tisdag 11 januari 2011

"Det är inte systemet, det är fan du"


Dags att ta tillbaka berättelsen skriver Maria-Pia Boëthius i ETC, apropå flodvågen av manliga självbiografier. Det blixtsnabba återupprättandet av ett manligt ego som öser ur sig ömsom trivialiteter ömsom skarpa reflektioner och hyllas som banbrytare, även av stackars upprumpade kvinnliga kritiker, beledsagas förstås inte av en total frånvaro av kvinnlig självbiografi eller bekännelse. Att "ta tillbaks berättelsen" är därför ett tveksamt uttryck i en artikel som jag annars inte oväntat tycker är skarpsynt.

En modernist kan inte ta tillbaks en berättelse. Det är en självmotsägelse.

Stig Larsson kopplade Ove Knausgårds Min kamp till den traditionella berättelsens återkomst i ett program av Babel. En lätt ironisk markering ("jag var banbrytare, du är traditionell") som tycktes vara en mångtydig och flerpipig bössa - Larsson ville ha litteratur som skildrar något han själv inte känner igen eller har sett beskrivet, och Knausgård skriver om blöjbyten, vilket då (eftersom det rör sig om en manlig författare, min anmärkning) skulle kunna betraktas som ett erövrande av ny mark.
Men framförallt tror jag dödförklarandet av modernismen ("allt är liksom redan gjort" som DN:s Wiman stöddade sig i ett annat Babelprogram, nämligen ett om provokationen) är synonym med motreaktionen mot kvinnliga modernister. Reaktionen blir först ursinnig, därpå följer bagatellisering och ogiltigförklaring ("det där handlade inte om någonting viktigt", "det där var bara trams", "Strindbergsdebatterna däremot handlade om tunga frågor") och när stormen retuscherats bort följer "allt är liksom redan gjort" och "modernismen är död": alltihop ett vapenskrammel som föregår kröningen av den manliga banbrytaren.
Jag påmindes helt nyligen om den där hösten, då mängder av kulturfolk under lång tid kallade Myggor och tigrar tråkig, skvallrig, dokusåpa, strip-lit, och mig ömsom sociopat, sinnesrubbad, bara ute efter pengar, privat, motbjudande, illvillig, eller bräcklig. Och jag menar att strukturen idag är exakt densamma.
"Det är inte systemet, det är fan du" skrev en ung kvinnlig socialdemokrat, hon blev uppfiskad av Wiman ur bloggosfären från början och har även formulerat det slagkraftiga "kvinnan konstruerar våldtäkten med sin kropp", hon har gjort en spikrak politisk och massmedial karriär och lobbar numera för Per Nuder på Aftonbladets ledarsida. "Det är inte systemet, det är fan du" - antagligen anspelade hon medvetet eller omedvetet på att camorran idag kallar sig själv "systemet", eftersom jag skriver om det i Myggor och tigrar. Åsa Linderborg koncentrerade sig på att underkänna Myggor och tigrar stilistiskt, medan Helle Klein fördömde den som "privata nojor", egoism och icke-feminism på Aftonbladets ledarsida. Maria Schottenius roll var ju också framträdande.
"Vad är det här jämfört med massvåldtäkterna i Kongo" och "Bitterfittan har fått ett ansikte" formulerades däremot av manliga kritiker, i synnerhet det första uttalandet fick mig att rasa ner i ett så kallat svart hål. Men det som chockerade mig mest, var trots allt de kvinnliga buktalardockorna.
Någon gång kunde det hända att jag fick för mig att det låg något i allt det där som de sa. Men varje gång jag öppnade boken, eller om någon av dem hade vänligheten att citera några rader ur den, så slogs jag av hur fel de hade. Jag såg då inte några sökta bilder eller imponerande fuskbyggen som rämnar när man funderar på vad som egentligen står där, inga brösttoner ur dandyharnesk, inte mer melodram än verkligheten har att erbjuda. Inga mekaniska näktergalar. Men det är inte den typ av bok som kan plockas upp av en framtida Ebba Witt-Brattström och kallas kvinnolitteratur. Därtill är den inte tillräckligt borgerlig, och den är inte underordnad.
Den kvinnliga bekännelsen är fortfarande minerad mark, kanske ännu mer idag än tidigare. Så säger sålunda en av de "kvinnor på krigsstigen" som tidningen VI intervjuade nyligen (kvinnorna "tar punggrepp på etablissemanget" och har av okänd anledning gått med på att presenteras som ett kollektiv av arga kvinnor som inte är några "blyga violer") att man måste undvika det självbiografiska eftersom det är alltför privat. Det är som ett eko av ett länge ljudande mantra: vara personlig inte privat, vara personlig inte privat...

