onsdag 19 oktober 2011

Mario och Nelly

Jag har skrivit förord till Gudfadern.
Vem annars.
Det finns betydligt fler intressanta saker att diskutera i Mario Puzos roman än vad Expressens skribent i all sin vällovliga indignation lyckas hitta. Tyvärr tycks han inte heller ha hittat fram till mitt förord. Fast vad gör det om hundra år. Den som har tillräckligt många fiender dör aldrig. Utöver mitt eminenta förord rekommenderar jag Chris Messengers The Godfather and American Culture - How the Corleones Became "Our Gang". Info om den här.
Den moraliska frågan - om man bör upphöja Gudfadernboken till en klassiker, och om detta i så fall förvärrar den i köttet boende, nedärvda synden, våldet som väcker upp livsandarna hos sömniga individer mellan vaggan och graven - är viktig, central, och det intressanta är att själva tvekan, det dåliga samvetet, smutsighetskänslan, finns invävda i Puzos roman. Det är en av de saker jag tar fasta på i förordet.
Nog om detta tills vidare. Om ni läser romanen kanske vi kan diskutera den här.
                                                                         *
Lycklig är den som rott en översättning i land och är nöjd med resultatet.
Det har varit underbart att jobba med Nelly Kaplans erotiska noveller, fräcka, roliga, med mängder av litterära anspelningar. Nu återstår bara det sista korrekturet. Sen är årets julbok på väg. Gissa om den här boken kan pigga upp. Lika bra present till faster Grynhilde som till farbror Bengt.
                                                               *
Jag förbereder mig för den mörka perioden genom att vräka i mig frukt och grönsaker och försöka vara utomhus minst en timma om dagen.

36 kommentarer:

  1. Nu en språkfråga. Heter det "i all hans" eller i "all sin"?

    SvaraRadera
  2. Tippar jag också: I /all sin/ glans.

    Tydligen fel " att vilja romantisera våldsverkare och kriminella". Vad ska vi vilja romantisera? Socialminister Göran Hägglund?

    SvaraRadera
  3. Självklart är det fel med maffiaromantik. Och det går inte att slå ifrån sig och säga: jamen det är ju bara fantasier och underhållning som inte har med verkligheten att göra.
    Maja

    SvaraRadera
  4. Hahaha. It's a sin... Johnny ten points.
    Maja

    (Apropå sin/hans/hennes: Jag tycker det är synd att man inte får skriva dess om personer längre på svenska, som man gjorde på sjuttonhundratalet)

    SvaraRadera
  5. Kul. Ett rent folkbildningsprojekt att läsa Gudfadern. Menar du allvar med att våldsromantiken är nedärvd?

    o.s.a

    SvaraRadera
  6. o.s.a: alla resonemang om arv och primitiva element blir lätt förenklade, men om man börjar med att bestämma att biologi och biologism är två olika saker (den senare är en ideologi som hårddrar eller missförstår biologiska data och uppställer "naturen" som ett ideal, oavsett om den hävdar att det är den ganska elaka schimpansen som är vår närmaste släkting och att vi borde bejaka idéer om den starkars överlevnad, eller om man menar att flower-power-bonobon som påstås hångla istället för att slåss är mest lik oss, så pekar man på naturen och säger att den är bättre än civilisationen) - så kan man nog säga att det finns tendenser som vi ärvt, till exempel att hot, våld, underordning i viss mån och i synnerhet på lagom avstånd gör folk pilska, på ren svenska. Det väcker upp beskyddarinstinkter, adrenalin, det är helt enkelt primitivt. Att idealisera detta, eller att påstå att detta är vad människor vill ha och därför ska de också få det, som det funnits genanta exempel på (jag tänker på en debattartikel till hylling av kvinnomisshandel som några kvinnor skrev för några år sedan, jag får kalla kårar bara jag tänker på den) är däremot inte bara omoraliskt utan förljuget.

