lördag 15 oktober 2011

Vilka kollektiva aggressioner...

Jag har inte velat säga något om skränfockarna som flaxat runt och förfasat sig över Ann Heberleins nya bok under lång tid nu, hala och enfaldiga kulturtyper som de här orden passar in bra på:

Ty i deras mun är intet visst
Deras innersta är fördärv
En öppen grav är deras strupe
Sin tunga göra de hal.

Kvinnorna och Crister Enander har varit värst. Jag har inte läst särskilt långt i Heberleins nya bok, men tillräckligt för att säga att debatten inte handlar om den, och att den besitter kvalitet.

122 kommentarer:

  1. Jahaja, Vänsterns Vicke Vire Weyler får nog inte mer än han tål. Verkar vara en must-read.

    By the way, något eventuellt? för dighttp:

    //www.hostbaby.com/authors?utm_source=Welcome&utm_medium=Email&utm_campaign=BBWEL04:

    SvaraRadera
  2. Asch, trasig länk. Återkommer.

    SvaraRadera
  3. Så här skulle det stå:

    http://www.bookbaby.com/services/authorwebsites

    SvaraRadera
  4. CleanCutClaes: jag ska kolla länken.
    Det är alldeles uppenbart ingen skandalbok. Det är helt otroligt vad folk har hållit på nu igen, i synnerhet två kvinnliga kulturchefer. Och ingenting har man lärt av tidigare debatter, tvärtom har klockan gått baklänges.
    Weyler vänster? Aldrig fått det intrycket.
    Maja

    SvaraRadera
  5. Från drev till drev: nu är det även mycket tydligt att Juholt är utsatt för en mediekampanj: högersossar och högermedier. "Juholt sänke för S" triumferar Svenska Dagbladet på förstasidan... Dags att säga upp prenumerationen och ägna sig åt lite effektiv vodou igen: tidningarna ska bort.
    Maja

    SvaraRadera
  6. Drev 1. Jo, Vicke V. hängde med ett fast grepp i rumpskägget på den äldre K-vänstern på åttiotalet. Han kan iofs ha bytt rumpa sen dess.

    Drev 2. Men Juholt är å andra sidan ovanligt tacksam att dreva på. Det är hög tid för S att kalla hem Margot Wallström för p-ledartjänstgöring.

    SvaraRadera
  7. PS. Paul Ronge tycker som du:

    http://www.paulronge.se/

    SvaraRadera
  8. CleanCutClaes, angående drev 2: det finns proportioner, och det finns en gräns som överskrids när medierna överger sakfrågor och principer (det är som sagt även borgerliga politiker som fått för mycket i bostadsbidrag), silar mygg och sväljer kameler, samt går in för att avsätta, fälla någon. Att en person framstår som mer tacksam att angripa än andra kan då spela roll, det kan då till exempel talas om "yvighet" och "brist på ledarskap", samtidigt som lite stramare typer kommer undan med samma eller värre förseelser. Det är mycket farligt för demokratin när medierna överger analys och kritik.
    Ett praktexempel på ohederlig journalistik var även förstasidan i gårdagens Svenska Dagbladet. En S-skribent vars namn jag glömt för tillfället skrev en balanserad artikel på Brännpunkt om tornadon i medierna, och om konflikten inom s: han beskrev Juholt som en mittenvänstersosse som ogillades av högersossarna (förenklat sammanfattat). Svenskan begagnade sig av tillfället att härska genom att söndra och smällde upp nyheten att inom S kan man gå hur som långt för att avsätta någon man inte gillar. Man kan anta att debattskribenten kände sig ganska så rejält utnyttjad, eftersom tyngdpunkten i hans artikel trots allt var att de borgerliga medierna kan gå hur långt som helst för att avsätta någon.
    Självklart ska ersättningsnivåer diskuteras, och otydliga regler diskuteras. Reglerna för bostadsbidrag skrevs om i efterhand, obs, de förtydligades i efterhand. De borgerliga politiker som gjort exakt samma sak som Juholt, och med intill förvissning gränsande sannolikhet även de på grund av oklara regler, har inte hängts ut parallellt med Juholt. De har nämnts så tyst som möjligt. Något åtal väcks varken mot dem eller Juholt, men medierna vill fortsätta att åsamka S så stor skada som möjligt.
    Det är en riktigt kuslig historia.

    SvaraRadera
  9. Det är tänkbart att Juholt borde avgå. Men det får inte gå till på det här sättet.

    SvaraRadera
  10. Intressant av Ronge. Alliansen har tydligen avstått från tjuvnyp, det kan ju bero på att även borgerliga politiker gjort samma grej.

    SvaraRadera
  11. Fast nu fattar jag inte riktigt vad Carina Rydberg håller på med. Hon drar en linje mellan bråket runt Den högsta kasten och Ett gott liv, och passar på att retuschera bort den om Myggor och tigrar.

    "Sedan dess har det med jämna mellanrum dykt upp andra självbiografiska skildringar, och få av dem har väckt något större rabalder.
    Tills det blev dags för Ett gott liv. "

    Och varför skriver hon "your's truly", det brukade ju jag skriva förr i den här bloggen.
    Nej, jag tänker inte bråka om den saken. Det är en stor ära att vara onämnbar.

    SvaraRadera
  12. Eller så sitter alliansen stilla bredvid och låter skådespelet rasa av sig självt. Och varför skulle de inte det? Det går ju deras väg, och genom att sitta bredvid slipper de ju få "blod på händerna".

    SvaraRadera
  13. Just precis, Johnny. Inom camorran kallas det att "stå i fönstret".
    (Nej det är inte exakt samma sak, "stå i fönstret" säger man om klaner som inte lägger sig i krig utan avvaktar, för att sedan eventuellt liera sig med den vinnande sidan).

