Två begrepp som nu lanseras som ledord.
Anständighet tas (troligen) till i stället för moral eller korrekt/hövligt uppförande (det uppträder i sammanhang som "noblesse oblige", t.ex). Anständighet brukar även kunna betyda sedlighet, ett välartat sexuellt beteende.
Oanständighet är snuskighet, osedlighet, ett skamligt sexuellt uppförande.
Systerskap - utgår ifrån att det mesta kommer att fortsätta ungefär som vanligt, ekonomiska och kulturella/subkulturella maktstrukturer kommer att bestå som de är, förbli patriarkala (eller broderstrukturer). Med den skillnaden att kvinnor ska gå samman och stödja varandra.
Ett ledord är performativt, uppfordrande, besläktat med imperativ.
(Klottrat, får vara ämnesetiketten för ofärdiga tankar)
67 kommentarer:
"Systerskap" förutsätter att män inte kan inkluderas i den eventuella förändringen - man måste hålla ihop emot dem. och delar in män och kvinnor i onda och goda. Den manliga sexualiteten är ond, den kvinnliga är ok, troligen (underförstått) för att den ses som kopplad till barnafödande och omsorg.
Systerskap implicerar också att bara kvinnor kan känna med andra kvinnor, på något vis lanseras även blind tro systrar emellan baserat på en djup känsla av att alla karlar är oempatiska troll.
Det kommer att svänga, förr eller senare kommer åsikten tillbaka att det bara är män som är rakryggade, självständiga, schyssta, medan bara kvinnor kör med känslomässig utpressning, tårarnas tyranni osv.
Systerskap är exkluderande (enl. viss terminologi), idag finns det människor som varken uppfattar sig själva som kvinnor eller män (eftersom det finns en etikett-mani kallar en del sig "icke-binära", men varför helt enkelt inte säga, jag betraktar inte mig själv som kvinna eller man? Det är så konstigt, varför vill man ha dessa fack, diagnoser eller termer, om det nu går ut på att människor INTE ska sorteras in i fack)?
Hur som helst, tillbaks till ämnet: det systerskap som efterlyses exkluderar män och icke-binära, och det är även - det finns en term för det här med, som jag glömt - bekräftande, stadfästande av den rådande ordningen, männen har makten och utsätter kvinnorna för sexuella trakasserier och övergrepp och då och därför ska kvinnorna sluta sig samman i något som kallas systerskap. OCH ALLT ska blandas samman, glida ihop, dvs egna bittra minnen ska aktualiseras omedelbart när en syster säger att hon är utsatt.
Och så ska det fortsätta i evighet, amen.
jojo, kommit en bit in i Matilda G:s Klubben, och den är helt fenomenalt bra, på alla upptänkliga sätt, det är väldigt roligt att se. Det som kändes fel med artiklarna och DN:s upplägg, det som för mig kändes omöjligt att bejaka, finns inte här. Boken berör en del av min egen historia också, den är en tidsskildring som fyller en lucka i historieskrivningen. OK har kommit en fjärdedel in i boken kanske.
Håller med. Nyanserad, vackert språk, en bladvändare.
Algot
"När människor rusar åt samma håll står jag instinktivt kvar eller avviker" säger pianisten Love Derwinger i en intervju i Klubben, så är jag också. Jag kan helt enkelt inte instämma. Men det är klart att det också finns de som instinktivt sluter upp för rätt sak. Om det inte var för dem skulle det inte bli några förändringar. En del hakar kanske på och förfasar sig på ett dubiöst sätt, eller ytligt osv osv. jag har antagligen en överdriven misstro mot symbolspråk, paroller, plakat osv. Det hade varit omöjligt för mig att demonstrera utanför Börshuset. I Matilda Gustavssons bok finns skärpa men ändå ingen förenkling eller tvärsäkerhet. Bilden av vad som utspelade sig inom Akademien är övertygande. Det är omöjligt för Horace Engdahl att sitta kvar. Han måste sparkas utan fallskärm.
