fredag 30 augusti 2013

Till exempel

Det ringde en journalist från DN kultur för ett par veckor sedan. Han ville att jag skulle göra ett uttalande om "figuren" Norén. Det finns ju Norénjul till exempel! Det hördes att han log när han pratade. Jag kommer faktiskt inte ihåg allt, men så småningom sa han: "du är ju pionjär". Han var välvillig, men jag avböjde att uttala mig - jag gillar inte den sortens kulturjournalistik.
Jag höll då på att läsa En dramatikers dagbok 20052012. Expressen kultur hade givit mig i uppdrag att recensera den. Den första delen hade jag varit alltför arg för att läsa särskilt långt i - inte för att jag var förbannad på Norén, utan för att det var en sådan skillnad i mottagandet av hans bok och min. Det stormade kring utgivningen av En dramatikers dagbok också, men de som var ute efter mig var övertygade om att de skulle kunna knäcka mig, både de som agerade utåt och de som skickade fram andra. Det var övertydligt att kön och position var det avgörande för skillnaden mellan bedömningarna och det gjorde att jag inte hade så stor lust att läsa den.
Jag tvekade alltså att ta mig an uppföljaren. När jag började läsa tyckte jag att det var väldigt bra, intressanta tankegångar, han är också mestadels träffsäker i sina angrepp.
1291 sidor, om min egna sidnumrering stämmer (klokt att sidorna inte är numrerade men det försvårar för en kritiker som vill göra anteckningar och kolla upp citat i efterhand). Jag hade lite mer än en vecka på mig, hoppade inte över några sidor men var tvungen att låta blicken rinna över ganska många. Jag bestämde mig för att reflektera över några saker som jag tyckte var centrala, och låta recensionen vara impressionistisk. OK - när jag skickade iväg artikeln var jag ganska nöjd, med tanke på tidspressen: jag hade inte svikit något väsentligt, inte gjort några fåniga yviga gester, bara skrivit några enkla synpunkter. Jag fick ett mail av Jens Liljestrand där han menade att texten måste förbättras. Den borde antingen bli mer som en recension eller mer fragmentarisk. Nu var den ofullgången och ärligt talat som en studentuppsats.
Det går inte att bearbeta utifrån den typen av kritik. Jag blev lite chockad - kanske framförallt av "studentuppsats" - och började själv tycka att texten var platt och intetsägande. Jag svarade att det var bäst om de la ut boken på någon annan. Liljestrand tackade för uppriktigheten och sa att de skulle ordna det på annat sätt.

Sedan var jag matt. Jag bad en vän med gott omdöme titta på texten och han sa att det var en väldigt bra lösning att skriva om en ogreppbar text lite här och var, komma med relevanta sidokommentarer. Jag hade kunnat börja direkt med "För att gå rakt på sak", det hade tagit udden av det mesta och sett snyggt ut i spalt, och så sa han att det inte var jag som hade dåligt omdöme.
Jag läste om texten och tyckte den var ok igen, och förstod samtidigt att jag inte kommer att kunna samarbeta mer med Expressen kultur.
Det kom egentligen inte som en överraskning. De signaler som kommit därifrån är att de vill ha mer tyckande och featureaktiga grejer. De vill ha mekaniska näktergalar. Jag gillar essäkultur, inte kåsörkultur. Skulle jag fortsätta skriva där, skulle mitt språk vara i fara.

Jag lägger ut texten här, det är bara några strödda tankar, framstressade, men varför inte när jag nu ändå skrivit det.




Lars Norén
En dramatikers dagbok 2005 - 2012
Albert Bonniers förlag

Den här recensionen blir ganska impressionistisk. Jag har varit tvungen att skumma igenom rätt många sidor, eftersom boken var lång och tiden knapp. Jag har valt att göra nerslag i några tankegångar.

"Nu sitter jag här i min gamla Nessosmantel". En Nessosmantel är en fördärvbringande gåva. Han skriver bra och är mycket bildad.

För att gå rakt på det som brukar bli mest omdiskuterat: när det gäller personangreppen håller jag ganska ofta med. Man kan även kalla dem angrepp på attityder - kåsörkultur, nepotism, ohederliga argument, billig dogmatism. Falskt djupsinne. "Jag fruktar människor som saknar osäkerhet".

Kritiken av Anna Lindh är inget personangrepp utan ett ifrågasättande av helgonförklaringen och av hennes politik. Kritiken av Aftonbladets antisemitism uppfattar jag som befogad, samtidigt som han kan framstå som lite väl snäll mot sitt eget förlag.

