lördag 23 april 2011

Lästips

Vem räddar menige Manning?
"Amnesty kallar behandlingen av honom grym, omänsklig och förnedrande. Medan cirkus Julian Assange fortsätter och med jämna mellanrum genererar stort uppslagna artiklar i tidningarna är det av någon anledning desto tystare om Manning", skriver Tobias Brandell i Svenska Dagbladet.
Carina Rydberg har dock skrivit en hel del om fallet Manning. Hon påtalar i sin blogg även det pinsamma faktum att franska Le Figaro utnämnt Assange och Barack Obama till två av världens bäst klädda män.
Den massmediala ytligheten är något allmänheten borde känna sig kränkt av.
Och det här med kränkthet och lättkränkthet - ett ämne Rydberg också diskuterar i inlägget - handlar nog mest om att slå vakt om det så kallade tolkningssprivilegiet. Dilsa Demirbag-Steen gjorde nämligen en David Eberhardimitation i DN nyligen:
"Varenda kotte verkar vara kränkt och vill få känslan bekräftad, gärna av DO. Ingen tar längre skit i det trygga Sverige". Vilka syftar hon egentligen på?
Demirbag-Sten skriver att det i Sverige råder en "överkänslighet för kränkthet". Det borde strängt taget betyda motsatsen till det hon menar.
Innan jag springer iväg till påsklunch, fick jag för mig att ha lite Brecht. Det finns ett upprop för Manning. Det borde man självklart skriva under på. Lika självklart borde Assange infinna sig till förhör i Sverige.

34 kommentarer:

  1. jag tycker för min del att assange ej bör infinna sej för förhör i sverige...

    SvaraRadera
  2. Marianne: egentligen vet jag inte vad jag anser i det fallet. Då är det lugnast att inte säga nåt alls.

    SvaraRadera
  3. det var ett diplomatiskt svar maja - f'låt att jag uttryckte en sådan här mening på din blogg - jag kunde ju hållit mig till min egen blogg - där finns f ö mer om just det här ärendet som jag hämtat in från you tube...

    SvaraRadera
  4. Diskussionerna om Assange-affären känns ofta väldigt förvirrande. Det finns för min del ingen gruppering som jag "håller med".

    Först har vi den stora gruppen Assangeförsvarare som mest verkar bestå av rabiata anti-feminister som tycker att Sverige är laglöst land för alla män, eftersom Sverige styrs av galna feminister. De flesta av den sorten verkar inte så intresserade av Wikileaks och bryr sig därför inte om Manning.

    På senare tid har jag också sett diverse feministbloggar där man tycker att Assange naturligtvis måste ställas inför rätta, och att Manning får skylla sig själv eftersom han läckte hemliga uppgifter vilket han inte borde ha gjort.

    Tredje gruppen är konspirationsteoretikerna som tror att CIA gått i allians med svenska feminister för att tillintetgöra hjälten Assange. De tenderar också att glömma bort Manning eftersom Assange har blivit symbolen som måste försvaras först och främst.

    Sen finns det några grupper till men alla ger mig dålig smak i munnen.
    Jag har ingen bestämd åsikt om huruvida Assange är skyldig eller inte, och visst finns det en hel del märkligheter i handläggandet.

    Men de internationella protesterna gör mig bara så trött.
    Tillför inget i saken skulle jag frestas att säga, om jag nu var sån.

    SvaraRadera
  5. Nämen det behöver du inte be om ursäkt för. Vad jag menar är väl ungefär vad jag sagt tidigare - att jag inte tror på att kvinnorna är köpta av CIA och andra konspirationsteorier som cirkulerar, att det finns konstigheter (t.ex att en av poliserna ska ha känt en av kvinnorna) som uppmuntrar till konspirationsteorier, att Michael Moores och Naomi Kleins m.fl:s tvärsäkra uttalanden är tvivelaktiga, att jag tror att utredningen hade kunnat läggas ner om Assange infunnit sig till förhör men att det har kört fast där, och sen har jag väl sagt en del mer arga saker också. Ett svårt fall är det förstås.