    Både Mario Puzo och Francis Ford Coppola tog avstånd från Gudfadern (och Marlon Brando frånsade sig sin Oscar, men det hade mer med indianerna att göra), och apropå folkbildning - ja, jag tror att det är så man får gå tillväga, mitt i den rasande våldshungern som väl är ett symptom på västerlandets undergång eller nåt åt det hållet, man kan inte bortse ifrån att det finns utan det är bättre att studera den.
    Maja

    SvaraRadera
  7. Lite kriminalromantik kan man väl få kosta på sig?

    http://youtu.be/_CPM6wsHkT8

    SvaraRadera
  8. CCC: Hehe, ja vem kan glömma gangstrarna Don Blod-Svente .. liano, och hans consigliere Jocke con kniven. :)

    SvaraRadera
  9. CCC: haha ja, den får man verkligen kosta på sig. Leve Pippi!
    Maja

    SvaraRadera
  10. Leve Pippi... så fånigt. Jaja, allt ska ju vara så rebelliskt nuförtiden, nej tacka vet jag Tommy och Annika. "Kräks och svär och mår inte bra", vad rolig texten är till Sjörövarfabbe, inte säker på att jag lyssnat så noga på hela nån gång.

    Maja

    SvaraRadera
  11. Du kan väl göra en Bengt Ohlsson och skriva en Pippihistoria ur Annikas - eller ännu bättre! -Pruseluskans perspektiv.

    SvaraRadera
  12. Clean: *S* Den förtalade Prusseluskan. Det vore ju en utmaning. Jag skojade lite - det har höjts röster som menar att Pippi är ett dåligt ideal, och att Tommy och Annika är bättre förebilder, rentav att T och A hade haft det bättre utan Pippi. Det är en sorts protest mot den anarkistiska outsidern. Det där ska inte jag lägga mig i. De har säkert rätt. Var och en blir farlig på sin saloon.
    Omdiktningar - jag såg att en författare skrivit om Drottningens Juvelsmycke ur Tintomaras synvinkel, för - enligt författaren vars namn jag larvigt nog glömt för tillfället - Tintomara skulle inte ha gillat Almqvists beskrivning riktigt. Jag blev lite förvånad. Men det var rätt längesen jag läste Drottningens juvelsmycke.
    Maja

    SvaraRadera
  13. Förresten, om man översätter en bok, får man då pröjs per sålt exemplar, eller får man bara en summa för själva jobbet och så är det bra med den saken? Och är det likadant förordet?

    Förresten (tydligen mitt älsklingsord, har jag märkt) så såg jag först nu att du inte hade ett frågetecken efter "Vem annars." Det tyckte jag var coolt. :)

    SvaraRadera
  14. Johnny: bra fråga - i Frankrike får översättarna royalty, utöver lönen. Stieg Larssons översättare har blivit miljonär. (Jag tror översättningen bitvis är rätt olik originalet, åtminstone är titeln mildrad - "Les hommes qui n'aimaient pas les femmes"... det är till och med imperfektum...)
    Men inte i Sverige, tyvärr. Jag ska höra med Författarförbundet, det kunde faktiskt vara en fråga att driva. Fast i det här fallet är det helt reko, det är ett litet förlag.

    Ah, ja att sätta frågetecken där hade varit helt otänkbart.
    Det är nämligen ingen fråga.
    Maja

    SvaraRadera
  15. Gufadern: Jag har naturligtvis bara sett filmen som ju är mycket sevärd. Gudfadern1 idealiserar familjen Corleone men den målar den omgivande världen i mörkare färger. Hur är det i boken? Kan Coppola ha bidragit till idealiserngen pga sin att han ville driva sin uttalade tes att den som har mest att förlora ofta vinner en strid på liv och död. Jämför med " Rumble fish" och "Apocalyps now". lite av detta finns också i de kommande filmerna men den till slut allsmäktige Gudfadern (men symboliskt även regissören) får sitt fruktansvärda straff då hans dotter, som spelades av Sofia Coppola, mördas i sista scenen.
    Det finns ingen varelse på vår jord som är våldsammare än människan. Men vi vill ju inte så gärna tänka på det. "The Horror....the Horror."

