onsdag 9 december 2009

Brrrrr

Det senaste inlägget i debatten om de Sade. Juliette är en feministisk hjältinna för att hon vägrar vara offer och gör sig till bödel i stället, och för att hon tar avstånd från reproduktionen, livet och människan till förmån för döden.

"Juliette står för en risktagandets etik som inte håller det biologiska livet i sig som helig och för vilken välmågan inte är och inte kan vara ett mål. Våldet och dödandet är sammanbundna med ett extremt icke antropocentriskt förhållande till den egna sårbarheten. Sadismen är från denna synvinkel ett sätt att utveckla den nödvändiga styrkan att uthärda de olyckor som naturen har i beredskap åt oss […] Den som kan göra sig okänslig för andras olyckor blir strax kallsinnig för sina egna."

Ganska brrrr, eller? Fascism?

50 kommentarer:

  1. Ja, det verkar ju vara snäppet värre än fascism, s a s åt samma håll fast längre ut. Men kanske är det någon dimension jag missat (har ju t ex inte läst boken :-)). Om man vill vara elak skulle man ju kunna säga att det blir en sorts propaganda för det konventionella traditionella samhället med kärnfamiljen som stöttepelare - nämligen om idén om en verkligt fri kvinna kopplas ihop med denna mardrömsvärld.

    Nåja, detta var en mycket snabb genomläsning av artikeln, och jag har som sagt inte läst boken.

    Men, apropå förebilder, vad är det för fel på Psyke (från myten om Amor och Psyke)? Antik, och inget viljelöst offer, men inte heller någon hämndgudinna.

    SvaraRadera
  2. Psyke, ja. Myten är nog mest känd i sin svenska variant, Prins hatt under jorden. En av mina favoritsagor. Psyke är helt klart en förebild.

    SvaraRadera
  3. Intressant, det visste jag inte. Ska leta rätt på sagan.

    Nu godnatt!

    SvaraRadera
  4. Mycket klirr i kassan kommer det att bli! En riktig KASSAKO den där de Sade. Nog mer än en kulturell feministisk gärning.

    /Majvor

    SvaraRadera
  5. Fascismen som politisk ideologi har ju många beståndsdelar, den brukar fästa vikt vid kärnfamilj och traditionella värden.
    Vad jag menar här är övermänniskoidealet, den starkares rätt, förakt för svaghet och hyllning av våld. Hur man än vänder och vrider på Edda Mangas artikel, tycker jag att den förespråkar just detta. Vilket förstås inte betyder att hon förespråkar verkliga övergrepp och massakrer, men jag tycker ändå att idéinnehållet i artikeln säger något om underliga tankeströmningar i vår tid. Självklart skulle det kunna användas av konservativa för att säga: titta vad urspårade moderna kvinnor är, se vad feminism leder till. Ett alternativ är att säga att det alls inte är feminism. Jag menar att det inte är det.
    Buona notte!

    SvaraRadera
  6. Tänkte coola ner mig inför sänggåendet med tidningen Hem och hyra (Inget Villaliv här inte...) och vem får jag se där om inte Edda Manga (det kan väl inte finnas så många med det namnet eller? Och hon presenteras som forskare i idéhistoria) boende i ett kollektiv i Göteborg. "- När någon flyttar lider man av separationsångest, säger Edda."

    SvaraRadera
  7. Det låter ju som en snäll person med många känslor och ett antropocentriskt förhållande till sina medmänniskor, haha. Skönt att höra.

    SvaraRadera
  8. Du har nog rätt i din bedömning där, Majvor.

    SvaraRadera
  9. Upptäckte en intressant felskrivning i Mangas artikel:

    "hon som vägrar spela det sexuella offrets roll och som söker förvekliga sin och den andres frihet genom att stoiskt stå över både sin egen smärta och medlidandets impuls"

    SvaraRadera
  10. Ha ha ha har ni läst AHR hos MA i dag? Om att tjejer hackar på tjejer hela tiden? *s*

    SvaraRadera
  11. Il est intéressant que ceux qui essayent de contrer l'argument selon lequel De Sade est essentiellement "méchant" s'efforcent de démontrer qu'il est éminemment "bon" (en l'attachant à des valeurs très légitimes: le féminisme - si on arrive à démontrer qu'il a été un proto-féministe, il devient inattaquable - la contestation des valeurs religieuses et bourgeois, etc etc).

    Et s'il n'était ni bon ni méchant? Si, comme tout auteur, il devait être apprécié pour lui même, et pas par rapport à nos valeurs? Tout n'est pas moral, ni politique..

