Funderar på vad som i grund och botten menas med "polarisering".
Mitt intryck är att "vi måste minska polariseringen!" är ett elegantare sätt att säga håll snattran! till meningsmotståndare. Någon form av strävan efter konsensus. Det svenska så kallade lagom.
När det är gängbråk på Internet kan den ena gruppen förtrytsamt tala om den förfärliga polariseringen. Efterlysa civiliserade samtal. Typ mellanmjölk.
Ifrågasätta = att sätta i fråga, att sätta i gungning.Klandra, kritisera. Dra saker till sin spets. Spränga konformismen. Kräva förändring. Vara ursinnig. Skrämmas. Slå hårt ur ett underläge. Vara många och ursinniga.
Vilken intellektuell skulle kunna ha något emot det jag nämner ovan?
Jo, konservativa skulle kunna vara emot det (fast idag betyder konservativ/reaktionär respektive rebellisk/revolutionär inte riktigt samma sak som det gjorde förr, varken när det gäller individer eller kollektiv. Vänster kan kräva respekt för traditioner som vänstern tidigare gjorde uppror emot).
Ett problem som går tvärs över skalan vänster/höger är:
Vad som avgör om en skribent vågar/kan uttala en skarp åsikt, är om h*n har någon kulturell institution i ryggen (det kan vara en tidningsredaktion, en tidskrift, en nämnd, en skola, hur som helst en struktur av något slag).
I kulturvärlden talar man om "stall". Man bör stå under någons beskydd. Det är en fråga om auktoritet: den som inte tar rygg mot någon form av institution eller vedertagen ordning betraktas lätt som en knäppgök utan självbevarelsedrift.
Därtill kommer Internet, i synnerhet plattformar i sociala medier. Plattformarna (Facebook, Twitter) erbjuder ett slags möjlighet till organisation, de är semioffentliga institutioner som inbjuder till skapande av åsiktsblock, ett slags spontana opinionsundersökningar (får du många lajks så håller många med dig) och formering av trupper eller kollektiv.
Väldigt vanligt är att man länkar till artiklar och kritiserar dem kollektivt. Det här är också något som spänner över hela det politiska spektrumet. (Tidigare var det väl så att en person som retat upp sig på en artikel skrev ett brev eller ringde till tidningen och sa upp prenumerationen. Idag är det lätt att få en massa medhåll i sociala medier - en trygghet och en garant mot att bli betraktad som rättshaverist). Är det inte den ena så är det den andra som retar gallfeber på motståndarna: mer eller mindre framgångsrika försök till deplatforming finns på olika håll.
OK. Det hände en grej på Facebook. En kvinna har givit ut en bok som blivit hyllad på fel sätt. Rätt olika recensenter, nästan alla positiva, beskrivs som en medioker och homogen massa, uttryckligen för att de är vita kvinnor. Någon som läser de här recensionerna och invänder, ja det där var ju mossigt skrivet men det här är väl ändå inte rasism, blir omedelbart kallad rasse. I princip alla vita är nämligen rassar eftersom de troligen har nazister nånstans i sin släkthistoria och eftersom de är en del av det strukturella förtrycket. Att de inte upptäcker rasismen bevisar att de är rasister.Vita ska frukta.
Jag tycker inte att nån ska tagga ner. Jag tycker att det behövs många fler röster med skilda bakgrunder på svenska kultursidor, vilka satsar på säkra kort och publicerar samma skribenter om och om igen. Jag tycker också att Sverige är nästan ofattbart segregerat. Det är extremt. Klassklyftorna går rätt mycket mellan ljus och mörk. Det är pinsamt. Skamligt. Och det måste förändras.
Dessutom har jag en känsla (har inte undersökt det statistiskt) att kultursidor är snäppet mer slätstrukna och homogena än andra forum. Så det är ju bara att bejaka trycket från en ursinnig grupp som går samman på fejjan i sin kritik av en rad länkade artiklar, kräver förändring och vägrar bli betraktad som "de andra".