I december 2007 hade Svenska Dagbladet en löpsedel som annonserade ut "vårens hetaste böcker". Tiden är nämligen inte helt och hållet kulturkonservativ: det förment subversiva och kontroversiella (så kallad "negativ uppbygglighet") är ett ideal, och Svenska Dagbladet ville vara tidigt ute: Norén var ett av namnen på löpsedeln, och jag begrep att det hade fattats ett redaktionellt beslut om ett ställningstagande, liksom senare DN kulturs redaktionsbeslut om att lansera Knausgård (Norén kunde DN inte sluta upp kring eftersom han träffande kallat Maria Schottenius unken och falsk).
Det är sant att när jag såg den löpsedeln önskade jag en Alquaidabomb i ett tidningshus. De kunde ha återupprättat kulturkonservatismen, goda värden, god ton, men nu var det det verkligt heta och subversiva som skulle hyllas. Kort därförinnan hade samma tidingsredaktion ringt runt till diverse förlag som mer eller mindre enstämmigt sagt att de aldrig skulle ha givit ut Myggor och tigrar. Jag befann mig då i Italien, det var strax efter DN:s uthängning, och en redaktör på Svenska Dagbladet som bokstavligen flåsade, det var ett rent fysiskt drev, ringde upp och sa att Svenska Dagbladets redaktion hade bestämt att jag iallafall borde ha rätt att ge en kommentar (DN hörde förstås aldrig av sig om replikrätt), och att de ville meddela att de förläggare de talat med hade sagt att de inte skulle ha givit ut Myggor och tigrar, en del menade att det var oansvarigt av Bonniers eftersom det nu hade blivit så synd om mig. "Synd om" uttryckte han med ett svårbeskrivligt tonfall, och så frågade han om jag ångrade mig. Han lät besviken och förvirrad men fortfarande svettig när han la på.
Och Guillou skrev sin artikel där han spekulerade om mitt förestående självmord, vilket inte var något enskilt hugskott från hans sida utan något många gick och väntade på.
"Vårens hetaste böcker" annonserades sedan ut av Svenska Dagbladet, man kunde inte vänta till efter året 2007 eftersom är 2007 var ett revir som måste försvaras. Raskt marscherad historieskrivning, en storm skulle retuscheras bort - och sedan dess har strukturen bara förtydligat sig.
Återupprättandet av den manliga bekännelselitteraturen skedde därefter mer eller mindre friktionsfritt - PO Enquist fick beröm för att han befann sig "långt från bekännelseträsket" och för att han "höll det privata stången" medan Norén förklarades ha skapat ett mästerverk just i och med det närgånget intima, det triviala och repetitiva; Knausgård förklarades ha nått "allas vår botten" och Johan Jönsson berömdes för självanalys och för att ha givit "vardagliga vedermödor fritt spelrum".
Men verklighetsfobi och sanningsskräck finns fortfarande kvar, som det visar sig här (i ett tidstypiskt citat av Per Svensson i Babel):
”...när författaren skriver in sig själv i romanen, och låtsas att det jag som förekommer i romanen också är det jag som går till Konsum.”
Knausgård går till Konsum är den provinsiella kulturvärldens sinnebild för nydanande litteratur. Vad är massvåldtäkterna i Kongo mot Knausgård går till Konsum...
Men uttalandet är också ett exempel på postpostmodernt ludd: mitt i alla dessa hyllningar av den enkla och kravlösa identifikationen kvarstår ett element av sanningsrädsla, och en motvilja mot verkligheten som sådan, hur harmlös den än är. Det är ett slags brasklapp: självbiografin är fortfarande tarvlig som en kvinna, man bör undvika det privata, så det manliga geniet måste äreräddas och lyftas upp till den rena fiktionens höjder. Han låtsas att han går till Konsum. Och det är stort. Han låtsas att han byter blöjor. Och det är epokgörande.
Oviljan att dra en gräns mellan fiktion och dokument finns kvar. Omdömet om Enquist att han höll det privata stången och befann sig långt från bekännelseträsket återspeglar det "rena idealet" som alltjämt är dominerande. Att det inte har uppstått några diskussioner om verklighetsuppfattning, sanningsbegrepp, verklighet och fiktion kring de manliga självbiografierna beror på att de inte sätter något av detta i gungning, en enkel identifikation bemöts med ett enkelt bejakande, men det beror också på att den sena postmodernismen i sig är en försvarsreaktion mot den okontrollerbara verkligheten, mot livet självt och mot döden. Litteraturen och kritiken består oerhört mycket av pappersexercis idag, och kritiken vill gärna tro att det inte existerar någonting annat än den trygga fiktionen.
Detta visade sig också i frånvaron av upprördhet över Savianos användande av en vandringsmyt om djupfrysta kineser. Inte bara frånvaro av skandal, knappt ens någon diskussion uppstod. En mindre sanningsrelativistisk och fiktionsdyrkande tid hade nog reagerat annorlunda, kanske rentav kallat Saviano för en bluff, men jag menar att det är avslöjande även på ett annat sätt: ingen av dem som hyllat Saviano bryr sig det minsta om de kinesiska arbetarna, om problemen i Neapel, eller om sanning. De vill ha rapphet och konstruktioner som inte håller för prövning. De vill ha underhållning. De vill ha verklighetsflykt. Vill publiken ha djupfrysta kineser, är det klart att publiken ska få djupfrysta kineser.
Göran Greider usurperade ordet mirakel för att beskriva Noréns dagböcker. Men det kommer inte att hålla att göra döda metaforer av slikt.
Jag ser att en del av dem som hyllar den ena eller den andra manliga bekännelsen har ena ögat i Myggor och tigrar, och jag ser att de stjäl.
Hur förhåller sig antiestetiken i min bok till detta - är det litteraturens säck och aska, är det andens uppförsbacke, är det medveten temposänkning för att provocera fram en ny virilitetsboom?
Det är inte fiktion.