    SvaraRadera
  12. Just det konkreta hos Margaret Atwood tycker jag mycket om. Genomskådande. de Sade ja, kanske ger MA´s Tortyr (ur Urval, 1988)en vinkling (vink?)...

    Totyr

    Vad händer under uppehållen
    i vårt samtal?
    Som handlar om viljans frihet
    politiken och vårt behov av passion?

    Jo detta: Jag tänker på kvinnan
    som de inte dödade.
    I stället sydde de ihop hennes ansikte,
    snörde samman hennes mun
    till ett hål stort som ett sugrör
    och återbördade henne till gatorna,
    en stum symbol.

    Det spelar ingen roll var
    detta hände eller varför eller om
    det gjordes av den ena eller den andra sidan;
    dessa saker händer så snart det finns sidor

    och jag vet inte om goda män
    som lever oförvitligt existerar
    tack vare denna kvinna, eller trots.

    Men makt
    som denna är inte abstrakt, den sysslar inte
    med politik eller viljans frihet, den finns bortom slagorden,
    och vad passionen beträffar
    så är detta det intrikata förnekandet av den,
    kniven som skär älskare
    ur köttet på dig, som tumörer,
    och där står du bröstlös,
    utan namn,
    tillplattad, blodlös, själva rösten
    etsad stum av alltför mycket smärta,
    en hudflängd kropp med varje fiber
    frilagd, upphängd
    på en mur, ett smärtans tecken
    utställt till beskådan,
    som en hissad fana.

    /Majvor

    SvaraRadera
  13. Själv är jag mest intresserad av att få till en riktigt god rotmos med fläsklägg till!
    Undrar om de Sade skulle gilla det?!

    SvaraRadera
  14. Vem gillar inte rotmos med fläsklägg??!! Måste jag fixa snarast! /Majvor

    SvaraRadera
  15. Jag har inte riktigt följt med i alla debatter den senaste tiden och det jag har läst, gör mig rätt så förvirrad.

    Men de Sades romanfigurer som feministiska förebilder??? "Hjältinnor" i pornografiska romaner skrivna av en man? Som skrev böckerna ifråga för att han behövde pengar? Börjar tro att det inte bara är jag som är förvirrad..... ;)

    Bara för att förtydliga, för min del så får den som vill läsa de Sade hur mycket de vill.

    Men det måste väl finnas bättre kvinnliga förebilder?

    Sen har vi det där med att konst och litteratur har en politiska aspekt. Senaste numret att Axess har en del artiklar om det, bl a Modernister lockades av det totalitära.

    http://axess.se/magasin/default.aspx?article=504

    Och för att återknyta till Therese Boman och hennes saknad av kvinnliga förebilder och att hon blev sur över att hon tillfrågades on sin syn på kvalité i konsten, eller hur det var, tre män diskuterar det helt ogenerat i Handen vet mer än huvudet. Den finns inte på webben än, men läsvärd och tänkvärd.

    SvaraRadera
  16. Det är kvalité i konsten de diskuterar, inte Therese Boman,

    SvaraRadera
  17. Nån som kan översätta Zamenhof? Eller är det ett privat message till Maja?

    SvaraRadera
  18. Zigge: jag tror Zamenhof kan översätta till engelska själv. Sammanfattningsvis säger han att allt inte är moral och politik, och att de Sade bör uppskattas i egen rätt, och helt värderingsfritt.

    SvaraRadera
  19. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  20. Ingen kommentar.
    Ingen kommentar.
    Ingen kommentar.

    SvaraRadera
  21. Det går förstås inte att kommentera, Zigge, eftersom Zamenhof verkar ogilla diskussionen som sådan. Margaret Atwoods dikt är tung, den visar att makt aldrig är abstrakt. Edda Mangas artikel är extremt tidstypisk, isande fascistoid, men det är huvudsakligen ett modetänkande som ofta filtreras genom något slags konventionellt avståndstagande från familjen. Även om det bara är akademiska tankeexperiment så har tankegångar som Mangas återverkningar på samtiden. Att göra sig av med känslor och empati - hur det blev ett ideal och varför, och hur det har kommit att cementera motsatsparet kvinnlig underordning masochism/ bödelmentalitet kan vi återkomma till.

    SvaraRadera
  22. Min huvudsvål har förflyttat sig under natten, så att den hela ansiktet har flyttat sig några centimeter motsols, varvid jag får vricka halsen medsols för att se normal ut.

    Är detta normalt undrar jag?

    Kurt-Inger orolig undrare samt skattebetalare

    SvaraRadera
  23. Kurt-Inger: ja, o ja. Det är svålinfluensan.

