måndag 16 januari 2012

Ingen försoning utan sanning

Krav på underordnad försoning - det är krav på försoning utan sanning, och utan att motparten erkänner några brister.


52 kommentarer:

  1. Jag vet inte riktigt vad du syftar på här men associerar till Felicia Feldts bok. Det har väl talats en del om att hon borde försona sig. Men det var en riktigt bra artikel i Aftonbladet som påpekade att boken är en partsinlaga och att vi inte vet något om Anna Wahlgrens egen uppväxt. Kanske står förklaringen att finna där. Läsvärd artikel.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  2. Mariannesson:

    Ja, det var en läsvärd artikel. Som jag har fattat det kommer Anna Wahlgren från en iskall överklassmiljö, och ska ha blivit uppfostrad på Internatskola. Det här är ju då bara hörsägen, kanske inget man sprider vidare om man inte vet om det är sant. Men visst kan en del av förklaringen ligga där.
    Jag har inte läst Felicia försvann. men jag såg författaren i Skavlan och hon gav ett samlat, trovärdigt och eftertänksamt intryck. Anna Wahlgrens Barnabok har jag inte heller läst, men minns att jag reagerade kraftigt negativt när jag läste utdrag ur den. Hårt och känslolöst, var mitt intryck då.

    Det konstiga nu, tycker jag, är två saker: dels att Kaj Schuler i Svenska Dagbladet skriver en svårtydd artikel om hämndlitteratur, där han hävdar att god litteratur är försonad litteratur. Och eftersom Felicia Feldt inte är försonad, så är hennes bok inte heller god (till skillnad från Jan Myrdals barndomsskildring).
    Men här förväxlar han moral med litterär kvalitet. Att oförsonlig litteratur inte skulle kunna vara estetiskt högtstående är en minst sagt godtycklig och obevisad dogm. Det var det mitt twitterkorta inlägg anspelade på.
    Kravet på försoning utan sanning - det handlar inte om försoning utan om underordning.
    Dessutom dyker den sortens moraliserande framförallt upp när det handlar om kvinnliga författare som skriver om tabubelagda ämnen.
    Därutöver kan man ju tänka sig att vissa saker är svårare att förlåta än andra, i synnerhet om förövaren inte erkänner sin skuld.

    Och här kommer jag till den andra underligheten, och det är bagatelliseringen av Felicia Feldts vittnesmål. Expressen kultur har idag tema Anna Wahlgren och barnuppfostran. Man förbigår det chockerande som Felicia Feldt berättar. Det är kanske för tungt att ta in, eller för krångligt att ta ställning till sanningshalten.
    De flesta recensenter tycker jag har försökt antyda vad det handlar om, medgivit att det är svårt att veta om det är sant, sagt att om vissa saker stämmer är de så grova att det nästan överskrider förnuftet. Jag menar inte att jag nu skulle vilja se Anna Wahlgren löpa gatlopp, som detta skulle kunna leda till. Är det något som borde göra skandal, så är det väl en mamma som låter sina barn bli sexuellt utnyttjade. Men småputtriga och hurtiga artiklar om barnuppfostran ger ju bara intrycket av att vilja hålla A.W om ryggen.

    SvaraRadera
  3. Jo, Dan Josefssons artikel är helt ok. Han bagatelliserar inte Felicia Feldts uppgifter, utan läser boken som om den är ett sant vittnesmål men utan att hårdkoppla den till just Anna Wahlgren. Jag kan tycka att artikeln är lite för positivistisk som tolkning av litteratur, eftersom litteratur inte är detsamma som bruksanvisning eller självhjälpsböcker. Då skulle man även kunna läsa Proust eller Ekelund i åtanke att bota dem från det ena eller det andra och få dem att gifta sig och få barn. I den bemärkelsen ansluter sig artikeln till den småborgerliga tendens som någon recensent (Jens Liljestrand?) nämnde i recensionen av Felicia försvann. Men trots allt hellre det än att vifta undan innehållet helt.

