Jag är vuxen och tycker det är viktigt. Men det finns inga bevis. Det går helt enkelt inte att säkerställa vem det var. Sedan kan man gissa. En del spekulerar om Ryssland och andra om USA eller något annat NATO-land. Det skulle krävas att fler styrkte Hershs påståenden för att de skulle ha någon trovärdighet. Och det har ingen gjort. Det är olyckligt med oklarheter. Jag hoppas precis som du att vi får reda på vem det var. Mycket fin teckning givetvis.
Jag läste den tidigare, minns framförallt att han visar att "det ryska narrativet" går hem rätt bra utanför Europa/USA. Hur som, tror inte att jag är pacifist ärligt talat,
Alltid roligt med länkar, men anonyma som BARA diskuterar med länkar eller citat är slöpostare. Men i alla fall: på många sätt en fin artikel. Att jämföra sig med Indras dotter är lite - nu vill jag inte vara på den humör när jag tycker allt är löjligt, det blir självgott att tycka att det är självgott att jämföra sig med Indras dotter, så strunt i det, istället bara säga vad man håller med om och vad inte - jag håller med om en del och en del inte. T.ex är jag inte radikalpacifist som Oscarson. Sen går det att fatta att opinionen till ett ja till NATO svängde så snabbt, det berodde tror jag huvudsakligen på rädsla. Men vad jag tycker om det där går ju att följa från den kraschade bloggpausen under inlägget Finn fem fel, och framåt, övertygad om att det är en blandning av förflugenhet, känslor och kritik och rationalitet, men man får inte förväxla det med snällhet, är ingen speciellt snäll person och inte radikalpacifist på det teoretiska planet.
Det här borde väl inte vara någon hemlighet eller kräva läckta dokument för att bli känt - det räcker med sunt förnuft, ett återtagande av ryskockuperade områden, i synnerhet Krym, kommer att bli nästan omöjligt för Ukraina om de ska göra det på egen hand, och att USA är skeptisk kan inte komma som någon överraskning.
Vad man hoppas på är antagligen att protesterna i Ryssland ska växa, ju fler ryssar som dödas (och ukrainska släktingar?) desto mer sannolikt att motviljan mot kriget växer, samt att det ska bli någon form av statskupp eller revolution och därefter en ny regim som är västvänlig, drar sig tillbaks, osv.
Men att kriget skulle kunna vinnas på slagfältet? Inklusive återerövring av Krym?
Förlåt om jag tjatar, men propagandan och indoktrineringen som gör gällande att Sverige hotas av rysk invasion, eller att Baltikum hotas av rysk invasion, skramlar på ordentligt och ihåligt, för båda skräckscenarierna förefaller enormt osannolika, däremot att Ukraina skulle kunna återerövra Krim och att de bör uppmuntras att göra det, som visan går, det kanske inte är riktigt lika osannolikt, men inte långt därifrån.
Jag såg en konstig grej på nätet, sånt händer ju. Det var en kommentar till en ganska fånig debatt som ville avdramatisera otrohet, ta bort tabut kring diskussionen om otrohet. Nåväl, någon invände att ja otrohet har alltid funnits och kvinnor ska inte stenas för det men det är fel att upphöja det till kategoriskt imperativ. Det bör hållas hemligt och man ska inte göra reklam för det. (Kan nästan påminna om det ryska förbudet mot att göra reklam för hbtq, det är lagligt att utöva annat än heterosexuellt sex, men inte att propagera för det). Jag kom då att tänka på den den svallande drogliberalismen, romantiseringen av droger. Den är ganska intensiv just nu, och jag gissar att det har med kriget, militariseringen, att göra. Drogfrågan är svår, framförallt verkar kriminalisering av eget bruk slå hårt mot missbrukare som ändå inte erbjuds ordentlig hjälp att ta sig ur sitt missbruk, men som inte vågar söka hjälp av rädsla att dömas. Men nog borde sorglöst drogmissionerande vara värre, i termer av vad ett kategoriskt imperativ kan föra med sig, än att säga att det är ok eller till och med bra med otrohet?