    SvaraRadera
  24. Fascismens dragningskraft i en rutten värld, ondskekulten, modesadismen, m.m, m.m, är ju oxå teman i M&T, vars våldsamhet hade kunnat bli bokstavlig. (Det här är bara en parentes, det slog mig plötsligt att det måste se underligt ut att jag moraliserar över Edda Manga, med tanke på vilken bok jag skrivit.)

    SvaraRadera
  25. Min feministiska förebild var länge Marie Curie, aktuell i dessa dagar. Det är så ytterst banalt, jag vet. Jag läste hennes dotters biografi när jag var 14 eller 15 år, och ville vara som hon. Det gick inget vidare, kemi var inte mitt ämne precis.
    På slutet av 70-talet gick en TV-serie om hennes liv, och jag satt som klistrad. Vilken kamp hon genomgick!
    I vilket fall är jag glad för att det var henne jag beundrade under min tonårstid. Jag tror att sånt har betydelse för vem man blir.

    SvaraRadera
  26. Min tonårstids feministiska förebild var August Strindberg. Inte undra på att jag är ambivalent.

    /Charlotte

    SvaraRadera
  27. Ja Marie Curie, Pierre Curies hustru som tillsammans med Henri Becquerel tilldelades nobelpriset i fysik 1903 för deras forskning inom radioaktivitet.

    Tre år senare (1906) dog Pierre Currie (47 år gammal!) i en oturlig olycka... Han försökte springa över gatan när det regnade, men han halkade, och då blev påkörd och överkörd av en hästdraget fordon... Hans skalle var väldigt illa sprucket .

    Ganska brrrr, eller?

    SvaraRadera
  28. Valens. Ja, så gick det tyvärr. Det jag minns bäst från TV-serien är faktiskt hur Marie och Pierre samarbetade som ett lag, för att ge barnen de bästa förutsättningarna i livet.
    Det blev ett ideal för mig.

    Charlotte. Jag hade en pojkvän som hade Strindberg och Jörn Donner som förebilder.Det förhållandet varade inte så länge :))

    SvaraRadera
  29. Anonym 19.11: inte ett dugg banalt att ha Marie Curie som idol.
    (Jag ville för övrigt också bli vetenskapare under en tid, men matten skulle inte ha räckt till - brukar skylla på mängdläran, det första jag och IAMB diskuterade tror jag, och Thomas E.)

    Har du läst P.O Enquists Blanche och Marie? Mycket underlig, kuriös, intressant (snarare en fantasi om Marie Curie än en litterär skildring av hennes liv, och så hypnotisören Charcots elev/patient/försökskanin Blanche)

    SvaraRadera
  30. Helt rätt Seven-Eleven, det vad vi (de flesta) minns är faktiskt hur våra föräldrar samarbetade som ett lag, för att ge oss, barnen, de bästa förutsättningarna i livet...
    Vad kan det vara för fel med denna ideal???

    Ganska brrrr, eller?

    SvaraRadera
  31. 19:11: Nej jag kan tänka mig det. Men jag är ju kvinna, och Jörn Donner har jag haft ett gott öga till också som ung, yngre. Men nu minns jag inte vad plattskaftet sa, men jag tyckte han var frän. Kanske är jag sjuk?

    /Charl.

    SvaraRadera
  32. Vad tycks om Madonna som förebild? Man behöver väl inte köpa "allt", utan kan ha vissa egenskaper e d hos personen som förebild?

    Jag tror Madonna sa något i en intervju om att hon ibland kände sig som en homosexuell man, dvs att hon betraktade män på det sättet. Med reservation för att jag inte kommer ihåg exakt hur hon uttryckte det. Det tyckte jag var rätt häftigt.

    SvaraRadera
  33. Charlotte: Första delen av Giftas gjorde nåt slags skandalsuccé på mig i tonåren, jag uppfattade den som djärv. Annars har jag för mig att jag hatade Strimpan i ungdomen. Men hittade fram till honom via Påsk och Spöksonaten, tror jag. Vill man se Strimpans kvinnohat i ögonen bör man läsa tidningsartiklarna; där framgår också att han var antesimit, (låter felstavningen stå för det ser roligt ut), emot att de svarta fick rösträtt i USA och så vidare.
    Det jag gillar mest med strimpan är ett drömspel och annat åt det hållet. I all hafs innan pastan kallnar

    SvaraRadera
  34. Jag har aldrig läst något helt av strindberg, bara OM honom. Jag älskade att läsa om honom när jag gick i högstadiet. Sen förstod jag att jag var kvinna och det gick snett mellan oss.

    Har hans samlade verk hemma och funderar ibland att återuppta förhållandet nu när jag inte är så tonårsömklig utan mer en satkärringssak.

