"Förstår du då inte att den allmänna bankrutten är alltför stor för att man skulle stöna över den. Detta fullständiga uppgående i dagens jämmer är mig överhuvud taget obegripligt och outhärdligt. Se till exempel hur Goethe med kyligt jämnmod stod ovanför tingen. Men betänk vad han måste uppleva: den stora franska revolutionen, som dock sedd på nära håll tog sig ut som en blodig och fullkomligt meningslös fars, och sedan från 1789 till 1815 en oavbruten kedja av krig, där världen återigen såg ut som ett lössläppt dårhus. Och hur lugnt, med vilken andlig jämvikt bedrev han inte samtidigt sina studier över växternas metamorfoser, över färgläran, över tusen ting. Jag fordrar inte, att du ska dikta som Goethe, men hans livsuppfattning - intressenas universalism, den inre harmonien - kan envar skaffa sig eller åtminstone sträva efter. Och när du säger: men Goethe var ingen politisk stridsman, så menar jag: en stridsman måste först söka stå helt över tingen, annars sjunker han med näsan ner i all smörja. Självfallet är det en stridsman i den stora stilen jag här tänker på."Rosa Luxemburg nån gång 1917, när hon satt i fängelse, citerad i artikeln Revolutionären Rosa Luxemburg av Olof Lagercrantz, återgiven i samlingen Vårt sekel är reserverat åt lögnen, Karneval förlag
Den här glada stoltheten och nyfikenhetsandan, talet om intressenas universalism och den inre harmonien, påminner om den napoletanske revolutionären Emmanuele de Deo som jag skriver om i Myggor och tigrar,
"Emmanuele de Deo, tjugotvååringen som givit namn åt den gata där en malavitoso nu blivit mördad, var en revolutionär, jakobin och anti-Bourbon, franskinspirerad, en själsfrände till Eleonora Fonseca och han blev torterad och avrättad på Piazza Municipio 1794. Jag har på nätet hittat ett brev Emmanuele skrev till sin bror före avrättningen.
Käre bror, varför kallar du mig olycklig? Varför ge mig det epitetet? /Jag skulle avundas andra mitt öde om jag upptäckte det hos dem; detta borde räcka för att få er att inse mitt sinneslugn när jag tar emot påbudet från den högre rättvisan och från min och din Suverän. Döden väcker skräck hos den som inte har vetat att leva väl"
och så vidare, resonemangen om Emmanuele de Deo, den mördade Antonio Cardillo, upplysning och fascism osv.
Rosa Luxemburgcitatet under DET FÖRSTA världskriget kontrasterar mot dadaismens kollapskonstaterande, under och efter samma världskrig. Samt flera berömda uttalanden om att det är omöjligt att göra poesi, efter det andra världskriget och nazismens gestaltning av den europeiska chauvinismens perversa groteskeri.
63 kommentarer:
Prins Harry skryter inte med hur många han dödat, det är snarare tvärtom.
Men de som kommer hem och mår dåligt, även svenskar, som Vietnamveteranerna, blir bemötta med total oförståelse eftersom kriget var väldigt impopulärt i befolkningen (åtminstone i Sverige var opinionen emot) men även för att många tror att det var en fredsbevarande operation och inte ett krig.
Det här är viktigt, för Sveriges del.
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/Knjnre/eric-rosen-om-statens-aterkallande-av-sandningstillstand
Just nu verkar fokus mest vara på dem som tycker att det är roligt och meningsfullt att kriga, som i reportage i DN idag, och häromdagen, då det talades om krigs-DNA, DN har verkligen satt gasen i botten med journalfilmsnisse och pepp. Det är inte förvånande, den svenska krigslängtan visade sig inte minst under bombningarna av Jugoslavien.
Prins Harry skryter inte, det var mest det jag ville påpeka. Det är en annan infallsvinkel.
Var det hon som gav landet dess namn eller tvärtom ?
Tack för den här påminnelsen:
https://www.aftonbladet.se/kultur/a/GMjaGm/mikael-nyberg-om-nato-usa-och-svensk-utrikespolitik
Jag tycker att det är rätt bedrövligt att en så pass stor andel av svenskarna är så blinda, skenheliga och framförallt rasistiska att de godtar USA som beskyddare.
Verutschkow: det finns Wikipedia.
Jag ska formulera om kommentaren 16.01, eftersom svenskar inte tror att de är rasister, det är kontraproduktivt som skällsord, och eftersom vissa fortfarande tror att Ryssland utgör ett så akut hot mot Sverige att Gotland, trots partnerskap och bilaterala avtal, är i farozonen. Det beror på propagandister som kallar sig experter.
De som protesterar mot vapenexporten till Turkiet, mot NATO-processen, mot ändringar av svenska lagar, mot löften om marksoldater till Baltikum - eller mot att Sverige deltog i Afghanistankriget, eller mot att svenska värnpliktiga varit i Polen med USA:s militär, eller mot propagandan i svenska tidningar, kan inte avfärdas som nyttiga idioter.