Om man vill förstå de ofta svårbegripliga och inkonsekventa ställningstagandena i kultursvängen, kan det hjälpa att veta att de minglar. De råkas. Nåt slags kristen puttefnask i Expressen kan alltså harva omkring med ett sanningsbegrepp som anpassas efter vem som för tillfället uppfattas som en auktoritet. Så, vem som på allvar råkar ut för ett kulturdrev och vem som slipper undan med en mer lindrig utskällning, eller omedelbart får uppbackning med mer eller mindre sliriga resonemang, det har varken med sanning, moral eller kvalitet att göra.
Victor Malm försöker få det till att publiken kräver äkthet, i en artikel som dribblar bort moralfrågan. Men det är snarare tvärtom, äkthet eller sanning är inga nya krav. Det som gör vår tid avvikande är att en sån här frisering eller manipulation får apologeter att rycka ut blixtsnabbt och säga att det inte spelar någon roll. Jag tror inte att det hade varit möjligt tidigare. Det är också tveksamt om publiken (alltså läsarna) bryr sig så mycket om de verkliga förhållandena. De kanske vill ha sin melodram orörd. Om de hade varit intresserade av sanning, äkthet, hade det givetvis varit viktigt.
Det här är en väldigt spännande avhandling som bland annat handlar om äkthetskrav:
Jo det har även en koppling till urgammal fiktionskritik att göra bl.a Platons (Kreousas skugga, Anders Cullhed, är så bra att jag inte kunde låta bli att anspela på den i Den skenande planeten), på så vis att den vanligaste kritikersanningen idag är att fiktionen står över alla sanningskrav (om den inte rentav framhålls som sannare än verkligheten) och att sanningen avgörs av hur medryckande gestaltningen är, eller hur "icastico". Det blir universellt sant om det är en bild som fastnar i minnet, eller ett medryckande tempo. De här är förstås en farlig åskådning som dom sitter fast i, den kan göra människor till rov för målande och medryckande ideologier (ideologier kan presenteras som presenter i form av medryckande målande romaner).
Och så finns det Lao-Tse: vackra ord är inte sanna, sanna ord är inte vackra. Idén om antiestetiken, enkelheten, det avskalade, den gregorianska sångens stramhet och brist på förföriskhet, till skillnad från de medsvepande ackorden, anslaget i kyrkan i Neapel: "titta gärna på konsten, men glöm inte budskapet"
Knausgård har med hjälp av sitt utseende, sitt namn, sitt kön och genom att använda nazismen för att flirta med idén att det finns gott och ont i alla, lyckats genomföra en statushöjning för manligt hushållsarbete, new age och de i och för sig redan populära karaktärsmorden på galna kvinnor i normalitetens tjänst. Han kommer förbli Nordens största författare (alltså den som etablissemanget för fram som härförare för romanens segertåg), och patriarkatets putsarfiskar (tror det var Susanna Romàns uttryck) kommer identifiera sig med hans kvinnoporträtt. Det är skönt att inte tillhöra sin samtid,
Den är påfallande, tendensen med svenska kvinnliga kritiker som VILL att det manliga ska vara allmängiltigt (även för kvinnor) och inte har något problem med nidbilder av kvinnor. Elam är bara ett exempel, det var tydligt redan före Romanens segertåg. Patriarkatets putsarfiskar, kvinnliga manschauvinister, vänta nu fallocentriska matriarker har jag redan myntat som begrepp.
Det är skönt att slippa vara en modern kulturkvinna. Det kvasi och "otur när han tänker" i Knausgårds böcker hade varit detsamma även utan misogynin men överskattningen beror på kvinnligt självförakt.
Tror inte populariteten bland litteraturkritiker har med det att göra alls. Knausgård särskilt Min kamp ger känslan att alla skulle kunna bli stora författare. Igenkänningen är hög, det är snabbskrivet och går att snabbläsa/sluka, ibland glimtar det till men ofta är det bara vardagligt, upprepningar, precis så trivial och repetetiv som vardagen är. Det är hypnotiskt. Är det bra? Faktiskt ingen aning. Kommer det stå sig? Ingen aning men tror det kommer att läsas som ett vittnesmål från den här tiden. Vår tid. Det beror förstås på hur framtiden utvecklar sig men jag gissar att Knausgård kommer att sättas i samband med sociala mediers genomslag, när gränsen mellan privat och offentligt allt mer suddas ut. Gillar inte hur han skrev om sin dåvarande fru i Min kamp, och gillar inte att det inte blev några protester. De nya böckerna får man behandla som om de inte handlade om henne, fiktiva.
