Kannibaler runt vaggan

De som gråter och fäster förhoppningar till den nya tronarvingen, vältrar över sin förryckta sentimentalitet på spädbarnsaxlarna, är samma personer som både kommer att ha synpunkter på vart och ett av hennes steg - och förfasa sig över mediernas bevakning.
Hennes val av käresta kommer att godkännas eller fördömas av skvallerkärringar i lunchrum runtom i landet. Hennes betyg, uppförande och eventuella försök till skolkande, klädval, uttalanden, kamrater, sminkning, kommer att dissekeras av ett skådelystet folk.
Att avskaffa monarkin är att befria prinsessor. Handlar det alltså bara om att skattebetalarna inte får äga några individers gener? Är det inte en märklig kritik mot den royalistiska yran, att åberopa empati med den nyfödda?
 Låt oss säga att den nya sessan sköter sig till belåtenhet, alltid ler, är artig och representativ och står till  nationens förfogande som varumärke, tycker det är kul att klippa av band och är tacksam över privilegiet att födas in i guldburen. Eller att hon, som sin mor, efter en tids sorg och våndor i strålkastarljuset lär sig hantera situationen, göra det bästa av den och kanske till och med trivas med den. Eller som morfar, tröstar sig med en playboytillvaro. Låt oss anta att den nya sessan kommer med den "återupprättelse för monarkin" som nationen har beställt och svingar ett mäktigt svärd mot republikanerna.
Då återstår det nog inget annat än att emigrera, för dem som uppfattar monarkin som pervers och makaber.
Märk väl: det handlar inte om personerna. Det handlar om det dåliga inflytande monarkins anakronistiska personkult, odemokratiska dokusåpa och medföddism utövar på ett ofritt folk.