Däremot är Koranbränningar dumt.
Och Ukrainakriget är inte mitt krig. Det var ett enormt stort steg som togs då politikerna beslöt att sända vapen till Ukraina. Det kan med tiden komma att tangera landsförräderi att säga det, men Sverige borde ha hållit stödet humanitärt och civilt.
Fixeringen vid yttrandefriheten snarare än sakfrågorna ger ibland ett liksom papperstigrigt intryck, man har kunnat läsa på flera håll, "personligen är jag för att Sverige går med NATO men inte till priset av yttrandefriheten", det är så aningslöst på nåt sätt, grunt, om man verkligen tror att det är av den allra största vikt för Sveriges säkerhet att vi går med i NATO måste man väl kunna offra lite munväder?
Om man menar att det finns andra lika bra eller bättre strategier, behöver man väl inte ens resonera i såna termer? Menar man att munväder är viktigare att slå vakt om, än vapenembargo till ett land som - och så vidare.
Provocerande ord utan att det rör sig om viktiga sakfrågor? Det är väl den gamla vanliga meningslösa provokationsindustrin, då. Punkmodet.
"Verutschkow: det finns Wikipedia."
Kom just att tänka på Cook Islands fast det är förstås en helt annan historia.
Men det finns också en del att läsa om just den saken på Wiki ...
" ”Tallinnlöftet” – som för två veckor sedan undertecknades av försvarsministrar från Estland, Storbritannien, Polen, Lettland och Litauen samt av representanter från Danmark, Tjeckien, Slovakien och Nederländarna – formulerar svart på vitt att avsikten med vapentillförseln är att Ukraina ska ta tillbaka ockuperade områden lika mycket som att försvara sig. "
SvD
Inklusive Krim.
"Det är inte det vi gör, det är det vi är" sa Macron efter det stora terrordådet 2015, dvs det gällde att inskärpa att Frankrike som stat inte accepterar "lika för lika"-principen: om krigföring i andra länder leder till många dödsoffer, och självutnämnda representanter för dessa länder ser det som ett krig, och utkräver hämnd, får den krigförande staten inte acceptera det "narrativet". Det är inte det vi gör, det är det vi är: till exempel yttrandefrihet, inklusive rätt till hädelse och kränkning av religion (Charlie).
Om muslimska länder eller vissa rörelser/aktörer i muslimska länder ser t.ex Koranbränning eller förödmjukande bilder av Mohammed som den symboliska delen av ett kolonialkrig, kan de komma att koppla det till senare års krigföring (och intrigerande m.m) i muslimska länder. Jag antar att det såna diskussioner som MSB säger nu pågår inom terrornätverk.
Och det är läskigt, men det är bara en av många orsaker till att jag var emot Afghanistankriget och Irakkriget, och inte minst bombningarna av Libyen, som lär ha handlat en hel del om att försvara franska intressen.
Ju våldsammare beslut, desto mindre utvärdering efteråt. Men Libyenkriget vet jag att det har diskuterats som ett misstag, även om det inte riktigt framkommit i svensk press.
Expressens ledarsida triumferade nyligen - svenskarna har insett att vänstern hade fel. De får ut sin tillfredsställelse fortlöpande, göder sig med statistik och tycker inte att läget är allvarligare än att det känns skönt i munnen att sticka ut tungan.
Kristersson gör ju helt rätt i egenskap av en statsminister som vill att Sverige ska gå med i NATO och att relationerna till Erdogan ska vara goda, jag tycker inte att det är någon jättegrej att en statsminister tar avstånd från koranbränning och dinglande dockor. Yttrandefrihetens nervösa vänner kan väl koncentrera sig på vilka sakfrågor de vill ska diskuteras. Även om den svenska offentlighetens favoritdebatt är debatt om mediedebatten.
De som är jätteangelägna om just koranbränning verkar inte kunna se det ur olika synvinklar. Jag tror att det har att göra med att de inte inser vilken tung symbolfråga det är, det betraktas som sinnebilden för västs krigande, imperialismen och rasismen. Ska inte säga att jag är för ett förbud, men för mig är stopp för vapenexport till Turkiet långt viktigare, men jag har alltid, från Mohammedkarikatyrer, Charlie och framåt, tyckt att det är märkligt att man inte ser skillnaden mellan att karikera de egna heliga korna så att säga, och att göra nidbilder och smädelser mot "de andra" för att uppfostra dem och visa att västerlandet minsann är mycket mer tolerant och upplyst. Jag skulle säga att det är en del av hårdfört missionerande i upplysningens namn, och kopplat till olika fälttåg i andra delar av världen. Själv föredrar jag humanismen, å ena sidan å andra sidan, och att se sina egna brister i stället för att pressa på sin livsstil på andra.
Men herregud. "Lär av fransmännen, mesregering". Skriver en ledarskribent på högerkanten.