    "Mångfaldigt är det Ohyggliga
    men inget överträffar människans ohygglighet
    Hon......

    ( Sophokles, Antigone )

    Motsvarar inte förljugenheten kring våldet idag den Viktorianska dubbelmoralen kring sex?

    SvaraRadera
  16. Jag tycker att filmen är oändligt mycket bättre än boken. När jag läste boken - det var skitlänge sedan - trodde jag helt ärligt att den var skriven efter filmen, alltså som nån grej att mjölka filmen på pengar, ungefär. Jag är övertygad om att förordet (Majas alltså, jag tror min gamla bok inte hade nåt förord) överträffar själva boken.

    (Hehe, jag fick ett ganska planetärt/voffsigt kontrollord)

    SvaraRadera
  17. lille Hans: man kan säga att Puzo går längre både i idealisering av maffian och svartmålning av samhället, han låter till exempel Don Vito vara antinazist och antipedofil. Han understryker också tydligare att det är klassklyftor, rättsröta och rasism som får folk att vända sig till Gudfadern. Samtidigt är det rätt uppenbart att han äcklas av sitt eget romanprojekt. Just det som man skulle kunna betrakta som dåligt, tycker jag är det mest intressanta i romanen. Chris Messenger pekar på något i sin studie, han drar en parallell mellan Michael Corleone och Mario Puzo: båda gör en klassresa/etnisk resa, men båda dras tillbaks till det italienska. Mario Puzo blev aldrig riktigt accepterad i den fina litterära världen, där hans italienska bakgrund sågs med misstro och hans mer seriösa böcker om sin etniska bakgrund inte riktigt fick det erkännande han ville, och då valde han att verkligen dyka ner i den skumma italienskhet som han ändå på något sätt alltid blev förknippad med, och idealisera den. För pengarnas skull. Vad säger ni nu då, hycklare! ungefär. Alltså, precis som Michael Corleone dras han mer eller mindre motvilligt tillbaks till sitt förflutna (även om Puzo inte hade någon maffia i familjen, han hade aldrig träffat någon mafioso).
    Men han vrider idealiseringen snäppet för långt, med en ironisk grimas, och boken är inte alls lika suggestiv och estetiskt tilltalande som filmerna. Vilket inte hindrar att boken också var hejdlöst populär inom maffian.
    Apropå Coppola - ja, underdogtematiken är ju viktig. Samtidigt skulle jag tro (men det vet jag inte) att filmernas sätt att skala bort stickspår och biintriger (populärlitteraturen var för övrigt inte riktigt lika slimmad som idag, det fanns betydligt mer yvighet) främst hade rent krassa orsaker: att göra den mer effektiv som film, alltså mer säljande.
    Johnny: se ovan ("oändligt mycket bättre", jag har moralfingret på avtryckaren här och jag har fått Al Pacinos blick igen, den som gör folk rädda för mig med all rätt. Oändligt mycket suggestivare och mer lättsmälta, menar du kanske).
    Maja

    SvaraRadera
  18. Jag var nog runt 18-20 när jag läste den, och hade nog filmen i alldeles färskt minne. Jag kanske jämförde och blev besviken. Kan den vara värd en omläsning, menar du? Alltså med nya ögon.

    SvaraRadera
  19. Jomen det förstår jag absolut: filmerna är fruktansvärt suggestiva, de har en magnetisk lockelse som boken inte har. (Den hade uppenbarligen en sådan lockelse före filmerna, miljonupplaga osv, men i jämförelse är den betydligt snårigare, många stickspår osv). Jag tycker att boken är absolut värd läsning, inte som ren underhållning utan som... tja, upplysningsprojekt. Låter trist kanske, men om man tillåter sig att protestera mot det som står där kan man lära sig rätt mycket. Och det är både bättre och roligare än maffiaromantik, om du frågar mig.
    Maja

    SvaraRadera
  20. Maja: Tack för ditt utförliga svar.