Det jag kan känna en oro för - apropå att det nu ibland talas om systerskap - är att vittnesmålen och boken som helhet inte ska beröra både kvinnor och män. På riktigt. På allvar.
jag irriterade mig något så ohyggligt på knytblusarna, den snabba aktivismen på nätet, hashtags, allt det där som känns som såpbubblor, och även (får förstås dåligt samvete nu när jag tänker på det här) knytblusuppvisning på en catwalk... jag vet inte om det är något slags sträng protestantism jag har med mig, har i och för sig inget emot grandiositet som sådan. Men det är ju sorgligt så här i efterhand. Jag tyckte att det skymde sikten. Men det är ovidkommande.
VARFÖR försvinner mina kommentarer
Det vet jag inte anonym, men det ligger inga i spamkorgen där kommentarer råkar hamna ibland.
Det var bland annat min bildskepsis - "vi lever i en störtskur av bilder", jag har en instintiv motvilja mot skampålar och även mot att bli manipulerad av bilder, som tar sig förbi förnuftet, det där som brukar beskrivas som ikoniskt. Jag blir skeptisk. Vill ha ord på skeendet, som om de effektiva bilderna är enklamasker och kulisser , bara ord kan vara tillräckligt öppna för tolkning
Nej jag ångrar inte heller att jag tog emot stipendium från Akademien, jag hade då skulder och blev oväntat smickrad, har givetvis aldrig fått pengar därifrån. för ÅTMINSTONE SEDAN SPRICKAN I ÖGAT har det varit osannolikt, men nu fick jag sextio papp - Med intill förvissning gränsande sannolikhet för att jag hade kritiserat Björn Wiman. Jag kan inte tänka mig någon annan förklaring. Pengarna var smutsiga, och det var en ödets ironi att jag skulle komma i fråga först 2018, när det blivit dubiöst att ta emot pengar därifrån. Idag skulle jag inte ta emot dem ens om alternativet var att sätta mig på gatan och tigga.
Att ha den antikonformistiska instinkten är.skitjobbigt. Orkar inte uttrycka det mer stringent än så just nu.
Apropå Sprickan i ögat - den recenserades lite syrligt av Johanna Ekström, som (liksom de flesta i sthlms kulturvärld) troligen visste poet och vilken miljö det handlade om. Den var en snackis på den tiden, och rentav en liten bomb.
Det är fel att moralisera över dem som drogs till de där kretsarna. Det är också något bra med Klubben - lockelsen och ambivalensen får utrymme.
Vad tror du om den "historiska förändringen"? Fyra kvinnor tar inträde samtidigt i Akademien.
Vadå "historisk förändring"? Jag vet inte vad det där är för ena sparrisar, men en av dem talar om "den så kallade krisen" och det är nog förutsättningen för att kunna vara där, ett lite avmätt "den så kallade krisen höhö".
Det är dumt att stirra sig blind på kön. Det är varken realistiskt eller särskilt önskvärt att tänka sig ett särskilt "systerskap".
Du förstår, det är nog inte alla som blev ursinniga då, som tagit sig tid till att fundera över ambivalens och gråzoner. I vissa fall kan det handla om människor som aldrig kommit i kontakt med sexualitetens mer demoniska aspekter, och när den första chocken lagt sig är det tänkbart att de andas ut och tänker ja men nu är det dags för anständiga, kloka kvinnor, inte såna här stackare med självskadebeteende, som är helt olika från dig och mig. Den här attityden existerar. I ett kusligt parti i boken berättar en kvinna om att hon hör bekanta diskutera hennes vittnesmål utan att veta att det är hon - det här är faktiskt en av fördelarna med anonymiteten, det är inte säkert att folk skulle ha sagt rakt ut till henne vad de tänkte, eftersom taktfullhet/artighet/skonsamhet/blyghet kan finnas där (eller ambivalens, ofrivillig eggelse), eller så kan det handla om hyckleri men man behöver inte sträcka sig så långt. Att höra andra diskutera och fördöma ("ja jag har då iallafall aldrig legat med chefen" osv) är en erfarenhet. Tung, en erfarenhet du kanske hade velat vara utan, men lärorik. Så en av kvinnorna berättar att hon hört okänsliga, tvärsäkra, fördömande kommentarer av folk som inte vetat att det handlat om henne, ett slags alla känner apan-situation, och sådant här försvinner inte över en natt eller med en bok. Det är fullt tänkbart att samma person som tar på sig en knytblus tänker eller säger något om att hon är bättre än de här stackars tjejerna. hashtagaktivism är ingen garanti för förståelse på djupet. Vad det nu egentligen är.