    SvaraRadera
  4. Jag håller på med den nu. Det är bitvis helt förfärande det hon berättar. Det går nog inte att göra en äreräddning av Anna Wahlgren efter detta - men artikeln i Aftonbladet påpekar att om det nu är sant, så bör vi tänka på att även Anna Wahlgren måste ha blivit skadad. Vi har inte hennes historia. Inte räcker det till att förklara det med alkoholism, även om det spelar in. Men det här är en gränslöshet som måste ha djupa psykologiska orsaker.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  5. Jag ska läsa den, Mariannesson.
    Carina Rydberg påpekar också i sin blogg att det är rätt besynnerligt att de riktigt allvarliga anklagelserna mer eller mindre förtigs eller viftas undan, att Skavlan inte ställde några följdfrågor, osv. Det här hade ju kunnat bli en fruktansvärd skandal, löpsedlar, osv. Riktigt så har det väl inte varit, om jag nu inte missat något. Det är absolut inget jag efterlyser. Men det är lite märkligt.

    SvaraRadera
  6. Antingen tror dom inte på det eller så är det normalt i kulturvärlden...?
    Mimmi

    SvaraRadera
  7. "Felicia Feldt" ger absolut inte intryck av att vara ute efter skandal. Men sådana här frågor är så laddade, de rör samhällets minsta kärna utöver individen, familjen. Samma bifall som Patrik Sjöberg kan nog Felicia Feldt aldrig riktigt få, en mor är ändå en mor, avslöjandet (och vi kan inte veta om det är sant) uppfattas som hotfullt på ett annat sätt. För att göra en bredare feministisk analys - en kvinnlig idrottare hade knappast blivit hyllad på samma sätt som Patrik Sjöberg. Jag tror att man hade misstänkliggjort henne mer.
    Diskussionen på kultursidorna har varit ganska sansad, tycker jag.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  8. Mimmi: Varken eller, tror jag. Inte är detta en normalitet i kulturvärlden, hur bohemisk den än kan framstå. Men jag tror att det Mariannesson skriver har en poäng.

    SvaraRadera
  9. Ännu en mycket bra recension, som är inne på samma problem som recensionen i Aftonbladet - att läsaren aldrig får en chans att förstå mamman, hon är bara ond (jag håller med om det perspektivet). Recensenten skriver dock inte om de sexuella övergreppen, uppriktigt sagt tror jag att sådant är för tungt att ta in för många, man orkar helt enkelt inte se det. Och nej, vi kan ju heller inte veta om det är sant.Jag tycker om att skribenten frågar sig om hon uppfattat boken som mindre "lömsk" om författaren varit man.
    http://www.expressen.se/kultur/1.2676188/felicia-feldt-felicia-forsvann
    Mariannesson

    SvaraRadera
  10. Ja, en bra artikel - den är balanserad.

    (Ett skitproblem med skitwebbplatsen fick SkitInternet Skitexplorer att skitstänga och skitöppna skitfliken igen.
    Pardon my French, men det är l iksom trist med datakrångel)

    SvaraRadera
  11. "Krav på konsten att vara instrumentell". Det var uttrycket jag sökte efter, apropå artikeln i Aftonbladet (efter en diskussion om saken). Alltså så här: om litteratur ses som en yttring av ett problem som ska lösas, eller som ett symptom på något som bör åtgärdas, och ingenting finns kvar om man kommit på var felet ligger - då behandlas det inte riktigt som litteratur i sin egen rätt. Om mamma Wahlgren hade gått i terapi för sitt trauma hade dottern inte behövt skriva den här boken, och det hade då varit bättre. Det är det jag menar med positivism.
    Men jag har fortfarande inte läst boken... är den bra finns det något utöver detta.