Till de allra intressantaste resonemangen i boken hör de om Israel och Palestina. På många sätt förtvivlade, och (som man brukar säga) bortom förenklingar. Överhuvudtaget är det politiska i boken ambivalent och icke tillrättalagt. "Det händer ofta att jag får försvara invandringen mot invandrare". Jag tycker att det är ett tänkande som befinner sig långt ifrån de plattityder och polariseringar som har en tendens att dominera på kultursidorna. "Varje folkgrupp under antiken hade sin egen Gud, och det är precis som det är nu".

Norén ställer en intressant fråga.
"Vad är skillnaden mellan att lägga band på sig och att förställa sig". Frågan ingår i en självuppgörelse, en omruskning av Nessosmanteln. "Jag vill bli upplyst i mitt åldrande, lugn och upplyst". Att gå till attack mot andlighetskrämare, fariséer, falskspelare och ordförfuskare kan betraktas som en kristen tradition. Till exempel buddhismen och taoismen avråder från sådant. Och filosofen Gadamer antyder att det är obildat. Nej, att lägga band på sig är inte nödvändigtvis att vara falsk. Men eftersom tiden är som den är behövs det vrede.

Norén beskriver sig inte som någon Kristusfigur, tvärtom uttrycker han en djup motvilja mot nutidens gottköpsbanala kristendom och en uppriktig (tror jag) vämjelse över en viss typ av manlig självömkan, som ibland kombineras med "falska arbetarklasspretentioner" och ibland med narcissistisk religiositet.
"Manligt geni och unken kristen frälsarmystik hör oupplösligt samman. Man är sin egen korsfästelse".
Kanske skulle man kunna se detta som koketteri, den som sa't han va't. Det känns inte så, jag tycker inte att Norén är echaufferad på det sättet. Men andra kan säkert uppfatta det så.

Kvalitet, moral och sanning är tre skilda saker. Lika svåra att mäta. Om kritikerkåren någon gång lyckas smälta det faktum att det nu (som även tidigare) existerar både fiktivt och självbiografiskt skrivande, att det inte går att hävda att det ena som sådant skulle vara konstnärligt överlägset det andra, och inte minst slutar förfasa sig när en del skriver självbiografiskt men däremot inte när andra gör det, så kanske det blir lättare för kritikerna att på allvar reagera på det som faktiskt står i böckerna.
När det gäller moralen i En dramatikers dagbok skulle man kunna diskutera Noréns ibland hårda omdömen om skådespelare, med tanke på hans position som stor, världsberömd dramatiker. Det här är också den punkt där han ångrar sig rätt ofta, mildrar eller nyanserar sina tidigare utsagor och skriver - eller planerar att skriva - brev där han ber om förlåtelse.
Mest utsatt är ändå "A", Noréns fru - egentligen inte så mycket på grund av vad han skriver om henne, för jag tycker inte att det är något negativt eller obehagligt avslöjande porträtt, utan på grund av själva situationen, att vara "buggad" som hon uttrycker det, och att veta att allt som sker i deras äktenskap kan hamna inför öppen ridå. Alltså lovar han att inte skriva om henne, men bryter löftet.

Vad beträffar sanningen, så antyds det att det eventuellt kommer mer i en volym som i så fall ska utges postumt.

När det gäller kvaliteten är det bara några avsnitt som jag inte tycker håller måttet. De kallas "Osynlig dagbok". Det handlar om odaterade stycken, mer litterärt konstlade än resten, där Norén vill bearbeta särskilt tunga minnen, bland annat moderns död.
Så här kan det stå i Osynlig dagbok: "Det är ett sår. Jag stoppar min hand i ett sår. Jag vet inte hur djupt det är. Hur öppet". Det påminner om en del andra fluffiga och salvelsefulla poeter som inte har krossat bokstävlarna tillräckligt. Jag vet inte om det kan handla om något slags scenskräck, ungefär som när en skådespelare kort före premiären glömmer vad det var som var bestämt, och börjar åbäka sig självmedvetet. Osynlig dagbok innehåller också många självkritiska formuleringar, där Norén uppmanar sig själv att lägga av med luftpastejerna. "Var konkret och enkel". För det mesta är han det.
Maja Lundgren



Favorit i repris.





Allt man skriver behöver inte vara spektakulärt bra, men mekaniska näktergalar - och människor som saknar osäkerhet - är värre.