Obs har inte läst mer än Min kamp. Jag tyckte den var oschysst, utlämnande av hans dåvarande fru, men vet inte om det var misogyni eller bara ett oinkännande porträtt i störst allmänhet.
Det har med Dr Phil att göra. Nu pratar jag om Schulman igen, ännu en anledning till att det är en skum bok, det finns en metod - minns inte namnet - mycket enkel och mekanisk, det handlade om att identifiera sju personer (eller sju handlingar) som haft en negativ påverkan på livet och sen radera ut dem på nåt sätt. Lite grann eternal sunshine. Många år sen jag läste om det där, tänkte då att det är sånt som kan göra människor galna och skada dem, tänk att ha en sån uppfattning, i stället för den ambivalenta röra som är ett liv, denna tvärsäkerhet och isolering av negativa faktorer. Det är ju väldigt obehaglig utgångspunkt, att försöka hitta en syndabock för egenskaper hos sig själv man ogillar, på det där jätteenkla sättet, och så komma fram till jo men det är såklart morfar, och så göra ett demoniserat porträtt.
Detta har absolut ingenting av längtan efter autenticitet och sanning att göra, det är precis motsatsen och det visar sig i en del av fansens reaktion: de vill tro. Ville de ha sanning och autenticitet skulle de bli upprörda om vissa delar visar sig vara påhitt eller lögner, känna sig lurade.
Anonym: det förvånar mig fortfarande, varje gång jag läser några av Knausgårds plattityder, att de har tagits för djupsinne, vitalitet, nyskapande osv. Det ÄR kejsarens nya kläder. Framtiden - hur den kommer att se på Mein Kampf, är svårt att sia om, dels för att kanonisering fungerar lite som en självuppfyllande profetia, säger samtidens lärda att det här är stort och viktigt kommer framtidens intressera sig för det, analysera och kommentera det, och det samma kan nog gälla (host host ursäkta en snobbig formulering) massan, Knausgård stämmer med massans smak idag men har även fått MVG av delar av det gamla Krisgänget tex, som Gadameröversättaren som annars tidigare har hävdat att verklighet/sanning inte kan finnas i självbiografiska böcker. Det är totalt gåtfullt. Jag tror annars att framtidens skattning av Knausgård beror på hur bildningsnivån kommer att se ut i framtiden - men som sagt inte helt säker eftersom en del litteraturvetare faktiskt tycker att det är bra.
Jag förstår inte hur hajpen av Knausgård kunde lyckas, han fick till och med in en artikel i ärevördiga New Yorker efter attentatet på Utöya. Den artikeln - undermålig är ett överbetyg. Den var fruktansvärt dålig. New Yorker är inte min favorittidskrift, men den brukar åtminstone ha nån form av lägstanivå. Nu publicerade de en jättelång artikel av en dumskalle.
jaja det var mycket pga hjälppaket som släppts från flygplan. Men ändå. En svensk vuxen kvinna kan som bekant inte ens koka gröt, men här har vi en grupp barn som klarar sig i regnskogen över en månad. Framsteg eller förfall?
30 kommentarer:
Från barn och dårar - osv.
Jag är vuxen och tycker det är viktigt. Men det finns inga bevis. Det går helt enkelt inte att säkerställa vem det var. Sedan kan man gissa. En del spekulerar om Ryssland och andra om USA eller något annat NATO-land. Det skulle krävas att fler styrkte Hershs påståenden för att de skulle ha någon trovärdighet. Och det har ingen gjort. Det är olyckligt med oklarheter. Jag hoppas precis som du att vi får reda på vem det var.
Mycket fin teckning givetvis.
Hon heter Drottning Kill.
Drottning Kill
Drottning Kill
Ingenting att vara.
Drottning Kill
Drottning Kill
Kan man inte vara.
Jag hatar mördarapparaten USA. Hyckleriet kommer att knapra i sig Sverige inifrån.
Jag skrev ett spexigt svar som jag tog bort - malplacerat nonsens.
Fighting for peace is like fucking for virginity.