Frankrike hade alltså haft ett stort terrordåd och en lärare blev halshuggen, då kunde givetvis Macron inte säga "ok förlåt vi förbjuder religiös satir".
Det är trots allt en något annan sak att försöka lugna ner ett läge som kan spåra ur ordentligt.
elitism... Läser någon ens Goethe och Olof Lagercrantz idag?
jomen det tror jag. Om du inte gjort det själv kan det rekommenderas.
Det är fel med lärdomshögfärd, om det är det du menar med elitism. Sen är ju de här breven heroiska på ett sätt som nog kan sticka i ögonen.
Det finns ett Leninpris och ett Robespierrepris, jag tycker att det är rätt konstigt, om det nu inte är ironiskt menat. Något Rosa Luxemburgpris finns inte såvitt jag vet.
Jag tycker alltså att det är ruskigt sorgligt med de svenskar som stupade i Afghanistan, och även de som kommit hem traumatiserade. Eftersom Afghanistankriget var så impopulärt finns det ett slags likgiltighet eller förakt för dem som åkte dit, Sverige har ju också en (numera övergiven) antimilitaristisk tradition, man fick lära sig den i skolan. Och eftersom det inte gick så bra i Afghanistan talas det knappt om det alls (på samma sätt som det knappt talas om Libyenkriget).
Det här är intressant av många orsaker, bla pga det motstridiga i det faktum att svenska militärer inte får delta i kriget i Ukraina som representanter för försvarsmakten, trots att Sverige levererar vapen (som avbräck mot tidigare regeln om att inte sända vapen in i en konflikt), det är en kluvenhet i detta - medveten om att det är två olika saker, människor och vapen, men i och med det högljudda basunerandet att Europa står och faller med att Ukraina vinner kriget och Ukraina slåss för oss alla, borde det vara megafonernas ansvar att säga upp sig från ledarsidor och politiska karriärer och åka dit, i stället för att lura iväg personer inom försvaret som sedan inte får komma tillbaks.
Det är också lite kontrast mot att Kristersson lovat Baltikum svenska värnpliktiga - ok baltikum ligger inte i krig men det är ändå uppenbart att politiker betraktar militärer som humankapital, en valuta att växla in lite amerikansk cred med.
(Finska politiker betraktar i någon mån Finlands medborgare som just medborgare och sitt försvar som sitt försvar, de har erfarenheter, de har en viss respekt för vad det verkligen gäller, det gäller inte svenska mainstreampolitiker, från Åkesson till Magdalena Andersson)
Även detta är intressant:
"En svensk man blev förra året tillfångatagen av ryska styrkor men släpptes efter några månader i ett fångutbyte".
Han var nazist. Den svenskhet som är hypnotiserad av att motverka det "ryska narrativet" (nästan som offentligheten var hypnotiserad av att bekämpa sd ett tag) och som inte fattar varför narrativet går hem i stora delar av världen, är tvungen att tona ner såna här propagandasegrar för Ryssland och plötsligt förneka att det finns en del nazism i Sverige och att Karl XII dyrkats av nazister. De blundar för vad det betyder att den djupt obehagliga Magdalena "här ska vi inte ha några Somalitowns" Andersson viftar med brev från karl XII. Och majoriteten av svenskar är så historielösa (om de inte är revanschistiska nationalromantiker på borgarkanten) att de inte fattar, de fattar inte vad hon snackar om. För på den sidan av skranket har historien börjat med folkrörelserna, men inte nu längre, Magdalena A kommer från internationella valutafonden och är renons på kontakt med det som en gång var något slags folklig koppling mellan Partiet och humankapitalet.
https://www.svt.se/nyheter/inrikes/ukrainasvensken-oklart-om-vi-far-komma-tillbaka-till-forsvaret
Folkföraktet - ja, folkföraktet.
Minns inte vilken liberal politiker det var som sa "Vi har utredningar. Det är debatterat", som svar på kritiken mot att den svenska natoprocessen gått odemokratiskt till.
"Vi har utredningar. Det är debatterat."
Vilka vi?
Sånt här väcker ursinne, men får mer medhåll i andra europeiska länder (och i USA) än i Sverige
https://www.sydsvenskan.se/2023-03-15/det-ar-naivt-att-tro-att-vi-kan-vinna-vara-mal-pa-slagfaltet?fbclid=IwAR3ir83r2B-59Ml4VoKj4S_HmKv_yPuyUR2n47zABkwoBFGqSeb6f5-wJMg
Carsten Jensen sysslar ju med självkult, men oj vad han hoppar över alla komplikationer. Till exempel korruptionen, vad Azov var, hur rörig och vacklande mellan öst och väst politiken var, juridiken, kösystemet, hybridregimen, konflikten mellan Zelensky och Tymosjenko, tillsättningen av barndomsvänner som säkerhetschefer, majoriteten på Krim som inte var speciellt angelägen om att tillhöra Ukraina, et cetera et cetera.