68 kommentarer:

  1. Med viss risk att det blir för många ryggdunkar här från min sida: jag tycker att din recesion är mycket bra. Viss yvighet hos kritkern är ibland väldigt befriande eftersom de mesta är så strömlinjeformat och därför intetsägande.
    Den sortens yvighet som Maria-Pia Boëthius bjuder på i artikeln här under kan jag sakna ibland bland landets litteraturkritiker
    http://www.etc.se/ledare/storforetag-vill-inte-ha-med-vanstern-att-gora

    SvaraRadera
    Svar
    1. Tack. Jo jag gillar också yvighet, bland annat Noréns yvighet, och Maria-Pia Boëthius yvighet. Jag menade mer att jag ville hålla det så enkelt som möjligt. Apropå Maria-Pia Boëthius artikel: Norén ägnar sig åt mycket Heideggerläsning, utan att försöka vifta undan eller ursäkta Heideggers koppling till nazismen, och inte heller hävda att den inte spelar roll i hans filosofi. Problemet, som Maria-Pia Boëthius skriver, är när man bagatelliserar, eller framhåller någon som stor och viktig tänkare, estetiskt briljant osv, och inte ens nämner, eller bara nämner i förbigående, det politiskt obehagliga. Att kritisera tankeströmningar behöver inte vara detsamma som att ropa på censur - och det gör ju inte Boëthius heller, såvitt jag kan se (har bara läst igenom artikeln snabbt). Norén skriver om Hanna Arendt, väldigt bra resonemang. Och något väldigt... tidstypiskt: Ulrika Milles hade fått frågan i något kulturprogram om varför hon inte nämnt de vidriga inslagen i Stig Larssons självbiografi, och hon hade svarat att hon inte ville vara städgumma, om hon hade nämnt det hade det kunnat framstå som om boken inte var bra. Det här är verkligen total begreppsförvirring. Men det är klart, om man inte spontant blir upprörd över ett innehåll, ska man givetvis inte låtsas att man blir upprörd.

      Radera
    2. Men inget ryggdunk, inget beröm. Luften gick totalt ur mig bara av "studentuppsats", den kanske är lite lam och består av strödda funderingar men jag vet inte om jag tycker den är "duktig" på det sättet.
      Men det här handlar mer om politik, tror jag.

      Radera
    3. Jag tycker lite synd om Nils Schwartz, uppfattar honom som olycklig fånge på Expressen, å andra sidan har jag faktiskt inte läst så många av hans teaterrecensioner så det kan bero på det att Norén angriper honom.

      Radera
    4. Måste kolla upp vad Knausgård skriver om Hitler i den sjätte delen av Min Kamp: på Thentes sammanfattning lät det helt förskräckligt. "Må den som är utan synd kasta den första stenen", osv.

      Radera
    5. Magnus J: Samtidigt kan jag tycka att Maria-Pia Boëthius är lite väl svepande. Jag kan sannerligen också vara det ibland... kanske ofta. Men jag tänker att det gäller att försöka vara maximalt konkret och precis. Åtminstone ha det som målsättning :-)

      Radera
    6. Boëthius må vara väl svepande ibland ja, men hon har ett temperament som kan avläsas i det hon skriver, vilket många litteraturkritiker helt saknar.

      Radera
    7. Jo, håller med. Dessutom tror jag att hon har rätt. Det jag menar är nog mest att när det handlar om att känna av "högervindar", och då de lite mer vaga och småborgerliga som finns här och var på kultursidorna, så bör man akta sig för att spela ut B-kortet (vägrar skriva ut det där kräkets namn): det gör väl inte Boëthius heller, så... Det hon har totalt rätt i är bl.a att det finns en sömngångaraktig acceptans för och ibland sympati med fascistiska tänkare, och att man undviker att skriva om det svåra, dubiösa, kanske öht det politiska till förmån för blind estetisering.

      Radera
    8. "det finns en sömngångaraktig acceptans för och ibland sympati med fascistiska tänkare, och att man undviker att skriva om det svåra, dubiösa, kanske öht det politiska till förmån för blind estetisering."

      Så sant!

      Nu kom ju detta att handla om fascistiska tänkare, men själva fenomenet finns i olika former. Ulrika Milles tystnad inför vidrigheterna i Stig Larssons bok t.ex.