    SvaraRadera
  6. Aud Djupaudga: ah, tack för en sammanfattning av vad jag anser på ett ungefär också.
    Om man ska tala om hjältar och offer i det här sammanhanget, så borde ju Manning ha högre prioritet än Assange. Han sitter i fängelse under tortyrliknande omständigheter som Amnesty har fördömt.

    SvaraRadera
  7. Jag.

    Glad Påsk! förresten... ;)

    SvaraRadera
  8. Du. Räddar menige Mannig. Glad påsk!

    SvaraRadera
  9. Den här kommentaren har tagits bort av skribenten.

    SvaraRadera
  10. clam: ja, där tycker jag du sammanfattar det bra. Även om det i sig - alltså att det är polisen som bedömer den ena berättelsen som våldtäkt - inte nödvändigtvis behöver vara något underligt. Polisen är skyldig att anmäla brott som kommer till dess kännedom, i vissa fall (men inte andra) även mot målsägarens uttryckliga vilja (har inte det där helt klart för mig, men jag tror t.ex misshandel måste utredas även om den misshandlade inte vill det). Men visst är det mycket här som väcker undran - att fallet först lades ner och sedan togs upp igen, t.ex, gav ett hattigt intryck.
    När det gäller politiskt tillsatta nämndemän - ett system som verkligen kan ifrågasättas, även om det amerikanska systemet där nämndemännen dessutom har mer att säga till om än här också kan verka lite rättsosäkert, överhuvudtaget lär det vara så att juryn är mer benägen att fälla än vad jurister är - så är det ändå ett visst kliv från nämndemän till CIA. Plus att det hela inte ens gått så långt som till åtal. Jag vet inte om justitieministern ska titta på det här fallet - de som tror på en politisk konspiration tillsammans med USA skulle knappast låta sig lugnas av det, i och för sig. Sen vad jag tror i skuldfrågan tänker jag nog lämna därhän - ett gränsfall, skulle jag nog säga.

    SvaraRadera
  11. Självklart finns det justitiemord i sådana här fall också. Billy Butt.
    Lätt är det inte.

    SvaraRadera
  12. Nej, lätt är det inte med justitiemord…
    Kul att du nämnde Billy Butt. En förkortning (BB) skulle kanske vara vilseledande: Barnbördshus, Bed and breakfast, eller… Borgström & Bodström.

    Jo, (fd) justitieministern tittar på det här fallet… mycket noggrann.
    Och fd:n är där, på plats.
    Jag vill inte veta vad fd:n verkligen gör där borta men helhjärtat hoppas jag att här kommer fd:n och många andra nynna på refrängen:
    A little piece of you
    The little piece in me
    Will die
    For this is not America…

    SvaraRadera
  13. Jag tänkte först skriva Tito Beltran. Också ett sånt fall där jag tyckte det var många konstigheter. (jag fick lite hicka när jag såg en blogg som var väldigt inriktad på att fälla Beltran, där skrevs bl.a att jag hade skrivit att han erbjöd massage, långt innan det skrevs om detta i tidningarna, och det skulle ha varit ett slags bevis för att han var skyldig. Inte så kul att läsa. Varför skulle inte en operasångare kunna erbjuda en författare massage? Det är inget brott). Fast jag följde int processen särskilt väl när det begav sig, har förresten inte följt det här med Assange särskilt väl heller, han kan ju vara ett oskyldigt svin eller en halvjustitiemördad potentiell politisk fånge vars straff avtjänas av menige Manning under omständigheter som har kritiserats av Amnesty.
    Sverigebilden utomlands - Bodström har väl skrivit en deckare tillsammans med Marklund.
    Och det finns modefeminism. Jag såg nyligen Män som hatar kvinnor, inte läst boken, men om boken liknar filmen med dess schabloner - överklassnazister, våldtäktsmän till socialsekreterare, bejakande av sadistisk splatterhämnd, och detta har lett till att Stieg Larsson betraktas som en stor samhällskritiker, så kan det ju också ha påverkat synen på Sverige som ett ganska skumt land på det hela taget.