    /Charl.

    Har tappat mitt lösen. Får göra en ny användare, det här går ju inte.

    SvaraRadera
  35. Jag blev så fruktansvärt sårad när jag förstod att jag var kvinna att jag aldrig kunde läsa något av honom.

    Ch-e.

    SvaraRadera
  36. Inlägget ovan är satt på paus, jag måste vara lite pedagogisk. Men ni som hunnit kommentera: det kommer sättas in igen!
    Ch-e: jag tycker att det mesta av Strindbergs skönlitteratur inte dras ner av hans åsikter, det är intressanta kvinnoporträtt. Men han har skrivit fasansfulla artiklar, bland det värsta är hans attack på Margaret Beecher Stowe för att hon i och med Onkel Toms stuga bidrog till att ge de svarta rösträtt i USA. Två underlägsna raser samarbetar mot den naturgivna herren: det är rätt tydligt att Strimpan inte skrev för att provocera utan att det var hans djupast kända mening. Med mera.
    IAMB: ja alltså, förebilder och förebilder - det är ganska svårt att säga något om det tycker jag. FÖr det första är det inte säkert att man vet vem man tar intryck av, för det andra behöver det inte vara någon som är förebildlig, exemplarisk... Jag gillar att läsa om kvinnliga pionjärer af olika slag, de behöver inte nödvändigtvis vara stora och monumentala. Att jag tyckte jättemycket om Katarina Frostenssons Joner, och Ann Jäderlunds dikter vid början av nittitalet, betyder inte att de är förebilder. Men inte heller Günther Grass, jag dyrkade hans Blecktrumman när jag var fjortis, men förebilder och förebilder... hm...

    SvaraRadera
  37. Det har blivit pytteliten stil i kommentarerna i min dator. Är det likadant för er?

    SvaraRadera
  38. Maja.

    Längst ner till höger i vebbläsaren (Om du kör med explorer) har du ett förstoringsglas skulle tippa att Atossa, Xerxes eller någon kommit åt musen kanske ändrat till 50% storlek.

    Annars kan du säkert alternativt gå in under View längst upp och ändra ZOOM.

    Duvet - File,Edit View Favorites.

    Leroy

    SvaraRadera
  39. Maja

    På tal om Strindberg; att Strindberg skulle vara "kvinnohatare" rent allmänt är väl dock lite överdrivet eller skevt beskrivet bland många? Jag vill minnas att han inte desto mindre skrev ett manifest för kvinnoemancipationen. Att Strindberg sedan hade sina privata inferno med sin(a) otrogna (?) kvinnor är lite av en annan sak.

    Men intressant är det du nämner om hans antisemitiska böjelser; när det begav sig var väl sådant comme il faut bland allmänheten?

    Finns Strindbergs tidningsartiklar i dessa ämnen samlade och publicerade i nutid?

    SvaraRadera
  40. Leroy: tack för tipset! Förstoringsglaset hade jag inte tänkt på.
    Tristan: njae du, att Strindbergs sammandrabbningar med kvinnosaken berodde på att han hade problem med sina otrogn(a?) kvinnor är nog lite skevt beskrivet... Olof Lagercrantz analyserar Strindbergs kvinnohat på ett snillrikt och nyanserat vis i sin strindbergsbiografi.
    Tips: kolla artikelsamlingen i volymen "Likt och olikt!"

    SvaraRadera
  41. Jag vill gärna förtydliga lite om det jag skrev om Madonna, fast jag inte är helt säker på om det har med nånting att göra: Jag vill minnas att Madonna var gäst i en talk show, och hon sa ungefär "ibland känner jag mig som en homosexuell man i en kvinnas kropp" och det lät som om det var något hon kom på just då, och som om hon inte riktigt visste om hon vågade säga det, men det kan ju ha varit inrepeterat allt ihop förstås.

    Det jag är ute efter är befrielse från den som jag tycker förtryckande kvinnorollen. Jag tror det var en artikel som handlade om en bok om raggningsteknik, artikelförfattaren tyckte att tipsen var otroligt gammalmodiga, och fick kommentarer om att "jamen så där går det ju till, vet du inte det?" ungefär.

    Ett mått på sexuell frigjordhet är inte antal ligg, utan antal ligg där jag verkligen från början och hela tiden varit med och haft lust,i procent av det totala antalet ligg jag ägnat mig åt.

    Ni som tycker att det här börjar bli pinsamt á la Per Oscarsson i Hylands hörna 1966, er kan jag lugna med att intimare än så här har jag inte tänkt mig att bli.