      Radera
    9. Ja, av rädsla att framstå som "en moralkärring"? Eller för att hon tyckte att SL blivit tillräckligt påpucklad redan? Eller för att DN fattat ett redaktionellt beslut om att vara för honom i stället för emot honom - kanske de tyckte att de förlorade "jag-ska-kissa-er-i-munnen-striden" och det såg snyggare ut om de nu satte upp hans bok på DN:s kritikerlista? För mig handlar vidrigheterna i SL:s bok inte så mycket om drogerna, tjejerna, blablabla, utan om HUR han beskriver det: det mest upprörande när han berättar att han faktiskt bär skulden till en kvinnas självmord, utan den minsta ånger, istället skriver han att det kanske var bäst som skedde eftersom hennes kille fick en bättre (kyskare) tjej sen. Hennes brott var att hon hade visat magen för bartendern. Ja, jag har ju redan skrivit om det på bloggen. Men hur reagerar etablissemanget - inte alls, kan man säga. Nu ska jag berätta en anekdot. När Liljestrand började på Expressen kultur ville han luncha med de medarbetare de tänkt satsa på, för att diskutera vad de skulle skriva om. Han valde ett ställe på Lilla Essingen, på Stig Larssons gata. Jag tänkte att det var lite underligt, men all right. Vi lunchade, det var inga konstigheter, även om det märktes - när jag sa att recensionen av Thomas Mann var det jag var mest nöjd med, det var sånt jag ville göra - att det inte riktigt gick hem. Däremot när jag berättade att jag spelar mycket dataspel (för mycket), då sken han upp. Kan du inte skriva om det! Så småningom frågade Liljestrand: Vad tycker du egentligen om Stig Larsson. Jag förstod då att valet av restaurang knappast var en slump. Jag sa att jag tyckte att hans filmer och böcker var intressanta men självbiografin var obehaglig på fel sätt. När vi lämnade restaurangen kom Stig Larsson gående på gatan, och Liljestrand (som måste ha hoppats på just det) hälsade, tjoade till och försökte hejda honom. Jag såg åt ett annat håll - det var uppenbarligen något slags kändisspotting det handlade om. Och det påminner ju om hans recension av Norén. Jag berättar det här eftersom jag vet att det är nu det bör berättas, inte i några memoarer.

      Radera
    10. Jo det förefaller - inte minst av ditt exempel att döma - finnas ett kryperi bland kulturjournalister/chefer som är motbjudande.
      I det här skenet förstår jag också bättre varför du avbröt samarbetet med expressen kultur.
      "Vad tycker du egentligen om Stig Larsson?"

      Radera
    11. Ja, han frågade mig alltså inte vad jag anser om Stig Larssons filmer/böcker. Han ville ha skvaller, det där kittet som håller samman kulturvärlden - kanske tyckte han att det var pikant att jag varit ihop med Larsson för längesedan, överhuvudtaget verkar han ha mycket av kvällstidningsjournalist i sig. Jag vet inte alls om han var inblandad i att Expressen hörde av sig till Kristian Lundbergs pappa strax efter det att Lundberg sagt upp sig som medarbetare på Expressens kultursida, det är tänkbart att han inte hade något med det att göra alls. Men det är inte bara p.g.a ett halvklantigt sätt att "ge respons" på min Norénrecension som ligger bakom att jag sagt upp mig.

      Radera
  2. Maja, du är ju NÄMND. Varför nämner du inte att du är NÄMND.
    Jäv!
    :-)

    SvaraRadera
    Svar
    1. Riktigt så enkelt är det inte. Jo roligt att bli jämförd med Rilkes panter. Samtidigt - bland alla tankar som uppstod under läsningen - när han längre fram skriver om våldtäktsskildringar vars syfte bara är att sälja - han skriver inte vilka han menar, men det känns ganska obehagligt. Han skriver om det i samband med narcissism, och otillräckligt jagutforskande. Jag antecknade aldrig sidnummer så jag kan inte kolla upp det igen, men jag undrar vad det egentligen syftar på. Det var flera saker jag hade problem med i boken, inte det ohyfsade språket (mer än att det inte tjänar någonting till - alla broilers och sängvätare kommer att finnas kvar, antagligen bara bli fler med tiden) utan det var andra saker - jag ville inte gå in på den i och för sig fint skildrade kärleken till den lilla dottern, samtidigt som... det är något mittemellan skrämmande och fascinerande hur han beskriver sina sjukdomar, han hostar blod och har bältros och KOL och är rädd att få en hjärtinfarkt när dottern är hos honom, och ibland verkar hon rädd för honom. Jag kan nämna det så här i ett kommentarfält i bloggen men ville inte skriva om det i artikeln, hennes mamma vill att dottern ska fingeras men det går han inte med på - och det här uppfattar jag som problematiskt, som man brukar säga.

      Radera
    2. Överhuvudtaget svårt när barn skildras, även om det är ett väldigt fint litet porträtt.

      Radera
    3. Skönt att det rättat till sig med bloggen, elementen är i sidopanelen igen.

      Radera
    4. Jesper Högström skriver helt frankt i DN att han inte är intresserad av teater. Så varför recenserade han En dramatikers dagbok?
      Sen undrar jag exakt vad det är de identifierar sig med hos Knausgård så till den milda grad att de ständigt för fram honom som förebild till skillnad från andra självbiografer.

