onsdag 4 augusti 2010

The Pretender part two

Att lägga patience med en vanlig kortlek i sommarstugan i väntan på "uppehåll" eller kanske förnyad tropisk hetta under gammaldags svenska somrar som inte var antingen sån här tropisk hetta som jag nämnde eller skyfall, utan växlande molnighet, spridda skurar, ihållande strilregn eller för all del sol, och kortleken kom fram i väntan på "uppehåll", som jag nämnde, är nog ett minne blott. Även om det fortfarande är roligare att spela kort irl (bluffstopp kräver att fysiska personer trixar med en materiell kortlek) så känns papperskortspatiencen klunsig och klantig i jämförelse med sina elektroniska varianter.
The Pretender är inte en patience. Jag vet inte vad det kallas. Poängen är att man ska lösa det själv, och det har jag gjort, både part one och part two. Men för den som fastnar finns det facit på YouTube att tjuvkika på.




Lite knep och knåp, alltså.

18 kommentarer:

  1. T r å k i g t! (Jag klarar inte av det.) Tacka vet jag Super Mario och Tetris på ett gammalt Gameboy! Urtaskig grafik men jag äger. Spelandes detta spel är jag bara ägd.

    Så snälla Maja; du inte spela låten The Pretender istället?

    SvaraRadera
  2. Menar du The great pretender, med t.ex Queen? Jättebra låt.
    Jo The Pretender är rätt knepig, jag får väl känna mig stolt för att jag klarade det, då.

    SvaraRadera
  3. Ja och du kan lyssna på den på en blogg nära dig.

    Spelet är ursvårt, du kan vara stolt som en eeeh höna.

    SvaraRadera
  4. Man börjar lämpligen med part one.
    http://www.gamesgames.com/game/The-Pretender-Part-One.html
    Det brukar vara viktigt vilken ordning man hämtar spökena, att trollkarlen inte fastnar någonstans där han inte kan ta sig vidare, t.ex genom att inte krossa stenar för tidigt.
    Ah, jag skuttar över och lyssnar på den, då.

    SvaraRadera
  5. Rätt svårt. Men inte omöjligt.

    SvaraRadera
  6. Del tre ska vara på väg, undrar vad de har hittat på den här gången.
    Godnatt

    SvaraRadera
  7. Har kommit till min kännedom att detta lär vara en litterär blogg, därför en försiktig undran:
    För tre år sedan startade jag skriva om ett av mina märkligare fall. Efter dessa tre års slit bakom tangenterna har jag hittills producerat 2,5 sidor. Min dåvarande chef under min praktik i USA, Deputy Marshal Chris Madsen, har sagt till mig att jag lider av kronisk "Writer´s Block" fast jag känner mig fullt frisk och förstår inte vad han menade.
    Till saken:
    Tillåter bloggägaren att jag knackar ner (kan inte klippa/klistra) detta gamla ofullbordade försöks 2,5 sidor här, för eventuella lektörs/intellektuellas hjälpsamma synpunkter respektive hånfulla och kränkande tillmälen?

    / Edgard J Svantesson Detektiv

    SvaraRadera
  8. Litterär och litterär, det kan diskuteras. Men Edgar J Svantesson. För sjutton bövlar. Behöver du ens fråga? Knacka ner det bara, dela upp det på flera kommentarer eller maila.

    SvaraRadera
  9. "Detektiven" av Edgard J Svantesson
    **************************
    PROLOG
    Jag var den förste som såg liket.
    Död. Borta. Bara så där.
    Egentligen en större gåta än vad - eller VEM! - som hade orsakat den fatala förändringen. Men folk är ju så enfaldigt nyfikna.
    Alltså ok då... så här var det från början.

    Kapitel 1.
    Den hotfulla septemberskymningen härsknade till i min trappuppgång. Belysningen där fungerade inte. Hade jag återigen glömt vad som stod på min dörrskylt hade jag inte kunnat läsa texten
    EDGARD J SVANTESSON
    DETEKTIV
    Jag hittade dit ändå, låste upp och klev in. Inget särskilt hände, utom att jag fann strömbrytaren och gick genom tamburen. Tände också i vardagsrummet.
    Som vanligt stod jag en stund och beundrade det stora inramade fotot på väggen. Telefonen ringde. Färgfotot visade en man i sina bästa år och därtill i mörka byxor, grå trenchcoat och brun hatt. I pannan fanns ett kryssformat ärr. Telefonen ringde igen.
    - Ja?
    - Hallåå! Det är Agda...
    Änkefru Pettersson.
    - ... något förfärligt har hänt!