Mvh C-Jane
https://www.dn.se/kultur/peter-frankopan-sa-vill-ryssland-skapa-en-ny-varldsordning/
Beviset på att det inte går att vara pacifist.
Jag läste den tidigare, minns framförallt att han visar att "det ryska narrativet" går hem rätt bra utanför Europa/USA.
Hur som, tror inte att jag är pacifist ärligt talat,
https://www.svd.se/a/ModAR5/orolig-varfor-tackade-jag-ja-till-intervjun?fbclid=IwAR2B6UuTNv7ahN-1VN5g5S9cd6fJL8vocEvLXeM4OyY-u_LuPOpIFw3WRtU
Alltid roligt med länkar, men anonyma som BARA diskuterar med länkar eller citat är slöpostare.
Men i alla fall: på många sätt en fin artikel. Att jämföra sig med Indras dotter är lite - nu vill jag inte vara på den humör när jag tycker allt är löjligt, det blir självgott att tycka att det är självgott att jämföra sig med Indras dotter, så strunt i det, istället bara säga vad man håller med om och vad inte - jag håller med om en del och en del inte. T.ex är jag inte radikalpacifist som Oscarson. Sen går det att fatta att opinionen till ett ja till NATO svängde så snabbt, det berodde tror jag huvudsakligen på rädsla. Men vad jag tycker om det där går ju att följa från den kraschade bloggpausen under inlägget Finn fem fel, och framåt, övertygad om att det är en blandning av förflugenhet, känslor och kritik och rationalitet, men man får inte förväxla det med snällhet, är ingen speciellt snäll person och inte radikalpacifist på det teoretiska planet.
Det här borde väl inte vara någon hemlighet eller kräva läckta dokument för att bli känt - det räcker med sunt förnuft, ett återtagande av ryskockuperade områden, i synnerhet Krym, kommer att bli nästan omöjligt för Ukraina om de ska göra det på egen hand, och att USA är skeptisk kan inte komma som någon överraskning.
https://www.svd.se/a/Moma1K/dokument-usa-skepsis-till-ukrainsk-motoffensiv
Vad man hoppas på är antagligen att protesterna i Ryssland ska växa, ju fler ryssar som dödas (och ukrainska släktingar?) desto mer sannolikt att motviljan mot kriget växer, samt att det ska bli någon form av statskupp eller revolution och därefter en ny regim som är västvänlig, drar sig tillbaks, osv.
Men att kriget skulle kunna vinnas på slagfältet? Inklusive återerövring av Krym?
Förlåt om jag tjatar, men propagandan och indoktrineringen som gör gällande att Sverige hotas av rysk invasion, eller att Baltikum hotas av rysk invasion, skramlar på ordentligt och ihåligt, för båda skräckscenarierna förefaller enormt osannolika, däremot att Ukraina skulle kunna återerövra Krim och att de bör uppmuntras att göra det, som visan går, det kanske inte är riktigt lika osannolikt, men inte långt därifrån.
Jag såg en konstig grej på nätet, sånt händer ju. Det var en kommentar till en ganska fånig debatt som ville avdramatisera otrohet, ta bort tabut kring diskussionen om otrohet. Nåväl, någon invände att ja otrohet har alltid funnits och kvinnor ska inte stenas för det men det är fel att upphöja det till kategoriskt imperativ. Det bör hållas hemligt och man ska inte göra reklam för det. (Kan nästan påminna om det ryska förbudet mot att göra reklam för hbtq, det är lagligt att utöva annat än heterosexuellt sex, men inte att propagera för det). Jag kom då att tänka på den den svallande drogliberalismen, romantiseringen av droger. Den är ganska intensiv just nu, och jag gissar att det har med kriget, militariseringen, att göra. Drogfrågan är svår, framförallt verkar kriminalisering av eget bruk slå hårt mot missbrukare som ändå inte erbjuds ordentlig hjälp att ta sig ur sitt missbruk, men som inte vågar söka hjälp av rädsla att dömas.
Men nog borde sorglöst drogmissionerande vara värre, i termer av vad ett kategoriskt imperativ kan föra med sig, än att säga att det är ok eller till och med bra med otrohet?
Dvs kultursvängsmissionerandet bortser från en massa grejer.