    SvaraRadera
  12. Det gör det, menar jag. Det är självklart att en dotter i den massmedialt exponerade familjen har rätt att ge sin bild av sin uppväxt. Barnen användes ju i marknadsföringen av mammans ideer om uppfostring. Man måste säga att det har ett allmänintresse i sig, eftersom Barnaboken både är flitigt använd, nästan som en Bibel, och mycket kritiserad sedan länge. Jag skulle säga att det har ett egenvärde att den här boken kommer ut, samtidigt som jag förstås inte vill se någon häxjakt på Anna Wahlgren. Kritik av hennes metoder - helst något mer djuplodande än i Expressen - och fler följdfrågor efter Felicia försvann.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  13. Jag har läst boken, och håller med om de flesta av era synpunkter ovan.

    Vill egentligen inte göra reklam för Lena Holfve, men är nästan fascinerad av hennes hållning. "De svenska skitungarna har fått en ny röst" tror jag var en rubrik. Hon vill inte läsa boken, men kan garantera 100-procentigt att hade något otillbörligt förekommit, som borde ha föranlett att man ingrep, så skulle hon ha märkt det och följaktligen ingripit(var som jag förstår det vän med AW).

    Ursäkta mitt otympliga språk, har inte tid att finslipa idag.

    SvaraRadera
  14. Mariannesson: det är såpass grova anklagelser att det borde ställas följdfrågor.
    IAMB: Den ska jag kolla upp. Först borde jag ju läsa boken. Tycker du att den är bra? Jag hajade till under Skavlan, detta med att AW skulle ha låtit fönstret stå öppet för att mammans suparpolare skulle kunna ta för sig av tonårsdöttrarna. Det är sånt som man har lite svårt att tro på. Nog för att liknande har förekommit, men det är ju ytterst grovt.

    SvaraRadera
  15. Jo, jag tycker att boken var fantastiskt intressant att läsa - delvis för att jag känner igen mig i förhållande till en förälder, fast inte alls i samma grad...

    En del av förhållningssättet till sexualiteten kan hänföras till tidsandan, svårt att ange en procentandel, men naturligtvis inte allt.

    Det här med det öppna fönstret: som jag förstod det var det OK att komma in (enl AW) och även att sova där men inte att göra närmanden. Det tog också "hus i helsike" och männen blev utkörda. Men sen ändå bjudna på frukost dagen efter... Och flera andra situationer där närmanden skedde beskrivs också... Men det var väl inte direkt så att polarna uppmanades att ta för sig... dom gjorde det ändå, lite diskret. Om man ska döma efter boken.

    Jag tycker det är ett mycket effektivt grepp att blanda korta stycken från olika årtal. Man får känslan av hur det ena minnet hänger ihop med den andra händelsen. Poetiskt språk, ofta, och många gånger en mycket effektiv "rubriksättning", som samspelar med den tillhörande texten på ett bra och lite underfundigt sätt. I övrigt känner jag mig lite för amatörmässig för att bedöma boken litterärt.

    SvaraRadera
  16. Aha. Jag kan ha missförstått F.F i Skavlan - det lät som om det var fullt medvetet av mamman.
    Hittat en till mkt intressant recension:

    http://tidningenkulturen.se/artiklar/litteratur/essaeer-om-litteratur/11149-barnet-felicia

    SvaraRadera
  17. Ja, intressant recension. Den innehåller ju rätt många citat ur boken, och den hade också kunnat citera de avsnitt där även FF:s syskon sviker. Fast jag tvekar att använda uttrycket svika; hon skildrar verkligen suveränt de familjesituationer som kan uppstå, och där det är svårt att opponera sig mot den som är starkast och "sätter tonen".

    För övrigt: när jag skriver "dom gjorde det ändå, lite diskret" om de olika männens närmanden, så menar jag givetvis diskret i förhållande till AW. Jag menar inte att det på något sätt gör det hela mer ursäktligt från dessa mäns sida.

    SvaraRadera
  18. Det borde vara lag på att varje recension har minst ett par, helst tre citat ur boken. Det gör det svårare för kritikern att tycka och projicera hej vilt, segla iväg för långt från texten. Dessutom får läsaren en glimt av texten själv, oavsett vad kritikern skriver, och det är det enda hederliga. Varje recension som inte innehåller citat ur boken bör redaktören skicka tillbaks till kritikern, med krav på bearbetning.