    SvaraRadera
  14. Vad kul att du först tänkte skriva Tito Beltran
    Världen såsom livet är fullt med konstigheter… och kanske med oskyldiga svin
    Jag kommer inte ställa frågan om du har fått massage; men erbjöds du massage… någon gång?

    Apropås deckare, romaner och Sverigebild utomlands…
    Säkerligen såg vi filmatiseringen av samma roman och på samma tv-kanal.
    Ja, det är ett tydligt exempel på hur pass en bra titel säljer en dålig nyhet – en tuff brud i lyxförpackning skulle jag vilja lägga till…

    Sist men inte minst en kuggfråga: hur många studenter/deltagare (i genomsnitt) har du på Södertörns högskola - på dina undervisningar? (här ett exempel från en annan… undervisning).

    SvaraRadera
  15. Jag har läst Bodströminlägget, hittar inga konstigheter där. Jag tror nämligen inte heller att Sverige har någon som helst avsikt att överlämna Assange till USA. Att England har en mer långtgående sexualbrottslagstiftning än Sverige kände jag inte till. Däremot har det slagit mig att en jury bestående av amerikanska patriotiska medborgare skulle kunna vara rättsosäkrare än svenska nämndemän. Jag uppfattar det som långsökt att dra växlar på att de svenska nämndemännen väljs bland partiernas "gräsrötter: det är inte politiker det handlar om. Bodström säger sig vara positiv till Wikileaks, vilket jag antar kan vara ett lite kontroversiellt ställningstagande på sina håll i USA.
    När det gäller Beltran, så ska jag förstås inte ifrågasätta en dom jag inte alls är tillräckligt insatt i. För att kunna ta ställning i såna här fall räcker det inte med att ta del av medierapportering. Man måste gå till de juridiska dokumenten.
    Jovisst, det finns ett litet porträtt av Beltran i M&T, han var i Neapel för att sjunga hertigen i Rigoletto, och blev rånad på sin klocka. En utlevande sort, kan man säga, som skröt med sina dyra klockor, erbjöd massage, drog fräcka vitsar och demonstrerade hur han kunde blåsa upp sin ena skinka till en ballong. Ett roligt litet porträtt. Om jag fick massage av Beltran eller inte kanske jag ska låta vara en cliffhanger tills vidare.

    SvaraRadera
  16. En läsare sa en gång att hon gillade att porträttet av Beltran var ganska sympatiskt, hur som helst att jag inte gjorde någon stor skillnad mellan hur jag återgav honom och hur jag återgav kulturfolk. Det kan jag väl säga direkt, att det i viss mån var just där skon klämde. Utan större överdrift kan man säga att författare, journalister och liknande gärna vill tillhöra en upphöjd skara. Även om de, huvudsakligen manliga författare, skildrar ett så att säga utsvävande liv, så får det inte skildras hursomhelst: det ska vara något slags romantik kring det, kanske undergångsromantik, drogromantik, och det ska vara en manlig hjälte, vars ups and downs skildras sympatiskt. Då kan kritikertongångarna bli rent religiösa. Dessutom kan förstås folket, inbegripet artister, utgöra ett material som skildras av den upphöjda författar- eller journalistskaran. Det här med Beltran i boken (jag ska inte vara såhär självupptagen i framtiden, men eftersom det handlar om väldigt djupt liggande värderingar så tror jag att det kan ha ett allmänintresse) retade upp en skribent som hade fler anledningar att vara arg - han hade några goda vänner i boken, och han var också mycket involverad i Augustpriset, och blev förtörnad över vad jag skrev om det - skrev bland annat att det jag skildrar inte är någonting emot massvåldtäkterna i Kongo, och vid ett senare tillfälle hävdade han att jag "föll i farstun för Tito Beltran".
    Det gjorde jag i och för sig inte, men påståendet var intressant eftersom det avsåg att underminera min trovärdighet och vandel.