Jag har också tänkt likadant några gånger i några stycken sammanhang - "vad är det där för en borderlineopportunist" - alltså man kan inte tjata på en kvinna att hon ska sluta frekventera farliga mäktiga män osv. Det är bara patetiskt.
Exempelvis, när Ebba WB skrev en artikel om att unga tjejer måste sluta ligga med äldre kulturmän. Eller hur skrev hon nu? Det ser ju liksom lite... det är i alla fall inte en moraliserande position jag själv skulle vilja ha. Det är pinsamt, helt enkelt. Samtidigt, hur vara säker på att den så kallade kärringblicken inte infinner sig då man befinner sig i ett sådant sällskap? Nu befinner jag mig iofs inte i sådana sällskap, men ändå.
Sanningen skall göra er fria.
"Du måste riskera dig själv om du vill leva på riktigt" -
https://svenska.yle.fi/artikel/2017/12/30/du-maste-riskera-dej-sjalv-om-du-vill-leva-pa-riktigt-hennes-comeback-ar-arets?fbclid=IwAR0KzYJ53OswfZ-Yel1JQQrwuFzpS1Dsw9uSAHo5WjmDCH-0CLle-ZnMsqQ
Ja, är det en falsk konstnärsmyt bara? Det tror jag inte, och jag vägrar även tro på de särskilda kraven på kvinnor, den något större omöjligheten för kvinnor att vara antikonformister, de större risker kvinnor nästan automatiskt tar om de går utanför räcket.
Många kulturskribenter kan inte tänka i andra termer än priser och ärebetygelser, som denne Liljestrand.
Liljestrand, vem var han nu igen?
Pompe
hehe ja det är ju så man säger.... Vem är det, liksom.
Jag tycker att jag slafsar lite med språket, ska försöka avhålla mig från att skriva snabbare än tangentbordet rasslar.
Jag skrev några kommentarer som försvann i natt. Hade läst Matilda Gustavssons reportage och kunde inte sova. Fruktansvärda berättelser. Men kom då att tänka på Ulrika Knutsons fantastiska artikel från 2017. Den som sa precis det jag tänkt. "Jag saknar ett namn i Me too-debatten, och efter att ha väntat i veckor måste jag fråga högt: är det ingen som minns Maja Lundgren?"
https://sverigesradio.se/sida/avsnitt/999738?programid=503
Något i den vägen tänkte jag efter att ha lagt Matilda Gustavssons bok ifrån mig i natt. Hallå, Maja Lundgren skrev om Forum 2007 och blev kallad hysterika av den redaktion som Matilda Gustavsson jobbar på. Där flera varit minst lika aktiva som Akademien för att föra fram och hylla Arnault. Så jag säger som Ulrika Knutson. De borde skämmas. Och de borde be dig om ursäkt.
"You risked everything to tell an enemy the truth".
Jag börjar verkligen gilla Game of Thrones.
Ulrika Knutsons artikel var nog lite naiv i förhållande till åtminstone en del i Nurse Racheds stall... men jag är glad att hon skrev den.
Myggor och tigrar är nog lite för obekväm för att nämna i en bok som Klubben. Och jag är obekvämare än Horace Engdahl och Stig Larsson :-)
Ratched, stavas hon.
och en urkonstig artikel av Hanna Nordenhök, Aldrig mer svika en utsatt syster osv.
Snälla sluta såsa runt.
Det här är tom sentimentalitet.
Jag har snart fullbordat min förvandling till man.
Men så här i november är det svårt att få pli på hjärnan. Jag är rent ut sagt zonkad.
Den fungerar inte ens som en "grov gökklocka",
Strindbergs beskrivning av den kvinnliga hjärnan
Börjar ana varför en del artiklar, statusuppdateringar m.m låter så i grunden osammanhängande och samtidigt stereotypa, liksom smidigt skrivna men...
De härmar fiktionen. Det går visst en tv-serie som heter The Affair som kåserifeminister kan filtrera dagsaktualiteter igenom. Är det inte den så kan det vara en aktuell uppsättning av Linje Lusta. En kvinna blir alla kvinnor.
Att en kvinna ska vara alla kvinnor, är den kanske kraftigaste tendensen just nu.