    SvaraRadera
  14. Sista dagarna såg vi ju att det inte är ärligheten som triumferar. Lögnen klädd i olika färgade nyanser är på frammarsch och håller på att bli den avgörande doktrinen.
    Ann Heberleins näst sista bok, Jag vill inte dö, jag vill bara inte leva, får därmed en ännu mer förstärkt betydelse av den gråa mellan svart och vit.
    Och nu har släppts Ett gott liv, spiken i kistan antar jag. Jag måste läsa boken.
    Innerst inne hoppas jag att den sista boken kommer att glädjas av minst samma succé som företrädaren.

    PS. Tja, man kan gå på AIK matcher, äta Toblerone och prata skit om andra, eller hur? DS.

    SvaraRadera
  15. Valens: ja, jag tror att Ronge beskriver det korrekt oc hväl - det låg ett intresse i att slå fast att Juholt myglat istället för misstagit sig.
    Självklart borde reglerna ses över, och alla ska behandlas lika oavsett partibok (bidrag till övernattningslägenheter och dylikt borde väl för övrigt vara inkomstprövat?). Men sedan måste fokus flyttas över till politiken, och då inte bara den politiska retoriken utan den praktiska (Dewrim Mavi skrev intressant i Arena)

    SvaraRadera
  16. Juholt är säkert vare sig mer eller mindre fifflig än andra i branschen, borgare och bönder inräknade (han bara ser lite för charmant ut för sitt eget bästa, som en glad kommunalpolitiker som just vinglar av planet från konferensen på Ibiza).

    Ja, mediemobben har varit alldeles för lätt att såväl uppbåda som att leda. Töntar. Hoppas det slår tillbaka.

    Ronge pekar ut interna fiender som mediemanipulatörer; det skulle vara frågan om en ripost på Tobleraset. Är S alltså korkade nog att slå ihjäl sig själva? Förvisso. Människan är jordens enda självmassakrerande art.

    SvaraRadera
  17. "Drevet mot Juholt förs inifrån S", Daniel Suhonen, chefredaktör för S-tidskriften Tiden.
    CleanCutClaes:jo, och han pratar ju gärna om drinkar med pappersparasoller och dylikt också.

    SvaraRadera
  18. Eller, det är väl mest glassar som har pappersparasoller.

    SvaraRadera
  19. Weyler vänster? Jag har fortfarande inte återhämtat mig efter överraskningen. Var det en tillfällig mask för att gynna karriären? Fullständigt obegripligt.
    Nu har jag inte kommit till weyleravsnittet i Heberleins bok, men som jag tolkar debatten har den handlat om att flytta fokus till ett manligt jag med makt inom kultursfären. Kom ihåg att det var mycket nyligen i Sverige som det ansågs opassande för kvinnor att studera på universitet, och att uttala sig offentligt överhuvudtaget var inte heller comme il faut. Sånt sitter oerhört djupt, och försvinner inte i en handvändning.
    De här stackars damcheferna har alltså sett sig manade att få det att framstå som att det är synd om Weyler. Har han mutat dem? Hur har han lyckats drilla dem?
    Som bjäfsiga ekorrar hänger damcheferna kring kulturgubbsens hals.

    Nå, för protokollets skull, trots att fokus inte ska vara på Weyler - jag har träffat honom några gånger, en gång på en fest på Aftonbladet då han berättade att han inte gillade noveller. Det var för jobbigt att börja om på nytt varje gång. Så fort man hunnit vänja sig och kommit in i en berättelse så var den slut. Jag tyckte att det var en häpnadsväckande korkad åsikt, och förundrades över att en sådan person verkligen var verksam inom kulturen. Innan dess träffade jag honom när han refuserade mitt andramanus på Norstedts, det var ett intressant manus men han ville ha en mer traditionell berättelse. Det gjorde inte så mycket i grund och botten, rättare sagt det är hemskt att bli refuserad och jag hade ju jävla lite pengar, men det funkade nietzcheanskt den gången så jag blev starkare och skrev Pompeji istället (självklart gick jag inte tillbaks till Norstedts med den). Däremot blev jag rätt paff när jag fick höra vad Weyler hade i lön det ögonblick då han refuserade mig, och där tror jag att det måste till förändringar: man kan inte ha en situation där de som lever av författarnas arbeten tjänar häpnadsväckande mycket pengar, nästan som om de var näringslivschefer. Så kort sagt, en idiot med för hög lön, det är min uppfattning om Weyler.
    Men nu är det inte han som är huvudperson i Ann Heberleins nya bok.
    Det är Ann Heberlein.

    SvaraRadera
  20. Jo då, Weyler Var Vicke Vire på radioteatern på den tiden Per Lysander var dess Tumme Tott. Vänster så det brakade. (Och brakade ihop gjorde det med besked. Lysander fick sparken och retirerade tillsammans med med delar av sin medelklassiga vänstertomte-sekt in på Dramatiska Institutet där studenterna alltså fick den äran med mycke´ möda och stort besvär. Vicke hamnade i Tyskland och...äsch, lång och rälig historia. Men den ska nog komma att berättas nån gång. Yours truly är ett tidsvittne).

    SvaraRadera
  21. Vänster så det brakade - KPMLR, eller? Jösses.

    SvaraRadera
  22. Nä, typisk vattenkammad hämnas-på-pappa-vänster. Med partitillhörigheten var det nog lite olika och inte så noga. Det viktiga i det här sällskapet verkade vara att behärska vänstertugget; ideologiskt filibusterprat på hög abstraktinsnivå för att dölja bristande kunskaper och färdigheter.

    SvaraRadera
  23. Jag menade nog abstraktionsnivå. Men abstraktin kanske går att använda som substantiv?