39 kommentarer:

  1. Det där var en av dina bästa inlägg hittills. Men det är klart att du provocerar. Du påstår ju indirekt att våra främsta kulturproffs står för en sällan skådat värde-konservatism, tydliggjord i traditionella genusmönster manifesterad i sin yrkesutövning. Och det kan ju inte vara sant, eller hur? ”Säg mig istället vem som vackrast i landet är?”. Snart kommer säkert ”ryggkliarna” ut på spelplanen igen. Försvarsblocket har numera (?) nämligen svårt med hårdskjutande vänsternior (i handboll). Den som lever får se, som han som stod på KGB:s lönelista sa. Sleeping with my eyes wide shut.

    Strindbergs jubileum får ju inga pengar heller. Det vill säga jag tror inte att det är så genusbundet, snarare en fråga om ömma tår och kanske dåligt ”samvete”. Är det förresten sant att de ska börja skriva om skönhetstävlingar på kultursidorna nu? Och till och med börja visa gamla traktorfilmer från Sovjet kanske?

    SvaraRadera
  2. En sån där anonym11 januari 2011 20:10

    Kan inte hjälpa det men det är verkligen en rasande snygg oneliner.
    'Det är inte systemet, det är fan du"
    Ska fan spara den till mina värsta fiende.

    Allvarligt talat den slakt som pågick av Myggor och din person var grotesk och andades något slags besatt vanvett. Hade alla liksom blivit alldeles tossiga samtidigt?
    Uppenbarligen måste du ha trampat i något mkt
    väsentligt.
    Jag vägrade läsa boken då eftersom det inte fanns en susning att läsa boken utan filter.
    Har ännu inte gjort det men kommer att göra det
    nu när tiden gått.
    Tycker mkt om dina andra böcker så varför inte ge sig på Myggor.

    Någon som dock älskade Myggor och Tigrar är en
    person som just jag älskade högt och rent.
    Den bästa, roligaste, knäppaste människa jag någonsin känt. Alltid före sin tid om allt.

    En av våra sista samtal handlade just om din bok som han ansåg lysande och ett mästerverk. Han var begåvad och extremt lat och mest känd för översättningar av knepig arabisk litteratur och en del fotoutställningar.

    Han dog en kort tid efter vårt samtal men som recension hade den platsat varsomhelst.
    Han kunde sina saker och var alltså en stor fan av just den boken. Och ja jag ska verkligen läsa den nu när stormarna mojnat.

    En fråga Maja?
    Hur har tilltalet varit i recensionerna av
    Mäktig Tussilago? Alltså inte bra/dålig bok utan tonen?
    Hur hanteras den med tanke på hysterin runt Myggor och Tigrar?
    Det är ju liksom fortfarande samma etablissemang?