    (Fortsättning följer)

    SvaraRadera
  10. Edgar J Svantesson:
    Det där var olidligt spännande och jag väntar på fortsättningen som då väntas komma om 3 år om jag förstått saken rätt?
    Den där Agda, är det det dära hönset och har hon slått ihjäl en karl igen?

    SvaraRadera
  11. Åh!! En sommarlovsföljetong... En snutt varje dag eller?
    Nu blir jag tvungen att titta in en liten stund varendaste dag fast jag har semester.

    SvaraRadera
  12. Nämen alltså, den här bloggen är ju lite hit och dit! :-)

    G

    SvaraRadera
  13. (Systerdyster; nja, det var en halv sida. Kommer lite till... Föregående; Agda: "Något förfärligt har hänt!")

    - Jaha?
    Mannen på fotot höll en motorsåg i händerna, bakom honom låg ett väldigt träd på marken. En bild av en segrare.
    - Någon har tagit sig in här! skrek Agda.
    - Jaha? sa jag. Är personen ifråga kvar hos dig?
    - Tok. Nej fan. Men någon har varit här.
    - Har du låst dörren?
    - Den har varit låst hela tiden. Men någon har varit här. Förstår du?
    Jag nickade i luren.
    - Han har bytt ut någonting här. Glödlampan i min kökslampa.
    - Hmm, sa jag. Är du säker?
    - Absolut säker! När jag gick ut med soporna var glödlampan tänd. När jag kom upp igen, ja jag var också inne i tvättstugan en stund, då lyste inte glödlampan längre. Fast jag köpte den och andra nya i förrgår! Någon har varit inne och bytt ut den mot en trasig! Milde himmel så förskräckligt, jag blir rädd...
    - Har du några fiender som du vet om? sa jag.
    - Förutom grannen Hellkvist? sa hon.
    - Ja?
    - Nääe... Skall jag byta ut glödlampan?
    - Nej, rör den inte! sa jag bestämt. Det kan finnas fingeravtryck på den. Jag kommer över om en liten stund.

    I trappan var det fortfarande mörkt.
    Hellkvist...? Jag slog bort tanken och hittade ut tack vare det svaga gatljus som föll in genom portens glasruta. När jag passerade tobaksaffären uppfattade jag en löpsedels svarta rubrik.
    GAMMALT MORD PÅ VÄG ATT KLARAS UPP?

    Efter tjugo minuter var jag framme vid änkefru Agda Petterssons lilla villa och ringde den överenskomna signalen på dörrklockan.
    - Kom in, sa Agda och höll upp ekdörren. Vad skönt att du kunde komma. Liksom den där Barnaböj vill du väl ha te?

    Kapitel 2.
    (Forts. följer, ca 1 A4)

    SvaraRadera
  14. Hoho! Glödlampor också, skumt! Jag skulle bara kika in, gör detsamma i morgon (bekvämt detta för en blogginnehavare, det händer saker hela tiden utan att man behöver lyfta ett finger).
    Keep shooting, Madsen

    SvaraRadera
  15. (Jaa, således forts)

    Det var inte kökslampan utan taklampan, kunde jag konstatera vid en första inspektion. Agda är lite så där ibland.
    I skenet av köksbordets lampa drack vi te och mumsade på några scones. Vi småpratade en stund om vädret och sedan var det dags.
    - Har du en plastpåse? sa jag och drog upp mina diskhandskar ur rockfickan.
    - Vänta, sa hon. Jo, här har du en sådan som jag fryser in i. I Ryssland hade de inte sådana, inte ens de som hade råd med en frys...
    Jag tog emot påsen, klev upp på min köksstol och grep bevisföremålet under porslinsskärmen med min behandskade hand. Det ville inte lossna när jag vred.
    - Amerikanska gängor? muttrade jag.
    - Ramla inte ner, sa Agda.
    Till sist fick jag loss den defekta glödlampan och stoppade ner den i plastpåsen. Agda gav mig en ny glödlampa och jag skruvade i den. Nu lyste hela IKEA-köket upp av ett milt gult sken.
    - Det var det, sa jag och klev ner från stolen.
    - Tack, sa Agda. Lite mera te?
    - Jag måste hem med det här, sa jag och knöt ihop plastpåsen. Jag hör av mig när undersökningen av glödlampan är klar.
    - Vänta! sa Agda. Du skall få några scones med dig, jag bakade så många.
    Jag fick en annan frysplastpåse full med scones. Jag höll den i handen - mina diskhandskar och bevisföremålet hade jag i mina rockfickor - när jag gick.