    SvaraRadera
  24. Abstraktin. Det borde vara någon sorts substans, kanske något doktorander tar för att få ordning i empirin.
    De ilskna reaktionerna på Heberlein är väl ett symptom på en kris.
    Man ska absolut inte skämmas för att ha varit bräcklig eller hur man nu ska uttrycka det. Men det gör ju inte Heberlein heller. Inte så långt jag nu har hunnit i boken. När Expressen kultur fattade hötjugan mot Heberlein hade de bl.a rubriken "Sjuka böcker", Martina Lowdens röst nästan imploderar av sarkasm i sin recension i radion, och det är klart att det är synd om dem alla. Det är synd om Pia Bergström också, som tyckte att det var så obehagligt med psykisk sjukdom att hon inte kunde recensera Beate Grimsrud på ett rimligt sätt. Det är synd om dem, de är rädda, men de borde inte behöva vara rädda. Nu har jag aldrig varit psykiskt sjuk, men det var samma skräck för "skörhet" som kom fram i debatten om min bok. Nå, jag ska läsa vidare i Ett gott liv. Jag kan inte se att det är en skandalbok.

    SvaraRadera
  25. Det är ur barns och dårars mun som den enkla sanningen kommer. Det är klart att känsliga och uppriktiga personer sprider skräck, hela det sociala korthuset av lämpliga rationaliseringar och tysta pakter riskerar att rasa.

    SvaraRadera
  26. Karl Axel - Nils - Oscar...
    Riktelius

    Och kvinnorna, de vevar på, tar över våldsmonopolet.

    SvaraRadera
  27. Jag måste avsluta mitt Facebookkonto. Vilken kvalmig ormgrop.

    SvaraRadera
  28. Jag lyckades av någon anledning köpa Heberleins bok redan för några veckor sedan, och tyckte den var mycket bra. När jag sedan läser recensioner undrar jag om jag och recensenterna läst samma bok, och förundras över hur mycket infam illvilja som finns i kulturvärlden.

    (1) Ingen normalbegåvad läsare kan undgå att märka att Ann hoppar mellan den sjuka, halvfriska och helfriska Anns olika sätt att uppleva och värdera en viss sak. Att anklaga henne för inkonsekvens, eller som Enander för att blåljuga visar bara att man inte ens försökt förstå vad man läst.

    (2) Jag känner inte igen boken i recensenternas beskrivning av Anns anklagelser mot sin förre förläggare. Min minnesbild är att Ann på ett nyanserat sätt beskrev hur korsningen mellan hennes mentala tillstånd och förläggarens intressen skapade en för henne destruktiv situation hon behövde ta sig ur: Hon beskriver tydligt hur mycket han satsade, ställde upp och gav under deras samarbete! En anklagelse Ann däremot skriver rakt ut men som det varit mycket tyst om är att hon inte fick sina royalties i avtalad tid, och att förläggaren hotat stämma henne om hon skulle byta förlag. Saker jag skulle ställa till ett ordentligt liv kring om jag blev oskyldigt anklagad för!

    (3) Det är lustigt hur lite logisk stringens kultursidorna kräver. I SvD är Ann inte riktigt trovärdig eftersom skribenten minsann träffade radarparet förläggare - författare under deras turné, och förläggaren berättade att Ann bara mådde bra. Och i AB undergrävs också författarens trovärdighet eftersom deras dåvarande recensent minsann hade ringt förläggaren och frågat om Ann mådde tillräckligt bra för att få boken recenserad. Är det bara för mig som detta minst lika gärna kan tyda på att förläggaren inte förstod eller brydde sig om hur dåligt författaren mådde, som att författaren nu ljuger när hon säger att hon var sjuk då?

    Nej, slutsatsen är beklämmande: Om man (1) är begåvad (2) kvinna, (3)öppet protesterar mot någon av de för tillfället hyllade (idag postmodernistiska) sanningarna och (4) ger sig på en man med maktposition i kulturlivet - då får man uppenbarligen sina fiskar varma. Inte minst av kvinnliga skribenter.

    SvaraRadera
  29. Henrik: SvD:s artikel lite lustig, bekymrad, varnande, jag funderar på jämförelsen med Strindberg - att det skulle vara omöjligt för angripna att svara om någon även kritiserar sig själv. Intressant, men jag förstår inte logiken.
    jag tror för övrigt inte Enander hade läst Myggor och tigrar heller när han skrev sin recension av den.
    Synnerligen trött idag eftersom mina björnar väckte mig fem gånger i natt.

    SvaraRadera
  30. Man kan tillägga att DN avstår från att angripa Ann Heberlein för att hon ingår i deras stall (inte sagt som kritik mot A.H utan som förklaring till frånvaron av dn:ska hötjugor och tvångströjor)

    SvaraRadera
  31. Ah, jag är fortfarande onämnbar... Bortretuscherad hos både Rydberg och Heberlein! - äran är outsäglig, man inspireras av mig i smyg, det betyder att jag har undgått kanonisering och pastörisering.
    Maja

    SvaraRadera
  32. ... för att inte tala om förgurkning.

    SvaraRadera
  33. För att inte tala om förgurkning.
    Maja

    SvaraRadera
  34. ordet var/är: "förgurkning"! (johnny upphör aldrig att 'slå mig med häpnad - och även med glädje!')

    SvaraRadera
  35. Marianne: ja fast det är väl jag som använde det först, rättare sagt det är ett slags översättning av en mennipeisk satir av Seneca, Apocolocyntosis. Förgurkningen av den gudomlige Claudius.
    Maja

    SvaraRadera
  36. Men många kvinnor behöver verkligen dyrka män, så... *S*
    Maja

    SvaraRadera
  37. pastöriserad, homogeniserad, mumifierad.

    SvaraRadera
  38. (f'låt maja - jag har ej läst dej - som johnny har - men jag vet att både du maja och johnny är ords mästare - jag beundrar er båda...)