    Syskon konkurrerar om föräldrarnas gunst, i synnerht om föäldrar spelar ut dem mot varandra. De ska bli spännande att läsa, jag har köpt den nu.

    Männen är förstås inte det minsta möjliga att ursäkta, och om inte AW ser allvaret kan ingen kräva att Felicia förlåter. Svenska Dagbladetartikeln om författaren som vampyr framstår som alltmer underligt vinklad.
    Snabbskrivet...

    SvaraRadera
  19. Aase Bergs recension handlar ju inte om boken! Den består endast av projektioner. Jag har svårt att förstå att man kan tycka så extremt illa om gestalten Felicia som Berg gör, och att man kan uppfatta henne som en gnällig masochist. Jag tycker inte heller att porträttet av mamman är endimensionellt. Det är ett levande porträtt, målande. Det skulle bara vara löjligt om boken innehöll ett slags apologi: "jo det var så himla synd om henne för hon hade en dålig barndom, och nu berättar jag om orsak och verkan, så att jag framstår som en god livsstilscoach och dålig författare..."
    Nej, det här är litteratur. Inte självhjälpsbok (som Josefsson är ute efter att kränga) eller spekulativ offer/förövarlitteratur/socialporr att gotta sig i (något av Bergs favoritgenre). Inte hämnbok heller, tycker jag. Men bra och levande litteratur.

    SvaraRadera
  20. Men man läser böcker olika. Det måste ju stå var och en fritt. Antipatin mot Felicia är inget jag känner igen, när jag läser. Men det måste väl en kritiker ha rätt att säga: "JAG GILLAR INTE DEN HÄR ROMANGESTALTEN" (hehe.. det var inte meningen att det skulle bli versaler, men det får stå kvar).
    Jag tycker att recensionen tar upp intressanta saker. Exempelvis att boken marknadsförts som självbiografisk, trots att mamman dör (blandningen av verklighet och fiktion. Man kan också ställa sig frågan i vilken utsträckning de mer detaljerade barndomsminnena är korrekta). Det mest förvånande i recensionen är kritiken mot att övergreppen inte är tillräckligt allvarliga, de är "relativa" - även om så vore, skulle författaren inte ha rätt att skriva om dem? Mariannesson

    SvaraRadera
  21. Å nej inte Urban Ahlin... En av socialdemokraternas ivrigaste NATO-män.
    Ursäkta att jag böt ämne.
    Återkommer i frågan litteraturkritik senare (citat! framförallt citat!)

    SvaraRadera
  22. AW har själv skrivit böcker om sin uppväxt. Hon attackerar bland andra sin far. Det är dubbelmoral att kräva att dottern håller kritiken internt.

    SvaraRadera
  23. Mariannesson: ja, du har såklart rätt. Jag har inte läst hela ännu, jag uppfattar den som en övertygande skildring - det kan hända att jag har fel men inte uppfattar jag porträttet av mamman som alltigenom ont. Inte heller "självporträttet" som alltigenom sympatiskt. Projicerar gör man för övrigt alltid när man läser, det enda jag vill säga är väl att jag själv inte ogillar berättarjaget, uppfattar inget gnälligt i det hela. Så jag blev förbryllad. Egentligen tycker jag väl att Dan Josefsson är den som tar boken på störst allvar (det där med att kränga böcker - lite orättvist). Anonym: Det visste jag inte, jag vet i själva verket ytterst lite om Anna Wahlgren.

    SvaraRadera
  24. Gabrielle: tack, jag tror att förvirringen beror på flera saker (håller med om att det är ett slags förvirring). Den ena är den fortsatta motviljan mot självbiografin. Några författare kommer undan med den, trots att det fortfarande i grund och botten betraktas som en slaskgenre, sämre och orenare än fiktionen. I några av artiklarna om Felicia Feldts bok har andra uppväxtskildringar framhållts som förebildliga eller bättre än denna, t.ex Åsa Linderborgs. Den gjorde inte skandal och behandlades inte heller med skepsis eller äckel - jag tror äckel är det ord som stämmer bäst på hur självbiografin generellt blir bemött. Patrik Sjöbergs blev också applåderad på ett okomplicerat sätt. Och mest av allt norsken, givetvis. Och Kai Schuler framhåller Jan Myrdals som exemplarisk. Nu kan man inte säga att Felicia Feldts bok blivit "utspottad", eller hur man ska uttrycka det, men det är ändå intressant att se hur jämförelsevis svajigt och tvekande den ändå blivit bemött. Den andra orsaken till förvirringen kanske är att det är svårt att definiera litterär kvalitet.

