Jo, i fallet Ferrante spelar det roll att böckerna inte kan vara skrivna av en kvinna ur folket, de är stereotypa och språket är banalt, författade av någon eller några som tittar ner på det napoletanska folket. För att inte tala om att en sådan klassresa knappast var möjlig i Neapel på den tiden och kanske inte heller idag, jag tror inte att det finns ett enda exempel på det. Spelar detta ingen som helst roll för läsarna, så gör det det bara ännu mer för mig.
4 kommentarer:
Lila är ett relativt vanligt namn i USA, det är inte ett napolitanskt namn. I can look into "Ferrantes" head....
"Aldrig sett havet" - jag hörde en podd någon gång där man la ut texten om hur talande det var, vilken bra sinnebild, hur mycket det sa om flickornas kvarter att de som bodde där aldrig sett havet - poddarna visste inte att "aldrig sett havet" är en stereotyp, den kan visserligen funka på en del andra orter men inte i just Neapel, som ligger vid havet. Det skulle innebära att de här flickorna t.ex aldrig varit på piazza del plebiscito, eller vid castel del ovo? kanske inte helt otänkbart men väldigt osannolikt. Så, det är faktiskt skitlitteratur, den skildrar en klassresa som inte var möjlig, använder stereotyper som inte bara är lite banala som dekoration utan direkt missvisande, påminner om Liza Marklunds Gömda-feminism, uppenbart inspirerade av Stieg Larsson, och framgången hängde rätt mycket på att den lanserades som true story: "Ferrante" utgav sig för att vara dotter till en sömmerska t.ex. Så jävla uselt alltså. Haha.
Nu blir det tyst igen.
Är garanterat inte emot "populärkultur" eller "underhållningslitteratur" eller "kommersiell" litteratur rakt av (hur man nu bedömer vad som är det), lättlästa medryckande målande grejer kan vara intressanta och kunna tolkas på flera sätt medan snåriga svårlästa inte har mycket att komma med, som att tugga på kartong. Så hur bevisa att något är dåligt - i det här fallet handlar det först, rent spontant, om känslan, det här är inte Neapel och handlar inte om det napolitanska folket. Man kanske måste ha sett en del Eduardo de Filippo eller Totò eller läst Matilde Serao eller känna till den folkliga muntliga kulturen för att höra fejkskriket? Att Ferrante inte är uppskattad i Italien behöver inte betyda något i sig, kan vara svårt att bli uppskattad på hemmaplan. "Det är en kommersiell grej" är vanligaste kommentaren jag fått, från kvinnliga intellektuella. Nåväl, det är klart att det är "tillåtet" att identifiera sig med personerna i romanen, men varför blev en del så arga när det framkom att det inte var en true story? Det vill säga, arga på själva avslöjandet?
Tyst vare här!
Skicka en kommentar