    SvaraRadera
  21. Sen kan man förstås fråga sig om det finns en gräns mellan hyckleri och ambivalens, eller om det i själva verket är samma sak
    (jag vet att ambivalens är något av ett modeord idag, det kan användas för att slippa ta ställning, eller som rökridåer)
    Ambivalenza och contradizione är något av kodord, som nästan betyder camorra i Neapel. Jag blev intervjuad i Il Mattino 2005, och journalisten frågade bland annat vad jag ansåg om stadens ambivalenza och contradizione. Jag svarade extremt diplomatiskt...

    SvaraRadera
  22. Vankelmodigt och motsägelsefullt. Beskriver nog det kriminella psyket på pricken. Och kanske vilket psyke som helst. För mig ligger de här gangsterhistoriernas underhållningsvärde främst i tydligheten med vilken de beskriver hur individen anpassar sig till det omgivande systemet. Det är lätt se hur lik den processen är den vi alla genomgår, oavsett hur laglydig den miljö vi lever i är. Det är alltid svårt att inte göra en Michael Corleone i sitt eget sammanhang.

    SvaraRadera
  23. PS. Jätteintressant med Puzos egen parallella utvecklingsgång, den kände jag inte till.

    SvaraRadera
  24. Clean: ja, det är intressant. Man kan se det i Puzos egna skriverier om tillkomsten (The Godfather Papers). Och först och främst är det Chris Messenger som tagit fasta på denna psykologiska parallell, i sin väldigt spännande bok om hur the corleone's became "our gang".

    SvaraRadera
  25. Tack, jag ska genast leta upp Messenger på Bokus.

    SvaraRadera
  26. Corleones menar jag förstås (ingen genitivapostrof där)

    SvaraRadera
  27. Jag har just plågat mig igenom Mario Puzos "Gudfadern" - Norstedts utgåva med Maja Lundgrens alltigenom eminenta förord.
    Att denna erbarmligt skrivna roman kunde förvandlas till åtminstone två storartade och magiska filmer, är för mig en gåta. Ändå är det egentligen inte själva romantexten som står i fokus när jag skriver 'plågat mig igenom'. Anledningen är den enorma mängd korrekturfel som dyker upp på var och varannan sida. Jag har aldrig upplevt något liknande!
    Att Norstedts kan tillåta sig att trycka ett så uselt korrigerat manus är snudd på skandal. Här och där märks det också att översättaren inte fått till det. På sina håll är formuleringarna mycket märkliga.
    Norstedts förlag är tyvärr inte ensamt om att slarva med korrekturen. Jag är en flitig läsare och har varit det i många år. Med sorg i hjärtat kan jag bara konstatera att, nuförtiden är korrekturfel mera regel än undantag.
    Att läsa är i bästa fall en njutning. Men blir man upprörd varenda gång dessa horrörer dyker upp går hela läsupplevelsen förlorad!
    Det är sannerligen på hög tid att samtliga förlag tar sig i kragen och återupprättar statusen för de gamla, hederliga korrekturläsarna. Ett enda korrekturfel är nämligen ett för mycket!

    SvaraRadera
  28. Oj då. Jag är inte inblandad i korrekturläsningen eller översättningen - men vilka formuleringar är det du tänker på?
    "Åtminstone två storartade och magiska filmer" - det där är intressant. Jag tror att trean slog an mindre för att publiken inte ville ha en maffiaboss med ett begynnande dåligt samvete.

