lördag 1 oktober 2011

Dagens citat

Jag vill inte skildra Neapel för världen. Jag vill snarare berätta om världen genom Neapel.

Roberto Saviano i Saviano, mål för maffian som gick på TV igår.

Savianos extrema uppoffringar går hand i hand med misstron han blir bemött med. Det är svårt att tänka sig det ena utan det andra.
Det är sant att han är beundrad. Men de mest representativa rösterna i programmet tror jag är de som uttrycker olika variationer på temat "jojo, om han verkligen var hotad av maffian som han påstår, då vore han död nu..." Saviano har också dragit på sig både förtäckt och öppen antisemitism. Som i en tråd på Flashback som jag inte tänker länka till, men som jag hoppas kommer att tas bort (jag ska försöka göra något åt den saken själv).
En detalj ur dokumentären: Saviano går in på de historier som hamnarbetarna berättade för honom om de döda kineserna i containrarna. Jag har diskuterat detta tidigare här. Det är tydligt i boken att Saviano återger vad en person säger. Det må vara en vandringsmyt (helt utrett blir det inte i programmet), men för mig är det fullständigt självklart att den detaljen inte kastar någon avgörande skugga vare sig över Savianos intentioner eller hans arbete i stort.

En avhoppad camorrista som gått över till showbiz istället (ja, det finns likheter mellan grändernas camorra och gladiatorerna) uttalar sig i programmet: mannen blir själv sedd som en svikare i kvarteret trots att han aldrig talat med polisen, och nu betraktar han i sin tur Saviano som en ännu större förrädare eftersom Saviano flytt och inte stannat kvar i den miserabla verklighet som bara pågår och pågår och går i cirklar och som inte förändrats ett dugg med Gomorra. Den bitterheten, tanken att Saviano skulle vara en lyxlirare som sålt ut sin hemstad, som om allt i själva verket var hans eget fel, är outhärdlig att lyssna på.

Men mitt under programmet började jag tjoa. Professor Barbagallo! Där är han ju! Jag sprang runt på universitetet och letade efter honom 1998 när jag gjorde research inför Pompeji. Jagandet efter den gäckande professor Barbagallo var en historia i sig. Jag gav upp, det gick bra ändå, men det var fantastiskt att han plötsligt dök upp i rutan.




Jag skulle ju ha åkt tillbaks till Neapel i somras - denna tunga, svåra, otäcka sommar - men det kunde jag inte förmå mig till. Matilda Gustavsson fick resa dit själv, och skriver idag om resan i
Sydsvenska Dagbladet.
Och det blev en bra artikel tycker jag med många iakttagelser från Neapel.
Men mitt skämt om peruken, ja herregud... och skämtet om en dramatisk sorti. Man försöker skoja ibland också. Men det går inte att skämta bort skräcken.
Ett litet faktafel missade jag när jag fick läsa igenom i förväg - jag skrev Myggor och tigrar 2005, inte 2006. Jag hade alltså inte läst Gomorra när jag bestämde mig för att skildra mina underliga erfarenheter av camorrans grepp om regionen och ställa detta mot kulturvärldens lojaliteter och oskrivna regler. Det blir inte Myggor och tigrar sämre av, eftersom undersökningen av det vardagliga och nästan osynliga i det fallet förutsätter att det är en främling som skildrar en svårbegriplig värld, och eftersom jag anar mig till saker som har blivit bekräftade.
Och om diverse mygg än idag envisas med att kalla den för en snaskig dokusåpa, så beror det väl på att även jag berättar om världen genom Neapel.

10 kommentarer:

  1. Frågan är ju om man ska läsa Saviano så som hans bok presenterats av de svenska bokhandlarna och recensenterna - som en ren dokumentär, eller som en konstnärlig gestaltning som ligger dokumentären nära. Jag bryr mig inte så mycket om ifall historien är bokstavligt sann om den oerhört skickliga skräddaren som blev så ledsen av att klänningen han sydde prydde en filmstjärna på Oskarsgalan att han ledsnade på skräddandet och började köra lastbil - historien gestaltar ju ett förhållande som är och förblir lika sant oavsett om just dessa detaljer är bokstavligt sanna eller ej. Att boken inte är helt dokumentär visas ju fö bara av det faktum att han återger långa dialoger och monologer, fastän vi alla vet att vi varken klarar av att minnas vad vi själva eller någon annan sagt med sådan exakthet!