    SvaraRadera
  17. Vad bra att jag varken är författare, journalist eller liknande…
    Så att jag hör säkert till en vanlig skara av män med en tio år gammal Seiko.

    Bläddrade i en gammal amerikansk ordspråkssamling (Poor Richard's Almanack) och hittade Franklins tankeställande aforism:
    They who can give up essential liberty to obtain a little temporary safety deserve neither liberty nor safety.

    SvaraRadera
  18. Fast det var väldigt hårt sagt av Franklin. Vad ska man göra med dem som varken förtjänar trygghet eller frihet menar han? Burar in dem?

    SvaraRadera
  19. Inte har Franklin presenterat heller något fängelse avvecklings plan eller beständigt amnesti, vad jag vet…

    Varför inte? Burras inte in dem som varken förtjänar trygghet eller frihet, kommer bumerangeffekten slå till – förr eller senare…

    SvaraRadera
  20. Ja den ja, bumerangeffekten! Jag blir bara lite tveksam till det här: att ge upp den essentiella friheten för trygghetens skull, tja, det beror väl på vad man menar. Det är lätt hänt att alla skomakare och gravida kvinnor och förskollärare och trädgårdsmästare hamnar där, hur som helst alla som väljer ett tryggt liv. Det kanske de förtjänar i vissa fall, men jag skulle vilja ha in parametern falskhet. I kulturvärlden finns fruktansvärt mycket falskhet.
    Inte bara, men också.
    En annan grej jag skulle vilja ha med är syndabocksmekanismer - inte för att det är synd om mig, för det är det inte, utan för att det är en mekanism. René Girard skriver en del om detta, bland annat att den som väljs till syndabock måste vara antingen på samhällets botten betraktad som parasit, eller högt uppsatt och privilegierad.
    (Obs att en syndabock inte behöver vara oskyldig, poängen är bara att den ska bära allas fel och bära bort dem, så att man kan uppnå försoning inom gruppen).
    Återkommer!

    SvaraRadera
  21. Och där blev det ju då ett så kallat utsökt lik, alltså i surrealistisk bemärkelse: många påpekade just det att jag är priviligierad.

    SvaraRadera
  22. Alltså, jag återkommer om René Girard. Mycket intressant snubbe.

    SvaraRadera
  23. Det blev rörigt där... "Det kanske de förtjänar i vissa fall" syftar på att de i vissa fall kanske förtjänar att buras in av Franklin.

    SvaraRadera
  24. Glad Påsk i Efterpåsk.
    Du måste läsa 2666, Maja. För att den är fruktansvärt bra och för att ni är två blommor på samma stjälk på nåt sätt. Jag har ägnat påsken åt 2666.
    Annars... jaja Dilsa Demirbag-Sten... Jag säger inte vad jag tycker om henne, karriärinvandrarkvinna, det är väl bra men...
    Assange tror jag är skyldig i ena fallet. Men du tycker ju inte att man ska spekulera om sånt här.
    zigge

    SvaraRadera
  25. Ber att få återkomma i frågan, lilla Zigge.

    SvaraRadera
  26. Här kommer två ”hårda” förslag/exempel klippta ur verkliga livet där man kan jämföra René Girards La Violence et le sacré, hans idéer och tankar, hans filosofi:
    1. Gå tillbaka i tiden och ”lev lycklig” i en av gamla öststaterna (gärna Rumänien) ett par år… och glöm inte ”kulturen”!
    2. När Winston Churchill uppmanades skära ner på kulturbudgeten för att ge pengarna till krigsmakten förklarade han: Vad har vi då att slåss för?