      Radera
    5. Som du säkert sett gjorde Liljestrand jobbet själv. Till skillnad från dig intar han obesvärat den kåseriska och anekdotiska approachen (en tredjedel av recensionen handlar om hur han själv varit osynligt närvarande i en av dagbokstexterna) och gör sitt bästa för att undvika de intressanta och svåra frågor dagboken väcker. Kontentan av hans läsning blir lite allmänt sentimentala tongångar om att vi inte är ”ensamma, vi är här tillsammans, här i glappet mellan det vi ville och det som blev”. Det är som hissmusik. Det är lustigt att det framför allt verkar vara trygghet och tröst han får ut av Norén (toppat med lite mysig kändisspotting – jag var där!). Så kan man förstås också använda litteratur. Lite otippat bara - Norén som snuttefilt. Men det kanske är så han funkar för en stor del av borgerligheten, vad vet jag? En annan sak som förbryllade mig var L:s påstående att Noréns dagbok i motsats till Knausgård ”är oredigerat liv. Den är lika mycket litteratur som en telefonkatalog är poesi, en dokusåpa är teater, en pissoar är konst”. Så osofistikerad trodde jag inte ens L var.
      Även om jag föredrar din recension framför L:s kan jag till viss del förstå hans invändning, om du ursäktar. Den känns mer som ett utkast än en färdig recension, lite stiff och tråkig, har liksom inget riktigt tilltal, ingen bärande ton. Jag saknar ditt vanliga språkliga schvung. Som om något håller dig tillbaka, hämmar dig. Kanske den snålt tilltagna tiden och det gigantiska materialet?

      Pompe

      Radera
    6. Jo, men du har rätt i det. Det är faktiskt inte jag. Det är träigt och uppsatsigt, det hade Liljestrand helt rätt i och jag tog tillbaks artikeln för att jag visste att jag inte skulle kunna göra den bättre. Dels för att det var för mycket att smälta på kort tid, dels för att jag inte kunde skriva om en del saker som Norén anspelar på. Och på grund av några andra saker. Flera saker håller mig tillbaka.
      Liljestrand blev ju tvungen att skriva recensionen i sista sekund, så...

      Radera
    7. Pompe säger det jag tänkte.
      Zigge

      Radera
    8. Saker saker saker. Dags att sova :-)
      Den där opublicerade recensionen ÄR ju en mekanisk näktergal.

      Natti natti.

      Radera
    9. Jag tyckte inte heller det lät som dig...
      Calamity

      Radera
    10. Lustigt, jag fick också en känsla av att det är något som håller dig tillbaka, att du undviker eller förbjuder dig att skriva om något. Hoppas att det är ok att jag säger det, det måste vara ganska tungt att läsa så mycket och sedan inte lyckas hitta ord till det man vill ha sagt. Eller hur man nu ska uttrycka det.

      Radera
    11. Kan det ha något att göra med det du skriver 18.47?

      Radera
    12. Tystat humankapital, djävulspakt...

      Radera
    13. Men jag ser Ofelia sjunga Drottning Kill

      Radera
    14. Bernur:
      http://howsoftthisprisonis.blogspot.se/2013/08/en-dramatikers-dagbok-2005-2012-lars.html

      Han skriver bl.a att det borde finnas ett läsborgarmärke (1440 sidor enligt honom, du kanske råkade hoppa över några i alla fall)

      :-)

      Zigge

      Radera
    15. Nej men jag kan ha råkat numrera fel. Läsborgarmärke, haha!

      Radera
    16. som du heter det.
      Jag är mer obildad här än de flesta tror jag men jag vet att det inte heter som dig.
      :D

      CJ

      Radera
    17. :-)
      Jo, men jag undrar om inte "som mig/dig/henne/oss" o.s.v är på väg att bli godkänt som alternativ till "som jag/du" osv.
      Det är nämligen inte helt självklart att "som du" är en förkortning för "som du är". Det är annars så man brukar motivera att man ska använda subjektsformen, inte objektsformen. Men det heter ju "han är längre än sin bror" - medan det är fel att skriva "han är längre än sin bror är". Det är alltså inte helt självklart att det är mer "logiskt" att säga "än du". Engelskan har t.ex "like me", "than him".
      Grammatik och logik är inte detsamma ;-)

      Radera
  3. Jag ska inte heller "gilla", det är ju inte Facebook det här :-)
    Nöjer mig med att säga att jag inte tycker att din text är som en studentuppsats. Älgarna demonstrerar! Jag förstår att det är svårt att bearbeta efter den typen av kritik. Äsch, jag tycker att texten är utmärkt. Men det är bara lilla jag det.
    T.S Älgot