    SvaraRadera
  25. Citat. Alla recensioner måste innehålla citat.

    SvaraRadera
  26. Måste man "försöka skilja mellan Wahlgrens teori och hur hon faktiskt levde?" Är det rimligt att göra det? Expressens kulturchef skriver så (hon kallar Wahlgren "Krösa-Maja", men det är nog inget du ska ta åt dig av, haha.
    Senare tids forskning i anknytningsteori går på kollisionskurs mot Wahlgrens idéer.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  27. Jag har läst längre nu - börjar kanske förstå det där med gnälligt, rättare sagt det påminner en hel del om svensk normalprosa.
    Nåja.
    Mariannesson: nä man får nog koppla ett rejält grepp om både och. Jag har som sagt inte läst just något av AW.

    SvaraRadera
  28. "Svensk normalprosa" vet jag inte vad det är, eller om det måste vara något negativt... Jag tycker att boken är intressant, helt enkelt. Ibland kan jag tvivla på att Felicia verkligen kan minnas det hon säger sig minnas, det gäller särskilt de tidiga minnena. Vissa fakta talar för sig själva - att de flyttade runt så mycket är väl något som har kunnat kontrolleras. Den listan är hemsk i sig.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  29. Blandning av gammaldags auktoritära uppfostringsideal ("det ska böjas i tid som krokigt ska bli!" "plocka inte upp barnen för snabbt, då blir de bortskämda!") å ena sidan, alkohol och sexuell gränslöshet å den andra. Alltså en mamma som är ett rov för sina begär, samtidigt som hon iscensätter en klassisk protestantisk (eller för den delen katolsk) uppfostran typ sköter du dig inte åker du till sjöss!
    Det är den stora kontrasten - att en del tar illa vid sig tror jag beror på att alkoholism är rätt vanligt, att Barnaboken (av någon dunkel anledning) av många uppfattats som ok att konsultera, och att "en mor alltid är en mor." Något slags vrångtolkning av feminismen går dessutom ut på att nu är det dags för kvinnorna att ta för sig; det är tänkbart att ens en antydan om att det inte är ok för en vårdnadshavare att gå dit fittan pekar uppfattas som föräldrafientligt. För i regel är vi vana vid att kvinnor har kravet på sig att leva kyskare, kvinnor ska hålla på sig, och vi har lärt oss att när kvinnor blir smutskastade och fördömda för att ha haft flera sexualpartners, så är det hyckleri och dubbelmoral. Därför reagerar nog många spontant: det är inte dotterns sak att avslöja hur många styvpappor hon har haft och vad de har gjort under hennes barndom. Men det måste hon ha rätt att göra. Ja, sannerligen, det måste hon ha rätt att göra. Varför blev inte Patrik Sjöbergs bok kallad hämndroman?
    AW har ju uttalat sig väldigt auktoritärt - "är det något problem med barnen, så är det föräldern som gjort fel!" - och det jag har läst ur Barnaboken har jag som sagt tyckt varit obehagligt. Jag vet inte om det är något slags barnfientlig protestantism som nu kräver att barn ska tiga och veta hut.

    SvaraRadera
  30. Ingen aning om vad svensk normalprosa är Mariannesson, det var bara något jag fick för mig. Nu är det dags för espresso.