    SvaraRadera
  3. En sån där anonym: debatten gick i vågor. Det fanns andra röster också, som liknar din väns. När det pågick som värst fanns det skribenter, alltså enskilda röster och inte institutioner, som ställde sig upp och sa att det var vansinne det som pågick. Det var i det läget direkt modigt av dem. Det var inte personer jag känner, och det var inte heller personer som hade något att vinna på det.
    Etablissemangets regel är att om man "ingår i ett stall", alltså är kopplad till en tidningsredaktion som man håller sig lojal med, då kan man hudflänga en annan skribent som inte ingår i något stall (eller som är knuten till en annan redaktion, men det gäller inte alltid), och få uppbackning av sin egen redaktion. Det låter säkert absurt, men på ett ungefär så fungerar det. Lars Westerberg har skrivit bra om det där i hd.
    Men den som kliver av och kritiserar hela det systemet får flera redaktioner emot sig. Från höger till vänster. Det var också därför många av slaktarrösterna lät så opersonliga, som om de var objektiva: de uttalade sig som representanter för och bevarare av institutionerna, som om de var myndigheter. Det var också därför de i så hög grad angrep Bonniers - "Utgivningen av Myggor och tigrar skadar Albert Bonniers förlags anseende" var rubriken till Svensk Bokhandels ledarartikel den hösten, den som går ut till alla redaktioner, bibliotek, bokhandlar osv - eftersom de ansåg att det handlade om en affär mellan myndigheter och institutioner, och jag ansågs totalt otillräknelig.
    Jag ser det som att det där var systemets egen opersonliga röst.
    Därefter tror jag att många blev bestörta. Överlever man en sån grej är det tänkbart att det i sig väcker ett slags respekt. Självklart fanns det självständiga personer även inuti de här strukturerna som hade sin egen personliga uppfattning om boken, oavsett vad de nu tyckte. Och en personlig uppfattning är något annat än en generell och förment objektiv försvarsmekanism.
    I en notis i La Repubblica stod det att det var underligt att avslöjandet av en utomäktenskaplig historia kunde väcka sådana reaktioner i Sverige på tvåtusentalet. Det här är en minimal aspekt av boken, men en av förklaringarna till reaktionen emot den: många var rädda att det skulle komma fram vad de själva hållit på med.
    Man kan se reflektioner om Myggor och tigrar och stormen kring den i recensionerna av Mäktig Tussilago (jag har en lista på recensioner i sidopanelen) och jag har inget att beklaga mig över. Det finns de som blivit upprörda och det kan man bli, men redaktionerna har skött sig helt korrekt på så vis att de lagt ut boken på folk som inte var inblandade i debatten, såvitt jag vet.
    När jag skriver att strukturen fortfarande är densamma, så syftar jag inte på att jag blivit personligen motarbetad apropå min nya bok, utan jag talar om någonting mycket segare, någonting opersonligt och svårföränderligt, nämligen den fortsatta nästan mekaniska synen på män som egentliga subjekt och kvinnor som ett schablonmässigt kollektiv. Alltså allt det som jag tycker illustreras väl av de arga kvinnorna som "tar punggrepp på etablissemanget" i tidningen VI - gentemot den okomplicerade acceptansen av Norén, Knausgård, Johan Jönsson och några till som individer. Alltså, det fanns lite pliktskyldiga reaktioner mot Norén men det var ingen verklig upprördhet bakom. Och det handlar om saker som en kvinnlig författare inte skulle kunna tillåta sig.
    Det blev ett långt svar - att det inte uppstått någon diskussion kring verklighetsuppfattning, sanning, subjektivitet, fakta och fiktion osv kring de manliga självbiografisternas böcker är ju ett dåligt betyg till dem. Men i artiklarna om dem finns också här och var en betydelsediger slagsida åt en dyrkan av "energi". Det är inget fel med energi. Men kolla Strindbergs Ockulta dagbok, hur bräcklig han framstår där. Och vad ska man ha energiska bilder som inte håller för prövning till? Jag tror inte ens att det är någon slump att en manlig atlet tagits in i en litteraturprisjury. Befästa positionerna!

    SvaraRadera
  4. Vem var redaktören på Svenska Dagbladet?

    SvaraRadera
  5. Jag tror han hette Kai Schüler.

    SvaraRadera
  6. Jo jag såg Babel med Larsson och Knausgård och det var ju solklart vad det handlade om. Lite skrämmande det hela ändå.

    SvaraRadera
  7. Myggor och Tigrar var, som jag skrivit dig tidigare, en mycket, mycket bra bok. Oerhört välbyggd, och pilarna visste uppenbarligen precis var de skulle ta. Mest fascinerad i slutet av läsningen var jag ändå över att är verkligheten så precis tycktes anpassa sig efter dramaturgins behov. Dvs över den skickliga förmågan att lägga snitten när du skar ut vad som skulle vara med i berättelsen.

    SvaraRadera
  8. Äsch, för mig finns det inte så mycket att diskutera. Raggar man på en man och är snygg och smart som Maja, är det inte konstigt att en man nappar på erbjudandet. Varför skulle det vara så märkvärdigt? Patriarkala strukturer osv känns helt onödiga. Han är en människa precis som oss andra. Skuldfrågan är alltså inte så enkel som Lundgren vill ge sken av om någon nu fått för sig det.

