Jo det är tyst från Bengan Ohlsson nu. Sveriges krokodil. (Det var det första djur jag associerade till. Förvänta er inte att jag väger metaforer på guldvåg här i bloggen).
Jag tror inte att han är knäckt, utan att han skriver skönlitterärt. Livad av fejden. Kanske en "test-pjäs", bara för att se om han blir refuserad nu när han inte är kulturvänster längre.
Kanske bekänner han plötsligt färg som kulturkonservativ. Nej visst nej, han är ju för Slussenplanerna. Eller i alla fall inte emot.
Jag minns en lång, vresig artikel där Bengan O gick i "i Juholts fotspår". Han ställde sig och pinkade i snön, och bytte ämne flera gånger under artikelns gång - helt i sin ordning i en essä, vilket det kan sägas ha varit. En essä i buttert gult. En av de saker han pratade om var att han inte alls levde sådär lyxigt övre medelklass som DN-cheferna.
(Jag citerar ur minnet nu, det blir mer destillerat så).
Klart han inte gör. Inte jag heller. Kulturvänster eller ej, jag tror att de flesta författare tycker att det är obehagligt alternativt hatar de där livsstilsbilagorna.
Hur som helst. Den där essän har nästan kommit att framstå som fjärrskådande. När han pinkar i snön är det som början till en uppgörelse. Jag tänkte att DN hade gett honom i uppdrag att gå i Juholts fotspår, han blev förbannad och tänkte att de där lyxsossarna på DN håller bara på s så länge s sitter vid makten, och så bestämde sig Ohlsson för att att avsätta Juholt symboliskt. Därefter började DN mycket riktigt med sina hyllningsartiklar till Anders Borg.
Mimesis.
"I Juholts fotspår" var en liminal artikel. Pinkandet var en övergångsrit. Mitt i tiden, mitt i Sverige. En politisk, neurologisk och trans-subjektiv (kan man kalla sådant som varken är objektivt eller subjektivt utan som sträcker sig mellan olika subjekt i en verklighet stadd i förändring) passagerit utförd av trickstern Bengt Ohlsson. En trickster är inte någon karismatisk ledare, så det skulle vara helt fel om Ohlsson ställde sig på barrikaderna och viftade med facit och talade om hur det ska vara.
Han tillhör "den negativa uppbyggligheten", som jag har återkommit till några gånger i bloggen. Radikal negativ uppbygglighet.
Det här inlägget tycker jag var lite sublimt. Jag skrattar och ryser. Vet inte vad det är riktigt men...
SvaraRaderaZigge
Zigge: tack, jag upptäcker att det nästan är lite grymt skrivet. Hahaha... Men jag kunde inte låta bli att påminna om den där artikeln i Juholts fotspår.
SvaraRaderaSom sitter kvar, för övrigt. Fokus på Juholt är knäppt, överdrivet, även om jag också tycker att han bör avgå.
Det handlar egentligen varken om Bengt Ohlsson eller Håkan Juholt. Båda är marionetter i sammanhanget. DN-uppdraget, pinkandet, de är föraningar.
SvaraRadera