    SvaraRadera
  42. Jag vill minnas att jag läst om Ågusst att hans förakt mot kvinnor riktade sig mot den tidens övre medelklasskvinnor som virkade antimakasser men i övrigt inte gjorde ett skapandes grand. Daessa kvinnor borde iofs ha förgåtts av leda och varit djupt deprimerade och sniffandes luktsalt redan innan Strindberg häcklade dem.
    Hårt slitande arbetarkvinnor gav han sig väl inte på?

    Lite av smma debatt som rasade på 70-talet då hemmafruarna sågs som parasiter på samhällskroppen eller den nu pågående diskussionen om Ankor. Ber om ursäkt Ank- Käthe, som vanligt avser jag inte dig - en klok hårt arbetande statistiker.

    SvaraRadera
  43. Systerdyster: Och alla dessa mellannivåer, som inte fick finnas eller räknas i den rättrogna vänstern: alla kvinnor som inte tillhörde arbetarklassen, men som jobbade från morgon till kväll likväl. Och yrkeskvinnor som på 70-talet (och tidigare) försökte få ihop sitt livspussel innan ordet var uppfunnet.

    SvaraRadera
  44. Jag klarade mig från tack vare min relativa ungdom. Men jag väste ofta åt minmor att hon var en onyttig parasit som tog hand om hem och barn under många år. Herregud, vad elak jag var. Det var inte många som passerade som goda feminister på 70-talet, kan jag tänka. Genuin arbetarklass, intellektuell och aktiv i Grupp 8 och andra politiska rörelser var lite svårt att få till för de flesta. Fortfarande tror jag att livspusslet är det som hindrar de flesta till samhällsengagemang. Jobba skift som vårdbiträde och vara ensamtående mamma är inte helt kompatibelt om man ska mäkta med att engagera sig i och driva viktiga frågor. När man vispat ihop pulvermoset och värmt Mamma Scans köttbullar är man nog totalt utmattad i både kropp och själ.

    I min yrkeskår har det funnits en del kollegor som arbetat lite för 'nöjes skull' och haft en ganska dålig inverkan på lönenivåerna. De är utdöende men visst har jag haft kollegor som använt sin lön som fickpengar.

    SvaraRadera
  45. Systerdyster: första delen av Giftas är åt det hållet, ja: den kan nästan läsas som en feministisk pamflett mot det högborgerliga äktenskap som byggde på en man som arbetade och en fru som hade barnjungfrur och pigor. Mot ankism, ungefär (självklart syftar du inte på Ank-Käthe, hon är en klok och hårt arbetande statistisker som du skriver, även om hon i mitt tycker är lite för kändisfixerad).
    Men för att sammanfatta Strindbergs beryktade kvinnohat och antifeminism, så uttalade han sig emot att kvinnorna släpptes in på universiteten, hävdade att kvinnans hjärna var ett grovt gökur (den är rätt kul i och för sig - koko! koko!), med mera med mera. Enligt Lagercrantz bottnade det i mindervärdeskomplex och en rädsla att inte vara tillräckligt manlig (L:s strindbergsbiografi är ö.h.t superbra, förstås)

    SvaraRadera
  46. statistiker, ska det förstås vara.

    SvaraRadera
  47. Charlotte. Det var egentligen inget större fel på Jörn Donner. Han var ofta intressant.
    Men han var sinnebilden av en supermacho, och det var den bilden i kombination med Strindberg som var lite mycket. Det sa en del om underliggande värderingar. Ja, det gjorde det i alla fall i den här pojkvännens fall, blev jag varse. Man ska lita på sina instinkter.

    SvaraRadera
  48. Maja. Nej Enquists Blanche och Marie har jag inte läst. Det låter intressant.

    Jag försökte läsa den mycket upphaussade Livläkarens Besök av Enquist och blev djupt besviken. Jag tyckte faktiskt att den var riktigt illa skriven. Trots flera försök kom jag inte längre än en tredjedel in i boken.
    Och då är jag ändå väldigt intresserad av historia så den borde passa mig eftersom den utspelar sig i historisk miljö, men icke.
    Sen dess har jag undvikit Enquist, men det är möjligt att det är lite orättvist. En bok gör ingen vinter eller hur det nu var.

    Jag har också lärt mig att uppskatta vissa av Strindbergs verk som Spöksonaten.
    Men det är lustigt att du nämner pjäsen Påsk. Den gick som TV-teater när jag var mycket ung och jag vet att jag tyckte om den. Jag har för mig att det var Mimmo Wållander som spelade huvudrollen. Hon spelade sen Tintomara i en uppsättning av Drottningens Juvelsmycke som gjorde mig evigt förälskad i Almqvist.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)