"Om vi då hade välkomnat Ukraina in i EU och Nato hade invasionen aldrig skett. Det är jag fortfarande övertygad om."
https://www.sydsvenskan.se/2023-03-01/putins-eld-maste-slackas--det-finns-ingen-kompromiss
Det här är då intressant - med luckor i argumentationen - eftersom det finns en glidning i resonemanget från idén att ett krav på neutral zon i en f.d sovjetstat
(dvs icke-NATO-medlemskap, inga NATO-baser på Krim)
skulle vara kränkande i sig, förolämpande - "ingen ska komma här och säga att nån annan måste vara neutral!" - till det andra, vilket är en erövring av ett annat land, utplåning av dess nationella identitet osv.
Nu tjänar det förvisso ingenting till att diskutera sånt för allt hänger på vad USA beslutar i framtiden, kommer man verkligen stödja en återerövring av Krim och inrätta militärbaser där? Kommer Europa leverera vapen som inte är strikt defensiva utan även offensiva (det måste man nog ändå säga om Krim, med tanke på dess historia, omständigheter osv).
Sådana här resonemang förutsätter förstås också att man ser USA som oskyldigt, oegennyttig världspolis, dess förehavanden t.ex i sydamerika räknas inte som att lägga sig i suveräna staters suveräna rätt att suveränt bestämma själva, eftersom det är USA och de kan slakta hur många som helst och liberaler applåderar: vill USA ha militärbaser på Krim ska de få det och det har ingenting med amerikanska intressen att göra utan ren demokratisk ädelhjärtighet.
Men som sagt: vad som tycks här har inte så stor betydelse, för det enda som är av vikt och får konsekvenser är hur USA resonerar i framtiden. Bränner USA ut sig på kriget i Ukraina och tycker miljardrullningen blivit för stor, och lämpar över ansvaret på Europa, kan det bli riskabelt här. Och då kan det ju tänkas att Tyskland, Frankrike tycker att det hade varit bättre att kräva att Ukraina förblev neutralt.
Zelensky sa det i början också - om han hade fattat hur mycket ett NATO-närmande skulle kosta Ukraina, hade han tvekat. Eftersom NATO nu ändå inte var berett att stänga av luftrummet, när han bad om det.
https://www.dn.se/ledare/amanda-sokolnicki-de-kallar-sig-fritankare-men-pratar-som-putin/
Jag har streptokocker.
Jag är inte så alldeles säker på att Finland på lite längre sikt är säkrare nu än före NATO-inträdet eftersom man inte vet vem som blir president i USA.
Hur som, pacifistiska resonemang, alltså radikalpacifistiska, måste nog vara lite mer gedigna än Stina Oscarsons, hon är så himla smal så man törs nästan inte säga det utan att känna sig brutal, men det blir väldigt löjligt att ställa vapenleverans och jordbävningshjälp mot varandra på det sättet, och så Indras dotter på det
Jag tror inte någon nu levande kommer att få facit på det här kriget, även om de som idag är små barn i värsta fall kan komma att dras in i det. Men jag har jättesvårt att tro att Ukraina kommer att kunna infogas i EU och NATO med militärbaser på Krim och hela rubbet.
Men det är oförutsägbart.
Jag håller med om mycket av det här, även om artikeln gör en i mitt tycke alldeles för snäll tolkning av omständigheterna runt USA:s invasion i Irak.
Exakt vad tänka tragiskt skulle innebära idag, konkret, eftersom allt måste handla om konkretion - insikten att den egna övertygelsen att stå för det goda och handla oundvikligt, kan låsa fast framtiden i något som alltför sent visar sig vara ett större ont.
Sverige som NATO:s uppmarschområde, inget någon medborgare fått veta något om i förväg givetvis. Beslut som fattas helt odemokratiskt, utan vare sig insyn eller demokratiska processer, under förespeglingen att Ryssland står i begrepp att invadera hela Europa. Jag tror inte skribenten anspelar på "NATO-processen" överhuvudtaget, men det gör jag.
https://www.svd.se/a/3EVmVL/darfor-maste-vi-lara-oss-att-tanka-tragiskt
Hör till saken att jag inte är stormförtjust i regimerna i Baltikum och Polen heller.
Men det är helt sanslöst med skjutningarna i Sverige. Med tanke på att det är något väldigt nytt, borde det inte vara omöjligt att hejda det. Det är nånting lite gåtfullt i att det bara pågår och pågår.
Inte heller i Neapel är det någon särskilt gammal tradition.
Hanne Kjöllers artikel är påfallande lik rasismen mot syditalienare bland Lega Nord-folket. Men visst, trångboddhet för all del.
Sen är användningen av Victor Klemperer fortfarande för vag. Det går att rycka loss citat ur Klemperer och applicera dem på nutidens Sverige också, eller få dem att handla om repression, konformism, auktoritära samhällen i stort, auktoritära tendenser i liberala samhällen, undantagslagar i krig. Men Klemperers bok handlar inte om det, den är mycket mer konkret och specifik, en granskning av det nazistiska språket, LTI, och det nazistiska samhället. Försöken att vattna ur resonemangen så att de går att applicera på allt dåligt och ofritt, gör att distinktioner och skärpa försvinner. Hjärtlöshet är för övrigt inget specifikt för fascismen, trakasserier av personer från viss nationalitet inte heller.