Mmmm, invändningarna blir nästan automatiskt hårklyverier:
Hur många av de som är förbannade har hunnit läsa artiklarna noga och begrunda dem några minuter, det går undan i sociala medier. Hur klyftigt är det när allt kommer omkring att använda "vit kvinna" som trigger och rött skynke. Hur mycket utrymme för avvikande åsikter finns det egentligen, om bara en enda blixtsnabb tolkning av en hel rad artiklar är tillåten. Och vilken typ av konformism riskerar att fösa in "icke-vita" i en bestämd, i värsta fall dogmatisk fålla. Hanif Bali, Tino Sandanaji, Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh: ganska många är de "icke-vita" som inte anses comme il faut. Det har varit så länge och det bör påpekas: det råder ingen åsiktsgemenskap bland folk med utländsk bakgrund.
Jag tycker inte att nån ska tagga ner. Jag tycker att det behövs många fler röster med skilda bakgrunder på svenska kultursidor, vilka satsar på säkra kort och publicerar samma skribenter om och om igen. Jag tycker också att Sverige är nästan ofattbart segregerat. Det är extremt. Klassklyftorna går rätt mycket mellan ljus och mörk. Det är pinsamt. Skamligt. Och det måste förändras.
Dessutom har jag en känsla (har inte undersökt det statistiskt) att kultursidor är snäppet mer slätstrukna och homogena än andra forum. Så det är ju bara att bejaka trycket från en ursinnig grupp som går samman på fejjan i sin kritik av en rad länkade artiklar, kräver förändring och vägrar bli betraktad som "de andra".
Mmmm, invändningarna blir nästan automatiskt hårklyverier:
Hur många av de som är förbannade har hunnit läsa artiklarna noga och begrunda dem några minuter, det går undan i sociala medier. Hur klyftigt är det när allt kommer omkring att använda "vit kvinna" som trigger och rött skynke. Hur mycket utrymme för avvikande åsikter finns det egentligen, om bara en enda blixtsnabb tolkning av en hel rad artiklar är tillåten. Och vilken typ av konformism riskerar att fösa in "icke-vita" i en bestämd, i värsta fall dogmatisk fålla. Hanif Bali, Tino Sandanaji, Sara Mohammad, Amineh Kakabaveh: ganska många är de "icke-vita" som inte anses comme il faut. Det har varit så länge och det bör påpekas: det råder ingen åsiktsgemenskap bland folk med utländsk bakgrund.
11 kommentarer:
Det känns irriterande när språket börjar likna tidningsprosa eller debattspråk, men det får stå så länge tills jag kommit på vad jag i verkligheten menar.
Vad är egentligen "tidningsprosa" eller "debattspråk"?
Ska inte bråka om den saken nu när du har en tvivlande bloggpaus. Utan tystnad och självtvivel finns det ingen luft.
Men vill ändå nicka instämmande om självklarheten i inläggets sista mening:
"Det har varit så länge och det bör påpekas: det råder ingen åsiktsgemenskap bland folk med utländsk bakgrund."
Apropå debatten som blossat upp efter Yahya Hassans död. Är det att reducera honom som poet att ansluta honom till ett vi - "bruna män" - som offer för klassamhället och rasismen?
Det här är ju då inte riktigt min typ av poesi, om det nu är poesi vi ska tala om och inte vad som egentligen är sant och falskt om Yahya Hassans uppväxt, politiska åsikter, osv.
Men jag tycker det verkar som om det är en dansk journalist ute på högerkanten som skapade och lanserade fenomenet YH, av en tonåring.
Han är en poet som är geniförklarad och extremhyllad av etablissemanget i Sverige. Många bryr sig liksom inte om hans politiska ställningstaganden ute på högerkanten, eller frågan om Israel/Palestina, eller frågan om varför han egentligen hamnade i kriminalitet, eller frågan om att lämna ut sina föräldrar, osv, för det handlar om fluffigt punkmode, wow en våldsam tragisk romantisk hjälte som skriver med versaler.
Sen som sagt var, känner inte jag på det sättet, lika bra att vara tydlig med det, men det är likadant med Knausgård eller andra utlevelseförfattare, det är en romantisk poetkult ofta med manschauvinistiska drag, och det funkar inte riktigt på mig.
Måste äta frukost först men tror man borde undersöka (om det inte redan är gjort) hur den här journalisten lanserade en tonåring.