    Tro vad du vill… om Syndabocken. (smile)

    Helt rätt: poängen med en syndabock (som inte behöver vara oskyldig!) är bara att den ska bära allas fel bort.
    Däremot, det blir en annan fråga om själva anledningen är att uppnå försoning inom gruppen…
    I de flesta fall har man att göra med en manipulerad historia för att uppnå flockets befrielse

    SvaraRadera
  27. Valens: var Ceaucescus (ber om överseende med stavningen) lojala skara lycklig, ja det var den kanske, vad skrev de godkända författarna för böcker?
    Jag har ju varit/är lite extra i konflikt med vänstern, som du vet, fast det är ju en luddvänster. Farbror Greiders gamla luddvänster.
    En del har några stycken diktaturer på sitt samvete, andra har inga diktaturer på sitt samvete eller inte fler än luddhögern. Tiden och världen förändras i rasande takt men vissa aspekter av luddet består: känslan av att vara hyvens till exempel. Att vara felfri. Och det kan nog vara ett sätt att känna sig lite lycklig, nämligen att aldrig erkänna några egna fel.
    Det är viktigt i sammanhanget ändock att jag blev betraktad som lite extra fal, otäck och utrotningsbar eftersom jag är privilegierad, född i "en kulturfamilj i Bromma". I den här lilla världen som jag känner till en del, så kan det ibland användas som skällsord att någon är "psykiskt klen", i andra fall att h*n är "privilegierad", "överklass". Jag ska säga att det är en del som blivit rätt rejält knäckta i den där auktoritära lilla borgerliga vänstertäppan, och just dom kunde bli omtalade som psykiskt klena. Och det var då avsett som något föraktansvärt.

    Girards idéer (för dem som inte känner till, han är nästan helt okänd i Sverige) utgår ifrån grundtanken (jag förenklar nu men inte mycket) att varje civilisation - även de allra mest fredliga, demokratiska osv - bygger på ett grundläggande våld, och en nära nog medfödd syndabocksmekanism. OK, försoning kanske inte är ett uttryck som används av Girard, kanske skriver han snarast stabilitet, ordning, inom gruppen. En spännande tänkare tycker jag.

    SvaraRadera
  28. Det var inte meningen att ge dig skrämselhicka med de röda fanorna; jag gillar Tolvskillingsoperan, och så tycker jag att det såg lite komiskt ut att just den sången kallas Kampflied i den där videon.

    SvaraRadera
  29. Nej Maja, det var ingen som verkligen var lycklig i det stulna landet… Inte de två galna plundrare heller – de var ju verkligen galna! De som hörde till galnas närmaste flock var alldeles förskräckta om att inte förlora deras privilegier för att kunna tänka om vad lyckan hade för definition…
    Det vad rövslickarna har skrivit kan inte bära något namn än makulatur… Den röda makulaturen
    Sakta men säkert har verkliga kulturen försvunnit helt i Rumänien. I slutet av ’70 talet var ingenting kvar. Poesin och musiken var de sista pelare som försökte stå emot och kritisera regimen… Men , så småningom blev ingenting kvar.
    Det behövs minst en generation till för att Rumäniens kultur (och mycket annat!) skall kunna klara en verklig återhämtning.

    Men tillbaks till dagens syndabockar…
    På ett ganska underligt sätt man kan sätta likhetstecken mellan två ändock så olika öde.
    Det är kanske lika viktigt i sammanhanget nämna att jag blev betraktad som ett stort extra fall, otäck och utrotningsbar eftersom jag var privilegierad -född i en ganska högtuppsattfamilj i det stulna landet. Familjens svarta får som aldrig kunde bli tyst/tystad.
    Det roliga är att jag fortsättningsvis är betraktad som ett stort extra fall här i (för min del) nya stulna landet... av samma anledning: född i en ganska högtuppsattfamilj i det stulna landet! Roligt va?
    Och precis som du måste jag säga att det är en del som blivit rätt rejält knäckta i den där auktoritära (mitt) nya stulna landets lilla borgerliga vänstertäppan/ vänsterliga högertäppan och just de kan bli omtalade som psykiskt klena. Och det var då, såsom nu, avsett som något föraktansvärt…
    Dessa (och några till) likhetstecken(?) har lett till en autograf på en bok… Till någon som tror att jag är hans favoritrebell
    Ja, det var lite om syndabockar… Vi sparar detaljerna för kommande böcker… (smile)

    PS. Nej, jag fick ingen skrämselhicka med de röda fanorna…
    Däremot lite skrämselhicka får man här:
    Oh, the poor shark
    Yes, the sweet shark
    It has big teeth
    Buried deep…
    DS.

