torsdag 24 mars 2011

Dagens citat

"Det saknas en ny generation författare". Kerstin M Lundberg i Le Monde.
(Lundberg kan förstås vara felciterad men åsikten är så dominerande inom det litterära etablissemanget att uttalandet bör antas vara autentiskt).
Citatet fortsätter: "de unga intresserar sig mycket för formen och språket, kanske för att deckaren tar så mycket plats".
Den historieskrivning som presenteras i översiktsartikeln (som jag nämner i ett inlägg nedan) går till stor del ut på att det efter PO Enquist, Torgny Lindgren och Kerstin Ekman inte har dykt upp någon ny litterär generation. Det är oerhört mycket "here we go again" över resonemangen. De erinrar om de många debatter som rasade på nittiotalet (med ett sentida eko i ett manifest i dn till förmån återupprättandet av "den berättande romanen"; ett experimentattackerande inlägg som följdes av ett motmanifest som jag tyckte fäste för stor vikt vid att "ympa, låna och stjäla" för att vara riktigt självständigt, men det kan vi ta någon annan gång).
Nittitalsdebatterna var till stor del en motreaktion mot åttitalisterna, vars litteratur jag och rätt många i min generation uppfattade som revolutionerande. På ett icke-socialrealistiskt och jag skulle vilja säga osvenskt sätt monterade de ner det slags epik, världsbild och människoskildring där man kan känna sig hyfsat trygg. Det var nytt, oroväckande och det ansågs svårt. Det ansågs fragmentariskt, jaglöst, cyniskt.
Då etablerades samma polarisering mellan kulturkonservatism (efterlysningar efter ett traditionellt berättande) å ena sidan, och form-och innehållsförnyelse å den andra som råder än idag, fortfarande med en slagsida åt längtan efter igenkännligt berättande. För att begripa ett nostalgiskt uttalande som "det saknas en ny generation författare" efter Lindgren Ekman och Enquist så måste man alltså gå tillbaks ett och ett par decennier i tiden, till den litteratur som då var strömdelande.
Skräckeldebatten, Ann Jäderlund-debatten, Göran Greiders och Björn Gunnarssons krav på breda politiskt engagerade samhällsskildringar och kritik av vad de menade var navelskådande experiment, Ebba Witt Brattströms kritik av vad hon uppfattade som poetisk masochism: exemplen kan göras många på motreaktionen.
Nu tänker jag inte ägna mig åt namedropping - alltså nämna författare i de icke-befintliga generationerna från åttitalisterna och framåt; stora monumentala genombrott (jag syftar inte på mina egna böcker) har i själva verket varit ganska många. För många för att man skulle kunna tala om en generation?
Däremot menar jag att viljan att vrida tillbaks klockan, och efterlysningar efter traditionell epik, är mycket seglivade inom kultursfären (skulle jag gissa vad det är "dom" vill ha så är det mer Dickens än Dostojevskij, uppbygglig patriarkalitet för de nykonservative).
Jag kommer att återkomma till begreppet autofiktion och det ännu mer nedvärderande strip lit, och jag kommer också att skriva om hur föreställningar om den kvinnliga respektive manliga hjärnan påverkar tolkningar och bedömningar av estetik i böcker. Det är ett fascinerande ämne, alltid lika aktuellt.

13 kommentarer:

Anonym sa...

Din länk leder till appendixet till manifestet (inte till manifestet).
Det var väl rätt mycket Jerker Virdborgs grej. Det lyckades så långt att det är den bilden Le Monde bygger vidare på. Manifestet sa nog vad de flesta i kulturvärlden tycker. Men det kan bli svårt för författarna att leva upp till kraven.

maja lundgren sa...

Anonym: jag hittade inte manifestet, tog appendixet istället (man kan förhoppningsvis leta sig vidare själv).

maja lundgren sa...

Jag ville bara nämna det eftersom det är så likt debatterna på 90-talet, som jag då uppfattade som destruktiva. Men egentligen handlar det ju bara om en massa författare som vill göra sin grej.

zamenhof sa...

"Det saknas EN HEL DEL ny generationer författare", tycker jag. Le dernier qui était plus ou moins bon c'était Omère.

Heilà: dans Libération, aujourd'hui, on parle sur plusieurs pages d'écrivais d'autofiction, de écrivais sous procès etc etc. Voilà ce que c'est une kulturland, vous êtes jaloux? Essaye de retrouver le journal si ça t'intéresse. Allez, je vais manger mon kulturcroissant avec café

zamenhof sa...

écrivaiNs

maja lundgren sa...

