söndag 30 oktober 2011

Frågetecken

Den bildade borgerlighetens revansch?
Det tror jag inte. Och i så fall, mot vem?
Hämnden är en rätt som ska avnjutas kall, är ett välbekant maffiatalesätt. Den en gång kontroversielle Lars Gustafssons artikel i DN om Nobelpristagaren erinrade om den parollen, närmare bestämt den var helt och hållet skriven under denna flagg.
Ljummen hämnd. Kyla inte längre nödvändigt.
Det är inte studentvänstern man hämnas på, den är förträffligt institutionaliserad och ohotad. Ett eko av nattståndna konflikter, pensionärers ältande av gamla oförätter, status quo hålls upp mot senare generationer som pressas till falsk vördnad eller halvt inställsamma låtsasprotester.
Återstår det faktum att Nobelpristagarens poesi inte är bra. Om den har fått internationellt erkännande på grund av översättares förbättringar, vänskapskontakter eller projektioner - "svensk" kan ha en frälsande klang, en reminiscens av Sveriges demokratiska paradisstatus, okrigisk, neutral, medlande men aldrig offensiv, mild som en skjorta med bara luft i - kan jag förstås inte veta. Jag skulle gissa att det är just på det viset.
Om kineser menar att årets Nobelpristagare är i paritet med klassisk kinesisk poesi, så bör det snarare ha något att göra med deras demokratilängtan, deras strävan efter modernism som tröstar, en västerlänning att känna sympati med och fästa förhoppningar vid, än med kvaliteten i poesin som sådan. En längtan efter individualism, blid individualism som spelar piano med vänsterhanden, Schubert och Haydn och allt det andra åtråvärda som representerar frihet och icke-kollektivism. En vag personkult som ska ersätta den auktoritära.
Det inrikespolitiska, alltså hur årets Nobelpristagare lyckats samla en oproportionerlig skara uttolkare och dyrkare omkring sig, är lättare att genomskåda. Att han är överskattad har ingenting med metaforer eller inte metaforer att göra. Diskussionen om kvaliteten har kört in i en återvändsgränd: den om metaforens vara eller inte vara. Det är helt onödigt. Det räcker med att se vad som faktiskt står där. Eftervärlden kommer att hålla med mig om att det är rätt taskig poesi.
Är det tröst som står där? Glashus som inte går sönder av stenar, på grund av Haydn. Det är inte bra dikter, varken rytmiskt, bildligt eller innehållsmässigt. Vilken typ av febrig personkult krävs det inte för att gå på något sådant - en individdyrkan som kraschar totalt mot det ideal dikterna påstås förespråka, nämligen jaglöshet. Det är "Schubert" och "Haydn" som är nycklar till överskattningen av årets Nobelpristagare. Utrikes kan de vara signallampor som inger falska förhoppningar, inrikes handlar det om borgerlighetens skenbara lättnad, i takt med tiden.




(

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)