    SvaraRadera
  9. "Oerhört välbyggd, och pilarna visste uppenbarligen precis var de skulle ta" "Patriarkala strukturer osv känns helt onödiga. Han är en människa precis som oss andra"

    hoho... två som inte läst boken...

    SvaraRadera
  10. Henrik Brändén12 januari 2011 01:04

    Jodå, Zigge, det har jag!

    SvaraRadera
  11. Min inloggning försvann. Jag som vart så nöjd att jag kunde skriva inloggad. Mer pondus.
    Du kan vara stolt över Guillous självmordartikel. Jo det går kalla kårar jag vet att det var på allvar. Jag hörde en del av snacket och det som syntes på kultursidorna var ju bara en krusning. Att du skulle drivas till självmord är inte paranoia.
    Författare drömmer om att göra skandal. Då var det på allvar sen har det dykt upp manliga & kvinnliga som skulle hugga av lillfingret för att göra den skandal du gjorde. Det roliga är att den antiestetik eller vad man ska kalla det egentligen som du kör med det visar sig att du snappat upp saker som får nåt slags betydelse senare. I boken alltså mellan pärmarna, när det visar sig att det inte är paranoia. Och sen efteråt.
    00.31 är en jävla vidrig kommentar.
    Zigge

    SvaraRadera
  12. Myggor och tigrar är diaboliskt komplex och lägger ner vapnen och den är synsk och konstig. Pompeji och Mäktig Tussilago är mer avrundade men Myggor och tigrar är den jag gillar mest
    cIaO

    SvaraRadera
  13. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  14. Just det, den är inte avrundad, det är en pågående historia. Jag ska svara längre sen, kan inte logga in och ska lämna in datorn
    Tjakloff!
    Maja

    SvaraRadera
  15. Nu så.

    Henrik: det jag tycker är märkligt och som jag nog aldrig riktigt kommer att begripa när det gäller slutet är att det påminner om fiktion, ungefär som du skriver, trots att jag då satt och skakade och grät när jag skrev, jag tycker att det är konstigt. Jag hade just kommit hem och var tvungen att skriva ner det så omedelbart som möjligt, idag håller jag det på något sätt på avstånd och går aldrig in i det minnet, det är också oerhört kusligt för mig att läsa Myggor och tigrar överhuvudtaget.
    En del har invänt emot att jag alldeles på slutet har en fiktiv dialog med en camorraboss, de tycker att det hade blivit bättre om jag slutat med det otäcka, men jag vet att det hade varit sämre. Jag vet att det hade varit sämre, för att det slutet var absolut nödvändigt.

    01.30: det där "äsch" säger en hel del.

    Zigge: jo visst, många men inte alla drömmer om att göra skandal. Norén sa i förväg att han ville att det skulle storma om hans bok, jösses tänkte jag, vilken idiot.

    Anonym 02.57: tack. Själv hyser jag den tvivelaktiga åsikten att alla mina böcker är likvärdiga mästerverk som inte går att gradera. Heh!

    Clam: apropå det här med kotterier och det, så begrep jag ju vad du menade. Jag ville på något sätt bara förtydliga att det inte är så harmlöst, och att det inte bara berör den lilla medie/politik/kulturklicken, utan att det är maktstrukturer det handlar om: opinionsbildare som kan vara dubbelgarderade genom kontakter både inom politik och media, och som påverkar mentaliteten i landet (otympligt uttryck men ungefär så menar jag).

    SvaraRadera
  16. Datorstrul är jäkligt puh!-igt.

    SvaraRadera
  17. Litteraturkritikern Maria Küchen skriver om Ulf Lundell i expressen november 2007: "Som ingen annan man i samtidslitteraturen seriekopplar han liv och verk. Bland kvinnor som skriver skönlitteratur är metoden utbredd; Birgitta Stenberg, Kerstin Thorvall, Sonja Åkesson, Agneta Klingspor och Linda Skugge tillhör de många som vägrat underkasta sig manlighetens grundlag formulerad i Stephan Mendel-Enks feministiska manifest Med uppenbar känsla för stil: Privatliv och arbete är helt skilda saker.
    Mendel-Enk behandlar nu inte litteratur utan mäns regelverk generellt, men detta regelverk har alltid tillämpats när "god litteratur" ska definieras. Författande är ett viktigt och fint arbete, att vara privat i skönlitteratur blir därmed ytterligt fel.
    Kvinnor som använder privatlivet som stoff i sina författarskap har följdriktigt fått en hel del tips från den manliga kultureliten om hur de skulle kunna sköta sitt jobb bättre. I övrigt bortses det ofta från dem när det ska pratas God Litteratur, precis som det bortses från Ulf Lundell."

    Maria Küchens text ovan visar att begreppet "klass" kanske är ytterligare en dimension som skall vägas in för att förstå vad för sorts litteratur som anses vara Fin.