    SvaraRadera
  39. CleanCutClaes: jo, fast levande litteratur (gammal eller ej) går inte att phm:a. För att namedroppa lite, Gombrowicz har sagt att--- nej. Inte Gombrowicz nu igen.
    Marianne: jag skojade bara. Förgurkningen - eller förpumpningen, är kanske en mer ordagrann översättning - är en mycket elak satir som Seneca skrev kort efter kejsar Claudius död. Jag tror inte den väckte någon upprördhet eftersom den möjligen var ett beställningsjobb av den följande kejsaren, Nero. Jag kan inte tillkomsthistorien riktigt, men jag har läst den och den är, eh... inte snäll men rolig är den. Jag tror att jag har skrivit lite om förgurkningen i bloggen tidigare.
    Maja
    Maja

    SvaraRadera
  40. Nej, först måste förstås själva författaren mumrikfieras, till exempel genom flitig exponering för postmodernism på barer. Men sen kommer verket att lägga sig hygieniskt torkat i förgyllda dosor.

    SvaraRadera
  41. Fast postmodernismen... det beror lite på vad man menar med det förstås, men tänker man på vilka författare som kritikerna lier med nasen i grus för, så är det idag ofta författare med en extremt naiv verklighetsuppfattning.
    Det roliga med Heberleins bok är att hon verkar ha tagit tydligare parti för dårarna, t.ex Anna Odell, istället för ilskna psykiatrer. Det tycker jag är häftigt.
    Maja

    SvaraRadera
  42. När jag säger postmodernism brukar jag mena kunskapsteoretisk relativism.

    SvaraRadera
  43. Det vet jag egentligen, CleanCutClaes, och det brukar jag också -, med postmodernism brukar jag avse total sanningsrelativism. Att allt kommer på ett ut. Att det inte finns någon skillnad mellan sanning och lögn. Och sådana resonemang gillar inte jag heller.

    SvaraRadera
  44. Ingen har ännu definierat begreppet postmodernism, vilket bara är följdriktigt. Alla postmodernister kan ju ha sin egen "berättelse" om postmodernismen och alla dessa postmodernismer måste ju i postmodern anda anses vara precis lika giltiga.

    SvaraRadera
  45. Clean Cut....giltiga
    Eller lika ogiltiga.
    Tänk om alla vore lika intresserade av sina lögner som sina "sanningar".

    SvaraRadera
  46. Ccc,
    Men Sune Nordgren (konstkritiker) sa att postmodernismen är som att ha jeans till frack...jag var väldigt nära att dö av skratt. Lär ha varit i början av 80-talet så det kanske är preskiberat (om nu uttalanden kan det)

    /Lars Gezelius ,som skriver för första gången här.

    SvaraRadera
  47. lille Hans: inom litteraturen har det under en tid varit ganska vanligt att sätta likhetstecken mellan fiktion och lögn. Mellanledet är, tror jag, "rövarhistoria". Att dra en bra rövarhistoria. Rätt ofta kan någon till och med hävda att det bara är lögnen som är sann. Det är ren begreppsförvirring menar jag (senast såg jag Bengt Ohlsson säga något i den stilen, apropå en del kritik mot hur han blandat fakta och fiktion i sin roman om Johnny Ramone - lögnen gjorde historien sannare, svarade han, eller något åt det hållet. Jag menar att det är fel - man kanske kan säga att påhitt gör en historia mer suggestiv eller övertygande, men aldrig att den blir sannare.) På samma sätt blir det omöjligt att tala om litteratur som sanningsökande, på ett meningsfullt sätt, om man hävdar att det bästa som finns är att ljuga.
    Lars Gezelius: välkommen. Jeans till frack - kanske inte världens mest lyckade experiment.
    Maja

    SvaraRadera
  48. Sagor kan förstås säga eviga sanningar om människan. Men att utnyttja Ramone som en fiktiv figur i Ohlssons smak - eller, som i Radioteatern ganska nyligen, Anne Frank som en mask för styckets författare Stina Oscarsson och hennes uppfattning i en aktuell fråga, det är något helt annat. Det är tagande av gisslan.

    SvaraRadera
  49. Det finns ett ordspråk som lyder:

    "Lögnen kan gå till Bagdad men sanningen stannar i Motala."

    eller något liknande?

    /Mimosa

    SvaraRadera
  50. Hejsan Mimosa, haha, det låter både bekant och obekant på en gång... Finns det? Sanningen kan vara en Baglady och lögnen en... morot, nä jag kör fast.
    CleanCutClaes: kanske särskilt H.C Andersens sagor.

    SvaraRadera
  51. När lögnen vandrat jorden runt håller sanningen på att ta på skorna.

    SvaraRadera
  52. Aud Djupaudga: Vad sorgligt... Jo, man tänker sig lätt sanningen som lite tafflig, dåligt utvecklad motorik. Svårt att lära sig knyta skosnörena. Lögnen är snabb, sanningen långsam.
    Det har dykt upp en "rekommendera detta på google"-rad som inte ser särskilt fin ut, jag har tänkt ta bort de där rutorna som underlättar länkning ändå för att de ser så plottriga ut. Nån som vet hur man gör?

    SvaraRadera
  53. Maja: Tack för ditt klargörande av dessa frågor inom den litterära världen. Inom min specialitet, arkitekturen, frambringade postmodernismen mest bara kitsch.
    Postmoderismen lämnade dogmerna och det rationella bakom sig och hamnade till slut i irrationalitetens förvirring. Själv tror jag att vi måste vårda den rena men snäva rationaliteten och söka efter efter det överrationella i vardagens alla verkliga små och stora under, men också i den autentiska fiktionen.

    SvaraRadera
  54. Ur människor som är hala som tvålar glider lögner lättare ur? Kan det vara så?

    De som är träaktiga och långsamma förefaller vara mer sanningsenliga människor.

    Är det ett ko.rrekt antagandet eller ska vi tjura?

