Utan personangrepp stannar Sverige

 Jag hade egentligen tänkt fråga om någon vet huruvida det är/kommer att bli förbjudet att reproducera konst i bloggar. I så fall måste jag sätta igång och plocka ner tavlor...
Till exempel detta stilleben av Josefa de Odibos:

Josefa de Odibos Natureza morta

Jag vill fortfarande inte vara Charlie - men gärna Kapten Nemo

En av de mer oväntade reaktionerna på terrordåden i Frankrike, som blänker till i sociala medier ibland, lyder ungefär så här: "Nu flyttar jag till Frankrike, jag känner mig inte trygg i Sverige". Det är ju till höger som den i mitt tycke ganska ologiska ståndpunkten återfinns - för ingen kan gärna påstå att det är färre terrordåd i Frankrike än i Sverige. Det måste alltså vara något annat än trygghet emigrationssuktarna far efter. Mer militarisering?

Det har hänt att jag varit rädd för terrordåd. Efter den misslyckade självmordsbombaren i Stockholm var jag full av skräckblandad sorg, och även långt senare - någon gång vågade jag inte gå ner i T-banan för att jag fått för mig att en vagn skulle sprängas i luften just då. Jag hoppas av alla mina krafter att vi slipper det i Sverige, att vår historia (dubbelmoralisk förvisso, en rikedom som till viss del bygger på vapenexport även till osnälla länder, hur många dog pga svenska vapen i kriget mellan Iran och Irak?) och vår politiskt något mjukare attityd till minoriteter, till skillnad från den mer hårdfört överlägsna franska attityden, är mindre benägna att framkalla vansinnesdåd, ideologiskt motiverade eller ej.
Ett vet jag - givetvis hoppas jag att alla läsare godtar att jag vet det - och det är att den retoriska högern inte har något klokt att komma med.

Att nämna invasionen i Irak (som Blair bett om ursäkt för, alltid något - eller blir det nästan ännu värre?) som bakgrund till IS explosiva utveckling betraktas på sina håll som att upphöja IS-terrorister till frihetskämpar. Det är de inte - jag tycker inte att jag behöver säga det, jag tycker inte heller att muslimer behöver säga det, lika lite som muslimer behöver fördöma den saudiske kung som allas vår kung fått i uppdrag att fjäska för.
Men det är ju här - för att nämna något självklart - som en av de mest grundläggande skillnaderna mellan höger och vänster återfinns. Inställningen till kolonialismen, om den fortfarande har återverkningar eller ej - och inställningen till Västs krigföring i Mellanöstern.
England och Frankrike nappar ganska ordentligt på IS blodiga provokationer, inte bara genom utökad krigföring utan även retoriskt. David Camerons "it is not what we do, it is what we are" - "they want to destroy everything our two countries stand for: Peace. Tolerance. Liberty." "They want to destroy our way of life" - allt det där klingar mums i högeröron, eftersom det betonar Västerlandets överlägsenhet. I IS-öron klingar det också mums. I vänsteröron klingar det falskt.


Varför mörkade svenska media det här?

Four former US air force service members, with more than 20 years of experience between them operating military drones, have written an open letter to Barack Obama...
---In particular, they argue, the killing of innocent civilians in drone airstrikes has acted as one of the most “devastating driving forces for terrorism and destabilization around the world”.

                                                             *

                                                Karma is a bitch.

                                                            *

Till höger är en ständigt återkommande tankefigur att "de goda" är värst. Godhetsapostel, godhetsrunkare, invektiven haglar.
Kanske allra mest kuriöst i sammanhanget är rädslan för "henomanerna". Hen-anhängarna har inte mycket att göra med vare sig vapenindustri eller terrorism, men - jag skojar inte - de anses vara mycket farliga eftersom de med små tyranniska steg vill skapa ett konfliktfritt samhälle.
Ja, så långt begåvningsreserven inom högern. OK, bara en randanmärkning efter en rundtur på Facebook - man kan bli galen för mindre.


* * *

1973 gick Jules Vernes Den hemlighetsfulla ön som TV-följetong. Jag minns den ganska vagt - mystiskt, sorgligt, obegripligt, fascinerande. Med Omar Sharif som Kapten Nemo. Jag såg om den häromdagen - vad allt kan man inte hitta på nätet. Jag tyckte att den höll.