    SvaraRadera
  18. Fullkomligt lysande text. Vad var det skalden Poppellöf skrev, nånting med en knuten näve bland näckrosor?

    Jag tror att kritikerna blandar bort korten när man pratar om den här sortens
    "självbiografier" som om alla tillhörde en och samma genre. Själv kan jag spontant identifiera åtminstone tre sorters böcker som faktiskt inte är släkt med varandra.

    1. Bekännelseboken. Typexempel: Enquist. Nån ställer sig framför församlingen i missionshuset och vittnar om att satan finns, att man själv frestats och fallit men sedan kommit till insikt. Alkoholism är utmärkt, det är lagom förfärande men inte direkt förkastligt. Kritikerna älskar detta, också därför att "geniet visar sig från sin mänskliga sida". Man kan både beundra och förakta honom samtidigt. Väldigt fiffigt.

    2. Knausgårdboken. Heroisk djupdyning i trivialiteter. Älskas av kritikerna just för att den vägrar berätta nånting som vi inte redan visste. Världen har krympt till Konsum och de där blöjorna och om dem finns inget nytt att säga, Konsum är Konsum punkt slut. Sånt går hem i en tid när folk är oroliga för att missa nånting som pågår bortom horisonten, nånting stort och vackert. Då är det djupt lugnande att Knausgård går in och säger: alla människor är exakt identiska, de stora berättelserna är döda, blöjorna redan beskrivna. (Att Knausgård själv är unik anar man förstås ändå, men det är liksom en annan historia...)

    3. Den avslöjande texten. Typexempel: M & T. Ogillas av kritikerna därför att den är Knausgårds raka motsats: det finns visst någonting kvar att upptäcka, strukturer att frilägga, dolda sammanhang som kan lyftas fram i ljuset och diskuteras.

    Om du ursäktar tycker jag att M & T ingår i en klassisk tradition av texter med syfte att "säga det som inte får sägas". Inte för provokationens skull utan som en form av sanningslidelse. Men det patoset kan kritikerna inte hantera, allt blir för obekvämt, bättre att Schottenius (med klädsamt rynkad panna) får slå numret till Beckomberga.

    Ursäkta längden på detta, men jag blev väldigt tagen av ditt ursprungliga inlägg. Fortsätt att vara den där näven i näckrosdammen.

    SvaraRadera
  19. Philip Morris: Lundelldebatten, ja! En manlig slugger med arbetarklassbakgrund mot feminister ur medelklassen... Jag tyckte det var rätt dött... dammigaste feminismen mot det gamla working class hero-idealet. Lundell blev väl aldrig sinnessjukförklarad i och för sig. En annan ur arbetarklassen som blev det, i DN såklart, det är ju Stig Larsson. Det är nog inte klass som avgör om nån ska anses misshaglig, kanske inte ens att skriva om det privata, utan det är nog det där osäkrandet av verkligheten.

    SvaraRadera
  20. Philip Morris: jag vet inte riktigt, jag tror inte att klassaspekten är avgörande för vad som betraktas som "Fint" som du kallar det. Johan Jönsson anses fin.
    Klass är ett viktigt tema åtminstone i mina tre senaste böcker.
    När det gäller vad som anses misshagligt - jag kommer nu att tänka på Gellerfeldts och Guillous utskällning av Louise Boije af Gennäs, där Gellerfeldt påpekade att hon är överklass.
    I artikeln där det stod att Myggor och tigrar inte var någonting i jämförelse med massvåldtäkterna i Kongo stod det också någonting om att jag var privilegierad, jag ska leta upp den, Maria Küchen som du nämner tog också till med något liknande - "flicka från Bromma", jag kände igen det oerhört väl: kulturvärlden är mycket kluven när det gäller sådant, å ena sidan finns där verkligen en enorm brackighet (Schottenius tycker jag är ett mycket tydligt exempel) å den andra ett slags socialrealistiskt ideal och ett ideal där arbetarklassbakgrund verkligen anses vara något fint (vilket är bra). Så det är inte enkelt, om du har läst Mäktig Tussilago är mycket av det där i full svang där.

    Herr Q: ja, det handlar om mycket olika böcker. Med Myggor och tigrar är ju också så att jag registrerar en massa verklighet som sedan hinner upp den skrivande och slår tillbaks. Det gäller först då i Neapel, eftersom alla de där iakttagelserna och anteckningarna jag gör är sådant jag självklart inte får iaktta och anteckna som främling i det kvarteret, och sedan efteråt. Så på ett sätt närmar sig boken vetenskapen, det var någon som skrev en kort och lågmäld artikel i Expressen om det, som jämförde med det man vet inom naturvetenskapen nämligen att iakttagelsen påverkar den observerade verkligheten, hon skrev något om att temperaturen i ett vattenglas höjs något när man sticker ner en termometer. Insamlandet av empiri i boken kan ses på så vis.