Även ännu en artikel från en ukrainsk intellektuell som flyger på Dostojevskij, all right, de gillar inte hans kristendom, den är för mjäkig mot brottslingar. Och en annan återkommande tankefigur: "Hitler dödade åtminstone bara judar och kommunister". Inte exakt bokstavligen så, men resonemanget gjorde gällande att nazismen var snäppet bättre för att den var ideologisk, och exemplen var just massmorden på judar och kommunister till skillnad från det specifikt ryska, där "vem som helst kunde drabbas".
Det påminner om Svetlana Aleksijevitjs ord om att Hitler åtminstone inte dödade sina egna.
Jag tror inte att det kommer utvecklas någon skojig kultur i Ukraina efter befrielsen och krigsslutet.
Jo, det var en artikel som använde Freuds dödsdrift på ett diskutabelt sätt. Ryssland personifierade dödsdriften. Skillnaden mot annat krigande var att det var totalt kaotiskt, meningslöst och bara ute efter förgörelse för förgörelsens egen skull. Inte bara detta krig utan alla Rysslands krig. Men rysk imperialism har knappast avvikt särskilt mycket från övrig imperialism och kolonialism, en blandning av rationella motiv (i betydelsen inriktade på vinning) och irrationella (sadism, njutningsfull grymhet, hämndlystnad). Beträffande det andra världskriget är det en del av den ryska självbilden att man offrade mer än de allierade, för att slå tillbaks nazismen. Det är fosterländska hjältar, de miljoner som dog gjorde det för att stoppa nazismen.
Det är nu väldigt kännetecknande att ukrainska intellektuella (Ukraina stred ju med i den sovjetiska armén mot nazismen) hävdar att de uppoffringarna inte drevs av heroism, det handlade helt enkelt inte om att slåss mot nazismen utan det handlade om rysk dödsdrift och allmän förstörelselusta. Hitler var inte lika illa som den sovjetiska armén. Hitler dödade ju bara judar, kommunister, romer och homosexuella.
Att Putin är Hitler eller rentav värre än Hitler är en del av en propaganda som tjänar till att stryka ett streck över historien - världshistorien börjar med Rysslands invasion i Ukraina. Allt annat är glömt och förlåtet. Ryssland är för tillfället (och i framtiden) den enda onda imperialisten. Men svajandet över till att framställa Hitler som något mindre dålig är ju egentligen inte ett dugg "nödvändigt", att det infinner sig beror väl på att det fanns rätt mycket nazism i Ukraina.
Det beror på att Ukraina drabbades hårt av Stalin, och vissa vände sig till nazismen mot Stalin.
Läste ett reportage om den sverigedemokratiska kvinnan som åkt till Ukraina för att slåss mot Ryssland, absolut ingenting att moralisera över, och ingen anledning att strikt koppla det till sd:s nazigrund. Hellre det än att sitta på tryggt avstånd och prata om arvfiendskap och diverse. Men det finns fler befrielserörelser och fler kamper som svenskar kan delta i. Det är en väldigt stor grej att socialdemokratin har skippat mellanmjölken. Svenskar får lära sig att svärdet är mäktigare än ordet. Konsekvenserna just nu är att majoriteten säger ja till NATO, ja till kärnvapen och ja till vapenleverans till Turkiet. Konsekvenserna på sikt är är mer värdegrundsoöverskådliga.
Artikeln som applicerade Klemperer på ett begreppsförvirrande sätt var alltså Anna-Lena Lauréns. Hon är så gnällig och blir så sårad av sina väninnor och andra som säger hårda dumma saker att hon nog inte är lämpad som utrikeskorre. Åk hem.
Artikeln om dödsdriften som specifikt rysk var en annan, skriven av en ukrainare.
En del rubriker är lakoniska. "Hur krig inte tar slut".
Jag följde inte länken ut till artikeln, såg bara den rubriken och en bild av en skyttegrav med två rökande soldater som såg rätt belåtna ut, och ingressen Ukraine, Russia, and the Lessons of World War I.
Hur det här ska ta slut har ingen en aning om, men jag har ett opassande perspektiv och det är att det förundrar mig att svenska helylletidningar och vänsterliberaler helt okritiskt bara slukar en typ av ukrainsk propaganda som är helt begripligt men ändock korkad. Hitler var inte bättre för att han bara dödade judar och kommunister. Dostojevskij var en intressant författare som diskuterar brott och skuld, samvete och samvetslöshet, men han var ingen pamflettförfattare som yrkade på bura in och släng bort nyckeln och det är regelrätt skumt att intellektuella påstår att han ömkade brottslingar för mycket.