Bien sür, Zamenhof. Det saknas massor med nya generationer författare (je suppose que tu es un peu drastisk en mentionnant Omère comme le dernier plus ou moins bon... mais je commence à prendre la partie des anciens dans la vieille querelle entre les anciens et les modernes).
Och autofiktion: det beror förstås på hur begreppet används. Och vad författarna gör, hur de förhåller sig till minne respektive fabulering. Där tycker jag att det ska vara noga med distinktionerna. En del snälla människor som velat göra Myggor och tigrar rumsren har mer eller mindre sagt att man ska ha rätt att skriva och hitta på vad man vill om namngivna personer, medan andra har hävdat att jag själv har gömt mig bakom etiketten fiktion. Det har andra gjort men inte jag, så måste jag säga ifrån emot. Det är ett feministiskt projekt och ett sanningsprojekt.
Men det skulle vara intressant att läsa artikeln i Libération: varför använder de inte uttrycket självbiografi? I Sverige används autofiction bara ibland, jag tror t.ex inte att Enquists Ett annat liv kallades så, inte heller Kristian Lundbergs senaste böcker eller Åsa Linderborgs om sin far, eller Torbjörn Flygts Underdog. Däremot Knausgårds böcker tror jag. Jag tycker det är genomgräsligt ord, autofiktion. För att inte tala om strip lit.

zamenhof sa...

Omère était bon mais il était un falsaire, il paraît qu'il a tout volé. Idem Shakespeare.

Ce qui est drôle est que même ceux qui dans la querelle étaient pour les modernes sont devenus "anciens". Un peu comme le Nynorsk qui en effet est GammalNorsk

Je ne sais pas pourquoi Libé utilise le mot autofiction, en tout cas le sujet semble les passionner. C'est peut-être eux qui l'ont inventé? J'en sais rien. Mais je peux garder l'article, et te le donner ds 20 ans :)

maja lundgren sa...

Ouè il faut attendre 20 ans. As-tu remarqué le farbror Maja-tonfall?
"åsikten är så dominerande inom det litterära etablissemanget att uttalandet bör antas vara autentiskt"
c'est en partie une parodie. Mais ce qui est serieux, c'est que les derniers 20 ans dans la Suède littéraire ont été pleins de canonisations, souvent de débutants, et que cela a été suivi de discours comme "pourqoi n'y a-t-il pas de nouvelle génération littéraire?" C'est une crise, qui se passe surtout dans les médias. Debutantjakt och efterlysningar efter en viss typ av litteratur. I början eller mitten av nittitalet, jag tror det var 94, anordnades en debatt på Författarförbundet med temat: varför finns det ingen nittitalsgeneration? Jag har skrivit om det här förut, det är lite kontroversiellt lustigt nog. Men jag tror inte det är särskilt bra för litteraturen.

maja lundgren sa...

eh... stryk "dans". La Suède littéraire a été pleine de canonisations, pas très élegant comme frase mais c'est comme ca.

zamenhof sa...

Je n'y connais rien de rien, mais je pense qu'il y a eu un phénomène semblable en France, un pays dans lequel on chérit énormément les écrivais, mais qui est aussi sous la pression des marchés et des médias qui ont besoin d'inventer un génie à l'occasion de chaque concours ou prix littéraire.

C'est clair que si on canonise trop et mal, on finit pour se plaindre qu'il n'y a plus de vrais talents. Mais peut-être est-ce juste le but de l'opération. Le quart d'heure de célébrité de Andy Wharol, pour citer un truc qu'on ne cite jamais :) , et après on fout tout à la poubelle.


PS: on disait il y a quelque jour avec un ami francosuédois qu'en Suède on ne pratique pas assez le art français du "haussement d'épaules". Peut-être quand tu tombes sur certaines banalités, tu devrais juste les traiter avec suffisance ("non ti curar di lor, ma guarda e passa"...)

maja lundgren sa...

Je crois que c'est le but de l'opération, oui. Pas conciemment bien sûr. C'est un méchanisme impersonnel, une machine. Et là il y a beaucoup de hyperboles, on parle de svidande politisk uppgörelse quand cela n'est pas le cas, ou de "l'amour" quand il ne s'agit pas du tout de cela... le plus pompeux et superficiel, le plus c'est applaudi - mais au fond tout le monde sait que ce n'est pas riktiga prylar. Mais cela donne l'occasion de revenir sur les pas et dire: "mais dis-donc, pourquoi n'y a-t-il pas de littérature nouvelle aujourd'hui?" Le quart d'heure de Warhol est un quart d'heure très long pour certains - ceux qui trivs i media, mais alors il s'agit de personlighetsmarknad, pas de littérature.
Et cetera.
Apropå axelryckningar, pas mon truc.

zamenhof sa...

Je m'en doutais bien. Mais de cette façon, on finit pas porter trop de poids sur ses épaules...

En tout cas, pour revenir en arrière, un français qui s'appelle "Monsieur TRUC", il a déjà du souffrir beaucoup dans sa vie.

Happy söndag

maja lundgren sa...

Du har helt rätt Zamenhof, men för det första är det inte bara ett val utan något som väljer en. Ett öde, för att tala napoletanska. Alla har sitt öde, sa våldtäktsmannen: ett av mina är att inte kunna rycka på axlarna. Vad jag däremot kan är att ägna mig åt studier av de gamla visa. Det kan jag göra.