    SvaraRadera
  31. Att Åsa Linderborgs bok inte gjorde skandal berodde nog främst på att pappan var arbetare, och död dessutom. Arbetare betraktas inte som fullvärdiga människor i kulturvärlden, det är ungefär likvärdigt med att skriva om en hund eller på sin höjd en katt. Däremot har jag förstått att pappans syskon inte gillar den. Patrik Sjöberg skriver om sportens värld och väcker upp lite latent homosexualitet i kulturgubbarna, de kan både ha kakan och äta den genom att dunka sjöberg lite i ryggen, fan va bra att du berättade (hade det varit en kvinnlig så hade de blivit generade eller funderat: hon torde ha varit med på det, det var nog hon som bjöd ut sig)

    SvaraRadera
  32. Jag vet inte om jag håller med om att arbetare inte betraktas som fullvärdiga personer i kulturvärlden. Jag menar nog att det är tvärtom (se hyllningarna till Dan Jönsson nu senast). Det är högsta status...
    Jag vill också invända mot att artikeln i Aftonbladet skulle ha varit balanserad. Tvärtom är den mästrande. Den tar Felicia Feldt i örat.
    OA

    SvaraRadera
  33. OA:
    Nja, alltså... Det här är ju invecklat, men jag uppfattar "arbetaren", "arbetardiktaren" som något av en fetisch inom kultursfären. Johan Jönsson har jag inte läst tillräckligt mycket av för att uttala mig om, så jag passar tills vidare.
    Visst var artikeln i Aftonbladet mästrande, i grund och botten. Och man kan inte riktigt behandla litteratur på det sättet. Men det har jag redan skrivit.

    SvaraRadera
  34. Dan Jönsson skrev du - du kanske syftar på någon annan?

    SvaraRadera
  35. My bad. Johan Jönsson menade jag givetvis. En bra poet också. Vad jag ville säga var bara att inte håller med om att det skulle saknas intresse för arbetardikt. Den behövs och är välkommen. Guruer som plattar till litteratur med terapi betackar jag mig för.
    OA

    SvaraRadera
  36. OA: Johan Jönsson kanske också borde gå i terapi? Vi kanske kan fortsätta diskussionen vid ett senare tillfälle.
    Godkväll så länge.

    SvaraRadera
  37. Det viktigaste med Felicia Feldts bok, som jag ser det, är att allt skildras ur ett barnperspektiv. Det är sant att det är en vuxen som håller i pennan men jag menar att hon gör sig till språkrör för sig själv som barn - samtidigt som den parallella skildringen av hennes tillkortakommanden som vuxen är skickligt sammanvävd med återblickarna, utan att det ger ett alltför stelt och rationellt intryck. Alla vet ju att inom psykologin finns det inte någon enkel orsak och verkan. Allt är sammansatt, och det finns inte något facit. För övrigt är det en nyhet för mig att Anna Wahlgren också skrivit om sin uppväxt. Om det stämmer, varför har inga recensenter påpekat det?
    Mariannesson

    SvaraRadera
  38. Jag hoppas att det inte hade gjort någon skillnad (skandalmässigt sett) om Åsa Linderborgs far varit en anonym ingenjör eller kamrer, exempelvis, och inte arbetare.

    Kanske lite opassande i sammanhanget, men jag kan inte låta bli att påpeka att det märks hur du Maja värderar husdjuren: "det är ungefär likvärdigt med att skriva om en hund eller på sin höjd en katt." :-)

    SvaraRadera
  39. Mariannesson: jag vet inte om det stämmer, och kan väl tycka att några recensenter i så fall borde ha påpekat det.
    Jag håller med om barnperspektivet. Jag tycker inte att det förändras av att hon är vuxen idag (eller medelålders, som hennes mor påpekat - mamman behåller ju på något vis expertrollen i sina få uttalanden, de båda rollerna var ju sammanblandade från början eftersom barnen fick illustrera hennes metoder, vara med i marknadsföringen).
    IAMB: jag tror att ju högre upp i samhällsstegen, desto större blir risken för skandal - men dessutom är ju Åsa Linderborg försonlig och förlåtande, det är inte något fadersuppror. Det är den här försonliga delen som jag ibland får en känsla av att den är en konstruktion (men det bör jag inte skriva eftersom jag avskyr när andra påstår att jag inte har känt och tänkt det jag känt och tänkt, utan bara konstruerat).
    Ja du märkte det, hehe... På sin höjd en katt, så är min subjektiva rangordning av husdjuren.