Som sagt moraliserar jag inte över sverigedemokraten som åkt ner för att kriga, samtidigt som det är relativt självklart att det i Ryssland (och kanske på andra håll) ses som att det är en svensk nazist, det vill säga det "göder det ryska narrativet". Det var ju även en regelrätt nazist som Ryssland tog som krigsfånge tidigare.
Klemperer skriver alltså om nazismen, inte om tyskheten eller det evigt brutala tyska och dödsdriften som tysk osv. Jag vet inte hur de lyckas gräva fram de här ukrainska sopprötterna, de är inte intellektuella i alla fall. Det är en del av kriget, men man ska inte förväxla det med tänkande.
Om man tycker det är konstigt att en del ryssar faktiskt har den uppfattningen att man slåss mot nazister i Ukraina, kan man betänka att det bortsett från det förljugna narrativet även har dragits en del nazister till Ukraina, och att en del skulle se det som att en svensk sverigedemokrat är nazist. Det är ett högerpopulistiskt virrvarr givetvis eftersom högerpopulister i Europa, inklusive sd, har varit rätt förtjusta i Putin.
Jag har missat hur det gick med den polska lagen mot att hävda att Polen hade medansvar för förintelsen, den var tänkt att kunna leda till flera års fängelse.
Något som i alla fall är knas är att svenska kultursidor inte är bättre på att leta upp östeuropeiska intellektuella som inte slirar omkring i "Hitler var trots allt bättre"- träsket. Jag tror man då bör leta i andra kretsar än de nationalistiska.
Jag kommer alltid tycka att det var fel att Sverige skickade vapen till Ukraina. Särskilt på det sättet, med samma tomögda konsensus och slapptungade diskussionsbrist inför bombningarna av Libyen. Och så är jag rätt bra på att se in i framtiden också.
Jenny Nordberg ställer frågan i SvD idag vad läsaren kommer att säga till en ukrainsk krigsveteran i framtiden. Hon har talat med en ukrainska som dragit igång något som döpts till Superhumans, ett högteknologiskt centrum för kirurgi och behandling av krigstrauman. Syftet sägs vara att krigsveteraner inte ska se sig som offer utan som överlevare och krigare. Hurtigt eller nazianstruket?
Det kommer ju att regna dollar och euro över Ukraina, när, om, kriget tar slut. Kanske landet blir det rikaste i östra Europa, och ultranationalistiskt med heroism i sin självbild, där krigiskhet i sig är kärnan (ungefär som fredlighet var kärnan i den svenska självbilden tidigare). En krigsveteran ska fortsätta se sig som krigare. Att se sig som ett offer kommer betraktas som ett misslyckande.
Jag kommer ju inte säga någonting särskilt till en krigsveteran från Ukraina, det skulle vara onödigt oartigt att säga sanningen: det var inte för min skull. Det är nämligen den mest ihärdiga chimären som trummats igenom i svenska medier: de offrar sig för vår skull. Det gör de inte. För Ukrainas, inte för Sveriges. Och verkligen inte för min skull.
Ja, Oksana Zabuzjko skrev ju en eller ett par reaktionära artiklar där hon framhävde hur bra ukrainare alltid varit på att kriga. Och så den sedvanliga attacken på Dostojevskij för att han har en för humanistisk människosyn, hon påstod till och med att Dostojevskij hyllar brottslingen, vilket inte är sant.
Det här är alltså Sveriges nya nära vänort, politiker har så gott som satt likhetstecken mellan Sverige och Ukraina. Karl XII beseglade det hela.
Det är inte konstigt att personer som åkt ner för att kriga (varav en del om än inte alla varit nazister) tror att de ska kunna skriva in sig i Försvarsmakten i Sverige, att det rentav skulle vara en merit, för signalerna har varit såna, inte från Försvaret tror jag utan från medier och politiker. Som tur är får de inte det, men det finns en ganska stor beredskap att ändra svenska lagar för att skapa sveriges nya identitet.
Till frågan om värdegrundsoöverskådligheten, alltså.
Det är ju många som varnat för nazismen i Ukraina, inte för att den skulle vara ett särskilt vanligt inslag i befolkningen men att den har ett betydande inflytande i politiken. Alla tecken finns där på att EU och NATO skapar något de inte kommer att kunna hantera. Nationalismen kommer att växa. Bojkotta Marabou och stänga ryskortodoxa kyrkor i Sverige kommer knappast göra något bättre.
Det är inte jag som är naiv.
I och med att man helt enkelt upprepar slogans och analyser från Ukrainas underrättelsetjänst och propagandaministerium, det senaste exemplet var väl den svenska överstelöjtnanten som svävade iväg om att dammsprängningen kunde tolkas som att Ryssland insett att de måste överge Krim. Osannolikt men det visade sig att den svenske överstelöjtnanten helt enkelt upprepade Ukrainas luriga retorik, att de säger så kan man ju fatta, att de pratar om brända jordens taktik, de tror knappast det själva men det är en del av propagandan, höja stridsmoralen, eller kan vara ett sätt att reta Ryssland eller blåsa på glöden under sympatibrasan för Ukraina. Eller rentav tyda på att de själva ligger bakom.