    /Mimosa

    SvaraRadera
  55. Om du har Bloggers nya gränssnitt går du in på "Layout". Därinne, i mitten, hittar du en stor ruta som heter "Blogginlägg." Tryck på "Redigera" i den, och då får du upp en tuta med en massa valmöjligheter att kryssa i eller kryssa bort. Bland dessa finns "Visa delningsknappar". Kryssa bort den och tryck sedan på "Spara".

    Kör du med Bloggers gamla gränssnit väljer du (istället för "Layout") "Design". Därefter är det samma sak: Rutan "Blogginlägg", "Redigera" och sedan "Väljs bort delningsknappar" och sedan "Spara".

    SvaraRadera
  56. lille Hans: det är tänkbart att jag kommer att såra din estetiska sensibilitet nu... Bofills båge med omnejd? Är det postmodern arkitektur? Jag tycker det är läckra kvarter. Kom på en sak, jag har för mig att Pompeji blev kallad postmodern någon gång, på grund av blandningen mellan antikt och nytt. Söderslang, m.m.
    Jag tror att diskussionen gränsar till den om klassicism respektive barock. Det värsta är att jag gillar båda. Jag gillar båda jättemucke. Klassicismen och barocken.

    Mimosa: ko.rrekt hehe. Jag tror vi ska tjura. Det måste ju kunna finnas långsamma, sluga personer också.

    Johnny professionista! Tack.
    Fast nu ser jag din blogg har ju det där "rekommendera detta på google" också, det kanske inte är nåt man ska störa sig på?
    Jag fick lust att skriva "din mamma bor inte här"-lappar, när jag såg den. Men det kanske beror på överdrivet städdille, för att det varit så stökigt i köket i min arbetslokal.

    SvaraRadera
  57. Din mamma bor inte här, google!

    SvaraRadera
  58. Ytterligare en variant: "En bra lögn kan gå från Bagdad till Konstantinopel medan sanningen letar efter sina sandaler".

    Det är inte riktigt sant. Lögnen kan förvisso vara en snabb genväg. Men sen har vi det där andra ordspråket om genväg - senväg.

    För min egen blygsamma del ser jag Bofills båge som en slags Mussolini-ljug och jag tycker inte att den åldras med samma behag som de äldre kvarteren i närheten. Har inte arkitekten tagit den gena senvägen till det magnifika?

    SvaraRadera
  59. Angående postmodernism, Ola Billgren menade att Peter Greenaways "Zoo" var den första postmoderna filmen. Ola B var intresserad av trender. Filmen handlar (som jag ser det) just om orginalet vs kopian och en diskussion om deras lika värde.

    / Lars Gezelius

    SvaraRadera
  60. Hm, Mussolini-ljug... Jag tror inte nödvändigtvis fascism sitter i ett härmande av antiken, eller ens i pampighet. Jag har inte riktigt tänkt på att kvarteren skulle åldras med mindre behag - det kanske beror på materialen i så fall. Jag gillar kvarteren väldigt mycket, tycker de är trivsamma och eleganta. Men det är ju en smaksak.
    Shakespeare har lanserats som den första postmoderna ironikern någon gång, har jag för mig.

    SvaraRadera
  61. OK, fel att blanda in Musse liten. Det är hursomhelst moderna elementhus i förklädnad. Men det finns gott om folk som gillar dem och det förmenar jag dem icke.

    SvaraRadera
  62. Södra stationsområdet, den del av det som vetter mot Medborgarplatsen, hyser både fula och snygga hus i en salig blandning. Just Bofills båge är skitsnygg, tycker jag, men den har några brister - brister som det snygga huset bredvid saknar. Så här menar jag.

    SvaraRadera
  63. CleanCutClaes: Reductio ad Mussolinerum. Spela ut Mussolinikortet. Hehe.
    Johnny: jag tror att jag har lite dålig smak för jag gillar det fula huset bäst. Plåtigt och gult och allt vad det är. Däremot är det ju i sig inte bra om man bygger hus i material som inte håller.

    SvaraRadera
  64. Johnny: ..och sådana brister blir mer framträdande med tiden. Dags för renovering?

    Det mest lyckade byggprojektet i området tycker jag är el- huset som blev moskén.

    SvaraRadera
  65. CCC: Fast moskéns torn/minaret är fult. Det är på nåt vis insvängt nedtill, och ser därför ut som en extra ful trollkarlshatt.

    SvaraRadera
  66. Jag har en ovana att låta M stå för smak för pomp och ståt tiden. Det är dålig smak av mig eftersom M står för så mycket mer och värre. Jag ska bättra mig.

    Hm, jag ska kolla närmare på minareten nästa gång.

    SvaraRadera
  67. http://commons.wikimedia.org/wiki/File:Stockholms_mosk%C3%A9_(gabbe).jpg

    SvaraRadera
  68. Johnny: du har rätt. Det skulle se bättre ut med ett straight torn, utan vare sig hatt och galler, men med kulle för månskäran och öppningar för böneutrop i muren därunder. Less is more.

    SvaraRadera
  69. Helt enkelt som en smal variant av kupolen.

    SvaraRadera
  70. Jaha, och så tycker jag tvärtom nu igen. Vad tycker lilla Mimosa?
    Kul att det börjar påminna om den gamla goda tiden här.
    Maja

    SvaraRadera
  71. Maja: Jag skrev "nästan bara kitsch". Bofill odlade en egen betongklassicism som hade sina poänger. Jag är mycket intresserad av grekisk tempelarkitektur- klassicism och försöker i min lilla värld skriva textfragment med temat: Tempelgavelns resa från Akropolis till Wall street".