    SvaraRadera
  40. OM AW skrivit om sin barndom och gjort upp med sin far och recensenter inte påpekat det, så kan de här snäppet mer modervänliga och dotterfientliga recensionerna ha att göra med att man i första hand identifierar sig med en offentlig person som skriver och betraktas som en auktoritet, och inte med en anonym arbetare eller överklassherre (icke-författare är författares humankapital). Eller på att man identifierar sig med föräldraperspektivet och tycker att barn som åker på lite däng och skäll ska tänka på hur taskig barndom föräldrarna hade.

    SvaraRadera
  41. IAMB: Lena Hofves artikel har jag inte hittat, lägg jättegärna in en länk!

    SvaraRadera
  42. Nu ska jag rätta en stavning: Jönson heter han. (Det händer titt som tätt att en kommentator nämner honom, eller nu kanske jag överdriver - två gånger på rätt kort tid är det i alla fall.
    Jag ska faktiskt läsa Johan Jönson någon gång, med neutrala ögon (han har avfärdat Myggor och tigrar, men jag är storsint).

    Däremot kan jag bara inte låta bli att citera en liten pärla jag hittade i en recension: "Nästan likt en Knausgård kan diktjaget tålmodigt servera barnen frukost" .
    Skulle man skriva så om en kvinnlig författare? Sverige är lustigt på många sätt. Den berömda statsfeministen sitter inte särskilt djupt i värderingsindustrin. Men det var bara en komisk detalj.

    SvaraRadera
  43. Här är länken till Lena Holfves (obs stavningen!) artikel.
    http://www.radda-sverige.nu/de-svenska-skitungarna-har-fatt-en-ny-rost/

    Vill för övrigt säga att Lena Holfve verkar ha en del åsikter som i vissa kretsar med beundran kallas politiskt inkorrekta, och i andra kretsar kallas märkliga eller något värre.

    SvaraRadera
  44. Holfve alltså. Tack, IAMB. Jag skulle för min del säga att åsikterna är värre än märkliga...

    SvaraRadera
  45. Här är en bok där Anna Wahlgren skrivit om sin uppväxt bland annaat (har dock inte läst den, och vet inte hur mycket som handlar om uppväxten).

    http://www.ordochbok.se/visa_produkt.asp?t=Mommo+%3A+Barnfota&id=140165&lang=sv

    (titeln är alltså "Mommo")

    SvaraRadera
  46. Och här framgår det lite tydligare att det är fråga om en självbiografi i tre delar:

    http://www.bokus.com/bok/9789170553189/mommo-en-sjalvbiografi-i-tre-delar-det-var-en-gang-kvinnoliv-barnf/

    SvaraRadera
  47. Maja: "Nästan likt en Knausgård kan diktjaget tålmodigt servera barnen frukost." hahaha... Underbart.
    IAMB: En självbiografi i tre delar. Det hade recensenterna kunnat nämna, kan man tycka.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  48. IAMB: ja titta. Något slags uppgörelse handlar det nog om, eftersom författaren presenteras som maskrosbarn. Familjen är det största och viktigaste av allt - ja, hon är ju emot dagis också - det måste ha varit svårt för dottern att skriva den här boken. Jag tycker att det är otroligt modigt.
    Mariannesson: det låter lite hurtig journalfilm.

    SvaraRadera
  49. Nu kanske jag är taskig här, men AW kanske var emot dagis för att de skulle ha kunnat upptäcka missförhållandena.

    SvaraRadera
  50. Att jag skriver detta beror på att jag hade en bekant en gång som sa att hon var rädd att hennes man skulle gå full med barnen till dagis, för då skulle de få det sociala efter sig. Det var hennes främsta ängslan - inte att mannen skulle vara full tillsammans med barnen, eller att barnen skulle fara illa. Utan bara rädsla för upptäckt.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)