Men att det upprepas från svenskt håll är ännu ett exempel på papegojandet av ukrainska slogans. Bland annat har man skrivit under på att Ukraina inte slåss för sitt eget oberoende från Ryssland utan för "allas vår frihet".
Det är inte sant.
Det blir också svårt att förklara för frivilliga nazister, sverigedemokrater och andra som åker för att slåss mot Ryssland varför de inte får medalj av försvarsmakten i Sverige och rekryteras omgående, om de nu slagits för allas vår frihet.
Ukraina kommer att kunna spela ut en väldig tacksamhetsskuld mot Europa och USA i och med att man fått igenom den parollen, och så gott som friktionsfritt får in artiklar där Ryssland är Mordor och Ukraina gulliga hober.
Ja till NATO är nog uppe i 95 procent i Sverige skulle jag tro, och det är bara att se tiden an och se hur det går.
En av de intressantaste faktorerna är omsvängningen bland äldre vänsterpersoner, Rysslands invasion har verkligen åstadkommit en annan typ av enighet, som om sovjetunionens upplösning var förutsättningen för att majoriteten i Sverige skulle känna förbrödring med östra Europa.
Jag läste en som var en del av en liten vänstergrupp på 70-talet som förklarade delars av vänstern bristande stöd för Ukraina som "postsovjetiska fantomsmärtor". Och så kan man ju se det, det kan säkert finnas en sanning i detta, jag har det garanterat när jag tycker det är riskabelt och så att säga osmart att USA vill ha militärbaser på Krim.
Också intressant att Sverige lär vara det land i Europa som är minst inställt på kompromisser och handel med Kina. Den beryktade mellanmjölken var nog en chimär rätt och slätt.
Jag tycker också att opinionsledare - kanske särskilt om de kallar sig liberaler - bör försöka återge nyanser och komplikationer i andras ställningstaganden, i stället för att kedja dem till det egna triumftåget. Tänker på Wolodarskis skalpering av Gorbatjov idag
"Gorbatjov gick bort förra året, men hann före sin död bevittna Rysslands bestialiska krigföring mot Ukraina. Därmed fick även han uppleva hur historien hann i kapp oss."
Det här är försåtligt skrivet, till och med försåtligt för att vara Wolodarski. Gorbatjov var motståndare till NATO:s utvidgning och såg den som krigshets och som ett löftesbrott.
Dödsdriften är mycket intressant, kan rekommendera bl.a Freuds och Einsteins brevväxling Varför krig, efter det första världskriget. Freud var väldigt pessimistisk, Einstein framstår som rosenkindat naiv i jämförelse.
Alltså varför läser jag ledarsidor? Att Wolodarski inte tycker som Gorbatjov är inget man kan förvänta sig, det sliriga är att nämna honom på det sättet - "hur historien hann i kapp oss". När Gorbatjov varnade för kapprustningen menade han något annat.
Upptäckte precis att Cosimo di Lauro dog förra året.
En intervju med en litteratör av det slag som det går sjutton av på dussinet, alla resonemang stiger ur samtidsbruset och kan kopplas till en eller annan agenda, och nu råkade det gud förlåte mig vara en ukrainsk författare igen, hehe.
Ok, det var igår eller i förrgår i DN eller SvD, och vederbörande sa att han hade kommit på och utformat idén till sin bok på en halvtimma, sen gick det rätt snabbt att skriva den, och den handlade om ryska stormaktsambitioner.
Något som stack ut som lite udda var tillspetsningen av Karl XII-narrativet. Skribenten hejade på Sverige, om Sverige hade vunnit slaget vid Poltava hade det mer eller mindre varit en seger för svensk civilisation mot ryskt barbari.
Skribenten kopplade också Sveriges NATO-inträde till slaget vid Poltava: cirkeln var sluten, Sverige hade kommit hem till rätt sida om historien igen (och skulle troligen segra).
Smart marknadsföring av en bok, och för svenskt vidkommande en rörelse tillbaks till tiden före Strindbergsfejden, då svensk nationalism tronade på minnen från fornstora dar då ärat osv osv.