    SvaraRadera
  2. Henrik: en konstnärlig gestaltning som ligger dokumentären nära, är hans egen beskrivning, jag tror till och med att han kallar Gomorra roman, vilket det i och för sig är tveksamt om den är. Sant att långa dialoger och monologer inte går att memorera i detalj, även om journalister och författare övar upp sitt öra och sitt minne. Kortare replikväxlingar, enstaka formuleringar kan man minnas, men det blir alltid luckor. När det gäller just historien om kineserna i containern, så hade det kunnat vara en rätt allvarlig brist om det var utstuderat för att krydda storyn, alltså skrivet i spekulation, men det framstår snarare som att de här berättelserna som hamnarbetarna återgivit befinner sig någonstans mellan vandringsmyt och iakttagelser. Återgivandet av dem är inget försäljningsknep. Men det ÄR intressant att göra skillnad mellan vad som är fakta och vad som är dikt i Gomorra, självklart måste det också vara ok att föra en kritisk diskussion om boken. Vissa saker får i mitt tycke inte vara dikt (till exempel att hans far var ambulansförare och fick stryk av camorrister för att han kört en av deras fiender till sjukhuset). Jag tror absolut inte att Saviano har hittat på det, men hade han gjort det skulle jag ha tyckt att det var tveksamt, till och med fel. Och det jag var med om i Neapel är inte dikt, inte påhittat. Jag skrev ner det direkt efter hemkomsten för att minnas så mycket som möjligt så exakt som möjligt.
    Maja

    SvaraRadera
  3. För mig är det mycket betydelsefullt om det som berättas faktiskt har hänt eller inte. Om ett helt eller delvis diktat verk presenteras som dokumentärt vill jag se att detta litterära grepp - på något vis, det måste inte vara övertydligt - markeras.

    Jag uppskattar autentiska citat. (Långa monologer och dialoger behöver inte memoreras, det finns så kallade bandspelare). Om författaren fantiserar om vad som sagts eller tänkts tycker jag att jag har rätt att få veta det, åtminstone via en enkel bisats, "kanske tänkte han.." eller dylikt.

    jag vill inte behöva grubbla över om det som författaren berättar befinner sig "någonstans emellan vandringsmyt och iaktagelser". Jag vill ha hörsägen presenterad som just sådan och ingenting annat.

    Jag vill inte sväva i tvivel om huruvida jag läser en "gestaltning" av någon sanning eller om jag får faktiska händelser återberättade för mig. (Verkliga händelser insatta i ett sammanhang kan för övrigt också de få en större symbolisk eller idémässig innebörd. Det är det som är det fina i doku-sången).

    Jag är tacksam om iaktagelser - när det är möjligt - styrks med flera källor eller dokumentation.

    Den konstnärliga dokumentären är en friare genre än det journalistiska reportaget. Det innebär att den får vara subjektiv - "verkligheten sedd genom ett temperament", men jag kräver för min del att upphovsmannen etablerar sig tydligt som så kallad POV(point of view)-karaktär och inte uppträder som allvetande. Det tycker jag är det enda hederliga och dessutom berikar det min upplevelse eftersom jag ju därmed själv kommer att föreställa mig kompletterande synvinklar på händelseförlopet.

    SvaraRadera
  4. Förlopp, stavas det. Verloop. Cursum.

    SvaraRadera
  5. CleanCutClaes: jag håller i allt väsentligt med dig - det är rätt tydligt att man i programmet pressat Saviano lite på frågan om kineserna i containern, av allt att döma så vet inte Saviano riktigt själv om han tror på historierna eller ej. Jag tycker inte att det kastar en skugga över allt, däremot är det fortfarande så att det är intressant att reda ut exakt vad som är fakta och vad fiktion.
    Programmet var antagligen några år gammalt, det sades inget om Savianos TV-program.
    Beträffande återgivning av repliker: går runt med bandspelare i Neapel och fråga folk om camorran med mera, otänkbart. Dold mikrofon i så fall.

    Maja

    SvaraRadera
  6. Gå runt, skulle det stå.
    Maja

    SvaraRadera
  7. Eller, det är klart att det går att i hemlighet banda intervjuer. Det är riskabelt men inte omöjligt.
    Men det kan vara svårt att få folk att prata.
    "De sätter ut vakter", "de kontrollerar dig", "elektriciteten", "nu när vi är inne i en... period", jag har ju en del citat också, ämnet var/är väldigt laddat och nästan tabu men inte helt tabu.

    SvaraRadera
  8. Jag menade rent generellt i genren, inte i första hand när man närmar sig livsfarliga brottslingars hemligheter. Men jag misstänker att det kan vara lika riskabelt att pyssla med en anteckningbok som med en bandspelare.

    Att spela in är ju enkelt och naturligt idag. "Alla" dokumenterar ständigt sin vardag med mobilen.

    SvaraRadera
  9. Ja, CleanCutClaes. Lika riskabelt kan det vara.

    SvaraRadera
  10. Jag kommer att återkomma till Matilda Gustavssons artikel, inte minst apropå "krimturismen på gangsterzoo" (DET är fiktion, när jag låter "Farbror Mario" fungera som boss ex macchina på slutet, och anklaga mig för krimturism på gangsterzoo: att lägga dessa ord i bossens mun kändes som ett paradoxalt sätt att segra över situationen. (Mario Di Biasi sitter för övrigt bakom lås och bom igen, dömd till 20 års fängelse bland annat för morden på Antonio Cardillo och Umberto Melotti). Matilda Gustavssons artikel är inte maffiaromantisk, den skildrar ambivalensen och hur den krockar med samvetet och med verkligheten.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)