Nån borde kanske göra en sån där meme. Yahya Hassan säger: min poesi är en kulspruta jag hatar er (osv).
Och en fiskpinnekritiker som säger det är poo-e-siiii, oooh sååå grymt pirrigt
I vissa fall tas skönlitterära texter helt självklart som verklighetstrogna, sanna skildringar och inte som fiktion - t.ex att YH:s pappa ska ha misshandlat honom grovt återges som en självklar sanning av många litteraturkritiker. Lite så i fallet Knausgård också har jag för mig, det förutsattes att porträttet var sant. Jag tycker att det är lite märkligt, för det allra mesta brukar väl kritiker mena att litteratur ska betraktas som litteratur och inte som rättegångsprotokoll eller liknande, men ibland sveps alla såna reservationer och försiktighetsmått åt sidan.
"Han var äkta i en värld av hycklare" - Kajsa Ekis Ekman i Aftonbladet - underförstår att alla andra med invandrarbakgrund är falska och hycklare. Det finns bara en äkta invandrare i svensk kulturell offentlighet, och det är Yahya Hassan. Poeten som inte sneglar, inte spelar en roll och inte hittar en nisch.
Hon gör lite samma sak som beundrarna ute på högerkanten, hon förutsätter att Yahya Hassans bild är allmängiltig, att den enda äkta attityden för en person med invandrarbakgrund är att ha en underdogattityd och att göra uppror mot sin bakgrund, att det allra mest äkta har med hasch och våld att göra. Det finns bara ett sant språk för en blatte och det är YH:s. Hassen Khemiri är alltså inte ok eftersom han experimenterar alldeles för medvetet. Inte heller Lidija Praizovic, Jila Mossaed eller Athena Farrokhzad.
Det känns lite "typiskt vänster" att förutsätta att gränsen äkthet/falskhet går mellan underklass/medelklass, men det är också lite typiskt för kulturdebatt att man bara vill ha EN författare i taget. Allt annat är dåligt men DEN HÄR författaren är undantaget.
Det är förstås en j-ligt sorglig historia. På allvar en sorglig historia.
Jag tycker fortfarande inte att Athena F:s episkt utskällda recension handlade om hyckleri, det har jag argumenterat nog om på annat håll, och menar även att det här (lika utskällt märkligt nog) var bra skrivet.
"Vem dödade dig, Yahya? Var det klassamhället, var det den danska statsrasismen, var det patriarkatet? Var det Israels fördrivningspolitik? Var det bördan av att uppfinna ett fält? Var det media? Jag vill att de som beklagar ditt öde ska tala om dessa saker. Agera för de namnlösa som dör så som du dog. Åtminstone en enda gång adressera de väsensskilda villkor under vilka människor lever och skriver. Först då kan jag läsa dina dikter tillsammans med dem, ingå i den intimitet som sorg fordrar."
Ja, och nästan samtidigt dog mannen med det konstiga bildspråket och den intensiva självmytologiseringen, lång och blånd. Jag recenserade väl Blanche och Marie, ska nog ta och läsa igenom mina gamla krior nån gång.
Men Kajsa Ekis Ekmans artikel tyckte jag illa om. "En värld av hycklare" skulle då till exempel även omfatta Balsam Karam och Ann Jäderlund.
Drogromantik och religionshat som två delar av det västerländska rock n' roll'-idealet, men det speciella med dyrkan av YH är att den även framförs av personer som annars skulle kunna sägas vara konservativa, eller som kallar sig själva konservativa.
Men att religion och dygd och återhållsamhet alltid är större hot än sprit och knark och utlevelse och porrsex är kanske den sena kapitalismens ... nånting, söker efter en metafor.
Associerar till polisens informationsfilm om hederskultur för några år sedan, där en polis berättade att han och några kollegor tagit med en flicka ut på krogen. Hon hade tyckt att det var jättekul.
Ville då bara påminna om att det ansågs högst olämpligt för flickor att gå på pub i Sverige för inte alls så länge sen, och att poliser som introducerade en flicka till kroglivet hade betraktats som väldigt konstigt och fel.
Skicka en kommentar