Jag tänker på den här pekoralen:
"Länge efteråt har jag burit med mig kamerans ryckiga, outplånliga närbilder på Blanche med tårar som knappt är tårar rinnande nerför kinderna, ögonens stumma skrik - - "
"när jag ser föreställningen för andra gången är det Stellas ansikte som inte lämnar mig – detta glimrande spel utfört av Rebecka Hemse med en nästan farlig närvaro och sanning. Ja, Stellas ögon är lika gamla som världen. Med slocknad glans låter Hemse dem se tillbaka på oss som genom årtusenden av brutal kvinnohistoria, i ett akut och utdraget nu."
Så långt är det melodram, njutningsfull kvinnolidandekonsumtion.
Sen blir det värre. En bok som Klubben ska läsas med nykter blick, någorlunda kritisk, inte propagandistisk eller romanticerande. Men så här låter det:
"Jag ser Stellas ansikte framför mig när jag läser Matilda Gustavssons bok ”Klubben” om Jean-Claude Arnault och händelserna kring Svenska Akademien, som en ljus och insisterande oval svävar det upp inuti mitt huvud. Inte för att situationerna som beskrivs i kvinnornas vittnesmål om gränslöshet, maktutövning och våld på något vis är identiska med hennes, eller i flera fall ens snarlika. Men Stellas ögon tittar tillbaka på mig ur alla våldsutsatta kvinnors avgrund."
"Stellas ögon tittar tillbaka på mig ur alla våldsutsatta kvinnors avgrund."
Den här konturlösheten är farlig. Det påminner om en typ av feminism jag faktiskt trodde var på väg bort, påminner om en del såsiga artiklar och radioprogram i samband med styckmordsrättegången, med mera.
Men vad i hela fridens dar är det egentligen som har hänt med Horace Engdahl? "Jag hade en enda kula och den måste träffa". Får anta att han är rätt citerad i Gustavssons bok.
Konsumistiska skönandegestaltningar av universellt kvinnligt lidande där en kvinna är alla kvinnor är inte vad som behövs.
Snyggt paketerade halvsanningar kommer inte att göra er fria.
Den långa asfalttunnel som kallas november, wow
Majgull Axelsson kallar Matilda Gustavsson "den anständiga reportern".
Liljestrand skrev i sin rec. av Frostensons bok att hon saknar anständighet.
Det är liksom.... ett modeord med bibesvär.
Jag har inte sett Dramatens uppsättning av Linje Lusta, o det var längesen jag såg filmen där Marlon Brando spelar mannen och Vivien Leigh är Blanche, men... Den här artikeln är ett exempel på upplösningen av distinktioner, det handlar om ett slags meningsförlust, allt är allt och allt är inget och en kvinna är en annan kvinna och alla kvinnor och Kvinnan, en dis sänker sig över enskildheter och vad är egentligen syftet med det?
Är anständighet en medicin? Vilka är biverkningarna?
Men det är sant att Sara Stridsbergs tal i Akademien, som finns i sin helhet i Klubben, är fantastiskt. och beskrivningen av vad som skedde när Sara Danius tvingades bort är övertygande. Och upprörande. Avgå alla.
En av biverkningarna är väl högerpopulistiskt hån. Danskarna var förmodligen först för några år sen med skällsordet ”de anstændige”. Och sen har väl de anständiga gjort sitt för att återupprätta ”anständigheten”.
Pompe
Aha! Det hade jag inte någon aning om. Det hånet vill jag ju inte stämma in i.
Jag har inte lagt märke till att det används så mycket förr, tycker bättre om "hederlig" eller "rakryggad".
Visste inte att anständig används som skällsord av danska högerpopulister, betyder anständig samma sak på danska som på svenska?
Men det här är nog att väga orden på guldvåg...
Aha! De Anstændige är en bok av samma författare som skrev Kritik av den negativa uppbyggligheten.
Tack för påpeklandet Pompe!
(jag med min ordallergi, reagerar nog för att jag associerar ordet anständighet till moraliska brösttoner)
Säger du "anständigt systerskap" så uppstår samtidigt ett bakvänt "oanständigt brödraskap" och det kommer att anses coolare, tyvärr.
Godnatt. Schas, solfattigaste november sedan sekeskiftet.
Jag vet på ett ungefär vad allt det här handlar om, men jag föreställer mig att det måste framstå som totalt obegripligt inte minst i utlandet, att en svensk akademiledamot gör uttalandet "jag hade bara en enda kula, och den måste träffa", om den första kvinnliga ständiga sekreteraren.