    SvaraRadera
  72. Jag tycker som Maja: gillar minareten, bland annat för att den inte ser sträng ut utan snarare lite sagoaktig. Okonventionell och kul.
    Mariannesson

    SvaraRadera
  73. lille Hans: jag gillar den nya arkitekturen i Paris också - eller ny och ny, åttital antar jag. Och det var väl rätt mycket Bofill där också, väl? Tempelgavelns resa, det låter som väldigt spännande fragment!
    Mariannesson: ja jag tycker den är fin, ungefär av de skäl du nämner! Men smaken är ju olika.
    Maja

    SvaraRadera
  74. Det ÄR faktiskt som på den gamla goda tiden, när diskussioner i kommentarfältet kunde vindla iväg, ingenting var OT. Och så får det gärna fortsätta.
    Maja

    SvaraRadera
  75. Oj vad trist. Men du har säkert majoriteten på din sida...
    Maja

    SvaraRadera
  76. Eller det är ju fina teckningar. Att jag gillar minareten som den är behöver ingen veta.
    Maja

    SvaraRadera
  77. Undras om det finns kvinnliga och manliga faktorer inblandade. Min variant ser ju lite ut som en hjälm, medan minareten, den du gillar, ser lite ut som en damhatt.

    SvaraRadera
  78. Johnny: på nåt sätt, ja, kanske. Eller jag tycker den ser ut som en trollkarlshatt, men rent generellt tror jag att det finns en skillnad - åtminstone i Sverige - mellan män och kvinnor, på så vis att kvinnor i lite högre grad gillar det som är blommigt, "kitschigt", medan män vill ha det stramare, kargare. Överdrift visserligen, men det kan ha ett korn av sanning.
    Maja

    SvaraRadera
  79. Däremot håller jag med om att buren under trollkarlshatten inte är så snygg, den kunde gärna ha utformats på annat sätt. Men annars tycker jag att den är klart spejsad, man vet inte vad för trolleritrick eller konfetti som kan komma därifrån, samtidigt som själva moskén (Ferdinand Boberg, enligt Wikipedia) är mer klassisk, enkel. Apropå Ferdinand Boberg så skrev jag B-uppsats i idéhistoria om Stockholmsutställningen 1897, och en kurskamrat till mig, Lasse Raattama, skrev om Ferdinand Boberg.
    Maja

    SvaraRadera
  80. Johnny: snyggt, de skulle ha anlitat dig istället. Även om jag helst skulle vilja ha mur hela vägen upp till knoppen, med orientaliskt svängda öppningar strax därunder.

    Ang det postmoderna: en stad blir inte postmodern för att gamla och nya miljöer blandas, det är helt enkelt ett uttryck för tidens gång. De som kallar Pompeij för postmodernt är nog bara ute efter att få sina fixa idéer ytterligare befästa. På Stockholms Söder kan man röra sig från 1600-tal in i 20-hundratalet med några få steg, det är jättetrevligt men inte det minsta postmodernt.

    Bofill har inte bara gjort mondäna miljöer i stadscentra. Han har också fått bre ut sig i den fattiga förorten. Där kan hans pyntande med symboler för upplysning, makt och välstånd få en ironisk effekt. Läs:

    http://www.byggbrigaden.se/default.asp?do=visa&id=128

    "låtsaspalats är lika löjeväckande som dålig poesi".skriver Erik Berg.

    SvaraRadera
  81. CleanCutClaes: Bra exempel med Söders blandning.
    Låtsaspalats......hur är det med låtsasminareter?

    SvaraRadera
  82. Den viktigaste punkten i Erik Bergs kritik av Bofill är den senares förbiseende av de sociala aspekterna:

    "Medan estetik handlar om yta så handlar sociala dimensionen om skala (överblickbar, trygg, mänsklig), placering (avgräsningar och kopplingar i stadsrummet) och innehåll (lägenhetsplaner, upplåtelseformer, förvaltning, teknik)."

    Jag tycker ändå att minareten fyller en verklig funktion som tryggt märke för dem har hemvist i moskén - även om det inte är tillåtet att ropa från den. Den är verkligen mycket mer än bara en estetisk detalj.

    SvaraRadera
  83. Byggnaderna kring Globen påminner iaf mig om franskt 80-tal. Betongen och det gula rastret men framför allt storskaligheten. Är Globen en del av "le grandes project"?

    /Lars Gezelius (som tackar för välkomnandet)

    SvaraRadera
  84. Ja, Berge använder begreppet fascism om Bofill. Och drar ganska vidlyftiga slutsater tycker jag. Jag tror nämligen inte alls att problemen ligger i själva skalan (trygghet, överblickbarhet). Det skulle vara exakt lika mycket problem om det var små hus och gränder.
    Det är inte många som kallat Pompeji postmodern, men vad de menar är bland anat illusionsbrotten.
    Lars Gezelius: Globenområdet gillar jag visserligen inte - varför ber jag att få återkomma till.

    Maja

    SvaraRadera
  85. Ergo: Erik Berge = ännu mer korkad än Weyler.

    Maja

    SvaraRadera
  86. Men fortsätt, det är bara roligt med - oförutsägbara associationer i kommentarfältet - en gång i tiden var det några som till varje pris ville att det skulle handla om vårdnadstvister, en rolig tid på många sätt och vis haha....
    Att man ogillar en viss estetik är ju en sak, att man kallar en arkitekt fascist en annan...
    Förresten, vad är det för fel på kravaller?

    (Le Vele i Scampia, Neapel, är mer traditionellt fula höghus, tror det kallas rationalism eller nåt sånt - de bär inte heller ansvaret för problemen där.
    Bofill ville väl lyxa till det i förorten. Lite finare än ett vanligt miljonprogram.

    Ni har sett att Khadaffi är död antar jag.
    Maja

    SvaraRadera
  87. Globen - asful. Minareten - kitsch.
    Bofills båge - skitsnygg.

    p

    SvaraRadera
  88. P:
    Jag håller med om 1. Globen, som jag tycker är bland det gräsligaste i Stockholm, en ren stadsbildsfördärvare,
    och 2. Bofills båge som jag finner underbart snygg (hela den lilla parken där också, elegant och ändå ombonad på nåt sätt).