Om man vill förstå de ofta svårbegripliga och inkonsekventa ställningstagandena i kultursvängen, kan det hjälpa att veta att de minglar. De råkas. Nåt slags kristen puttefnask i Expressen kan alltså harva omkring med ett sanningsbegrepp som anpassas efter vem som för tillfället uppfattas som en auktoritet. Så, vem som på allvar råkar ut för ett kulturdrev och vem som slipper undan med en mer lindrig utskällning, eller omedelbart får uppbackning med mer eller mindre sliriga resonemang, det har varken med sanning, moral eller kvalitet att göra.
Victor Malm försöker få det till att publiken kräver äkthet, i en artikel som dribblar bort moralfrågan. Men det är snarare tvärtom, äkthet eller sanning är inga nya krav. Det som gör vår tid avvikande är att en sån här frisering eller manipulation får apologeter att rycka ut blixtsnabbt och säga att det inte spelar någon roll. Jag tror inte att det hade varit möjligt tidigare. Det är också tveksamt om publiken (alltså läsarna) bryr sig så mycket om de verkliga förhållandena. De kanske vill ha sin melodram orörd. Om de hade varit intresserade av sanning, äkthet, hade det givetvis varit viktigt.
Det här är en väldigt spännande avhandling som bland annat handlar om äkthetskrav:
https://www.diva-portal.org/smash/get/diva2:621542/fulltext01
Jo det har även en koppling till urgammal fiktionskritik att göra bl.a Platons (Kreousas skugga, Anders Cullhed, är så bra att jag inte kunde låta bli att anspela på den i Den skenande planeten), på så vis att den vanligaste kritikersanningen idag är att fiktionen står över alla sanningskrav (om den inte rentav framhålls som sannare än verkligheten) och att sanningen avgörs av hur medryckande gestaltningen är, eller hur "icastico". Det blir universellt sant om det är en bild som fastnar i minnet, eller ett medryckande tempo. De här är förstås en farlig åskådning som dom sitter fast i, den kan göra människor till rov för målande och medryckande ideologier (ideologier kan presenteras som presenter i form av medryckande målande romaner).
Och så finns det Lao-Tse: vackra ord är inte sanna, sanna ord är inte vackra.
Idén om antiestetiken, enkelheten, det avskalade, den gregorianska sångens stramhet och brist på förföriskhet, till skillnad från de medsvepande ackorden, anslaget i kyrkan i Neapel: "titta gärna på konsten, men glöm inte budskapet"
Knausgård har med hjälp av sitt utseende, sitt namn, sitt kön och genom att använda nazismen för att flirta med idén att det finns gott och ont i alla, lyckats genomföra en statushöjning för manligt hushållsarbete, new age och de i och för sig redan populära karaktärsmorden på galna kvinnor i normalitetens tjänst. Han kommer förbli Nordens största författare (alltså den som etablissemanget för fram som härförare för romanens segertåg), och patriarkatets putsarfiskar (tror det var Susanna Romàns uttryck) kommer identifiera sig med hans kvinnoporträtt.
Det är skönt att inte tillhöra sin samtid,
Ska jag göra om bloggen till en podd? Jag skriver ju redan som jag talar tror jag,
Den är påfallande, tendensen med svenska kvinnliga kritiker som VILL att det manliga ska vara allmängiltigt (även för kvinnor) och inte har något problem med nidbilder av kvinnor. Elam är bara ett exempel, det var tydligt redan före Romanens segertåg. Patriarkatets putsarfiskar, kvinnliga manschauvinister, vänta nu fallocentriska matriarker har jag redan myntat som begrepp.
Det är skönt att slippa vara en modern kulturkvinna. Det kvasi och "otur när han tänker" i Knausgårds böcker hade varit detsamma även utan misogynin men överskattningen beror på kvinnligt självförakt.