    SvaraRadera
  30. Valens: först måste jag bara säga en sak, nämligen att det inte är synd om mig. Det jag menar med syndabock är den figur "Maja Lundgren" (hysterika, privilegierad, galen, ute efter att sälja sin person, skvallrig, egotrippad osv) som under en tid tecknades i media. Det var väldigt frånkopplat från både min bok och min person. Och det studeras nu eftersom det var så konstigt. Det handlade bland annat om en latent kvinnosyn. Men mycket lite om mig eller om min bok.
    Sedan finns det auktoritära tendenser i kultursfären som nästan liknar Ceaucescus Rumänien. Nästan. Det finns också klasshat, ett enormt klasshat som kommer fram ibland. Samtidigt som det existerar brackighet och kommersialisering av kulturen. När det kommer till kritan går det an att vara borgerlig ibland, eller ha borgerlig bakgrund. Ibland inte. Det tas till som skällsord främst när det står andra saker på spel (jag nämnde Louise Boijje av Gennäs, som blev kallad överklass av Mats Gellerfeldt när hon givit ut en roman om lesbisk kärlek).
    På samma sätt tas "psykiskt klen" bara till som skällsord när det står andra saker på spel. Det behöver inte alls vara något negativt i sig. Utan det här är något som drar igång, lite mekaniskt. Jag tror att man kan se samma mönster i många sammanhang.
    Jag kan tänka mig att det är svårt, i Rumänien, att skildra förändringarna. En möjlig väg är ju att skriva självbiografier och bekännelser. Utgå ifrån sitt eget liv, som ett sandkorn, eller hur man brukar säga. Då de stora skeendena känns oöverskådliga.
    Vad spännande, och ansträngande förstås, var du liksom dissident i en privilegierad familj? Och det vänds emot dig både här och där?
    Otack är världens lön...
    Jo, jag tänkte just att paret Ceaucescu gav ett allt annat än lyckligt intryck ens innan de blev... ja... hm...

    SvaraRadera
  31. Maja: först måste jag bara säga en sak, nämligen att det var verkligen ansträngande som ”dissident i en privilegierad familj”… I ett land där minst 70% av landets befolkning samarbetade med säkerhetspolisen securitatea
    Nu finns det inga problem för mig där borta längre.

    Däremot rädslan bara växer för många privilegierade, både här och där samt bland de som i sista 10 år flitigt har försökt utnyttja och manipulera mitt ansträngda liv som ”dissident i en privilegierad familj” i det stulna landet
    Det kommer att bli mycket intressant att få veta av vilken anledning har en lång rad myndighetsrepresentanter i Sverige grovt överträtt lagen… Det kan jag utan tvekan säga att det är just där skon klämmer!

    Om du inte redan har gjort det, läs om När sanningen hinner ikapp...
    Det blir en liten pusselbit, en liten hjälp på vägen.

    Ja, otack är världens lön...

    SvaraRadera
  32. Hm. Tungt. Så du var mer eller mindre med i motståndsrörelsen i Rumänien, och på nåt sätt har det vänts emot dig här? Ja jag vet ju inte. Kan det finnas någon form av xenofobi inblandad i det? Jag är ju inte journalist, vet inte om du funderat på att vända dig till någon sådan.
    När det gäller klasshat i Sverige, rättare sagt inom kultursfären, tror jag att det ibland handlar om en pose, men förstås inte alltid.

    SvaraRadera
  33. nice post dear blogger

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)