    Zigge: japp, och det påpekade ju Stig Larsson i programmet med Knausgård. Jag tror inte heller Larssons arbetarklassbakgrund har så mycket med nåt att göra.

    SvaraRadera
  21. Klassbakgrunden är inte avgörande, men det är ytterligare en aspekt att beakta för att förstå hur litteratur bedöms. Jag vet inte så mycket om vilken sorts familj Johan Jönson kommer ifrån, så jag kan inte uttala mig om honom.
    Mats Gellerfelt och Louise Boije af Gennäs är ett mycket tydligt exempel. Det är sällan klasskonflikten uttalas så explicit som i det exemplet. Ofta döljs det skickligare och sipprar fram på ett sätt.

    SvaraRadera
  22. Fast Linda Skugge... Det var många namn där och har dom så mycket gemensamt? Bortses från Lundell när det ska talas God litteratur, kanske det gör. Arbetarklassbakgrund anses bra ibland och ibland inte. Jag tror ju inte att Åsa Linderborg kunnat skriva ett sånt porträtt av pappan om han inte varit en arbetare. Det är fint och kärleksfullt iochförsig, fast jävligt utlämnande ändå. Så "arbetaren" är lite av fetisch också.

    SvaraRadera
  23. Zigge: Nej Ulf Lundell blev aldrig sinnessjukförklarad. Kvinnliga litteraturkritiker hävdade istället att författaren hyste ett dolt kvinnohat eftersom de flesta som mördas i romen (Friheten) är kvinnor.

    SvaraRadera
  24. Philip Morris: jag kommer ihåg de där recensionerna - de var väldigt programmatiska som jag minns det, men egentligen inte typiska för kvinnliga litteraturkritiker, utan typiska för modefeministiska kritiker: det där är en sak som är svår att riktigt begripa, hur det kommer sig att det t.ex är absolut gångbart att döma ut den manliga heterosexualiteten som sådan helt och hållet, och framställa kvinnor som ett offer för systemet vad de än gör. Det där är knäppt, jag får inte riktigt någon rätsida på det men jag tror att det bottnar i att orden överhuvudtaget inte tas på allvar. Därför kan det plötsligt vara gråtmildt idealiserande artiklar om Ulrike Meinhof och så är det så synd om alla mödrar, och familjen måste avskaffas, men vad sjutton betyder det? Vad menas?

    Apropå mördade kvinnor i litteraturen och Lundell: älskar inte kvinnliga läsare att läsa om mord, inte minst på kvinnor?

    Zigge: läs Schottenius senaste krönika, i synnerhet meningen: "Inte ens arbetare". Fundera på vad den betyder.
    Det förekommer ett enormt förakt för arbetare i sådana här kretsar.

    SvaraRadera
  25. Gråtmildt var en snygg stavning, den kanske jag använder fler gånger.

    SvaraRadera
  26. På så vis är ju "Det är inte systemet, det är fan du" helt korrekt, det är hur man än vänder och vrider på det inte möjligt att lägga ett ideologiskt program över boken.

    SvaraRadera
  27. mkt bra skrivet! tack!

    SvaraRadera
  28. Tack själv, p. Det ser ut att vara god mat i din blogg.

    SvaraRadera
  29. haha! det är inte min blogg. jag skrev fel adress... här är den. synd, för maten verkade grym.

    SvaraRadera
  30. p: "Linguine with olives and other green things" kommer jag att laga till, verkar mkt god, jag blir hungrig bara jag ser maträtten. Men rätt adress (din blogg) verkar förstås också intressant även om den inte verkar gå att äta.
    Men hur går det till när man länkar till fel blogg?

    SvaraRadera
  31. Linguine. Godare än tagliatelle.