Vad skall man säga om de stackars barnen i Rinkebyskolan som inte får träffa någon
av författarna utan bara den kvinnliga pristagarens svenske översättare ? Trots
2 pristagare ingen träff. Ifjol ingen träff och häromåret var det ju Dylan som
ganska få får träffa överhuvud taget ...
Ja... men översättare kan ha mer att säga.
Olga Tokarczuk kanske är en bra författare, men hon pratar väldigt mycket flum. Jag råkade titta på något TV-program där OT sa att människor som inte läser har stora egon, medan det är tvärtom för läsande människor, de har små egon. Den som läser blir mindre egoist.
Det kan vara ok med bildningsreligion, kanske återkommer till det där när jag är på det humöret, men inte på det där sättet.
Jag tycker hon verkar dum i huvudet.
Men men.
Nej, onödig kommentar givetvis. Men det här med att inte besöka Rinkebyskolan gissar jag inte är OT:s eget beslut utan Nobelkommitténs eller Akademiens.
stiftelsens.
Gick igår kväll på SvT en polsk film, baserad på en av hennes böcker.
Såg den inte ...
Aha kanske finns på Play?
Prispengarna ska tydligen gå bland annat till djurrättsrörelsen. Fast djur läser ju inte. De har ännu större egon än människor, enligt OT:s sätt att se det.
Ja det är klart, de är omedvetna och har aldrig ätit av Äpplet, alltså oskuldsfullt egoistiska.
Men jag tycker det känns irriterande. Sorry om jag tjatar. En kontroversiell manlig författare som är arrogant och uttalar sig världspolitiskt (fast han inte vill vidgås att det är ett ställningstagande eller en åsikt, trots att inbördeskriget i Jugoslavien vaknat lite lätt till liv igen. Det kommer säkert mer av den varan, det är ju inte precis så att inbördeskrigets kontrahenter generellt tycker om varandra, dvs inte de som gillar att tuppjucka offentligt). Och så en kvinna som gillar djur och natur, vilket är alldeles utmärkt, och som uttalar sig EMOT politik, naturen är inte baserad på mänskliga kategorier och det är skönt zenbuddhistiskt. Och så den obehaglige Anders Olsson som föreslår att man sjunger Happy Birthday to You.
Nu har jag iofs sett en del intressanta citat ur OT:s böcker, så det är inte otänkbart att jag läser en eller annan. T.ex Jakobsböckerna. Och det här med djuren håller jag i grund och botten med om, tanken på en jord med inga människor, bara djur bland enstaka ruiner vilt övervuxna, ä bland det skönaste jag vet.
Såg en intressant Sci Fi film, After Earth, med bland annat en mystisk fågel.
Rubrik flimrar förbi - antisionism blir straffbart i Frankrike.
Då går det inte att ge ut Victor Klemperer längre?
Styr din plog över de dödas ben är ialf inte min grej, alls. Har lyssnat en del på radiodokumentären.
Med anledning av Victor Klemperer
https://youtu.be/LMTUgFIuQ5s
Tack för tipset, den ska jag införskaffa.
.. och det är dags att läsa om LTI.
För övrigt anser jag att Ulf Kristersson är ett slemmo.
Hyser viss medkänsla med Olga, vars prisutdelning tydligen inte kommer
att visas i den polska statstelevisionen. Artikeln påminde om att det
var likadant med Walesa och Fredspriset 1983, som tydligen han inte
ens vågade emotta på plats ...
Ja, det kan vara ett tecken på att hon kommer att få det svårt framöver.
Inte för att det är så värst synd om henne för att prisutdelningen inte visas i TV, men om de brukar visas i polsk tv är det en högst obehaglig markering.
Känner också medlidande med Olga T, efter att ha läst det här
"I den enda större intervjun som Olga Tokarczuk har gett inför Nobelpriset säger hon till tidningen Gazeta Wyborcza att hon inte vill klaga, ”men på många nivåer är detta fantastiska pris en katastrof”.
– Mitt liv är kullkastat. Det gäller att ha förmågan att säga nej och utstå känslan av förtryck. Det borde finnas psykologer som är uteslutande specialiserade på att arbeta med Nobelpristagare."
Skicka en kommentar