    SvaraRadera
    Svar
    1. Nej, det gör det inte, vad betyder "antingen mer fragmentariskt eller mer som en recension?" - och jag började tvivla på mitt omdöme - hade jag verkligen skickat iväg något som var så dåligt? Nå, det här var säkert meningen. "Det finns en mening med allt som sker, och en gång finns bara minnen kvar" som visan går :-)

      Radera
    2. Tja, den var väl ok. :-)
      Måste det vara en sån tidspress, förlaget borde väl se till att boken är ute en bra bit före recensionsdatum kan man tycka. Men när det är hot stuff kanske de håller på böckerna i det längsta?
      Jesper Högström är väl alltid sur och korkad. Om man får tillåta sig ett personangrepp....
      Zigge

      Radera
    3. Ja jag fattar ingenting. Men jag läser inte kultursidor så jag kan inte säga om den är bra eller dålig. Men jag hänger med i den där recensionen någorlunda i alla fall, hehe. Filosofen Gadamer har du skrivit om förr på bloggen, det kanske inte spelar så stor roll att man inte fattar precis vad det handlar om - han antyder att det är obildat med personangrepp? Eller? Det kan vara sånt som verkar som studentuppsats, lite namedropping...
      Calamity Jane

      Radera
    4. Låter sjukt jobbigt i alla fall att läsa så jäkla mycket på kort tid och bli dissad på det sättet. Brrr.
      Calamity

      Radera
    5. Fascinerad av din torra, tillknäppta "recension".
      "Han skriver bra och är mycket bildad." "Lite väl snäll mot sitt eget förlag".
      Du skriver i en kommentar här att flickans mamma ville att hon skulle fingeras men att Norén inte gick med på det. Det är HANS dotter? En maktdemonstration? Överallt i de recensioner jag läst har man öst beröm över kärleken till dottern. Jag har inte läst En dramatikers dagbok del två men kan inte låta bli att jämföra med andra fall då äldre pappor "kniper poäng" genom att betona sin ömhet för en ny barnkull. De hade inte tid med den första men nu ska de visa upp hur engagerade de är i den andra. Jag vet förstås inte, men jag har svårt att tro att det inte är mamman som tar det största ansvaret, och det kommer hon aldrig att bli hyllad för. Bara några tankar, jag tror att din "recension" är mer intressant för det den inte säger än för vad den säger.

      Nonymous

      Radera
    6. Nonymous: jo ja det ligger väl nåt i det du säger - svarar längrresonemang sen
      Maja

      Radera
    7. Jo det känns väl lite knepigt att ha synpunkter på det men jag tycker nog kritikerna gör det lättare för sig än LN själv - han är tveksam till att få barn först pga sin ålder, han har diagnosen KOL osv.
      Lyckas inte logga in m mobil svarar längre sen
      Maja

      Radera
    8. "När det gäller", "Vad beträffar" osv - jo herregud visst är det styltigt.
      Hm, jo - jag tycker nog att kärleken till dottern påminner lite om Facebookskryt.
      Norén ber sin fru ta sig i häcken när hon "anklagar" honom för att inte ha kommit på dotterns avslutning. "Sedan dess har jag inte hört något". Därefter börjar han fundera på kurser för dottern, fiolspel, kinesiska. Alltså - jag gillar inte riktigt att diskutera det här, men ändå: det är ju verkligen något så väldigt medelklassigt vad många aktiviteter de har, och planerar, för dottern. Det är balett och körsång, innan hon ens fyllt fyra tror jag. Det är väl inget fel i det, samtidigt hamnar Noréns attacker på medelklassen i en rätt konstig dager.

      Radera
    9. Nej, jag tycker helt enkelt inte om att ha synpunkter på det där. Man kan inte moralisera över kärlek, och jämförelsen med Facebook blir lite tokig, Norén skriver mycket bättre osv osv.
      Hur som helst: en del kritiker har ju då bestämt sig för att Knausgård får med beröm godkänt, Norén underkänt, och ofta utan att argumentera särskilt väl för det - Thente skriver sålunda att Knausgård visar sig i all naken skröplighet (ungefär så) medan han hävdar att Norén inte gör det. Jaså jaha. Liljestrands recension kan jag inte kritisera eftersom jag själv misslyckades med recensionsuppdraget, så jag får nöja mig med att skriva under på det Pompe skriver. :-)

      Radera
  4. Jag vill inte heller vara inställsam. Men herregud. Vilka studenter kan skriva på det sättet?
    Det måste ha varit innehållet som Liljestrand blev missnöjd med.

    Imse Vimse

    SvaraRadera
    Svar
    1. Se mitt svar till Pompe här ovan.

