vittnande kvinnor. Det är att använda kristendomen som ett led i vänskapskorruption och antifeminism.

Snaskjournalistiken kring andra metoo-fall skadade både metoo och rättssäkerheten. När det gäller Kulturprofilen gjorde Matilda Gustavssons bok Klubben det som DN:s upplägg i mitt tycke inte lyckades med: undvek skampåletonfall och tillförde nyanser och ambivalens, vilket inte underminerade vittnesmålen det minsta utan tvärtom gjorde dem desto mer drabbande och övertygande.

Jag återkommer till förhållandet metoo och media när skallen piggnat. Genomlider nu en genuint jämmerlig långfredag i karantän. Fortfarande troliga coronasymptom.

Här är George Harrisons My Sweet Lord, illustrerad av scener delvis så smärtsamma att jag länkar i stället för att ha videon i bloggen. De första skola bliva de sista. Det gäller nog också maktmänniskor som tror att de är underdogs.

"Visa mig vem du är, så ska vi visa dig vem vi är!"

Funderar på vad som i grund och botten menas med "polarisering".

Mitt intryck är att "vi måste minska polariseringen!" är ett elegantare sätt att säga håll snattran! till meningsmotståndare. Någon form av strävan efter konsensus. Det svenska så kallade lagom.

När det är gängbråk på Internet kan den ena gruppen förtrytsamt tala om den förfärliga polariseringen. Efterlysa civiliserade samtal. Typ mellanmjölk.

Ifrågasätta = att sätta i fråga, att sätta i gungning.Klandra, kritisera. Dra saker till sin spets. Spränga konformismen. Kräva förändring. Vara ursinnig. Skrämmas. Slå hårt ur ett underläge. Vara många och ursinniga.
Vilken intellektuell skulle kunna ha något emot det jag nämner ovan? 

Jo, konservativa skulle kunna vara emot det (fast idag betyder konservativ/reaktionär respektive rebellisk/revolutionär inte riktigt samma sak som det gjorde förr, varken när det gäller individer eller kollektiv. Vänster kan kräva respekt för traditioner som vänstern tidigare gjorde uppror emot).

Ett problem som går tvärs över skalan vänster/höger är:

Vad som avgör om en skribent vågar/kan uttala en skarp åsikt, är om h*n har någon kulturell institution i ryggen (det kan vara en tidningsredaktion, en tidskrift, en nämnd, en skola, hur som helst en struktur av något slag).

I kulturvärlden talar man om "stall". Man bör stå under någons beskydd. Det är en fråga om auktoritet: den som inte tar rygg mot någon form av institution eller vedertagen ordning betraktas lätt som en knäppgök utan självbevarelsedrift.

Därtill kommer Internet, i synnerhet plattformar i sociala medier. Plattformarna (Facebook, Twitter) erbjuder ett slags möjlighet till organisation, de är semioffentliga institutioner som inbjuder till skapande av åsiktsblock, ett slags spontana opinionsundersökningar (får du många lajks så håller många med dig) och formering av trupper eller kollektiv.

Väldigt vanligt är att man länkar till artiklar och kritiserar dem kollektivt. Det här är också något som spänner över hela det politiska spektrumet. (Tidigare var det väl så att en person som retat upp sig på en artikel skrev ett brev eller ringde till tidningen och sa upp prenumerationen. Idag är det lätt att få en massa medhåll i sociala medier - en trygghet och en garant mot att bli betraktad som rättshaverist). Är det inte den ena så är det den andra som retar gallfeber på motståndarna: mer eller mindre framgångsrika försök till deplatforming finns på olika håll.

OK. Det hände en grej på Facebook. En kvinna har givit ut en bok som blivit hyllad på fel sätt. Rätt olika recensenter, nästan alla positiva, beskrivs som en medioker och homogen massa, uttryckligen för att de är vita kvinnor. Någon som läser de här recensionerna och invänder, ja det där var ju mossigt skrivet men det här är väl ändå inte rasism, blir omedelbart kallad rasse. I princip alla vita är nämligen rassar eftersom de troligen har nazister nånstans i sin släkthistoria och eftersom de är en del av det strukturella förtrycket. Att de inte upptäcker rasismen bevisar att de är rasister.Vita ska frukta. 
Jag tycker inte att nån ska tagga ner.  Jag tycker att det behövs många fler röster med skilda bakgrunder på svenska kultursidor, vilka satsar på säkra kort och publicerar samma skribenter om och om igen. Jag tycker också att Sverige är nästan ofattbart segregerat. Det är extremt. Klassklyftorna går rätt mycket mellan ljus och mörk. Det är pinsamt. Skamligt. Och det måste förändras.
Dessutom har jag en känsla (har inte undersökt det statistiskt) att kultursidor är snäppet mer slätstrukna och homogena än andra forum. Så det är ju bara att bejaka trycket från en ursinnig grupp som går samman på fejjan i sin kritik av en rad länkade artiklar, kräver förändring och vägrar bli betraktad som "de andra".
Mmmm, invändningarna blir nästan automatiskt hårklyverier:
Hur många av de som är förbannade har hunnit läsa artiklarna noga och begrunda dem några minuter, det går undan i sociala medier. Hur klyftigt är det när allt kommer omkring att använda "vit kvinna" som trigger och rött skynke. Hur mycket utrymme för avvikande åsikter finns det egentligen, om bara en enda blixtsnabb tolkning av en hel rad artiklar är tillåten. Och vilken typ av konformism riskerar att fösa in "icke-vita" i en bestämd, i värsta fall dogmatisk fålla. Hanif Bali, Tino Sandanaji, Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh: ganska många är de "icke-vita" som inte anses comme il faut. Det har varit så länge och det bör påpekas: det råder ingen åsiktsgemenskap bland folk med utländsk bakgrund.

Ljuvlig ordtrojka

Jag - vet - inte.

Ännu nyare himmel och jord - nu med inbyggt gnugg och snäpp förslutning! FYNDA sista chansen