Tror inte populariteten bland litteraturkritiker har med det att göra alls. Knausgård särskilt Min kamp ger känslan att alla skulle kunna bli stora författare. Igenkänningen är hög, det är snabbskrivet och går att snabbläsa/sluka, ibland glimtar det till men ofta är det bara vardagligt, upprepningar, precis så trivial och repetetiv som vardagen är. Det är hypnotiskt. Är det bra? Faktiskt ingen aning. Kommer det stå sig? Ingen aning men tror det kommer att läsas som ett vittnesmål från den här tiden. Vår tid. Det beror förstås på hur framtiden utvecklar sig men jag gissar att Knausgård kommer att sättas i samband med sociala mediers genomslag, när gränsen mellan privat och offentligt allt mer suddas ut. Gillar inte hur han skrev om sin dåvarande fru i Min kamp, och gillar inte att det inte blev några protester. De nya böckerna får man behandla som om de inte handlade om henne, fiktiva.
Obs har inte läst mer än Min kamp. Jag tyckte den var oschysst, utlämnande av hans dåvarande fru, men vet inte om det var misogyni eller bara ett oinkännande porträtt i störst allmänhet.
Det har med Dr Phil att göra. Nu pratar jag om Schulman igen, ännu en anledning till att det är en skum bok, det finns en metod - minns inte namnet - mycket enkel och mekanisk, det handlade om att identifiera sju personer (eller sju handlingar) som haft en negativ påverkan på livet och sen radera ut dem på nåt sätt. Lite grann eternal sunshine. Många år sen jag läste om det där, tänkte då att det är sånt som kan göra människor galna och skada dem, tänk att ha en sån uppfattning, i stället för den ambivalenta röra som är ett liv, denna tvärsäkerhet och isolering av negativa faktorer. Det är ju väldigt obehaglig utgångspunkt, att försöka hitta en syndabock för egenskaper hos sig själv man ogillar, på det där jätteenkla sättet, och så komma fram till jo men det är såklart morfar, och så göra ett demoniserat porträtt.
Detta har absolut ingenting av längtan efter autenticitet och sanning att göra, det är precis motsatsen och det visar sig i en del av fansens reaktion: de vill tro.
Ville de ha sanning och autenticitet skulle de bli upprörda om vissa delar visar sig vara påhitt eller lögner, känna sig lurade.
Anonym: det förvånar mig fortfarande, varje gång jag läser några av Knausgårds plattityder, att de har tagits för djupsinne, vitalitet, nyskapande osv. Det ÄR kejsarens nya kläder. Framtiden - hur den kommer att se på Mein Kampf, är svårt att sia om, dels för att kanonisering fungerar lite som en självuppfyllande profetia, säger samtidens lärda att det här är stort och viktigt kommer framtidens intressera sig för det, analysera och kommentera det, och det samma kan nog gälla (host host ursäkta en snobbig formulering) massan, Knausgård stämmer med massans smak idag men har även fått MVG av delar av det gamla Krisgänget tex, som Gadameröversättaren som annars tidigare har hävdat att verklighet/sanning inte kan finnas i självbiografiska böcker.
Det är totalt gåtfullt.
Jag tror annars att framtidens skattning av Knausgård beror på hur bildningsnivån kommer att se ut i framtiden - men som sagt inte helt säker eftersom en del litteraturvetare faktiskt tycker att det är bra.
Oj, den här hade jag totalt missat.
https://www.aftonbladet.se/nyheter/kolumnister/a/G15rMV/kejsar-knausgard-ar-naken-och-skriver-sjalvomkande-strunt
Jag förstår inte hur hajpen av Knausgård kunde lyckas, han fick till och med in en artikel i ärevördiga New Yorker efter attentatet på Utöya. Den artikeln - undermålig är ett överbetyg. Den var fruktansvärt dålig. New Yorker är inte min favorittidskrift, men den brukar åtminstone ha nån form av lägstanivå. Nu publicerade de en jättelång artikel av en dumskalle.
Jag håller inte med om att Ofelia är ett misogynt porträtt.
Funderar på att göra en lista över blogginlägg med särskilt intressanta diskussioner under. T.ex inlägget Bellezza-radikalism från 2012.
Den är över fjorton år nu bloggen.
Hoppas ettåringen klarar sig också!
Framtiden kan komma att tillhöra naturfolken
jaja det var mycket pga hjälppaket som släppts från flygplan. Men ändå. En svensk vuxen kvinna kan som bekant inte ens koka gröt, men här har vi en grupp barn som klarar sig i regnskogen över en månad.
Framsteg eller förfall?
Jaaa Martina Montelius skjuter ner metoo som för mesigt!
Skicka en kommentar