lördag 29 januari 2011

Teatertips

Ikväll ska jag se Ann Charlotte Lefflers Sanna kvinnor på TV, en föreställning från 1974 med Lena Granhagen som dottern.
Jag skulle ha gått på Stadsteatern och sett Sofi Oksanens Utrensning, men det tillåter inte min förkylning.
Jag har fått ett roligt vykort från Neapel, det är några som går i mina fotspår.
Infinitesimalkalkylen.
(En feberfantastisk avslutning på inlägget? Infinitesimalkalkylen är Oscar Riktelius räddning).

12 kommentarer:

  1. Synd att du inte kom iväg till Stadsteatern men TV-teater är inte så illa för en som är svårt sjuk. Dessutom slipper man klä på sig (alt. klä upp sig) utan kan inta sängläge med pyjamas utan att passera GÅ!.

    Var den bra? Jag minns inte att jag någonsin sett pjäsen, däremot läst den med god behållning. Fantastisk - men tyvärr nästan bortglömd - författare. Och ser man på, ser man inte Farbror Melker i en av rollerna. Saltkråkan! Tyvärr hittar jag inte programmet på SVT Play.

    SvaraRadera
  2. Ja, den var fantastiskt bra. Jag har sett samma uppsättning en gång tidigare - Farbror Melker som spelar bort hustruns pengar, Gun Wållgren som den svaga frun, Meg Westergren som systern, Jan Hirdwall som... å det är sorgligt, slutet är ofrånkomligt eftersom det handlar om en kedjereaktion av självuppoffring, men det är verkligen en riktig rysare. Och Lena Granhagen är så bra att man kan gråta åt det. En stark och hemsk pjäs (Berta är i själva verket ungefär lika svag som mamman, på sätt och vis)
    Jo jag hoppas komma iväg på Oksanen också! Sen är hon nog lite för melodramatisk för min smak. Inte riktigt den skärpa jag uppskattar, utan snarare kvinnoludd. Ja jag säger kvinnoludd. Med det menar jag självpåtaget... luddeludd. Ska förklara bättre en annan gång.
    Men Ann Charlotte Leffler, ja.

    SvaraRadera
  3. Jag förstår hur det ser ut (som avund - man behöver ju inte avundas en avliden men en samtida som är höjd till skyarna...) Jag lovar att precisera vad jag menar inte är i min smak, när det gäller Oksanen (trots näthatet som då brukar bli konsekvensen)

    SvaraRadera
  4. ja det är bra att du preciserar vad som är i din smak - resp inte är i din smak - den rättigheten har man definitivt på sin egen blogg - jag brukar oxå försöka få fram vad som är i min smak - det känns på nåt sätt tillfredsställande att ha den möjligheten...

    SvaraRadera
  5. Marianne: jo, det måste man ju kunna få göra! Föreställningen på Stadsteatern verkar ha skalat av en del av det melodramatiska.
    Men jag är inte helt säker på att det är genren melodram jag far efter, jag måste fundera mer på det.
    Berta väljer att bli kvar i fångenskapen, på sätt och vis påminner det om Oksanens beskrivning av människor som är som flugor som livnär sig på skit. Men... ja jag vet inte. Det finns en skillnad där, som jag försöker sätta ord på. Hursomhelst, jag ska försöka komma iväg på föreställningen, en del säger att den är bättre än romanen, haha.

    SvaraRadera
  6. Jag snor ett citat ur Systerdysters blogg:

    Min smak är enkel. Jag nöjer mig alltid med det bästa.
    Oscar Wilde

    SvaraRadera
  7. Åh Lena Granhagen! Vad jag saknar henne och TV-teatern. LG var en helt enastående skådespelerska (jag vet att hon lever än men man hör inte mycket talas om henne längre).
    Apropå Ann-Charlotte Leffler så var hon en av rollfigurerna i filmen "Berget på månens baksida" som gjordes på 80-talet. Den handlade egentligen om Sonja Kovalevskij. En film jag minns att jag var kritisk till på den tiden pga hur den framställde just Leffler. Jag hamnade i luven på alla mina vänner som tyckte filmen var fantastisk.
    Skulle vara intressant att se om den och kolla om jag tycker likadant idag.

    SvaraRadera
  8. Anonym 19.11: Lena Granhagen är en av mina absoluta favoritskådespelare genom alla tider. Jag gillar även hennes insjungningar av Wolf Bierman och Mikis Theodorakis, en platta från tidigt sjuttiotal, om du hört den.
    Berget på månens baksida har jag inte sett, hur framställdes Leffler där, som en överklasshysterika? (Jag bara gissar)

    SvaraRadera
  9. Det är många år sen jag såg filmen, men min minnesbild är att Leffler framställdes som /kvinnan som låtsas intellektuell bara för att fånga en på riktigt intellektuell man och sen slå sig till ro med den stora Kärleken vilket var hennes enda sanna längtan egentligen/. Ja ungefär så.
    I alla fall så minns jag att jag tyckte att porträttet av Leffler var taskigt eftersom hon inte fanns kvar och kunde gå i svaromål.
    Det där handlar ju lite om hur man ska få lov att laborera med verkliga människoöden på film och i litteratur. Det är något jag inte tänkt färdigt om.

    SvaraRadera
  10. Ojdå. Påminner om det här med Marie de Gournay. Jag känner inte till Lefflers biografi särskilt väl, och filmen har jag som sagt inte sett.
    Men inte finns kvar och kan gå i svaromål - man kan ju spöka. Oavsett om man blir skelett eller aska.

    SvaraRadera
  11. Bättre sent än aldrig, ett teatertips! Fria Teatern i Högdalen spelar Sanna Kvinnor, den har nypremiär den 24/3. Se www.friateatern.se för speldatum och tider.

    SvaraRadera
  12. Tack för tipset, Anonym! Det ska jag tipsa om här också, och förhoppningsvis komma iväg själv.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)