    SvaraRadera
  29. Maja, jag ber att få återkomma med diverse exempel. Eftersom det är en lånebok kunde jag inte markera galenskaperna:-)
    När det gäller trean: I mitt tycke var det en onödig film. Det vilade inte så lite "koka soppa på en spik" över den. Tunt och oengagerat. Försöket att omvända Michael Corleone till herr Ågren såg jag som typiskt Hollywood-klet. Inte övertygande för fem öre.
    Det första "min" Michael Corleone tänkte när dottern avrättades framför hans ögon var absolut inte att ta tagelskjortan på!

    SvaraRadera
  30. Nu börjar det verkligen hetta till här. "Din" Michael Corleone. Skämtar bara. Men det är nog inte självklart att det är just ettan och tvåan som är realistiska och trean romantiserad - apropå Hollywood-klet alltså. Jag skulle säga att ettan är den mest hämningslöst romantiserade, tvåan lite mer komplicerad och trean, när familjen Corleone nått samhällets högsta topp och blivit legala kapitalister, är ganska intrikat den med på sitt sätt. Kom ihåg att familjen Kennedy lär ha börjat sin stora förmögenhet med spritsmuggling (jag skriver "lär ha börjat" eftersom jag har inte kollat upp uppgiften ordentligt, och tycker det är konstigt att det inte skrivs om det oftare).
    Men jag förstår vad du menar: en laglydig mans obönhörliga väg mot hämnd och laglöshet är mer suggestivt än en skurks försök att köpa sig fri med välgörenhet och bikt. Michael Corleone försöker använda sin dotter för att tvätta pengar, kanske det fulaste han gör i hela eposet - och dras obevekligt tillbaks till det sicilianska, nedärvda ödet.
    Men det roligaste av allt är väl att så många inblandade har tvått sina händer: Puzo, Coppola, till och med Marlon Brando som tackade nej till en oscar (även om det inte specifikt hade att göra med filmens tema).
    Jag läste nyligen att Coppola hävdade att det bara är den första filmen som håller måttet, den andra borde aldrig ha gjorts. Själv skulle jag säga att tvåan är den som har mest magnetism.

    SvaraRadera
  31. Då passar jag också på att lägga in en senkommen kommentar. Först beröm - du tillför perspektiv i ditt förord som jag inte tänkt på tidigare. Kanske särskilt påpekandet att beskyddet inte gäller dottern Conny. Tvärtom ger ju pappa Gudfadern henne skulden för att hon blir misshandlad. Ganska så chockerande beskrivet. Och det "systemfelet" blir familjens Akilleshäl. Det är ett mönster, medvetet gjort eller ej. För det andra håller jag med om att boken innehåller så många motbjudande detaljer att det mycket väl kan betraktas som Mario Puzos grimaser. Att han värjde sig mot projektet att romantisera maffian tror jag alltså stämmer.
    Maffiaromantiken avskaffas nog inte i en handvändning men den som reflekterar kan nog inte bejaka den reservationslöst längre.
    (Utgår ifrån att "magnetism" är ett beskrivande uttryck och inte beröm, eftersom jag tror mig förstå vad du håller på med).
    Keep up the good work.
    Algot

    SvaraRadera
  32. Tack, Algot. Ja, visst är det motbjudande - dottern säger att pappan ju aldrig misshandlat mamman, han svarar att Mamma Corleone aldrig givit honom någon anledning till det, och Mamma Corleone nickar. Sen skickar de tillbaks Conny till sin misshandlande man. En av många djupt obehagliga inslag i romanen, det finns ett antal... Detta är ju med i filmen också, men inte alls så betonat. Det är svårt att veta hur medveten Puzo var om mönstret, att det är just detta som i förlängningen blir familjens fall. Hur som helst förhindrade det inte att romanen också var mycket populär. Jag vet inte om det också betraktades som underhållningsvåld.
    Nej, magnetism är inte beröm.

    SvaraRadera
  33. Connie stavas hon, för övrigt. Ej att förväxla med Sonny.

    SvaraRadera
  34. Ifigenia igen. Som med Rosemary Kennedy.

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)