      Radera
  5. Jag undrar om det är nån som minns vad jag kallade mig innan jag tog nicket Calamity Jane. Det är en dum fråga jag vet men jag skulle vilja veta.
    Calamity Jane

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jag vet inte - men var det inte nåt från övferklassgeneratorn?

      Radera
    2. CJ
      Du kallade dig länge för Lisa.

      Jag läste om en del gamla inlägg för några månader sen och om mitt inre textanalysinstrument gav rätt utslag så skrev du tidigt som Anonym och mellan Anonym och Lisa med ytterligare ett kortlivat nick som jag tyvärr glömt. Ett mer tillfälligt nick från övferklassgeneratorn var det väl också kanske, men det är jag osäker på. Det kan du lätt googla fram. Inlägget hette väl övferklassgeneratorn?

      Minnesgod

      Radera
    3. Ja, visst var det väl Lisa?

      Radera
    4. Oj, tack! Ja det var Lisa, jag kom på det själv sen. Jag bytte några gånger.
      Calamity Jane :-)

      Radera
  6. Maria Schottenius är bara något så fanatiskt falsk.

    "Här finns det en könsskillnad mellan manliga och kvinnliga författare. Kvinnliga kommer inte lika lätt undan med sina hat- och hämndböcker. De blir sällan enbart konstnärligt bedömda."

    skriver hon i en krönika

    SvaraRadera
  7. einar jakobsson skriver idag på sin blogg 'rapsodi' om "geniet" norén... - en 'sågning' skulle man nästan kunna säga...

    SvaraRadera
    Svar
    1. Jo det får man lov att säga. Nu tycker jag egentligen inte att man ska såga böcker man inte läst, jag har varit med om att folk gjort det med Myggor och tigrar och spontant måste jag säga att det är bättre att inte säga någonting alls, i så fall. Sen är det ju uppenbart att skribenten avskyr Noréns dramatik, och inte lite heller, och då är det klart att han inte ska läsa En dramatikers dagbok, det finns ingen anledning då.

      Radera
    2. Får man inte såga böcker man inte läst??? HUR ska man då kunna veta vad man inte ska läsa?
      :-)

      Radera
  8. Jag har inte läst Norèns dagbok, och kan därför inte ha några synpunkter på hans bok och dina tankar om dem. Men som text betraktat är det en väldigt bra text du skrivit. Tanke- och informationsmättad. Tät. Ändå nyanserad. Tankeväckande. Det första jag läst om Norèns dagbok som gett mig lust att börja läsa i det själv.

    SvaraRadera
    Svar
    1. Men tack, Henrik. Ja den är väl mer informativ än en del annat jag läst i alla fall.
      Om du läser den, ta gärna lite mer tid på dig än jag hade. :-)
      Åsa Linderborg gör det för lätt för sig när hon avfärdar alla Noréns tankar om politik som för banala. Och för övrigt, varför skulle man inte ha rätt att tänka banala tankar om politik? HOn skriver också något om "den Norénska isoleringens pris" - d.v.s att för han inte tillhör något läger, så är han för förvirrad och banal för Linderborgs smak.

      Radera
    2. Nu fortsätter jag med min vana att inte läsa Expressen kultur, och har även inlett en ny: att inte skriva där.

      Radera
    3. Jag instämmer med Henrik Brändén. Jag hoppas att du inte har tagit åt dig av Jens Liljestrands kritik. Om det stämmer att det enda du fick höra var att texten behövde förbättras, att den var som en studentuppsats och att du antingen skulle göra den mer fragmentarisk eller mer som en recension - vad fan betyder det? - och ingenting positivt om de intressanta tankegångar texten innehåller, så tyder det på att Liljestrand ville skriva en recension själv där han fick berätta att han varit på samma fik som Norén.
      En bra redaktör som vill ha en bearbetning säger till exempel: det här är intressant, du kanske kan utveckla det med några rader, men jag föreslår att vi stryker det här - eller något liknande. Det du skriver i din kommentar 22.54 är också mycket avslöjande.
      Arg

      Radera
    4. Utan att ha läst Åsa Linderborgs artikel eller Lars Noréns dagbok: Rent generellt ser jag det som (ett av) konstnärens uppdrag att säga: "Kejsaren är naken"
      Det är ju en oerhört banal utsaga. Gjort av ett barn dessutom. Men inte desto mindre sant. I det mest banala kan det ligga korn av sanning.

      Radera
    5. Magnus J: det kanske är banalt att påpeka att medierna fäster större vikt vid de döda i Twin Towers än de hundratusentals som dött i Irak, till exempel, men blir det mindre sant för det?
      Arg: jag tror inte att JL tyckte att det var intressanta tankegångar, och dessutom att Expressens litteraturbevakning är på väg åt ett trist håll. Men det är bara mitt intryck.