    SvaraRadera
  32. Susanna Román23 januari 2011 00:42

    Hej Maja. Jag blir alldeles upphetsad över hur bra du skriver. Jag tänker så här: Noréns dagbok och Knausgårds Kamp är urstyvt skrivna. Bekännelserna är intressanta och vilar på en gedigen "manlighetstradition". Man tampas med kvinnor, barn, skapandet, vardagen. Man super för mycket, knullar, röker, värker, är uttråkad, skiter, är en svikare, minns barndomens alla oförrätter, gör upp med gamla plågoandar och kollegor, drar ner brallorna, man jagas av demoner och djävlar och skapar stor konst. Och ovanför alla dessa horder av repetativa vardagstrivialiteter svävar de stora tankarna in och ut mellan raderna och berättar att detta är stor litteratur. Norén har dessutom Norénpassager i Dagboken som kommer upp på samma nivå som hans dramatik och är rakt av smärtsamt vackra. Naturligtvis applåderas detta av kritikerkåren. Ingen av de här snubbarna har överhuvud närmat sig det Myggor och Tigrar gör eller kommer att göra. Det finns inget egentligt risktagande i det de lämnar ut om sig själva eller de strukturer de verkar inom. Inget egentligt avslöjande, ingen djup personlig smärta som hotar vare sig dem själva eller kulturetablissemanget. Den smärta som jag utläser gör dem till gamla vanliga genier som befäster sina poster.
    Det går egentligen inte att jämföra dessa tre böcker i mitt tycke. Myggor och Tigrar rör sig på ett mycket djupare vatten. Den är en revolutionsskrift och den hotar makten. Jag hoppas hela tiden att den ska få efterföljare. Jag hoppas att du skriver flera revolutionsskrifter själv. Gör det! Allt gott! Lev väl!

    ps, fina katter!

    SvaraRadera
  33. Hej Susanna Román, nu blir jag glad - riktigt glad, som jag blev över din text om reningsbadet: jag vet att Myggor och tigrar inte kan ofamnas på samma sätt som Norén, Knausgård och kompani, att den är oroväckande på ett helt annat sätt - ett sätt som inte går att beskriva som feminism, så länge feminism är en godtagen sidovagn till den riktiga litteraturen. Mer än så får jag inte ur mig just nu (katterna är galna nu när de inte kan gå ute om nätterna)
    hej

    SvaraRadera
  34. Susanna Román24 januari 2011 09:27

    Hej! Tack! Roligt! Jag skulle hemskt gärna se en utveckling av sidovagnen när de galna katterna har lugnat ner sig. Mina katter är ute om nätterna. De heter Juni och Juli. Jag stängde kattluckan för ingång eftersom de drar in möss, småfåglar och daggmaskar som de sedan leker med i hela huset. De vällustiga skrik och kurranden som då uppstår är inte bra för nattsömnen som annars är god och djup. Hej hopp!

    SvaraRadera
  35. ha, funderar på att göra något liknande - slänga ut dem på kvällen och inte öppna fönstret hur mycket de än jamar på fönsterblecket.
    Jag är förkyld, återk. när gröten mojnat

    SvaraRadera
  36. Sidovagn, sidovagn... Jag är fortfarande förkyld och småfebrig, vilket gör att det inte är möjligt att lägga ut texten om varför M&T medvetet ger sig in i föreställningen om att män dyker och kvinnor sjunker (samtidigt som själva nederlaget, när skrivandet och undersökningen avbryts av den iakttagna verkligheten, förstås inte var något jag hade planerat: det är viktigt att hålla det i minnet att det inte en efterkonstruktion, de varningstecken jag registrerar fanns där).
    Jag behöver kaffe, ska bara tillägga att jag faktiskt bara läst här och där både i Norén och Knausgård, och knappt något i Jönssons Livdikt: emellertid tillräckligt för att konstatera att det rör sig om helt andra saker, helt helt andra saker, jag skulle nästan kunna vara förmäten nog att påstå att deras manliga projekt och bemötandet av dem är förutspådda i M&T. Sviktandet i Myggor och tigrar, det som har fått folk att tala om skörhet, bräcklighet, långtråkighet, eller att den är "dålig" - det med dålig tycker jag är bra, även Yrsa Stenius som skrev Makten och kvinnligheten som ändå berör lite liknande saker, hon koncentrerade sig på att hävda att boken var formellt och stilistiskt dålig. En "skitbok"?
    Nu ska jag dra riktigt hårresande paralleller: det nya testamentet ansågs dåligt och torftigt och inte tillräckligt retoriskt briljant av den romerska intelligentian, och Sokrates ansågs stundom (tror jag) också inte tillräckligt stajlad.
    Nu får det räcka ett tag, förkylningen alltså...
    Juni och Juli är fina namn på katter.

    SvaraRadera
  37. Jag hade aldrig trott att Åsa Linderborg/Helle Klein/Yrsa Stenius skulle fördöma Myggor och tigrar. Och med den typen av militäriskt tonfall, dessutom. Schottenius hade jag ingen uppfattning om, jag hade träffat henne som hastigast en gång och mitt enda intryck var "varför ler hon?" Jag vet inte vad det var, det är väl inte så konstigt att folk ler, men jag minns väldigt väl att jag fick den reaktionen, det var som ett litet huvudbry: varför ler hon?
    Jag vill inte sitta här och beklaga mig, det är väldigt viktigt att man tar avstamp och ser det ur ett mer allmänt perspektiv.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)