    Tobaksaffären var släckt och stängd. När jag passerat den stötte jag ihop med en figur som klev ut från gathörnet; en liten pojke med en rödvitrandig luva på huvudet.
    - Har farbror godis i påsen? sa han med pipig röst.
    - Bara några kakor, sa jag och stannade. Du får gärna ett par.
    - Ljug inte! morrade han med grov basröst och slet åt sig påsen ur min hand.
    Sedan hände allt mycket snabbt.En bil med tända strålkastare dök upp bakom mig. I skenet såg jag att pojken hade grov mörk skäggstubb och en Hitlermustasch - en dvärg! Han vände och sprang iväg. Jag sprang efter honom. Jag skulle lätt ha hunnit ifatt honom när han kavade iväg på sina Tolouse Latrec-ben om inte bilen bakom hade glidit upp vid min sida och en barsk röst ropat genom en nervevad sidoruta:
    - STOPP! Ni där!
    Det var något i rösten som fick mig att tvärstanna. Det samma gjorde bilen. En grov karl i jacka klev ut från passagerarsidan.
    - Vad gör ni? sa han. Jagar småpojkar?
    Ögonen var små, blå och stickande. Jag sänkte blicken till hans ljusgrå sportjacka och svalde.
    - Det är ingen pojke, fick jag fram. Det är en dvärg.
    - Ha! sa han. Du jagar dvärgar? Hörde du, Karl?
    - Jadå, kom det från bilens förarsäte.
    - Vilka är ni? sa jag.
    - Vad tror du? sa den grove. Vi är poliser så klart. Vem är du?
    - Edgard J Svantesson. Min svåger är också polis.
    - Vi vet, sa han. Nå, pallra dig hem nu, Edgard.

    Jag följde hans uppmaning.
    Vid tiotiden hade jag just ätit en leverpastejsmörgås med mjölk till när telefonen ringde. Det var min svåger Sven.
    - Hej, sa han. Jag jobbar kväll och pratade just med ett par kollegor. Du har varit ute en vända, förstår jag.
    Jag berättade i korta drag vad som förevarit och han sa:
    - Okej, det är väl inte så farligt om du blandar ihop saker och ting ibland. Det du varit med om och drabbats av är ju inget att leka med, men det vet du väl.
    - Jo, sa jag.
    - I morgon kommer Helene upp till dig. Du vet, Helene min dotter som jobbar i hemtjänsten.
    - Jag vet, sa jag.
    - Du tar din medicin som du skall?
    - Ja, för fan, hej då! sa jag och lade på.

    ****************************
    Som sagt; tre år tog det här. Tyckte det skulle vara synd om ingen annan än jag själv läste början på denna sanna självbiografi...

    Edgard J Svantesson

    SvaraRadera
  16. Edgar J Svantesson, det ju låter som om dina kolleger och din svåger - "du har varit ute en vända, förstår jag..." tror att du är en foliehatt. Det gör inte jag. Jag blev lite förbryllad av det där med dvärgen, har han någon koppling till "glödlampseländet" tror du?
    Godnatt

    SvaraRadera
  17. Maja
    Dvärgen ingick bl a i den liga där småväxta personer lastas in i långfärdsbussars bagageutrymme för att stjäla värdesaker, men var också inblandad i annat hot mot rikets säkerhet. Han var ute efter den urskruvade glödlampan som innehöll en avlyssningsbugg planterad hos änkefru Pettersson, en fd agent placerad i Ryssland, men tog fel påse. Händelserna innefattade även ett mord som Edgard trots (snarare tack vare) sina begränsningar lyckades lösa och därmed sätta riktiga poliser på pottkanten.
    Följaktligen har han nu av myndigheterna ålagts yppandeförbud i saken och tillerkänts en substansiell ekonomisk ersättning för sina insatser. Han skickar en hälsning från Florida.

    / Sven, Edgards svåger

    SvaraRadera
  18. Svåger Sven: jag förstår att det är stort, yppandeförbud minsann. Det låter verkligen urskruvat. Florida, har de fått stopp på oljeläckaget? Är det möjligen Edgars nya uppgift?

    SvaraRadera

Specialblogg om Myggor och tigrar (klicka på bilden)