Bombasmer, och inga följdfrågor. Det kan bli roligare att läsa intervjuer när frågorna är lite spetsiga, lite kärva,
som: vet du hur det går med det ukrainska parlamentet, du säger att Ukraina är en stökig men ändock demokrati men jag har hört att många partier förbjudits, men inte Svoboda? Det är lite lustigt eftersom Karl XII för många i Sverige länge har varit förknippad med nazism, det har bara varit nazister som firat honom öppet (kanske en de konservativa mer i smyg). Dessutom - det modernas genombrott i Sverige, då nationalism, svensk imperialism och krigföring i andra länder började ses med mer kritiska ögon, brukar sägas ha några milstolpar bland annat Strindbergsfejden, en vattendelare; då var det möjligen lite kontroversiellt fortfarande att angripa Karl XII, men Strindberg hade arbetarrörelsen och tidsandan i ryggen, detsamma som gjorde Hitler så arg när han jobbade som hantlangare och grälade med de socialistiska byggjobbarna, men idag - det är en stor ära att tillhöra den generation som jag tillhör, med ena benet i ett Sverige med fred som en del av ideologin och självbilden (och mycket vapenexport), och det andra i ett krigförande som planerar att skicka iväg sitt försvar till andra länder, idag är det historiens återkomst som pastisch, troligen har den här stormaktsnostalgin ingen jätteförankring i folkdjupet men skymtar till i den politiska retoriken, när du säger att fel låt vann vid slaget vid Poltava rasslar det till genom den svenska historien, en hisnande tid att leva i, jag har absolut inget inflytande men med tanke på att myndigheterna säger åt svenskar att ställa in sig på krig med Ryssland igen kunde det vara intressant att höra vad du vet om Svoboda och vilka partier i Ukraina det är som blivit förbjudna.
Dödsdrift och förstörelselusta för förstörelsens egen skull - ett slags brända markens taktik som ska förinta hela världen, till skillnad från andra krig, som Irakkriget, kriget mot palestinierna, mot kurderna, eller mot rohingyerna - jag tror faktiskt inte att det är så. En blandning av stormaktsambitioner, NATO-noja och så den gigantiska felbedömningen, att det skulle vara enkelt att inrätta en prorysk regering och förryskning av Ukraina, för att nationalisterna var få, och Väst inte skulle lägga sig i. Och ju längre tiden går, desto mer prestige, Ryssland vill inte förlora ansiktet, och inte förlora Krim. Övertygad om att de flesta blir övertygade av Wimans resonemang, som nog mest riktar sig till dem som börjat bli likgiltiga, inte så mycket dem som förespråkar förhandlingar, delning av Ukraina och annat vanskligt, som för övrigt inte bestäms här i Sverige.
Men det är bombasmer, för att få upp NATO-viljan i Sverige om den börjar svikta, vilket jag i och för sig inte tror att den gör, och för att intala eventuella tvivlare att Sverige gör rätt i att utbilda soldater och leverera vapen. Han talar för de likgiltiga och de tvehågsna. Sverige har redan slagit in på en väg som leder så långt bort från neutralitet och alliansfrihet man kan komma utan att redan ligga i krig, och Ukraina fått ett löfte att komma in i både NATO och EU.
Kriget i Ukraina diskuteras inte mycket på debatt- och kultursidor, och det är inte underligt att det pyttelilla fåtal som gör en annan bedömning av världsläget bemöts med ett rytande - det måste nu råda konsensus i Sverige om denna sak, och jobbiga frågor ska inte ställas. Men än så länge ligger Sverige inte i krig med Ryssland. Att Ryssland är dödsdriften personifierad är krigsretorik, avsedd att få folk att ta värvning, men så kommer det bli per automatik om vi hamnar i krig.
DN har haft redaktionsmöte igen, med andra ord.
Freud utvecklade sin teori efter det första världskriget, utifrån sin erfarenhet av att behandla trauman, men den var inte bara kopplad till krig utan hade med upprepningstvång att göra i vidare mening. Dessutom är det en ganska kontroversiell teori, det är inte som att alla psykoanalytiker och/eller biologer och filosofer säger, jaa, det finns en medfödd dödsdrift hos människan. Tror den har kallats biologisk metafysik. Men Bortom lustprincipen är spännande läsning.
Det handlar inte om det Wiman gör på DN:s kultursida, om man inte rentav ska se hans artikel som ett symtom på dödsdriften.
Jag har väl redan rekommenderat den flera gånger tror jag men brevväxlingen mellan Freud och Einstein, Varför krig, är klart läsvärd.
Ju mindre man vet, desto lättare att skriva övertygande.
Tror inte Wiman tagit sig igenom Bortom lustprincipen.
De som längtar efter inbördeskrig i Ryssland tror att de följer lustprincipen.
Det tog lite tid, men äntligen fördömer FN Guantanamobasen. Ser jag i Magda Gads twitter. Den är bara en av många orsaker till att jag aldrig kommer att acceptera Sveriges NATO-ansökan, och det är alltså inte bara en fråga om moral utan om realism, svenskar förstår nog inte hur många fiender vi drar på oss när vi släpper alla reservationer mot The Only Superpower. Sen verkar många inte heller förstå att både vapenleverans till Ukraina och NATO-inträde gör Sverige betydligt osäkrare, förklaringar vad det innebär stökades undan raskt med Magdalena Anderssons "jag vet att en del av er är oroliga men jag har tänkt igenom det", och när Sverige och Finland senare fick medalj för att de avskaffat sina länders grundpelare till förmån för NATO, sa hon sometimes a female prime minister's gotta do what a - osv.
Skicka en kommentar