      Radera
    6. Åsa Linderborg har flera poänger i artikeln också - bl.a hajade jag till när Norén glunkar över hennes höga lön - så skyhög är den nämligen inte, och där har han ingen rätt att kasta sten eftersom han krävde en miljon i förskott för den första dagboken. Det är lite synd med sådana missar, för det förtar effekten av andra rallarsvingar:

      "Göran Persson har blivit senior advisor i en extremt kapitalistisk pr-firma, den andra största i landet. Hans moral luktar som en död hund i en sauna. Ett socialdemokratiskt Brutus-skithål. Han förråder allt som går att förråda."

      Det här är också banalt - alla vet det redan. Det finns mer svavelosande formuleringar på Flashback. Angreppet tjänar ingenting till eftersom S fortsätter sin glidning åt höger. Så jo det är kanske lite sura gubben läser tidningen över det. Eller farfar Simpson, det finns ett avsnitt när han sitter och skriver insändare med klagomål. Och ingen blir upprörd på allvar, även Linderborg är vördnadsfull i artikeln.

      Radera
    7. Men nej, man kan inte avfärda Noréns tankegångar som banala.

      Radera
  9. Fina grejer Norén skriver om dig. Lyckades tjuvläsa i en bokhandel.
    Zigge

    SvaraRadera
    Svar
    1. Grattis till tjuvläsningen.
      Jag gillar det här:
      "Det finns en blick i texterna, smidig, skärpt, överskärpt ibland, som pantern hos Rilke, eller som en människa i dödsögonblicket".

      Radera
  10. Jag förstår ändå inte riktigt varför du har sagt upp dig som skribent på Expressen. Solidaritet med Kristian Lundberg? Knappast. Då skulle du väl ha sagt tack och hej leverpastej i maj. För övrigt blev det väl ingenting av Expressens påhitt. Viss överkänslighet för att Jens Liljestrand menade att din recension behövde bearbetas? Du skriver ju själv att du tycker att den är styltig. Återstår då bara lunchanekdoten.
    "Vad tycker du egentligen om Stig Larsson". Du skriver att det var en förfrågan om skvaller, det "kitt" som håller kulturvärlden samman. Men herregud, varje lunchrum, rökrum eller firmafest rymmer väl ett mått av skvaller? Jag förstår inte heller varför du inte tog emot DN:s utsträckta hand. På mig gör det ett intryck av långsint ältande, som om du vill vara kvar i något slags offerposition. Det drabbar ingen utom dig själv, och det är bara tröttsamt med kokett outsiderskap. Jag skriver i all välmening eftersom jag tycker att du är en bra skribent.
    Skarpsynt

    SvaraRadera
    Svar
    1. Med all respekt, så tycker jag inte att du är särskilt skarpsynt.

      Radera
    2. Jag tar och värmer mig lite i Noréns skugga och citerar:
      "Jag fruktar människor som saknar osäkerhet".
      Efter den kyliga och inte så konstruktiva kritiken blev jag osäker - jag till och med grät, men sådant bör man inte berätta om man inte vill att någon ska tycka synd om en, och det vill jag inte.
      Ja, formen är lite styltig, men innehållet är ändå intressantare än i många andra recensioner jag har sett. Och när det gäller skvaller - jag tror att det finns folk som skulle kunna intyga att jag ogillar det, kanske särskilt i professionella sammanhang, semioffentliga, där skvaller används som falsk gemensamhetsskapare mellan människor som ofta har en räv bakom örat. "Expressens påhitt" - ja, det skulle man gärna vilja veta hur det gick till. Läs gärna citaten jag lagt ut idag också, så kanske bilden klarnar.

      Radera
  11. Få texter är så vackra som de som är mättade på innehåll. Men den litterära seden är en annan i Sverige idag. Jag kommer ofta tillbaka till ett slitet Hamlet-citat: "Upp stiga orden, tanken stilla står. Ord utan tanke aldrig himlen når."

    SvaraRadera
    Svar
    1. Up fly words. Den är inte dum.
      Den kulturjournalistiska seden idag är att en skribent bör undvika det alltför akademiska. Det är inte fel, en recension eller essä är något annat än en akademisk text, den ska helst ha ett annat, mer direkt läsartilltal. Men det oakademiska idealet har tippat över, så nu är det en väldig efterfrågan på tyckande, som gärna ska vara slängigt ironiskt formulerat. Det är många intellektuella som tycker att den utvecklingen är astrist.

      Radera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)