    Sen är det så att jag gillar Minareten, men det gör ingenting att jag är ensam om att göra det, utan det tyder bara på att jag har bättre smak än alla andra, och det visste jag ju redan.

    hej!
    Maja

    SvaraRadera
  89. På det hela taget är det snyggt i Stockholm.

    SvaraRadera
  90. hahahaha... De va diplomatiskt hörru...

    Maja

    SvaraRadera
  91. Det finns många trevliga fontäner.

    SvaraRadera
  92. Men jag då?
    Mariannesson

    SvaraRadera
  93. Mariannesson: Ja just det, du också. Förlåt.
    Maja

    SvaraRadera
  94. Håller med om Globen, blir deprimerad varje gång jag ser den.
    Jo du är postmodernist, om man definierar postmodernist i motsättning till Breivikhögern (identitetshögern). Inom den postmodernismen placerar sig även Pompeji, en klassisk världsroman (mångkulturell om du så vill). Du är postmodernist på så visatt ditt tänkande är psyoanalytiskt, att du konsekvent ifrågasätter den inbilska och uppblåsta "rationaliteten", och eftersom du bejakar olikhet. På så vis är du postmodernist, om man definierar det i kontrast till Breivikhögern. När du skriver om "hala, enfaldiga kulturtyper" kan det annars ge ett konstigt intryck, om man inte vet vad din intellektuella gärning står för. Ville bara säga det.
    Algot

    SvaraRadera
  95. Algot: jo, du har rätt (apropå arkitektur är det en intressant understreckare av Jenny Maria Nilsson i SvD idag). Det skulle kunna vara ett lumpet förräderi att tala om kulturtyper i sådana ordalag i ett läge då - obs obs ironi - marknadskrafterna och pöbeln står på varje intellektuells trapp... Visst får kultursidorna kämpa för att inte allt ska bli Läckberg och låtsaspunk. Jag vet. Men den strukturomvandling som krävs i kulturen är även ekonomisk. Jag menar inte att förlagen ska ge ut böcker automatiskt, jag menar att de ska sänka sina chefslöner och spara pengar på det onödiga. Jag fick hyfsat med royalty i höst iallafall, men det är fel med inkomstskillnaderna, de groteskt olika villkoren i "branschen".
    Själv betraktar jag mina böcker som modernistiska snarare än postmodernistiska, men det stämmer att jag är mycket intresserad av psykoanalys (obs inte Jung), att jag inte är någon rationalist i någon enkel mening, osv osv. osv
    Så var det med det.
    Maja

    SvaraRadera
  96. På tal om globen - och alla de andra byggnaderna från 80-talet som är ihopsatta av plåtar och/eller betongelement och som bara verkar bestå av fogar - så tror jag att de hade varit mycket snyggare om de hade byggts i tegel.

    Egentligen har jag inte sådär jättemycket emot själva arkitekturen, men ogillar verkligen de dassiga material de verkar vara byggda av.

    Tyckandes så undrar jag lite över vilken "ism" jag verkar bekänna mig till när det kommer till tyckande om hus.

    Över huvud taget gillar jag de där engelska städerna man ser (på tv) ibland, de som bara verkar bestå av tegel och skorstenar och tegel igen, och som fyller hela nejden och aldrig verkar ta slut.

    SvaraRadera
  97. Globen, det håller jag med om - 80-talshusentusiast som jag annars är, men Globen fick de gärna riva på stört.

    Tegelhus gillar jag, men inte när det blir för många av dem. Inte överdrivet förtjust i engelska städer alltså. Men jag är ju en Medelhavsmänniska, osvensk, obrittisk, mycket främmande fågel i detta land.
    Det här ÄR ju smakfrågor, det går inte att komma fram till rätt eller fel alla gånger.

    SvaraRadera
  98. Det här är mycket väl skrivet om "förhandsdebatten", där många hakade på Expressen utan att ha läst Ett gott liv:

    http://www.journalisten.se/kronika/29313/vad-aer-egentligen-en-foerhandsdebatt

    SvaraRadera
  99. En annan underlighet är att boken ofta beskrivs som "spretig" och "osammanhängande", och att vissa recensenter blir arga när Heberlein diskuterar filosofi.
    Jo jag ska erkänna att jag själv nästan höll på att gå på Expressens fula upplägg, trots att jag om någon borde ha genomskådat det direkt. Men som himla tur var kom jag ihåg att jag inte läst boken.

    SvaraRadera
  100. Varifrån kommer rädslan/aggressiviteten som tänder mediamobben. Följer den bara den vanliga pöbelpsykologin, eller finns här specifika faktorer? (stor fråga, kräver inte svar från något håll, talar bara om vad jag själv funderar på)

    SvaraRadera
  101. Jag undrar också verkligen vad det kan vara som ligger bakom. Inte handlar det om boken i alla fall. Jag håller just på och läser den. Den är mycket bra och liknar inte alls det som har tillskrivits den. Tack för länken till artikeln i Journalisten. Tydligen har debatten rasat på Facebook också - bland människor som inte läst boken. Man får hoppas att de tar sig en funderare efter detta. Kan det handla om avund?
    Mariannesson

    SvaraRadera
  102. Massor med saker. Det är rätt lätt att hamna på det där tåget, här är en annan bra artikel:
    http://www.vf.se/kronikor/ps/har-ar-det-vi-som-bestammer
    Stackars Carin Olsson (jo jag skriver stackars, för i grund och botten är det synd om dem) skrev ett sturskt blogginlägg som hette: "Journalistik pågår!". Lite ironiskt och ändå inte. Hon skriver något om den klaustrofobiska kulturvärlden också, om jag inte minns fel.
    Det är ett symptom på en kris. Jo, det handlar också om radikalt skilda villkor för manliga och kvinnliga intellektuella och författare. Men jag ska inte skriva mer om detta nu, det mest iögonenfallande är att journalistiken (inklusive kvinnliga skribenter) i förväg försökt hacka sönder en bok. Om jag känner branschen och "kulturjournalistiken" rätt, kommer nästa steg att bli att hävda att den hätska debatten var ett pr:trick arrangerat av författaren och förlaget.
    Som sagt, jag ska inte skriva mer om detta.
    Maja

    SvaraRadera
  103. ... eftersom det inte handlar om boken.
    Maja

    SvaraRadera
  104. Kan det inte vara så att du tar förhandsparti för Heberlein för att du blivit refuserad av Weyler?

    SvaraRadera
  105. ...bedrövad...av anonym

    /Lars Gezelius

    SvaraRadera
  106. Anonym 23:39: Nej, så är det inte.

    Lars Gezelius: ja, men den är helt i enlighet med debattens logik: aktörerna kan bara tänka sig egenintresse och korruption, som förklaring till att man gillar en bok och inte tycker om att den hackas sönder, missförstås och blir allmänt hatobjekt.
    I själva verket är det de själva som drivs av egentintresse och korruption.
    Maja

    SvaraRadera
  107. Men det är trots allt bra när såna här saker kommer till ytan.
    Det är nämligen extremt olika hur manliga och kvinnliga författare blir bemötta. Eliten har fortfarande käften full av Norénballe, det lite simplare och mindre avancerade etablissemanget har käften full av Knausgårdballe. Och där kan det gott stanna, hehe.

    SvaraRadera
  108. Jag har varit inne på det förut: rädslan för känslighet och enkel uppriktighet. De underförstådda reglerna följs plötsligt inte. Barnet pekar och samtliga laguppställningar känner sig i någon mening avklädda och chikanerade. Domarna blåser i sina pipor.

    SvaraRadera
  109. Clean: Barn och enkelhet - fint uttryckt... men när det gäller mig så fungerar det inte. Jag tror jag har utseendet emot mig där.

    SvaraRadera
  110. "käften full av Knausgårdballe" priceless formulerat utan att värdera någon av författarna.
    Men följer "anonym23:39" verkligen ett förutbestämt spår? Blir mest bedrövad.

    /Lars Gezelius

    SvaraRadera
  111. Lars Gezelius: det vet jag inte. Det kanske var en relevant fråga, jag höll på att bli lite arg men det kan ju räcka med att bedyra att det inte är så. För det är verkligen inte så. Frågan påminner mig väldigt mycket om hur en del antog att 1. de som var positiva till min bok och/eller tyckte att drevet mot mig antog orimliga proportioner självfallet måste vara kompisar till mig, vilket de inte var
    2. hur en del antog att det måste vara Bonniers som låg bakom stormen kring min bok, som ett listigt pr:trick. Vilket det sannerligen inte var. Allt det här har på något sätt gått igen i den lumpna attacken på Heberlein. Det är nästan som om klockan vridits tillbaks ett snäpp.
    Alltså, frågan utgick på nåt sätt ifrån att jag var närsynt, hämndlysten och oanalytisk, och att jag "tog parti" utifrån rent egenintresse. Och det uppfattar jag som strukturens egen, opersonliga röst.
    Maja

    SvaraRadera
  112. Min fråga bottnade inte alls i det Maja Lundgren antyder. Den var enkel och naiv. Jag är väl medveten om kulturvärldens skevhet och jag uppskattar Ann Heberleins bok.Förhandsdebatten var i det närmaste sjuklig. Den handlade inte om boken. Maja Lundgren var mer uppenbart hämndlysten och dessutom var hennes bok snarare en ofärdig skiss, funderingar som inte hänger ihop. Det hade kunnat bli två böcker.
    Senare har Lundgren begagnat sig av debatten. Men de något så när ärliga har påpekat att det är en långtråkig och osammanhängande konstruktion där det mesta är lögn. Och någon har påpekat det faktum att Maja Lundgren har önskat en kvinnlig skribent cancer.
    De som fäster tilltro till Lundgren bör hålla det i minnet. Vad är det för en person som önskar en kvinna cancer.

    SvaraRadera
  113. Bra att du tar upp det, Anonym. Jag har nämligen aldrig önskat en kvinnlig skribent cancer. Egentligen har jag ingen lust att diskutera det där. Men om du går tillbaks till den artikel där det hävdades att jag gjorde just det, så ser du nog rätt tydligt att det faktiskt handlade om något annat.
    Myggor och tigrar är varken konstruktion eller lögn. Men om du tycker att den är långtråkig är det självklart att du ska läsa något annat.

    Maja

    SvaraRadera
  114. Det funkar nästan jämt att svara lite lugnt och sansat. Det är bra.
    Maja

    SvaraRadera
  115. Grovt språkbruk - har väl du titt som tätt. Nu tyckte jag att artikeln anonym syftar på var lumpen. Särskilt i kombination med Schottenius artikel om att din bok inte borde ha blivit utgiven alls, och det följande kulturdrevet. Men det där har du fått kommentarer om så ofta att jag antar att du är lite trött på det.

    SvaraRadera
  116. Mariannesson;: Lite trött på det kan man bli. För länge sedan var det (men det här minns ju alla som hängt med här ett tag) någon/några kommentatorer som frankt deklarerade att de inte hade läst min bok och inte tänkte göra det heller, men som envisades med att lägga in en länk till artikeln i fråga. Om och om och om igen. "Där kom den, ja...." tänkte jag. Man behöver egentligen aldrig besvara frågor från människor som inte läst ens bok, men jag var rätt tålmodig där, om jag nu inte missminner mig.

    SvaraRadera
  117. Jag gillar när det är lite grovt språkbruk i en blogg. Om det används i passande situationer tycker jag det tillför nåt. Om inte annat är det kul att läsa.

    SvaraRadera
  118. Johnny: Martin Luther kunde uttrycka sig rätt osande han med. Bara som exempel.
    Maja

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)